Annons

Faktorerna som påverkar ett barn som inte kommer till skolan

Att en elev inte kommer till skolan handlar mer om en överlevnadsstrategi än ett val, därför bör det bemötas som detta. Barn i den svenska skolan har mött utbildningsväsendet så långt bak i tiden de kan minnas. I deras värld ska alla barn gå i skolan, så är det bara. Punkt.

Om alla andra klarar av att gå i skolan, då måste ju jag också göra det. Sällan tas det upp att skolan är strukturerad på ett sätt som går stick i stäv med vad barnet är förmöget att klara av. Det barnet inte vet är att det inte är dennes fel när det inte fungerar.

Jag anser att vi, skolan, måste våga ta ansvar för problemet. Skolan måste inte komma med alla svar och lösningar, men det är skolan som måste vara den drivande kraften för att finna dessa. Det går inte att som idag förlita sig på att resursstarka vårdnadshavare ska bana väg för barnet. Då kommer vi aldrig få en jämställd skola.

Däremot ska inte läraren stå ensam. Här behövs expertis från en elevhälsa, men kanske framförallt en god samverkan med vårdnadshavare och framförallt barnet själv. För det är trots allt barnet som vet bäst vad som är bekymret, så där måste vi starta.

Av mina egna erfarenheter, och vad jag själv läst mig till om skolfrånvaro, så handlar det i min värld om två faktorer som kan påverka: Exekutiv förmåga och känslostarka barn.

Vissa barn får inte tillräckligt med uppmärksamhet och bekräftelse hemma, på sin fritid eller i skolan. Andra har helt enkelt ett större behov av att bli sedda. Är ens effektiva förmåga inte fullt utvecklad är det tänkbart att man har ett större behov av att få höra att det man gör är rätt, men även ett större behov att få stöd i att ta beslut och våga. Riskerna hamnar annars i att man utvecklar en rädsla för att försöka och misslyckas. En rädsla för att vara i vägen för andra, eller visa sig dålig. Vilket kan leda till att man blir introvert.

Andra barn kan vara så empatiska och ha en stark kontakt med sina känslor som gör att känslorna blir svåra att kontrollera. Tyvärr råder det fortfarande en norm att det är fel att visa känslor eller att få vara svag. Att gråta är ett typiskt exempel som kan skrämma ett känslosamt barn och göra så hen behöver hålla sig på spänn för att undvika att en situation uppstår. 

Känslosamma barn som får utbrott och gråter gör dessutom sällan detta för att de blir ledsna. Antingen har det med chock att göra att man gråter eller en sådan frustration att inte göra sig förstådd eller att få andra att förstå. Att ha nära till tårar är dock ingen egenskap som någon i vårt samhälle önskar att man hade. Men vi är flera som har det och det måste respekteras.

Annars tar man kontroll över situationen genom att bli utåtagerande, visa hur tuff och modig man egentligen är. Man tar ut det på andra, för att demonstrera att man är starkare eller tuffare. Allt detta för att dölja sina känslosamma sidor. Precis som de vuxna gör och även till viss del lär ut att göra. 

Att exkludera dessa barn är direkt skadligt för samhället ur flera aspekter. Dels är trasiga människor betydligt dyrare än hela. Står vi inte för insatserna i ett tidigt skede kommer det kosta betydligt mer senare. Dessa individer löper risk att utveckla en oförmåga att bibehålla ett jobb, psykisk ohälsa, förakt eller rädsla för auktoriteter etc. Framförallt går vi miste om oräkneliga talanger som skulle kunna bli ledande inom vilket fält de än valde med den envishet som många av dessa besitter. Det är detta vi behöver nå, för att kunna driva samhället framåt. 

För att nå en lösning tror jag dels det är viktigt att rätt åtgärder sätts in i ett sådant tidigt skede som möjligt. Framförallt så är eleven som är frånvarande bara själva symptomet på problemet. Därför är det ineffektivt att ställa krav på den som inte kommer till skolan att försöka vara där mer. 

