Annons

Laget går före jaget i skolan

En snabb googling på uttrycket ”de bästa lärarna” får 23 600 resultat. Det var uppenbart i de lärarlönesatsningar som staten gjort att en del av retoriken var att de ”bra” lärarna skulle ha bättre betalt än de ”dåliga”. Jag har också träffat några lärare som tycker att det är rätt och riktigt att de som jobbar så hårt ska ha mer i lön än de andra. Jag har också pratat med människor från arbetsgivarsidan som menar att lönespridning ger bättre lön för alla.

Samtidigt är det ett direkt faktum att 25 år av individuella löner i Sverige INTE gett varken lönespridning eller något annat, och rejält uppenbart att de lönesatsningar som gjorts skapat en massa negativa upplevelser i lärarkåren. Jag har i böcker och annorstädes många gånger gett olika, i forskning baserade förklaringar, på varför det är så. Det handlar om att resultatbaserade löner är problematiska i yrken som lärares, om vikten av kollegialitet för att uppdraget ska bli bra, på grund av att drivkrafterna för att göra ett bra jobb inte är pengar i läraryrket med mera. Eller som Michel Fullan sagt: När både erfarenheten och forskningen säger att det inte fungerar så är det dags att lägga ner hjärnspöket resultatbaserade löner för lärare. Men att kunna diskutera detta på allvar i svenska skolan. Där är vi sannerligen inte (än).

Men jag läste om forskning från ett helt annat område som kastar en del ljus över saken (igen). Det var en artikel i Veckans affärer som handlade om så kallade talangprogram inom näringslivet. Det är forskare som tittat på vad som händer när man pekar ut vissa i personalen som extra bra, som de man ska satsa på i framtiden. Och det visar sig finnas en mängd problem med det. Man skriver att självbilden (för de som väljs ut) förutom att svälla även kan bli det begränsande:

”Att ses som en elit, en grädda, ger en positiv självbild. Men det finns en kraftfull effekt som är svår att stå emot, där självbilden blir trång och begränsande. Man vill inte ställa dumma frågor, alltid vara lösnings- och inte problemorienterad, alltid vara perfekt. Det kan bli så att medarbetaren gör avkall på det som gjorde denne till en talang och får en mer strömlinjeformad identitet. De som från början presterade riskerar därmed att pressas och stressas”, varnar Kajsa Asplund (en av forskarna). 

De flesta studier visar dessutom att sådana här program ger en nolleffekt på lojaliteten till organisationen:

”Ofta känner sig medarbetaren som utpekats som talang uppskattad, boostad och tacksam mot organisationen. Men samtidigt känner de sig mer attraktiva på arbetsmarknaden och ser utnämningen snarast som ett kvitto på att de tillhör ett globalt talangkollektiv.” 

Och:

”…ofta är deras bild riktig. Talangprogram ser bra ut på ett cv och de är attraktiva när de söker andra jobb. Men det är inte alls säkert att de blir talanger på nästa ställe. Kontexten är väldigt viktig.”

Och så avslutas artikeln med det här svaret på frågan om det är bra eller dåligt att leta talanger:

”Både och. Det är bra att lägga tid och resurser på att identifiera medarbetares potential och hur företaget kan utveckla dem framåt. I dag är det svårt att förutsäga exakt vad medarbetarna kommer att jobba med i framtiden. Det gäller därför att odla metakompetenser, som prestigelöshet, kreativt tänkande, teamarbete, problemlösning, etcetera, saker som står sig över tid.”

”Men man måste också se till kultur och värderingar. I mer konkurrensinriktade företagskulturer är det ofta okontroversiellt att leta talanger. I kulturer där laget sätts före jaget och ingen ska ha någon räkmacka blir talangjakt ofta misslyckat.”

Och skolan är ett ställe där laget hela tiden går före jaget. Skolan är vår plats där vi tillsammans tar hand om våra barn och ungdomar. Där vi måste ha lojalitet med vårt uppdrag och de människor vi är satta att ta hand om och med våra kollegor för att det ska fungera. Och där vi ”odlar metakompetenser, som prestigelöshet, kreativt tänkande, teamarbete, problemlösning etc, saker som står sig över tid”.

