Annons

Släpp restriktionerna kring lärarutbildningen

Utbildningsminister Anna Ekström och ministern för högre utbildning och forskning, Matilda Ernkrans, bjöd in alla nyckelaktörer inom skola och högskola för att diskutera hur man kan öka antalet som utbildas till lärare, hur lärarbristen kan åtgärdas och hur läraryrket kan göras mera attraktivt.

Foto: Magnus Glans

Det är i sig ett mycket bra initiativ.

Det första som skulle diskuteras var åtgärder för att minska lärarbristen, samtidigt som prognoserna ändras från att det har behövts 80 000 nya lärare till att det nu ”bara” fattas 45 000. Hoppas att dessa prognoser håller åtminstone en liten tid.

Jag är starkt kritisk till såväl statens dimensionering som statens lokalisering av lärarutbildningen. Det kan inte vara en oöverstigligt svår uppgift att planera för bättre balans i tillgång och efterfrågan.

Vi har tillgång till goda statistiker och vi vet mycket om lärares tjänstgöringsbenägenhet. Jag argumenterar här för bättre och framför allt säkrare underlag för beslut om dimensionering och lokalisering. Jag reflekterar också över möjligheten att helt enkelt släppa all statlig styrning av lärarutbildningen. Det skulle knappast kunna bli sämre.

Lärarbristen anses just nu vara alarmerande hög, och situationen måste nu igen tas på största allvar. Lärarbristen blir troligen ännu större än vad man tidigare trott, visar siffror (SCB).  

År 2025 kommer det (troligen) att saknas över 65 000 behöriga lärare i skolan. Det finns olika antal angivna i olika studier. Statistik (SCB) visar också att det blivit allt svårare att rekrytera lärare, vilket speglar det låga antalet sökande till lärarutbildningar i vissa ämnen sedan lång tid tillbaka.

Från 1960-talet fram till idag har prognoserna svajat betänkligt. Kurvorna över tillgång och efterfrågan har under drygt sextio år sett ut som ett alplandskap, med höga bergstoppar och djupa dalgångar.

Det har också från regeringens sida varit snabba ryck att åtgärda underskott och överskott. Nedläggning av lärarutbildningar exempelvis. Katastrofal brist har ändrats på exempelvis mindre än ett decennium till ett problematiskt överskott.

Vi som arbetat med att administrera lärarutbildning kan aldrig mer lita på några statliga prognoser.

Det går tydligen inte att få balans mellan tillgång och efterfrågan i lärarutbildningen. Det är tydligen så obeskrivligt svårt att prognostisera lärarbehov och dimensionera efter ett någorlunda rättvisande behov. Om man ser till andra akademiska yrkesutbildningar så går prognosarbetet i stort sett utan problem. Vilket annat akademiskt yrke har figurerat i media som lärarutbildningen? Ingenjörer, nej. Ekonomer, nej. Sjuksköterskor, nej.

När jag ser tillbaka så har alla försök till statlig dimensionering misslyckats. Olika myndigheter har dessutom lämnat olika bilder av verkligheten, vilket naturligtvis skapat en nationell förvirring. Det är viktigt att det åtminstone finns en någorlunda samstämmighet i beskrivningen av verkligheten från olika aktörer.   

Mitt förslag till lösning av den här osäkra situationen är följande:

  • Släpp alla restriktioner vad det gäller dimensionering och lokalisering.
  • Överlämna till de lokala lärosätena att på egen hand besluta om dimensioneringen av lärarutbildningen. Det finns kloka lokala lärarutbildare, lokala statistiker, lokala strateger, intresserade kommuner runt lärosätena. Det kan absolut inte bli värre än det är idag.

I mitt minne finns 70-och 80-talet, exempelvis, när dåvarande regeringar lade ned lärarutbildningar på felaktiga prognoser. 1976 lades exempelvis lärarutbildningen i Falun ned, 1986 beslöts att lärarutbildningen i Gävle inte behövdes.