Jag vill också lyfta aspekten kring anpassning. Den bästa anpassningen är den som gäller för alla, inte bara den elev man försöker att nå. För att verkligen lyckas behöver metoder tas fram som anpassas för hela gruppen, där eleven med problematisk skolfrånvaro har möjlighet att lyckas. För ska man lyckas som barn efter lägre mål som ingen annan har, finns det en risk att cementera en negativ självbild hos barnet. Det måste till en inkludering som också uppfyller krav för att vara inkluderande socialt och pedagogiskt, inte bara fysiskt.

Om vi vill ha tillbaka elever med problematisk skolfrånvaro måste vi vara beredda på att ändra vårt sätt att jobba. Inte bara mot eleven i fråga, utan till alla. För så länge fokus ligger kvar hos eleven istället för gruppen och skolan kommer vi aldrig komma i bukt med problemet.

Reagera på inlägget:

Samarbete mellan syv och lärare måste in i vår utbildning

 

  • 28% av eleverna i årskurs 9 har inte en klar bild över vilka gymnasieprogram som finns att söka.
  • 45% av eleverna i årskurs 9 uppger att de inte har någon vuxen att prata med om framtiden och gymnasievalet.
  • Föräldrarna påverkar gymnasievalet mest.(Källa: Skolinspektionens Kvalitetsgranskning studie- och yrkesvägledning i grundskolan, rapport 2013:5)
  • Konsekvens? År 2009 påbörjade 122 750 elever gymnasiet. Av dessa fick 15 240 elever gå ett år extra. 2 990 elever fick gå två år extra. 21 220 ett extra gymnasieår. Källa: Skolverket

Förutom att det är ett enormt misslyckande av svensk skolas uppdrag där målet bland annat är att eleverna ska kunna göra underbyggda och väl medvetna val utan stress, så kostar också detta enormt mycket pengar för svenska staten.

Något som går att direkt koppla till detta är den undermåliga informationen om studie- och yrkesvägledarens (syv) roll och funktion i svensk skola. Framför allt på lärarutbildningen. Under mina tre år på lärarutbildningen har jag inte en enda gång fått höra om min framtida relation till syv. Jag vet inte hur jag kan använda mig av syv eller hur jag bör använda mig av syv. Lika lite vet syv hur de ska använda sig av lärarna.

Vägledningen i skolan är hela skolans ansvar. Rektorn har till exempel ett ansvar (läs: bör) att ge riktlinjer och skapa förutsättningar för att studie- och yrkesvägledningen blir ett uppdrag för just hela skolan, förtydliga hur ansvaret för studie- och yrkesvägledningen är fördelat mellan syvarna, lärare och övrig personal samt hur samarbetet mellan dessa ska se ut. Det är också rektorns ansvar att se till att studie- och yrkesvägledning sker kontinuerligt och integrerat i utbildningen under elevens studietid just för att uppnå målet med att eleven ska kunna göra underbyggda och väl medvetna studie- och yrkesval.

Vad är och blir lärarens uppdrag? Lärarens roll blir att hela tiden i sin undervisning relatera till arbetslivsanknytning, till exempel genom hur kunskaper i ämnet senare kan få betydelse i det framtida arbetet, utveckla elevernas kunskaper om hur arbetslivet fungerar, utveckla deras förmåga att kunna genomföra sina val av studier och yrken, utveckla deras självkännedom men också att problematisera kring de traditionella föreställningarna om kön, kulturell och social bakgrund – då det visat sig att ”tjejlinjer” och ”killinjer” såväl som ”tjejyrken” och ”killyrken” är väl etablerat bland ungdomar.

Studie- och yrkesvägledarens roll är central i elevernas vägledning och är en utbildad och specialist inom området – syven bör därför användas flitigt av både lärare och rektor. Men det är också syvens jobb att stötta lärare och annan personal.

Låter detta självklart?

