Annons

Jag blev slagen av en elev – och jag förstår honom

Han kommer in genom bakdörren på idrottshallen. Tårarna rinner. 

“Du sa inte ens till honom, ALEX!”, skriker eleven samtidigt som han går fram mot mig med raska steg. Eleven är upprörd och besviken på mig.

Jag sitter lugnt på en bänk, mitt i idrottshallen och pustar ut lite efter lektionen. Det hade varit stökigt. Flera elever hamnade i konflikt med varann. Någon fick en spark, en annan ett slag. Många fula ord sas fram och tillbaka.

Han tar upp näven och smäller till mig på armen.

”Jag hatar dig!” 

Jag sitter kvar. Rör inte en min. Känner mig ledsen för elevens skull. Ser nog rätt ledsen ut i ansiktet också. Försöker se empatisk ut. 

Eleven river runt i idrottshallen. Det flyger plintlock. Hantlar kastas. Stationerna jag byggt upp förstörs. Jag sitter kvar. Kollar. 

Eleven lugnar till slut ner sig och sätter sig på en tjockmatta.  Vi sitter tysta där ett tag. 

Jag försöker tänka ut hur jag ska bemöta det här. Ingen idé att skuldbelägga. Säga allt han gjort och gör just nu. Det vet han ju redan själv. Jag vill att han ska prata med mig. Och då måste jag lyssna utan att döma. 

”Är du ledsen?”, frågar jag. 

Inget svar. 

”Var det någon som var elak mot dig?”, frågar jag.

”Ja! Dom kallade mig … och så sa dom... “, svarar eleven upprört.

Vi pratar en stund om det som hände på lektionen innan. Om hur det hade varit bråkigt. Ord som slängdes fram och tillbaka. Vem var elak mot dig? Varför tror du han var det? Vad gjorde honom så upprörd att han kallade dig så? Det är frågor vi besvarar tillsammans.

Det blir tyst igen. 

”När har du lunch, Alex?”, frågar eleven.

”Nu, jag tänkte gå och äta. Ska du följa med?”, svarar jag.

˝Jag ska inte äta förrän kvart över”.

”Okej, men då kan vi ställa iordning stationerna så går vi och äter tillsammans sen. Du kanske har lust att hjälpa mig? säger jag.

Vi städar i ordning tillsammans. Min kollega kommer in och ser kaoset i salen. Han säger inte ett ord, våra blickar möts och i ett tyst samförstånd förstår han att här har hänt något som vi inte behöver prata om just nu. Istället fokuserar vi på att återställa salen. Alla plintlock och hantlar som flög återgår till sin avsedda plats. Sen går vi till maten, jag och eleven.

Vi sätter oss ner vid ett bord och hugger in. Äter några tuggor, pratar om diverse tills eleven tar till orda själv:

”Alex, förlåt för att jag slog dig. Jag var så himla arg. Jag vill inte slå och skada dig egentligen”, säger eleven.
”Jag vet det vännen, jag vet. Det är ingen fara. Men jag uppskattar verkligen att du säger det. Det betyder mycket för mig”, svarar jag. 

Jag vet att det finns vissa som förespråkar hårdare tag i skolan. Att fysiskt och verbalt våld aldrig ska vara acceptabelt och att det ska ge konsekvenser. Kanske till och med avstängning. Vissa vill ha det så. 

Jag håller med om att våld aldrig ska accepteras, samtidigt skulle jag aldrig få för mig att skriva en anmälan för att denna elev slog mig vid detta tillfälle. För jag förstår honom. Och jag vet hur han kände.

Reagera på inlägget:

Resursklassen blev min räddning och förfall

Jag blev flyttad till en resursklass i en annan skola när jag gick i fyran. På den tiden var det lite naturligt att göra så. Vi samlades på samma ställe, alla vi som hade adhd. På den tiden var vi en handfull i varje kommun. 

Det gjorde ont att inte få vara normal, det var en speciell ångestklump att ha bränt alla sina broar i den vanliga klassen. Men det var ändå ett medvetet val att göra det. Jag visste att jag inte skulle kunna gå till skolan till slut. Och det var trots allt det som gjorde mindre ont just då. Att ta kontroll och bli utåtagerande istället för att lämna sig handfallen åt det jag inte klarade av. Att försöka sitta still med alla myror i benen och fjärilar i magen gick helt enkelt inte. Det var en värre tortyr än att alla skulle se när jag fick skäll av fröken som jag tyckte så mycket om, eller att göra mina föräldrar besvikna. Eller att bli lämnad ensam, utan några vänner.

Jag fick en sista chans som få får idag, och jag vet att jag aldrig hade klarat min skolgång utan skolflytten.