Lärarutbildningen i Falun kom naturligtvis tillbaka, liksom lärarutbildningen i Gävle. Jag var utbildningsledare under nedläggningen i Gävle och vi kunde då efter ett hårt arbete visa regeringen att de statliga prognoserna var felaktiga, genom att samarbeta med kommunerna för att ta fram mera detaljerade prognoser av lärarbehovet.

Det här visar sammantaget att staten inte klarar av att styra lärarutbildningens dimensionering. Skolpolitiken idag syns handla om att lappa och laga i befintliga system, när vi i själva verket behöver något helt nytt.

Reagera på inlägget:

Bristande kunskaper om vuxnas lärande

Relaterat

Komvux är räddningen för många. Om gymnasiet inte resulterat i önskat betyg så är kompletteringar på komvux enda möjligheten. Högskoleprovet finns förstås, men alla vill inte ta den vägen. Det är många som behöver en andra chans i livet. De som faktiskt inte lyckades ta sig genom gymnasiet, de som valt helt fel studieväg och vill omskola sig, de arbetslösa som behöver vidareutbildning för att få arbete och sist men inte minst alla nyanlända som ska etablera sig på arbetsmarknaden och i det svenska samhället.

För att arbetsmarknaden ska fungera i framtiden behövs ett livslångt lärande. Alla behöver lära, lära om och lära nytt hela livet. Kompetensen behöver vidareutvecklas eller rentav bytas ut mot en annan kompetens. Därför är det viktigt, både ur individens och ur samhällets perspektiv, att ingen hamnar i återvändsgränder i utbildningssystemet. Komvux spelar redan nu och kommer i framtiden att spela en ännu viktigare roll för detta.

Ur ett internationellt perspektiv har Sverige ett förhållandevis väl utbyggt system för vuxnas lärande och Sverige når också ganska goda resultat i komparativa studier. Internationella undersökningar kring vuxnas lärande visar på relativt goda resultat för Sverige. Två av dessa är Programme for the International Assessment of Adult Competencies (PIAAC) och Adult Education Survey (AES). Problemet är nu att lärarna på komvux sägs sakna nödvändiga kunskaper i vuxnas lärande.  Det är allvarlig kritik. Hur vet vi då att lärarna på komvux saknar nödvändiga kunskaper i vuxnas lärande?

I somras presenterade Andreas Fejes, professor i vuxenpedagogik, Linköpings Universitet, en rapport som har titeln ”Redo för komvux”. Han har studerat kurserna för lärarutbildningen på tolv universitet och fann att bara två av dessa hade läroplanen för vuxenutbildningen på litteraturlistorna. Det har han tolkat som att de blivande lärarna får en alltför bristfällig utbildning för vuxnas lärande. Hur den övriga litteraturen såg ut eller hur undervisningen bedrevs vet man inte så mycket om.

Andreas Fejes menar att det är olyckligt att lärare inte får utbildning för den speciella utmaningen som ligger i att undervisa vuxna. Läroplanen för vuxenutbildningen är naturligtvis central och innehåller riktlinjer för uppdraget som komvux-lärare och borde naturligtvis finnas med på litteraturlistorna.  

Det är en speciell utmaning att undervisa vuxna. Komvux har cirka 400 000 elever varje år, vilket är mer än gymnasieskolan. Läsåret 2018/19 finns det totalt 350 600 elever i gymnasieskolan enligt Skolverkets statistik.  Hur undervisar man till exempel en femtioårig man från Afghanistan som inte kan läsa eller skriva? Det kräver helt andra insatser av lärarna, än att undervisa ungdomar på gymnasieskolan. Komvux-läraren träffar sina elever ett fåtal timmar per vecka, under en begränsad tidsperiod och samtidigt ska de sträva efter hög genomströmning och största och bästa möjliga utveckling hos varje elev.