Reagera på inlägget:

Matematiklärare är högvilt på arbetsmarknaden

Relaterat

Det är brist på behöriga och kompetenta lärare i matematik sedan lång tid tillbaka. Det gäller också behöriga lärare i naturvetenskap. Det är absolut ingen överraskning, utan det är väl känt sedan lång tid tillbaka av alla. Arbetsförmedlingen stöder skolhuvudmännen att rekrytera matematik – och naturvetenskapslärare utifrån de behov som finns, men om det inte finns några lärare att rekrytera?

Det har absolut inte gått att åtgärda lärarbristen, hur man än försökt. Det finns faktiskt en rad lovvärda försök. Ett exempel är att Högskolan i Gävle satsade för ett antal år sedan på en förskollärarutbildning med naturvetenskaplig inriktning, för att på så vis börja åtgärda problemet i en annan ände. Det finns matematikdidaktiska projekt som är lovvärda för att kvalitetsförbättra utbildningen av lärare.

Nu händer det, som media berättat om, nämligen att skolväsendet rekryterar lärare från högskolan/universitetet, där det i bästa fall finns utbildade lärare. Det är definitivt inget överskott på matematiklärare någonstans i utbildningssystemet, men lockbetet är högre lön, och också faktiskt bra arbetsvillkor.

Grundskolor och gymnasieskolor höjer lönerna för lärare i matematik för att få behöriga lärare, och då blir högskolor/universitet utan matematiklärare på sina lärarutbildningar, berättar Dagens Nyheter. Högskolans löner har inte riktigt följt med i utvecklingen och nu erbjuds matematiklärare och lärare i naturvetenskap på högskolan/universitetet hela 10 000 till 12 000 kronor mer i lön ute i skolväsendet, allt enligt Bengt-Olov Molander, prefekt vid institutionen för matematikämnets och naturvetenskapsämnenas didaktik på Stockholms universitet.

DN berättar också att ett tiotal lärarutbildningar som tidningen har varit i kontakt med upplever liknande situationer. I våras lämnade två lärarutbildare Stockholms universitet och övergick till grundskolan med bättre betalt. Många sökte tjänsterna som uppstod. Det gick bra ända tills vi kom till löneförhandling – då blev det tvärstopp. De begärde 55 000, det är en docentlön hos oss, säger Bengt-Olov Molander. Det här är inte första gången det här händer. Under min tid som akademichef på högskolan förlorade vi också högskollärare till skolväsendet, men också till näringslivet. Det är ingen ny företeelse.

Hur ska den här situationen lösas kan man undra? Det kan inte fortsätta att kompetenta matematiklärare lämnar högskolor/universitet,  för då flyttas problemet från grundskola/gymnasieskola till högskolor/universitet. Inga behöriga matematiklärare på högskolan, ger problem att utbilda matematiklärare för skolväsendet och då blir det problem med matematiken för eleverna som sedan fortplantas till en rundgång.

Bristen på matematik- och naturvetenskapslärare är absolut inte ett internationellt problem. Det finns länder som har bra tillgång på lärare i matematik och naturvetenskap. En översikt kan man få om man åker till en ATEE konferens i Braga, Portugal, i april som handlar om forskning och utveckling inom matematik och naturvetenskap för lärare.

Om man går in på nätet och söker så finns det många bra uppslag om hur man ska kunna åtgärda bristen på matematiklärare men också stärka matematikämnet. Det är bara att välja och vraka bland förslagen.

Utvecklingsarbeten i högre utbildning är inte alltid prioriterade. Forskningsmedel är dessvärre viktigare, men utveckling av arbetssätt och arbetsformer behöver också prioriteras. Högskolan/Universitetet är främst till för utbildning, även om man kan tro att dessa lärosäten är till för forskning.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Nej, ”allt ingår” är inte lösningen på lärarkrisen

Relaterat

I mitt förra blogginlägg skrev jag om problemet med hur styrningen av svensk skola som med fackens hjälp (ja, jag tycker det) gör svenska lärare maktlösa och utlämnade åt lokalt godtycke.