Den bittra sanningen är att en liten undervisningsgrupp var det som räddade hela min skolgång. Hade jag vart tvungen att gå i en vanlig klass hade inte bara min utbildning blivit lidande, utan även mina klasskamraters och situationen för mina lärare.

Ibland leder inkludering till segregering när det blir viktigare att ingen ska hamna utanför. Sanningen är att man fortfarande hamnar utanför, enda skillnaden är att fler nu ser det.

I högstadiet flyttades jag tillbaka till en "vanlig" klass med många av mina tidigare vänner och klasskamrater. Jag fick välja vilka jag skulle gå med. Och det var till stor del för att jag skulle få det bra som denna klass bildades. De vuxna ville ge mig en trygghet. Det man inte tänkte på var det sociala samspelet och hur mycket som förändras hos ett barn i mellanstadiet på dessa tre långa år. Så det var här jag fick känna på hur det var att bli mobbad och vara utanför, speciellt av dem som jag en gång trodde stod mig nära.

Jag utvecklade ett självskadebeteende. En negativ relation till mina forna vänner. Mina klasskamrater sprang ifrån mig på rasterna. Jag följde efter dem, jag provocerade dem. Så till den grad att de började retas tillbaka. De började slå mig. För jag slog ju dem när jag inte klarade av att komma med en fyndig comeback. De hade haft tre år på sig att öva upp sin förmåga. Tre år jag hade varit frånvarande i den lilla klassen. Och jag hade inte en chans mot deras analyserande och verbala förmåga. Det var skoningslöst.

Det här klarade inte jag av. Jag var både fysiskt och mentalt känslig. Sensoriskt känslig som gjorde att smärtan av deras slag ärrade sig kvar på armen. Mentalt känslig mot deras ord som aldrig riktigt släppte taget från mitt sinne. 

Så jag grät. Jag sprang iväg. Och jag sökte stöd hos de vuxna. Men vad ska dom göra när det är jag som börjar allting? När det är jag som retas, det är jag som slåss. Mina klasskamrater ger ju bara tillbaka.

De pratade med mina klasskamrater och kom tillsammans fram till en handlingsplan. Låt honom vara ifred. Strunta i honom. Istället för att vara en slagpåse blev jag nu osynlig, och det var så mycket värre. 

Allt detta för att jag inte förstod det sociala samspelet. Allt för att jag inte kunde söka kontakt på ett normativt sätt som andra barn gjorde. Ingen hade någonsin lärt mig söka kontakt på ett bra sätt hos mina kamrater. Ingen hade visat mig att det finns en styrka i att våga blotta sina svagheter. Att människor tenderar att acceptera dessa så länge en är uppriktig med dem.

Jag hade gått i en resursklass, och var det något jag ville dölja till varje pris så var det min adhd. Jag ville bara vara normal, jag ville bara passa in. Så jag kunde aldrig acceptera att jag inte gjorde det. 

Resursklassen hade räddat mina studier, men det hade varit på bekostnad av mina kamrater. Så jag stod ensam där i högstadiet. En tid då ett barn behöver stöd som mest bland sina kamrater.

Så kom resursklassen att bli en dubbeleggad dolk. Min räddning och mitt förfall. För att överleva var jag tvingad att offra en stor del av mig själv. Idag hoppas jag vi kan ge våra barn ett bättre alternativ.

Reagera på inlägget:

Att bli utburen kan vara för barnets bästa

Relaterat

Är det kränkande att bli utburen? Ja.

Kan det vara nödvändigt? Ja.

När jag gick i skolan hände det titt som tätt att jag blev utburen från klassrummet eller i andra sammanhang. Anledningen kunde variera, men den gemensamma nämnaren var alltid att jag hade fått en låsning. 

En mental låsning är vanligt förekommande för barn med en NPF-problematik (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning). Det är ett tillstånd man som barn hatar att hamna i och som är jobbigt, men ändå rätt enkelt att hantera för utomstående genom att:

  • Distansera
  • Distrahera

Det innebär i princip att helt ta bort det som påminner barnet om det som skapade låsningen och att fokusera på annat.

En känsla håller i sig i 90 sekunder om man inte blir påmind om den. Det kan enbart ske i ett sammanhang där man inte blir påmind om det som skapade låsningen. Man behöver alltså komma bort.

För personen som drabbas är den mentala låsningen väldigt svår att hantera. Som barn är det närmast omöjligt. Man känner sig utsatt, svag, och alla tittar på en. Då vill man ha tillbaka kontrollen. Makt. Att springa därifrån och fly skulle vara svagt, så man stannar och slåss. Även fast man inte vill.