Lärosätena bryter mot högskoleförordningen genom att inte studera de styrdokument som finns, skriver Andreas Fejes.  Det är allvarligt menar han, men styrdokumenten svarar inte ensamma för lärarens kunskaper om lärande, enligt min mening.  Det finns andra praktiska, pedagogiska och didaktiska problem på Kom Vux som försvårar för komvux-lärare.

Vuxna elever har ett försörjningsansvar för sig själva och sin familj. Detta påverkar undervisningen på ett sätt som lärarna måste vara medvetna om och dessutom kunna hantera. En del elever kan också ha negativa erfarenheter från tidigare skolgång, medan andra kommer från länder med ett helt annat skolsystem. Det blir ett komplicerade kulturmöten. Detta måste lärarna också ta hänsyn till.

Det handlar alltså om att klara en långtgående individualisering, som måste vändas till det möjligas konst. Komvux har dessutom kontinuerlig antagning, inte bara två gånger om året. Det gör att undervisningsgrupperna förändras kontinuerligt och kan se väldigt olika ut över tid.

Det ställer speciella krav på komvux-lärare, och det är det Universitetskanslersämbetet (UKÄ) ska titta särskilt på, enligt regeringsuppdraget. UKÄ ska skaffa sig en nationell bild av hur vuxenutbildningen ser ut och hur den fungerar. Det betyder djupare studier, vilket är nödvändigt.

Framför allt ska UKÄ ge förslag på hur lärarutbildningen ska kunna bli bättre, genom att man stödjer lärosätenas egen utveckling, så att de stärker kvaliteten på ämnes-och yrkeslärarutbildningen. Ett nytt uppdrag kommer att ges till lärosäten med ämnes- och yrkeslärarutbildning.

Hur detta uppdrag ska docka i den aviserade reformeringen av lärarutbildningen i enlighet med januariöverenskommelsen sägs det ingenting om. Det blir alltså en översyn av lärarutbildningen samtidigt som en reformerad lärarutbildning aviseras.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Rör inte våra lärarutbildningar (men gör om dem!)

Relaterat

Förra veckan fick jag en möjlighet att vara med när Anna Ekström besökte Färjestadens skola på Öland. Det kommer lite mer om skolan och besöket längre ner men jag vill börja med diskussionen om lärarutbildningarna.

Jag är den förste att säga att lärarutbildningarna behöver reformeras. Metodik, praktik, utbildningspsykologi etc behöver stärkas. Jag menar också att OECD:s förslag om att samla ihop dem och göra professionsinslaget tydligare är en utmärkt utgångspunkt.

Men jag vill på inga villkor se att utbildningarna flyttas ut från universiteten eller ersätts av någon annan aktör än det allmänna.

När man nu i diskussionen återkommande hör aktörer presentera förslag på fristående lärarutbildningar ska man vara uppmärksam på att det finns de som vill använda lärarkrisen för att åstadkomma något annat.

Den som uppmärksamt läser OECD:s rapport från 1992 (som jag skrivit om här) kan se att samma regering som marknadiserade det allmänna skolväsendet i Sverige då egentligen ville göra detsamma med universitet och högskola. Detta lyckades man inte med. Högskolesektorn var för stark för det. Där var inte myndigheter och expertorganisationer nedmonterade som var fallet med skolan efter Skolöverstyrelsens nedläggning. Men man har inte gett upp.

Att tro att det finns några andra som är bättre på att bedriva lärarutbildning än de som faktiskt har erfarenhet av det skulle vara ett dyrt misstag på många sätt. Om inte för något annat så för att universiteten garanterar en frihet i tanken och en teoretisk grund samt forskningsförankring som en profession måste ha med sig.

Varför detta i en text om en liten skola på Öland? Jo, för att de är en del av en av de många positiva förändringar som faktiskt skett och sker inom lärarutbildningarna.