Jag vill fortsätta lite på samma tråd. Maria Jarlsdotter som är rektor i Malmö skriver ett fantastiskt inlägg på tankesmedjan Balans hemsida. I det går hon genom hur ändring av styrning av verksamheten påverkat lärare och skolan. Hon gör det genom att jämföra situationen för en lärare i början av 1990-talet och nu 2018.

I början av 1990-talet hade inte alla de New Public Managementreformerna; kommunalisering, nya tidsavtal, nya lönesystem, marknadisering m.fl. drabbat svensk skola.

Men innan jag pekar på en av de saker hon beskriver skulle jag vilja relatera till ett samtal jag hade med en finländsk professor i pedagogik för två veckor sedan. Hen skulle för en internationell publik förklara vad det var som gjorde Finland så framgångsrikt. Hen menade att det var en tydlig inriktning på tidigt stöd till elever som inte lärde sig räkna och läsa. Hen förklarade sedan framgångarna med att det fanns tydliga skrivningar i deras skollag om alla barns rätt till stöd.

Jag sade till hen att sådana fina skrivningar fanns också i svensk lagstiftning. Men ändå ser våra resultat, och vår praktik, så annorlunda ut.

Jag sade faktiskt till hen att jag trodde att hen inte såg vad det var som skilde systemen ut. Det var saker hen tog för givet, att hen var hemmablind helt enkelt och att hens förklaring (som på något sätt låg på idéplanet) faktiskt inte förklarade skillnaden mellan svensk och finsk skola.

Hon förstod inte riktigt vad jag menade så jag gav henne samma fråga som jag och några kollegor på Skolverket en gång för många år sedan ställde till en person från Utbildningsstyrelsen (Finlands skolverk): ”Om en lärare upptäcker att en elev behöver extra stöd, och gör bedömningen att hen skulle behöva arbeta några timmar extra med den eleven. Får de läraren då extra betalt för det?” Den finska professorns svar nu blev detsamma som vi fick då i Helsingfors: ”Självklart!”.

För en svensk lärare är det inte alls självklart. Långt därifrån. Maria Jarlsdotter redovisar i sin tabell över skillnaderna mellan 1990-talets början och nu när det gäller lönefrågor och eventuell arbetstid så här:

  • Lön 1990: Tarifflöner, automatisk uppflyttning, möjlighet till övertid.
  • Lön 2018: Individuell lön kopplad till medarbetarsamtal/ lönesamtal, oftast ingen möjlighet till övertid ”allt ingår”.

”Allt ingår.”

Ja, för det finns inga regler och man litar inte på att lärarna faktiskt kan göra den typen av bedömningar. Det i sin tur bottnar i den brist på tilltro som är hela basen i styrningsfilosofin New Public Management.

Mer av ”Allt ingår” är inte lösningen på den svenska lärarkrisen. Men det finns stor risk att det blir så när krisen förvärras. Istället för att försöka lösa den på ett nationellt plan kommer enskilda lärare förväntas göra det.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Till var lärare efter förmåga

Jag brukar roa  mig med att följa debatten om lärare och skola på Twitter. Eller roa mig och roa mig, det är för det mesta ganska deppig läsning. Tonen är allmänt negativ, inget är bra, skolledningen är dum, arbetsmiljön är skit, betygssystemet suger och politikerna är spåniga. Ingen förstår och lärare är allmänt missförstådda.

Jag blir ofta rätt nedstämd av läsningen, och du som läser det här kan ju motiverat ställa frågan – varför är du på Twitter då?

På Twitter är jag för att hänga med i debatten om bland annat skolan, vilket faktiskt är lönegrundande på min skola, att hänga med i debatten. Så jag gör det, och förväntar mig att det ger utdelning i mitt lönekuvert.