Det enda som kan bryta detta är någon som är starkare. Fysiskt, men framförallt psykiskt, sett till rollen. För detta är högst psykologiskt.

Därför kan det vara en oerhörd lättnad att bli utburen av sin fröken. Att bli räddad från en situation man själv inte kan ta sig ur. Dessutom kan det vara ett rop på närhet och bekräftelse man saknar. En hård kram av greppet när man blir utburen kan vara det närmsta man får komma närheten.

Det man måste förstå är att när en sådan här situation uppstår är det skademinimering som gäller. Det har alltså redan gått för långt och ens valmöjligheter är oerhört begränsande. För att undvika sådana här situationer i framtiden är det väldigt viktigt med efterarbete och förarbete. Det är här fokus och energi ska läggas.

Hade inte mina lärare och pedagoger vågat lyfta bort mig hade jag och mina klasskamrater tagit mer skada. Jag är glad att mina omtänksamma pedagoger, som jag älskade, vågade ta i mig när det blev för mycket.

Jag är tacksam för att de fanns där för mig när jag kom ner från mitt affektpåslag och låsningen släppte – med en kram istället för en utskällning. 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Därför slopar vi omklädning på idrotten i höst

Relaterat

Inför hösten slopar vi helt och hållet omklädning på idrotten för låg- och mellanstadiet. Det är ett förslag vi idrottslärare på min skola har lämnat till ledningen i samverkan med klasslärare och fritidshemmet. 

I tidigare inlägg har jag skrivit om att omklädningsrummet är skolans otryggaste plats samt i ett annat inlägg att nästan all skolfrånvaro börjar på idrotten. Detta efter Håkan Larssons forskning.

I trygghetsundersökningar på skolan nämns nästan uteslutande omklädningsrummen som en osäker plats. Den finns alltid med på listan. Mina lösningar då var att numrera platser, dela upp omklädningsrummet bland annat. Med nedskärningar som ligger över våra huvuden i 99 procent av alla kommuner blir det än mer skralt med personal som kan sitta med i ett omklädningsrum för trygghetens skull. Och något jag inte kan komma runt på min arbetsplats är att idrottshallen och omklädningsrummen är byggda för att hantera 350 elever. Idag går det 500 elever på skolan. Så hur ska vi hantera detta problem? 

Förslaget är framsprunget ur coronapandemin där vi blivit tvungna att flytta ut verksamheten och slopa omklädningsrummet för att minska smittspridningen. Det har medfört oväntade positiva effekter. Konflikterna har minskat avsevärt och fritidspersonalen får nu även möjlighet att faktiskt ta ut sin rast. För omklädningsrummen slukar både tid och energi och kräver mycket personal. 

Det har inte varit uteslutande positivt. Eleverna har fortfarande omklädningsrumstid på sitt schema även fast de inte duschar och byter om. Det har gjort att i en kvart släpps eleverna lite vind för våg under pandemin. Därför finns nu ett dilemma för oss att se närmare på. Ska vi slopa omklädningstiden helt, vilket tar bort möjligheterna för de som vill duscha, eller ska vi behålla tiden? Det skulle medföra att eleverna fortfarande behöver personal ute för att ta emot eleverna under denna tid.

Vad som blir bäst får utvärderingen utvisa. Det finns en schemavinst att ta bort den tiden helt och hållet. 

Men hygienaspekten i idrott och hälsa då? 

Det ser jag inte som ett problem. Omklädning finns inte omnämnt i läroplanen eller skollagen. Undervisningsråd från Skolverket säger att om det ska ske dusch i ämnet måste den undervisningen vara lärarledd och jag tror det skulle bli problem om jag skulle börja leda undervisning i duschen tillsammans med eleverna.

Vi kommer givetvis fortsätta att undervisa kring hälsa och då kan det bli än viktigare att gå igenom vikten av torra, rena kläder, tvagning och 5-punktstvätt. Jag vill fokusera på undervisningen.

Det är klokt att se till varför vi har omklädningsrum med dusch i Sverige, var den traditionen kommer ifrån. Det var nämligen så att hygien hade en betydligt större och viktigare roll i Sverige för bara några decennier sedan. Alla hade inte duschmöjlighet hemma så för att tvätta sig gavs helt enkelt den möjligheten i skolan i samband med gymnastiken.