Ja, det kan det göra. Ändå visar studier från Skolinspektionen att elever inte får den studie- och yrkesvägledning kontinuerligt som de ska för att denna vägledning inte ses som hela skolans ansvar. Man kan se omfattande brister i skolors och huvudmäns arbete med att planera och följa upp vägledningen. Det går också att konstatera att skolor inte alls aktivt arbetar emot begränsningar i elevernas studie- och yrkesval utifrån kön, social eller kulturell bakgrund.

Man kan fråga sig varför det är så pass viktigt med studie- och yrkesvägledning som det faktiskt är. Men det handlar i grund och botten om att göra eleven till en självständig och medveten individ. Eleven ska lära sig att fatta beslut, förstå konsekvenserna av dessa beslut, lära sig genomföra sina beslut, förstå att det finns många valalternativ och att hitta sig själv och sin egen väg i detta.

Det är inget annat än ett misslyckande. Men hur löser vi detta?

Bör till exempel syv i högre utsträckning ingå i lärarutbildningen? Bör läraruppdraget och dess innehåll i högre utsträckning ingå i syv-utbildningen? JA. Självklart.

I framtiden kommer vi ingå i samma kollegium. Vi kommer jobba bredvid varandra, med varandra, i samverkan med varandra. Vi kommer möta samma elever och samma utmaningar. Givetvis bör vi därför också ha insikt i varandras arbeten och uppdrag. Det har inte slagit mig förrän nu, efter att min lokalförening i Helsingborg ihop med lokalföreningen i Malmö anordnade en syv-föreläsning med Gabriella Holm, att syv faktiskt inte nämnts en enda gång under mina hittills tre år på lärarutbildningen. Under vår verksamhetsförlagda utbildning (VFU) ingår det att, någon gång under de fyra omgångar man är ute i skolan, ha samtalat med och mött en studie- och yrkesvägledare. Alltså inte varje gång man är ute på sin praktik, utan det räcker med en gång under sin praktik. Vad blir vinsten om vi kan få till ett brett och medvetet samarbete mellan syv och lärare?

För skolans och huvudmannens del blir det en ökad måluppfyllelse samt ökad samverkan mellan skola och arbetsliv. Studie- och yrkesvägledarna får högre kvalité i sina vägledningssamtal när eleverna via sin undervisning förstått syvens roll. Vi kommer se minskade avhopp, minskade felval, minskade omval. Vi kommer ha bidragit till en bättre matchning mellan skola och arbetsliv.

Men vet ni vad det viktigaste är?

Ökad förståelse kommer att leda till ökad motivation för skolarbetet hos eleverna, betygsutveckling och bättre och tryggare val av gymnasieprogram och yrkesinriktning. Vi kommer bidra till att ungdomar kommer ut i egen försörjning och vi kommer kanske kunna minska antalet stressade, oroliga och ångestfyllda elever genom att kunna förse dem med trygg vägledning och arbetslivförankring tidigt.

Detta kommer endast uppnås genom att syv- och lärarutbildningen integreras mer och att ett tydligare samarbete mellan lärare och studie- & yrkesvägledare upprättas. Men också genom att skolans huvudmän tar sitt arbete kring det här på allvar.

Reagera på inlägget:

Hur ska syv hinna med allt?

Vi studie- och yrkesvägledare (syv) vet vad som krävs av oss och många av oss får inte de nödvändiga resurserna för att genomföra våra uppdrag.

Vi behöver tid för:

  • Alla vägledningssamtal med eleverna
  • Klassvis information om nästa utbildningssteg och t ex prao
  • Deltagande i EHT (elevhälsan)
  • Deltagare i klasskonferenser
  • Administration som t ex bilagor och blanketter 
  • Skapa informationsmaterial (powerpointpresentationer mm)
  • Uppdatera oss själva 
  • Nätverksmöten
  • Egen fortbildning 

Det här är ett axplock av allt vi behöver göra. Hur ska vi få TID att genomföra detta? Hur ska vi hinna verka för elevernas bästa? Vi kan ibland uppleva oss motarbetade, det är faktiskt inte alltid som skolledning, EHT och lärare ser vad vi ser. Det händer att de vill att eleverna ska vara till för skolan istället för tvärtom. I värsta fall ser skolan att de ska ha fostrande och korrigerande av elever som viktigare än att se till enskilda elevers bästa. 

Så här såg en vecka ut för mig i början av höstterminen.

Så här ser min vecka ut just nu i slutet av terminen.

I början av terminen ägnade jag mycket tid åt klassvis information för både åttor och nior, både om prao och om gymnasievalet. Mellan höstlovet och jullovet har jag enskilda samtal med alla nior inför gymnasievalet som sker efter jullovet.

Många av oss får ibland hopplösa uppgifter tilldelade som att fixa praoplatser, schemaläggning, elevrekrytering och att vara skolledningens förlängda arm. 

Borde vi inte börja kräva tidsangiven arbetsbeskrivning där det tydligt framgår hur mycket tid varje moment kräver. Lärarna har detta, varför ska inte vi också ha det? Vi har väl också rätt till drägliga arbetsvillkor?

Är det rimligt att kräva:

  • Max 500 elever/SYV och 100%-tjänst för grundskola och gymnasium 
  • Max 750 elever/SYV och år och 100%-tjänst på komvux (på komvux finns inte EHT eller klasskonferenser)

Apropå prao. Jag ställde frågan 3 november på SYV Forum Sverige på Facebook. Så här blev resultatet:

Hur gör du med elever som inte lyckats skaffa egen plats?

  • Peppar eleven att utforska sitt nätverk och försöka ytterligare alternativ (37 tyckte detta)
  • Sätter igång och ringer runt (21)
  • Har en egen fungerande praobank med arbetsplatser som i god tid innan praoperioden tackat Ja till att ta emot praoelever (9)
  • Det är huvudmannens ansvar att skaffa fram praoplatser (5)
  • Det är lugnt, det finns praosamordning (5)
  • Hänvisar eleven till lärarna (1)

Det är egentligen huvudmannens ansvar att se till att eleverna har platser att gå till när de ska vara ute på prao. Sedan är det skolans ansvar att praoplatserna är besiktigade och att det gjorts en riskbedömning av dem så att inte elever råkar illa ut under sin prao, detta enligt skolans systematiska arbetsmiljöarbete. Frågan är: Vem på skolan ska hinna med detta?

Om vad som påverkar gymnasievalet mest, ställde jag frågan 16 november på SYV Forum Sverige på Facebook. Så här blev resultatet:

Hur påverkas dina nior mest av gymnasievalet?

  • Eget intresse (18)
  • Status - gymnasieskola med bra rykte (16)
  • Betyg - avgörande vad som är möjligt (11)
  • Bra och brett program (9)
  • Kunna få jobb direkt efter (4)
  • Påverkan - föräldrar (4)
  • Framtidsdrömmar- ser bortom gymnasiet (3)
  • Läge - skönt att komma ifrån det invanda och kunna få nya kompisar (2)
  • Annat (2)
  • Kompisval (0)
  • Orkar inte riktigt bry sig (0)
  • Slumpen (0)
Reagera på inlägget:

En svensk skola brinner varje dag

Svenska skolor brinner. Det vet vi alla och vi upprörs över det meningslösa i att anlägga skolbränder. Antalet bränder i skolor, fritidsgårdar och förskolor ökar och fler och fler bränder är faktiskt dessutom anlagda. I min hemstad Sandviken har bland annat en låg- och mellanstadieskola och en förskola brunnit.

En expert, Anders Bergqvist, generalsekreterare i Brandskyddsföreningen (TT) säger: ”Det är bara en tidsfråga innan det sker en dödsbrand. Enligt de uppgifter vi fått har Sverige den största andelen anlagda skolbränder i världen”. Det är absolut inget världsrekord att vara stolt över.

Hur ser då statistiken ut för bränder i svenska skolor? Under 2017 brann 667 svenska skolor ner. Av dessa var hela 429 bevisligen anlagda. Två tredjedelar av det totala antalet (667) var anlagda bränder av barn och ungdomar. I tabellen från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap finns en översikt från 2010–2017.

Statistik över skolbränder i Sverige:

Det saknas kunskap om varför det blir vanligare att barn och ungdomar anlägger bränder på skolor, fritidsgårdar och förskolor.  Antalet anlagda skolbränder sägs ha ökat med nära 50 % under de senaste två åren. Kostnaden för skolbränderna är stora och beräknas årligen till nära nog en miljard kronor, enligt Brandskyddsföreningens kartläggning. Föräldrarna kan faktiskt också bli betalningsskyldiga, men för barnen och ungdomarna själva och även för yngre barn kan ett enda felsteg i form av en anlagd skolbrand bädda för en svår ekonomisk framtid.

Brandskyddsföreningen uppmanar landets riksdags- och kommunpolitiker att agera kraftfullt för att vända den utomordentligt trista utvecklingen. Det behövs naturligtvis aktuell forskning om själva fenomenet skolbränder, om orsakerna till skolbränder och sist men inte minst forskning och utveckling kring om hur man kan hindra att skolbränder anläggs.

”Det är bara en tidsfråga innan det sker en dödsbrand. Sverige syns ha den största andelen anlagda skolbränder i världen”, säger Anders Bergqvist (TT). Siffrorna är förstås mycket oroande, men skolbränder anses numera vara något normalt.

Skolbränderna torde vara ett symtom på ett större samhällsproblem. Skolan är en av samhällets absolut viktigaste institutioner. Kan skolbränderna vara en indikator på att nutidens elever inte respekterar skolan och att eleverna känner ett utanförskap i samhället? Brandskyddsföreningen är oroad över att chefer och skolhuvudmän syns uppfatta skolbränder, som något som vi får lov att acceptera, och att chefer och skolhuvudmän, absolut inte tror att det kan hända just på deras skolor.

Om vi ser på skolbränder ur ett nationellt perspektiv så är det ett stort problem och en stor utmaning, men detta syns ännu inte riktigt ha nått fram till den politiska nivån. Anders Bergqvist i Brandskyddsföreningen (TT) menar liksom såväl många lärare att det finns åtgärder som absolut måste vidtas och som kan öka säkerheten och till en del försvåra skolbränder. Kameraövervakning är en åtgärd, brandlarm även på utsidan av skolbyggnaderna är en annan åtgärd och en tredje åtgärd är att skolorna byggs med ett material som inte är så lättantändligt. Då blir i alla fall inte branden så stor.

Att anlägga skolbränder är allvarliga brott som också äventyrar människoliv. Då det handlar om barn och ungdomar, är det särskilt viktigt att agera kraftfullt för att förhindra fortsatt brottslig verksamhet. Det handlar om att skolans personal måste uppmärksamma elever i riskzonen som klottrar, krossar glas och förstör byggnader, eller ägnar sig åt annan form av skadegörelse och då gäller det att sätta stopp.

Skolbränder är nog egentligen inget nytt fenomen, men det syns ha en tendens att öka i samband med skolavslutning, skolstart och vintertid när pyroteknik säljs i handeln. Det är en iakttagelse, men den är ändå inte riktigt belagt. Miljön och atmosfären i skolan kan vara grunden till både skadegörelse, mobbning och anlagda bränder. Det är oftast i nedgångna skolbyggnader, med dålig fysisk miljö och dålig vuxennärvaro som bränderna anläggs.

En åtgärd är att ”rensa bort”. Det ska inte finnas lösa, lättantändliga saker kring skolbyggnaden på kvällstid. Lastpallar, däck, bänkar, leksaker, skräp måste tas undan så det försvårar anläggandet av bränder. Elever som har psykosociala problem och problematiska hemförhållanden och avsaknad av kamratrelationer finns i riskzonen. Ungdomar mår idag allt sämre och upplever sig som utsatta och kan anlägga bränder, men skolan måste förebygga genom att utbilda barn och unga i brandkunskap och vilka konsekvenser en brand kan få. Kunskap om hur vi kan förebygga bränder och hur man bör agera i händelse av brand är viktig. Det finns exempelvis god kunskap om bränder inom räddningstjänsten som det kan vara värdefullt för elever att ta del av. Världsrekordet i antalet anlagda skolbränder överlämnar vi gärna till en annan nation.

Reagera på inlägget:

”Jonas, jag har ju lärt mig nåt!”

”Jonas, jag har ju lärt mig nåt!”

Ja, det är ju själva poängen med det vi gör. Vi lärare. Att eleverna ska lära sig det de behöver här i livet.

Fast ibland undrar jag verkligen – jobbar jag mot målet? Målet att skapa välinformerade och kritiska medborgare. Det finns en fyr långt därborta – som visar vägen. Och det finns många blindskär, och mycket dimma. Varje dag, varje vecka, varje termin, varje läsår. Som ny lärare är det lätt att smittas av tradition och arv, som sitter i väggarna sedan över 100 år.

Men i veckan hände det saker i klassrummet som skingrade dimman. Ett moment of clarity. Vägen låg klar och tydlig framför som en rak landsväg som skär genom en åker en krispig oktoberdag. Det var en elev, i en grupp, i en bedömningssituation inom organisk kemi (ett klassiskt hat-ämne i högstadiet) där jag sorterat eleverna efter vad jag förväntade att de skulle prestera. I olika förväntade kunskapsnivåer. Delvis för att jag ville att de som kunde skulle få skina, men också för att se vad som hände när jag placerade elever som inte givet trodde att det kunde något i samma grupp.

Ett fåtal elever genomskådade mig, och påtalade att de placerats i ”status-gruppen” eller att de hamnat i en grupp som inte skulle leverera alls. Mitt svar var att jag mycket riktigt hade valt ut grupperna, men jag sa aldrig hur och varför. Vi samlades i klassrummet och vi började jobba.

Först protester igen kring grupperna, men det lade sig rätt snabbt. Sedan - vad ska vi göra? ”Det är ett tillfälle för er att visa vad ni kan”, svarade jag. ”Nu kör vi”, fortsatte jag efter att ha delat ut instruktionerna.

De skulle jobba i grupper och göra en begreppskarta om organisk kemi; resonera kring begrepp och samband. De hade inga hjälpmedel; bara ett ark papper per grupp och färgpennor. Vi hade övat på situationen på lektionen innan; så de förväntades veta vad de skulle göra, och vilka begrepp och samband de skulle redovisa. Som grädde på moset hade jag spelat in en kort film där jag gick igenom alla begrepp och samband genom att skissa upp illustrationer på en whiteboard.

Så de började alltså jobba. Den högpresterande gruppen gick igång direkt, de på mellannivå strax efter. Längst bak, i gruppen som inte var superstark, så hände det inte så mycket. De satt och lekte med pennorna som jag delat ut. Jag gick dit och frågade hur det kom sig att de inte börjat.

”Vi kan ju inget, ingen i gruppen kan något.”

”Men något kan ni väl… något litet, någon av er”, replikerade jag.

Jag pekade ut en elev som jag visste kunde och sa att den fick ta kommandot. Sen gick jag vidare till de andra grupperna.

20 minuter senare gick jag tillbaka, de hade de skrivit en hel del om ämnet. Och jag frågade häpet:

”Ni sa ju att ni inte kunde något?”

”Ja, det var så, men nu har vi ju lärt oss.”

”Vad bra”, svarade jag glatt.

Åter till början. Den där dimman. Där elever pratar om skrivprov som bedömning, för att vi lärt dem det som enda metod. Sån dimma, såna blindskär.

Jag är ny som lärare, och lyssnar lätt på det som andra säger av rutin att saker borde vara. Ungefär som när man är nybliven förälder, och tror att det finns facit och att alla tyckare måste ha något att bidra med.

Men det vet ju jag med. Jag ser det nu. Eleverna lär sig av det jag gör. Jag kan ge dem det de behöver. Utan prov, utan krav på böcker. Dimman är skingrad – vägen ligger rak och tydlig framför mig. Den leder ännu mot ett okänt mål – och jag känner hopp.

Reagera på inlägget:

Sidor