Vilket i sin tur för mig till min huvudfråga: lön. Och hur den sätts på en lärare. Och vad människorna på Twitter tyckte om det här i dagarna då jag scrollade för att ta del av reaktioner på nya, efterlängtade läraravtalet.

I korthet behandlar det lönen i villkor där erfarenhet och kompetens ska belönas. Det är nog okontroversiellt för alla. Lönen ska vara individuell och differentierad, det kanske inte lika många håller med om. Lika lön för lika arbete är ju ett argument för en platt lönestruktur bland lärare – vi gör alla ungefär samma jobb i grunden, har man utökade uppdrag ger det lite extra på kontot.

Det ska gå att få en god löneutveckling även utan att byta jobb, vilket är viktigt för att eleverna ska få kontinuitet i sitt lärande och för att relationerna mellan elev och lärare kan fördjupas, vilket också gynnar lärandet. Ingen konflikt om det. En närmare läsning av avtalet visar att lön ska sättas så att den, citerat ur avtalet: ”ska stimulera till förbättringar av verksamhetens effektivitet, produktivitet och kvalitet.” Och att kopplingen mellan resultat och lön ska ha en tydlig koppling. Citerat: “Det är av vikt att kompetens, särskilt ansvar och erfarenhet som bidrar till förbättrade elevresultat.”

Här började jag beefa med debattörerna på twitter. När jag föreslog att lön efter resultat behöver inbegripa vad eleverna uppnår i sitt lärande så började det smattra i notifieringarna och jag hade fullt upp med att hantera mitt Twitterflöde och svara på arga påhopp. Varför? Tydligen var det en känslig fråga att ens prata om hur vi mäter elevresultat i skolan.

”Vadå! Så om eleverna får höga betyg i dina ämnen, då får du högre lön?”

”Jag har inte ens nämnt ordet betyg.” svarade jag.

Självklart blir det knas om en betygssättande lärare ska lönesättas utifrån vilka betyg hens elever har, det fattar ju både jag och Twitterkrigarna jag battlar med. Men om vi försöker lyfta blicken och se vad som kan mätas; det finns ju ett flertal forskningsgenomgångar som visar vad som ger lärande miljöer. En är Hatties metatudie “Visible learning” som kom för några år sedan. Här är en sammanfattning av den.

Studien visar vilka faktorer som ger högt lärande, till exempel lärare som kan sitt ämne, sin didaktik och är en tydlig ledare med tydliga mål som skapar struktur i klassrummet. Även Skolinspektionen har gjort ett arbete där myndigheten går igenom vad som ger lärande i rapporten ”Framgång i undervisningen”.

Slutligen, det program som jag jobbar till lärare inom, Teach for Sweden, jobbar systematiskt med mig genom att löpande besöka klassrummet och ge feedback till mig på rutiner som leder till lärande. Nu senast till exempel så jobbar vi med metoden Rigor, en tydligt strukturerad modell som leder till att eleven hela tiden uppmuntras att ta ett steg till i sitt lärande.

Det är för mig konstigt att andra centrala yrkesgrupper för samhället, som läkare och politiker, kan mätas och utvärderas på resultat, men i skolan kan man inte göra det, om man inte är elev såklart.

Så, visst skulle det gå att mäta vilket resultat läraren levererar till eleverna, enkelt genom att mäta i vilken grad läraren använder sig av de faktorer som gynnar lärande. Lätt att studera och mäta. Varför skulle inte det kunna vara en grund för lönesättning?

Jag lovade häromkvällen debattanterna på Twitter som kritiserade mig att återkomma med svar på hur elevresultat kan mätas, som inte är betyg eller nationella prov. Det här är mitt svar, Twittergänget :)

Reagera på inlägget:

Stackars de lärare som inte är starka nog

Relaterat

Som verkande i skolbranschen känns det nästan lite surrealistiskt att följa turerna i läraravtalsrörelsen. Vi har enligt OECD:s TALIS den lärarkår som mest av alla lärarkårer i OECD ångrar sitt yrkesval. Vi vet att de jobbar för mycket och med fel saker. På grund av detta har vi en av västvärldens allra allvarligaste kriser vad gäller lärarförsörjning. Det är en katastrofal situation som även om vi börjar göra bra saker nu kommer att påverka vårt samhälle i decennier framåt.