Om det här blir något ensidigt positivt eller om skolan kommer dränkas i svettodörer återstår att se.  Det är fortfarande viktigt att våga pröva och bryta oskrivna normer som länge har skapat problem för många elever. Syfte och centralt innehåll i idrott och hälsa måste alltid få komma först och därtill elevernas välmående. Då måste vi våga pröva och tänka nytt.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Att bryta ett konfliktladdat klimat i gruppen

En av mina klasser har ett sådant stort fokus på att hävda sig själva. Rangordningen inbördes har blivit oerhört viktig. Det är ett svårt mönster att bryta. Att poängtera problemet gör det inte bättre, då läggs fokus på det dåliga: Attityden de har motvarandra, tonen de använder och sättet de tillrättavisar andras misstag. Det är inte ett förlåtande arbetsklimat och för att utveckling ska kunna ske, särskilt i ett sådant fysiskt ämne som idrott och hälsa, måste klimatet förbättras.

För mig på idrotten blir då målet att fokusera på de andra aspekterna när vi har sporter och lekar. Att tävla får inte ges en central roll. Men det får heller inte tas bort, för det är här problemen uppstår. Det är lockande för mig att istället fokusera på annat, som mer uppdelande under lektionen i form av stationssystem. Men det löser inte kärnan i problemet med gruppdynamiken. Jag försöker att inte välja bort dessa arbetsområden, för eleverna är i stort behov av att hitta andra vägar inom dessa arenor. 

Nu senast hade jag en lektion i ”capture the flag” som totalt havererade. Eleverna skrek åt varann, puttades, slängde ur sig glåpord. De retade andra som blev kullade och ställde sig i vägen på ojusta sätt. Hård stämning på lektionen, ledsna miner efter där de flesta uttryckte att de aldrig ville köra den här ”skitleken” igen. Därför valde jag att köra den redan nästa lektion.

Det tar emot att övertyga sig själv att riskera ytterligare ett sådant haveri. Att gå hem med huvudvärk från jobbet igen med vetskapen om hur skadligt klimat jag gett barnen där allt de tagit med sig från lektionen är att hierarkin inom gruppen är viktig, och den som skriker högst och värst saker är den som är starkast. 

Det måste brytas. Och skam den som ger sig.

Så jag ger det en chans till. Extra fokus läggs på regelgenomgången. Det får inte vara några missförstånd. Eleverna har många frågor och vi reder ut leken utan och innan. Över halva lektionstiden har gått innan vi ens har startat. Jag berättar för eleverna vad jag kollar på. Hur jag analyserar deras rörelsemönster när de springer. Vilka vägar de väljer, hur de samarbetar med resten av sitt lag och reagerar på hur motståndarlaget rör sig. Jag lyfter att poäng, det räknar vi inte. Man gör poäng, sen är det inget mer med det. När vi gjort poäng så byter vi sida. Den som vinner är inte den som gjort mest poäng eller gör poäng. Den som vinner är den som visar på motorisk och taktisk skicklighet. 

Vi kör igång. Under spelets gång försöker jag återkommande berömma elever som följer det koncept jag nämnde att jag bedömer. De som taktiskt jobbar tillsammans för att erövra tomma ytor som leder till att motståndarlaget dras ut och luckor skapas i deras försvar till ”fängelset”. Tagna lagkamrater blir fria, snyggt!

Några elever kör en ”suicide-rush” i början av en omgång. De har döpt den till ”area-51”. ”They can’t take us all!”, skriker de när de rushar mot flaggområdet. De misslyckas kapitalt. Alla blir kullade.

Jag frågar dom i slutet av lektionen: ”Lyckades ni med ert mål?” 

”Nej.”

”Men hade ni kul?”

”Ja!”

Helt annan stämning. Elever skrattar, kramar om motståndarlaget. Berömmer varandra och skrattar åt sina egna misslyckade försök. Ödmjukhet och självdistans. Egenskaper som är så fantastiska att se hos barn. 

* * *

Lektionen är slut. Många händer sticker fortfarande upp i luften. Många som vill komma till tals. Tyvärr hinner vi inte.

”Ni som fortfarande vill säga något kan göra det till mig nu direkt efter, tack för idag”.

Jag avslutar. Barn kommer fram till mig.

”Det var jättekul! Kan vi göra det igen nästa gång?”

”Ska jag berätta hur jag räddade dom från fängelset?”

”Vi körde area-51-taktiken, jag kom på den.”

Det här är klimatet jag vill ha på lektionerna. Ibland är känslan att lyckas samarbeta den viktigaste lärdomen att ta med sig från en idrottslektion. All undervisning som byggs ovanpå blir så mycket bättre i ett bra gruppklimat. Jag kanske inte kan bryta ett konfliktladdat gruppklimat enbart med mina idrottslektioner, men jag kan alltid ha det i åtanke och ge eleverna andra perspektiv att se på fysisk aktivitet.

Bortom tävlan och siffror finns för dessa barn en outforskad värld av rörelseglädje.

Reagera på inlägget:

Sidor