Skolan i Färjestaden är nämligen en del av den lärarutbildning med VI-profil som genomförs inom ramen för försöksverksamheten med övningsskolor. Detta innebär i korthet att man som student befinner sig på en och samma skola två dagar varannan vecka, samt att man vid ett tillfälle i slutet av utbildningen som studentkollektiv helt tar över skolan en vecka.

Detta ger både skolans lärare att utveckla handledarkunskaper över tid, skolan en kontakt med universitetet och forskning och universitet en nödvändig relation till lärare och klassrum. Högskoleverket skriver om projektet:

”Det genomgående intrycket av försöksverksamheten med övningsskolor vid Linnéuniversitetet, campus Kalmar, är att det är en väl fungerande verksamhet som över tid har utvecklats på ett genomgripande sätt. Intervjuerna visar på ett närmare samarbete mellan övningsskolor, skolhuvudman och lärosätet samt mellan övningsskolorna och de arbetsenheter som ingår i grupperna av övningsskolor. Bedömargruppen ser tydliga tecken på utvecklad professionalisering för VFU-handledare genom samarbeten och handledarutbildning samt tydligare professionsutveckling för studenterna under utbildningen.”

Att det var så vittnade också mina värdar på besöket, rektorerna Lena, Lena och Ulrika, om. Vi behöver utveckla svensk lärarutbildning på universiteten, inte med bombastiska uttalanden som att driva på ett systemskifte ingen har glädje av. I det är övningsskolor ett av de viktigaste elementen (och något svensk skola ska tacka Jan Björklund för).

En sidoeffekt av utvecklingen på skolan och att det är en övningsskola var också att de hade alla tjänster på skolan besatta med behöriga lärare. Och så ska det naturligtvis också vara. Lärarstudenter ska under sin utbildning handledas av skickliga lärare i en extra professionell miljö (precis som i Finland).

Skolan i sig präglades av ett lugn och ett vänligt bemötande (glada stojiga barn på rast också, naturligtvis – vi pratar om en skola, inte ett interneringsläger). I matsalen åt barn tillsammans med glada pensionärer. Mina värdar berättade att skolan inte alltid hade varit som den är nu, utan att det var något de sett växa fram under en följd av år.

Man kunde tydligt bocka av ett av de kännetecken som ofta finns i skolor som går bra: Ett kollektivt ledarskap. Det var tre ledare som tillsammans upplevde ett starkt delat engagemang för skolan. Formellt var det en rektor och två biträdande, men som ledare fungerade de mycket som en enhet. De har också väldigt bra resultat.

Återigen får man bara säga: Hatten av för duktiga chefer och medarbetare – och grattis, Färjestaden

Det var också väldigt roligt att se Anna Ekström i aktion. Men kanske ännu roligare (sorry, Anna!) att se en skicklig lärare, Lilly Nilsson, i aktion.

Lektionen skulle handla om 6:ans tabell och vi fick se en välplanerad lektion med omväxling mellan lärarlett samtal, ramsor och arbete i grupper. Eleverna hade satt upp som mål med lektionen att förutom att öva på 6:ans tabell försöka övertyga utbildningsministern om att matte var roligare än svenska. De hade nämligen hört henne säga på ”Lilla Aktuellt” att svenska var roligare.

Anna Ekström sade att de lyckats med det (men då tror jag faktiskt att hon ljög lite grand).

En sak tänkte jag på i slutet av lektionen. Det slog mig att barn hela tiden var så närvarande och att de pratade så mycket med varandra. Både i klassrum och på andra ställen.

Jag blev tvungen att fråga om en sak: Har ni mobilförbud?

”Ja, vi samlar in telefonerna i början av dagen”.

Om man hade bra skäl fick man ha den med sig men det var undantagsvis. Jag måste säga att jag blir mer och mer övertygad om det kloka i att skolor ofta är mobilfria zoner. Detta för elevernas måendes skull, för koncentration och för träning av medmänskliga relationer.

Tack Lilly, och tack Färjestadens skola, för att jag fick vara med och för intressanta samtal.

(Och tack Anna Ekström för att du inte blev allt för förvånad när jag dök upp som gubben i lådan på skolan.)

Relaterat

Reagera på inlägget:

Ta det lugnt – gör inte om lärarutbildningen från grunden

Är det verkligen en ny reform som lärarutbildningen behöver mest av allt just nu? Ingen reform har hittills fungerat som någon problemlösare, däremot har reformer skapat nya problem.

Sverige har reformerat lärarutbildningen ungefär vart tionde år. Varje utbildningsminister med självaktning har satt en ära i att reformera lärarutbildningen. Ytterligare en ny reform skulle försvåra det lokala kvalitetsarbetet för en redan hårt utsatt lärarutbildning.  

Finland har exempelvis en mycket bra lärarutbildning med många sökande och där är reformtakten mycket långsam. Finlands lärarutbildningar uppvisar något som den svenska lärarutbildningen saknar, nämligen stabilitet. Den finska skolan är också stabil och vilar på en trygg grund som utvecklats långsamt med både forskning och andra länders erfarenheter. I Finland finns ett stort förtroende för utbildningssystemet och för de personer som arbetar inom skolan, något som även speglar sig i lärarutbildningen dit många högpresterande studenter söker.

Sverige har inte en lika stabil grundstruktur på lärarutbildningen, delvis på grund av frekvent klåfingrig partipolitisk inblandning, men även på grund av ett sviktande förtroende för hela skolväsendet.

Vetenskapligheten i lärarutbildningen har utvecklats till högre akademisk nivå och utbildningen har följaktligen förlängts. Varianterna på lärarutbildningen har varierat från några få, till väldigt många olika varianter. Regleringen var detaljstyrd med Skolöverstyrelsen som huvudman, men med lärarutbildningens inträde i högskolan skulle den statliga detaljstyrningen minska.  

Så blev det inte. I den praktiska delen av lärarutbildningen är variationerna av upplägg stora. De två motpolerna ämnesbredd och generalist eller ämnesdjup och specialist har också varierat över tid. En presentation av lärarutbildningens reformering över tid är nödvändig:

  • 1946 års skolkommission kom direkt efter kriget med en stor tilltro till vetenskapen.
  • 1957 års skolberedning resulterade i seminariestadgan 1958, sedan kom 1960 års lärarutbildningssakkunniga (LUS) som resulterade i 1968 års Lärarhögskolestadga som grundlade lärarutbildningens vetenskapliga grund.  
  • 1974 släpptes lärarutbildningsutredning (LUT 74), men sedan följde en längre väntan på propositionen.
  • 1977 införlivades lärarutbildningen i högskolan, men det betydde egentligen inte särskilt mycket.
  • Först 1984 kom reformen, som var mera organisatorisk och strukturell än innehållslig. Stadiegränserna skulle överbryggas och lärares kompetensområden spände över flera stadier.
  • Högskoleförordningen 1993 innebar att lärarutbildningen från och med nu skulle styras med examensbeskrivningar.
  • 1999 var det dags igen för en förnyelse av lärarutbildningen och en enda enhetlig lärarexamen ersatte nu de åtta av de elva examina som fanns.  Lärarutbildningskommittén (LUK 97) utredde en ny lärarutbildning (HUT 07) som resulterade i SOU 2008:109 En hållbar lärarutbildning.  
  • Den senaste lärarutbildningsutredningen går tvärt emot de tidigare reformerna, med ett lärarideal som mer är specialistens än generalistens. Här blev den ”enhetslärare” som 1999 års reform beslutat om totalt utraderad.
  • 2014 återinfördes metodiken i lärarutbildningen genom ett snabbt ministerbeslut.
  • 2015 presenterades skolkommissionens betänkande med en rad åtgärdsförslag.

Lärarutbildningens fokus i Sverige har flyttats från yrkesfrågor till vetenskap, forskning och forskarutbildning. Det yrkespraktiska erfarenhetsbaserade metodikämnet ska nu förstärkas, då det yrkespraktiska har fått stå tillbaka för ett mer akademiskt vetenskapligt innehåll. Nu ska utredarna (som ska få uppdraget att skriva ihop nästa reform) bland annat föreslå hur kopplingen mellan teori och praktik kan stärkas och hur fokus på metodiken kan öka.

Det är mycket intressant med metodikens återinförande. Metodikämnet kastades ut 1977 liksom metodikens främsta företrädare, metodiklektorerna. Det erfarenhetsbaserade metodikämnet platsade helt enkelt inte i en vetenskapligt baserad lärarutbildning.

I min avhandling ”Morberg, Å (1999) Ämnet som nästan blev: en studie av metodiken i lärarutbildningen 1842–1988” kan man läsa mera om vad som hände med metodiken och varför det egentligen hände. Nu ska fokus på metodiken återinföras.  

I januariöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet framgår att lärarutbildningen ska reformeras. Nu ska alltså två utredare stödja Utbildningsdepartement med att ta fram förslag på åtgärder för ökad kvalitet i lärarutbildningen samt åtgärder för att underlätta för fler att bli lärare.

Regeringen aviserar skärpta krav på lärarutbildningen på en rad områden. Uppdraget gäller också hur längden för kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) kan kortas ner och studietakten höjas. Det gäller att öka produktionen. Utredarna ska också föreslå hur möjligheterna att arbeta på en skola och studera till lärare parallellt kan förbättras.

Det vore bra om den här reformen kommer att handla om förändringar inom rådande ramar och riktlinjer. Gör inte om lärarutbildningen från grunden! Gör som Finland. Ta det lugnt. Skynda långsamt.

Två omgångar studenter har hunnit lämnat lärarutbildningen sedan senaste reformen. Ingenting är någonsin fulländat i högre utbildning. Lärarutbildningen har brister, men den har faktiskt styrkor också.

Det är jätteviktigt att Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet inte bara ”kastar ut barnet med badvattnet” och gör om lärarutbildningen från grunden. Det första man faktiskt borde fundera på i vilka delar lärarutbildningen kan förbättras och stanna där.

Reagera på inlägget:

Skolverkets förslag om aspirantperiod för studenter är bra

Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson reser frågor om lärarutbildningens längd och en möjlig aspiranttjänstgöring i en mycket intressant intervju i Altinget. Grunden för hans ifrågasättande är givetvis den största lärarbristen någonsin i Sverige, som måste åtgärdas.

”Lärarutbildningen omfattar fem år”, säger generaldirektören. Nja, lärarutbildningen är i själva verket minst 180 poäng vilket är tre år. De längsta utbildningarna är däremot fem och ett halvt år långa.  Skillnaden i längd beror på valet av inriktning.

Generaldirektörens exempel är den femåriga utbildningen.

Peter Fredriksson ifrågasätter, modigt nog får man nog säga, om Sverige verkligen har råd att ha lärarstudenterna hela fem år på lärosätena innan de kommer ut som utbildade lärare och kan arbeta i skolan. Han diskuterar i intervjun en möjlig modell där lärarstudenterna skulle ”studera tre år, för att sedan göra någon form av aspirantutbildning”.

Modellen han talar om liknar i stort sett polisutbildningens. I polisutbildningen ingår en aspirantutbildning efter en treårig mera teoretisk högskoleutbildning. På det sättet kan de snabbare komma ut i skolan. Det är ett sätt att åtgärda lärarbristen och den måste givetvis åtgärdas omgående, men det innebär samtidigt att föreslå en sänkning av den akademiska nivån för lärare.

Om lärarutbildningens nivå verkligen kan och bör sänkas, ifrågasätter jag. Generaldirektörens utspel är dock både utmanande, men också oväntat. Lärarutbildningen har sakta men säkert under många år (i princip sedan 1968) baxats framåt steg för steg till en längre och högre akademisk utbildning. Det har i stort sett varit politisk enighet om att lärares utbildning skulle vara en hög akademisk utbildning på vetenskaplig grund vid universitet/högskola med fokus på forskningsanknytning, forskning men också på forskarutbildning. Samma strävanden har funnits och finns alltjämt i stort sett i hela Europa.

Peter Fredriksson menar ändå ”att fem års högskolestudier, fem års studielån, sedan lärartjänstgöring och kanske tjäna 30 000 kronor i månaden med en usel löneutveckling inte är attraktivt”. 

Här kan jag faktiskt verkligen hålla med honom. Det är problematiskt, men en kvalitativt bra skola är en avgörande grund för en god framtid, både för den enskilda individen och för samhället i stort. En bra skola förutsätter välutbildade och kompetenta lärare, och därför kan vikten av en hög lärarutbildning knappast överskattas. Den svenska lärarutbildningen är av nationellt intresse.

Orsakerna till problemen idag bör sökas i utbildningspolitiken. Det finns inte någon akademisk utbildning som är så hårt styrd och detaljreglerad av statsmakterna som lärarutbildningen. Problemen idag för lärarutbildningen är i allt väsentligt ett resultat av klåfingriga detaljerade politiska beslut. Reformer med förändringar i innehåll och form har kommit i stort sett vart tionde år. Endast ett par årgångar lärarstudenter har hunnit lämna lärarutbildningen, innan det är dags för nya förändringar.

Svängningarna i lärarutbildningen är ungefär som att dansa tango. Några steg framåt och några steg bakåt och sedan några turer åt sidorna.  Jämför man med Finland som har mycket få reformer och den stabilitet som finns har absolut gagnat den finska lärarutbildning.

I januariöverenskommelsen skrevs följande:” Reformera lärarutbildningen. Kraven på utbildningen skärps. Intagningskraven höjs. Fler lärarledda timmar införs och kopplingen mellan teori och praktik stärks och fokus på metodiken ökar. Förutsättningarna för akademiker att välja läraryrket underlättas. Längden för kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) kortas ner och studietakten höjs. Möjligheterna att jobba på en skola och studera till lärare parallellt förbättras. Sex och samlevnadsundervisning ska vara en obligatorisk del av lärarutbildningen liksom kunskaper om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. (Genomförs från 2021).”

Övningsskolor har redan införts på försök, men Peter Fredriksson är inte nöjd med praktikskolornas kvalitet. Jag delar hans bedömning. Generaldirektörer tror att lösningen är ”ett regionalt samarbete mellan skolor, men även en regionalisering av skolmyndigheterna”.

Skolverket var decentraliserat från första början och Peter Fredriksson ser en återgång till detta system som en kvalitetshöjning. Det gör inte alla, långt ifrån. Han menar också ”att staten behöver ta ett större ekonomiskt ansvar, men han vill att kommunerna ska behålla huvudansvaret”. Han anser att det skulle minska polariseringen av statligt och kommunalt och så kan det naturligtvis vara.

Det är faktiskt mycket bra synpunkter, enligt min mening.

Om generaldirektörens förslag på en treårig lärarutbildning med aspirantperiod ska genomföras, så innebär det mycket genomgripande förändringar. Det innebär en ordentlig sänkning av lärarutbildningens akademiska nivå. Vill vi i Sverige verkligen sänka den med mycket möda och stort besvär uppnådda utbildningsnivån för lärarkåren? Det skulle innebära en rejäl tillbakagång. Skolans problem kan svårligen lösas genom lägre krav på lärarnas utbildning och kompetens.

Förslaget som lyfts fram av Peter Fredriksson om en ändrad lärarutbildningsstruktur vitaliserar ändå diskussionerna om lärarutbildningens utformning och den rådande lärarbristen, vare sig det blir något av förslaget eller inte. Januariöverenskommelsen syns dock kräva en ny lärarutbildningsreform och här får vi helt enkelt vänta och se.

Reagera på inlägget:

Sidor