Under samma tid läser jag Michael Fullans självbiografi ”Surreal change” Michael Fullan var arkitekten bakom delstaten Ontarios mycket lyckosamma skolreformer. Han lade grunden för de strategier som vände situationen i Ontario, där ett offentligt skolsystem på nedgång blev ett av de skolsystem man åker till från hela världen för att lära sig något om hur man återbygger förtroendet för ett skolsystem, ökar likvärdighet och resultat samt hur man skapar strategier för utveckling av skolans professioner. I boken beskriver han hur ett av de första stegen de tog var att de slöt fred med lärarfacken. De insåg att utan att ha lärarna med sig på tåget kunde de inget göra.

Det blir surrealistiskt att då i den svenska situationen inse att arbetsgivarparten i Sverige, istället för att dramatiskt förändra lärares vardag, bråkar om smådetaljer. Det är som om de hamnat i autorepeat. Oavsett läget ska förhandlingar drivas på samma sätt. Det är faktiskt skamligt.

Men med det sagt kan jag kanske tycka att det också är skamligt att inte Sveriges lärare genom sina fackföreningar skickar en starkare signal om den oro man bör känna för situationen. Vi behöver kraftfulla förbättringar för lärarkåren – och det snabbt – för att vända på situationen på lång sikt. Och då går man med på ett avtal där det hänger på arbetsgivarnas goda vilja om det ska bli bättre.

Man frågar sig vad det finns för anledning att samma arbetsgivare helt plötsligt ska komma på bättre tankar efter 25 år? Som jag förstår det betyder avtalet att man nu, utan någon egentlig styrning ska se över alla lärares arbetsbörda lokalt. Det vill säga: Det blir upp till varje individuell lärare att vara påstridig.

Jag lyfte detta till Johanna Jaara Åstrand på Facebook. Hon svarade mig att: ”Nej, avtalet ålägger kommunerna att vidta de åtgärder som krävs för att minska arbetsbelastning och sänka sjuktal. Dessutom ska arbetstidens innehåll på individnivå åskådliggöras och praktiska metoder användas för att skapa balans mellan arbetsuppgifterna inom arbetstiden.”

På vilket jag svarade: ”Det är precis vad jag sade på individnivå”.

Resultatet är inget som får Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas riksförbund att jubla. Hon säger till Skolvärlden:

– Man gör inte vågen över det här avtalet, så är det inte. Men det innehåller tillräckligt många bra delar för att jag tror att det kan göra skillnad.

Hon menar att avtalet är en medlarprodukt, och därmed en kompromiss, men att facken fått gehör för en hel del av sina synpunkter. 

– Menar man allvar från SKL:s sida att man vill göra någonting åt det här så är det upp till bevis nu. Det här avtalet ger goda möjligheter.

Individ istället för kollektiv. Stackars de lärare som inte är starka nog. Vad har vi då fackföreningar till egentligen? Det här är ju en medveten strategi från arbetsgivaren för att minska fackföreningarnas makt. Det är i kollegiala och gemensamma regler som varje lärare skulle kunna få stöd. Men nu ska varje lärare på varenda en av de 8 000 skolor vi pratar om i 290 kommuner ta en kamp med luddiga skrivningar som hjälp. Hur troligt är det att det hjälper oss med lärarkrisen? Vad finns det för grund att hoppas?

Ärligt?

Här är en av de viktigaste anledningarna till att staten måste bli en part i detta. Vi kan inte låta vår gemensamma framtid bestämmas av snäva kommunala budgethänsyn eller friskolevinstmarginaler.

(Att låta friskolorna bara få göra vinst på något annat än lärarlöner kanske vore en bra idé förresten?).

 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor