Nu kraftsamlar regeringen med en rad reformer. Utgångspunkten är att varje barn ska ges bästa möjliga förutsättningar inför vuxenlivet. Skolan skall fokusera på barnens lärande och det ska vara ordning och reda i klassrummen.

De tre kraftfulla åtgärder som vidtas för att återta den demokratiska kontrollen över skolan är följande:

  • Förbud mot nyetablering av religiösa fristående skolor.
  • Nationellt skolval.
  • Steg mot ett förbud mot vinstuttag i skolan.

Motivet till dessa åtgärder görs för att få bort vinsterna och oseriösa aktörer inom skolans värld.

Vad innebär reformerna och vad betyder de för lärare vid höstterminens start och på sikt eftersom det är val i höst?

Regeringen menar att likvärdigheten är i fara om inte vinstuttagen stoppas och tillsätter en särskild utredare, Johan Ernestam, som ska lämna förslag på en reglering som säkerställer att de skattemedel som avsätts för skolan används till det medlen är avsedda för – det vill säga möjligheten till vinstuttag stoppas.

För att elever inte ska drabbas ska utredaren föreslå lösningar som ger befintliga aktörer förutsättningar att ställa om och fortsätta sin verksamhet. Utredaren ska också säkerställa att förbudet inte kan kringgås.

Uppdraget ska redovisas senast den 29 februari 2024. Detta betyder då i stort sett inget alls för lärare vid höstterminens start. Vad det blir av utredningen beror också på valresultatet.

”Välkomna tillbaka till skolan hösten 2022!”

Regeringen presenterar ett förslag om förbud mot nya religiösa friskolor från och med 2024. Befintliga friskolor och fritidshem med konfessionell inriktning kommer kunna fortsätta sin verksamhet, men de kommer inte kunna utöka sin verksamhet. De konfessionella skolorna utgör endast cirka en procent av alla skolor.

Det här handlar om åtgärder på sikt och betyder inte heller någonting vid höstterminens start 2022. Hur reformen slutligen kommer att hanteras beror på valresultatet.

Regeringen går även fram med ett förslag om ett nationellt skolval. Skolverket får i uppdrag att lämna ett förslag på hur ett gemensamt skolvalssystem kan organiseras och genomföras. Bakgrunden är att det idag helt saknas regler på nationell nivå avseende ansökan till förskoleklass, grundskola och grundsärskola.

Det innebär att varje huvudman kan skapa egna rutiner med olika datum för ansökan och beslut, vilket minskar likvärdigheten och försvårar för föräldrar och elever. Ett nationellt skolvalssystem bedöms leda till en ökad transparens och rättssäkerhet. Ett sådant system förväntas även leda till förenklade och effektiviserade skolplaceringsprocesser och därmed till en mer effektiv användning av skolans resurser.

Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet senast den 1 september 2023. Detta betyder inte heller något för lärare hösten 2022. Vad som händer med utredningen är inte heller klart på sikt eftersom vi har val och hur regeringen kommer att se ut efter valet vet ingen.

För lärare som kommer tillbaka efter sommaruppehållet betyder inte dessa tre reformförslag någonting alls i stort sett. Det är val i höst och vad som händer med dessa förslag beror på regeringens sammansättning. Det är inte konsensus när det gäller dessa reformer i politiken.

En klok idé är att ansluta sig till utbildningsdepartementets nyhetsbrev. Reformerna duggar tätt och det är viktigt för lärare att delta i debatten. Professionens delaktighet i reformarbetet är mycket viktig.

Välkomna tillbaka till skolan hösten 2022!

Kommentera

I januariöverenskommelsen togs det fram en nationell plan för trygghet och studiero. (Ds 2021:13 ”Nationell plan för trygghet och studiero”). Det är ett viktigt dokument som förespråkar en statlig detaljstyrning av skolväsendet.

Nu har det också kommit en lagändring som ger lärare lagstadagade möjligheter att vidta åtgärder, men de möjligheterna fanns även utan lagändring.

Det här är ytterligare ett uttryck för att staten tar av lärarkåren dess autonomi och uppdrag, enligt styrsystemet.

Styrsystemet fungerar så att politiker ger övergripande mål, anger ramar och riktlinjer och de professionella omsätter dessa självständigt i sin verksamhet. Staten går nu in och detaljstyr lärares professionella arbete på klassrumsgolvet. Staten tar därmed över de professionellas roll.

Det är verkligen negativt för lärares professionella status och hela yrkesgruppens autonomi.

Mobiltelefonerna är inte bara en mobiltelefon, utan ett bra och effektivt arbetsredskap. Det är viktigt att lära sig att använda dem som just detta i skolan. Mobiltelefonerna ska givetvis inte användas på ett störande och okontrollerat sätt. De professionella anger om och när de ska användas och även på vilket sätt. Det behövs absolut det ingen lagändring för att kunna göra det.

”Den professionella lärarkåren förlorar sin autonomi”

Såväl utredarna som utbildningsministern och skolministern och alla riksdagsledamöter använder mobiltelefoner som arbetsredskap. Hur kan det då komma sig att politiker går in och detaljstyr på den här nivån i skolan? Skolan är helt enkelt på väg att bli statligt detaljstyrd igen. Politiker tror att det blir bättre ordning och reda om de får centralisera och detaljstyra. Det ser man på alla åtgärder som kommer från regeringens sida. Staten tar undan för undan hårdare grepp om skolans styrning. Det ena betänkandet efter det andra är tydliga exempel på detta.

Vilket förtroende har lärare då för politiker? Många anser att politiker både på riksplan och lokalplan har dålig insyn i skolverksamheten och därmed bristande kunnande och vetande. Politiker förstår inte alls vad de beslutar om och varför och många lärare anser att besluten som fattas drabbar deras yrkesroll och professionalitet mycket negativt.

Staten tar nu sammanfattningsvis steg för steg mot en statligt detaljstyrd och en helt centralt styrd skola. Problemet är att den professionella lärarkåren förlorar sin autonomi. En statligt detaljstyrd skola ser många som lösningen på skolans problem. Yrken där det lätt uppstår oförutsägbara händelser, s.k. dilemma, är mycket svåra för att inte säga omöjliga att att detaljstyra.

Professionella lärare ska självständigt ansvara för undervisning och lärande.

Kommentera

Våra ministrar i utbildningsdepartementet, Anna Ekström och Lina Axelsson Kihlblom, syns hävda att det behövs ett samförstånd och ett gemensamt ansvarstagande för skolan. Det låter väldigt bra och lockande efter de senaste årens politiska karusell. Ministrarna hoppas att vi ska kunna enas om en skolpolitik som faktiskt ligger fast över tid.

Ministrarna syns lita till att det går att skapa ett bra samtalsklimat i riksdagen.  Det är bra. Samförstånd är trevligare än konflikter. Finns det då inga ideologiska skillnader i skolpolitiken längre? Tycker vi verkligen lika i skolfrågor oberoende av politisk färg? Är skolans roll i samhället lika för en socialist och en konservativ? Strävar vi verkligen mot samma slags samhälle?  Har vi samma samhällssyn? Har vi alla samma människosyn? Har vi samma kunskapssyn? Värdegrund, etc?

Ministrarna menar att lärare och elever behöver såväl arbetsro som trygghet. Vilken verksamhet kan man säga det om, mer än skolan? Ska inte skolan utvecklas? Ska den inte förändras? Ska utvecklingen stanna av under rubriken arbetsro?

Skolans styrdokument kan inte rivas upp varje gång det byts regering. Ger vi inte alla barn en bra start går vi som land miste om talanger, vår ekonomiska utveckling hotas, vi kommer misslyckas med att lösa de stora framtidsutmaningarna och klyftor mellan människor kommer att växa. Det kan alla skriva under på oavsett politisk färg.

”Problemen i skolan är på riktigt”

Det syns finnas flera gemensamma nämnare mellan regering och opposition. Den senaste samarbetsregeringen hade tre utgångspunkter för skolan:

  1. Eftersträva brett politiskt stöd för de reformer vi lägger fram.
  2. Stora skolreformer ska vara förankrade hos skolledare och lärare.
  3. Förändringar i skolsystemet ska vara förankrade i aktuell forskning.

Läroplaner, kursplaner och betygssystem skulle inte styras av ideologier, utan utifrån kunskaper om hur man skapar de bästa möjligheterna för elevers lärande. Är lärandet och tidiga betyg fritt från ideologier? Satsning på begåvade barn är det också ideologifritt? Minskning av medel till barn med svårigheter är det också ideologifritt? Etc.

Problemen i skolan är på riktigt. Allt samarbete är bra, men ideologier är väldigt viktiga. Aktuell forskning är ingen som helst garanti för att förändringar i skolsystemet är bra för barn och lärare. Det finns stora kvalitetsskillnader mellan forskning och forskare också.

Koppla inte bort ideologier från skoldebatten, utan koppla istället på dem. Det är viktigt inför valet hösten 2022, grunderna för det svenska samhället vilar de facto på olika ideologier. Tydliggör ideologiska skillnader och eventuella likheter istället för att dölja dem. Mörka inte. Låtsas inte att de inte finns.

Om man bara pratar samförstånd, så mörkar man faktiskt ideologier. Skolan vilar på ideologisk grund.

Kommentera

Läromedelsproduktion är mycket utvecklande för alla slags lärare. Det är ett sätt att inspireras och utveckla idéer för undervisning i sitt ämne. Som praktik har det stor pedagogisk potential. Jag är själv publicerad läromedelsförfattare och sedan lång tid tillbaka engagerad i läromedelsproduktion för såväl skolväsendet som för högre utbildning. Men att som heltidsarbetande lärare / forskare ta sig tid att skriva läromedel eller kurslitteratur kan vara en svår ekvation att få ihop.

I Sverige är skrivandet av läromedel inget som premieras eller ens uppmärksammas. Snarare förpassas det ofta till att vara en ren fritidssysselsättning och man kan inte räkna med något som helst ekonomiskt stöd. Internationellt kan det se annorlunda ut. Finns behov av något speciellt läromedel kan man faktiskt få skriva läromedel på betald arbetstid. I flera länder finns en ”sabbats-termin” som infaller med jämna mellanrum och som ofta ägnas åt att producera läromedel.

Här i vårt land måste man själv skapa skrivutrymme och lägga upp arbetet för att vara så effektiv som möjligt. I sin vardag som lärare lever man mitt i verkligheten och har sällan tid till reflektion, än mindre till idogt skrivarbete.  Att skriva läromedel blir kanske lite som att skriva sitt pedagogiska testamente. Man tvingas formulera hur man arbetat, vad man anser vara viktigt och hur man kan nå uppsatta mål. Dessutom är det roligt att utmanas i sin yrkesroll.

Kan vem som helst skriva läromedel? Det krävs lärarerfarenhet, goda ämneskunskaper, förståelse för vad som beskrivs i läroplanerna och förmåga att formulera sig i skrift. Därmed inte sagt att alla som skriver läromedel måste vara utbildade lärare.

Det är många lärares dröm att bli läromedelsförfattare och visst är det roligt att skriva. Det finns en utredning om läromedel: SOU 2021-70 Läromedelsutredningen – böckernas betydelse och elevernas tillgång till kunskap. Det är ett slutbetänkande av utredningen om stärkta skolbibliotek och läromedel. Det är ett högst läsvärt betänkande.

Det olyckliga är att villkoren för läromedelsförfattare är dåliga. Jag själv har skrivit läromedel under kvällar, helger, lov och under föräldraledighet innan den första boken kom ut. Det var ett rejält elddop och det är ett under att jag fortsatt att skriva.

Läromedelsproduktionen har inte ens ett högt meritvärde och läromedelsförfattande premieras sällan.

Sammanfattningsvis bör läromedelsproduktion ges bra villkor, ett högre meritvärde och verkligen premieras.

Kommentera

En nyutkommen bok, ”Konsten att undervisa: En bok om lärares hantverk”, av Filippa Mannerheim, gör att jag känner historiens vingslag när jag läser. På sjuttiotalet, när lärarutbildningen införlivades i högskolan (1977), debatterades huruvida undervisningen var att betrakta som konst eller vetenskap. De så kallade metodiklektorerna som anställts enbart på grunden som skickliga lärare kastades ut ur lärarutbildningen eftersom de inte var forskarutbildade. Med metodiklärarna försvann också mycket av den erfarenhetsbaserade kunskapen som författaren Filippa Mannerheim så modigt står upp för.

Den polariserande diskussionen har i princip legat nere till förmån för vetenskapen. Nu tas de traditionella beprövade undervisningsmetoderna upp i en nyutkommen bok och därmed bryter Filippa Mannerheim en trend att förkasta lärares erfarenhetsbaserade kunskap.

Filippa Mannerheim, gymnasielärare i svenska och historia, journalist och känd skoldebattör är författare till boken. Hon har skrivit ett långt och väl genomarbetat försvarstal för traditionella undervisningsmetoder. Hon uppvärderar verkligen traditionella undervisningsmetoder och menar att dessa behöver få större utrymme i lärarutbildningen och i läreriet.

Den synen delar hon med många, bland andra före detta utbildningsministern Jan Björklund som återinförde det erfarenhetsbaserade ämnet metodik den 1 februari 2014. Ett snabbt och oväntat ministerbeslut. Han såg att lärares yrkesredskap försvann till förmån för vetenskapen med otaliga frågor, vetenskapligt skrivande och mallartade vetenskapliga uppsatser.

”En färdighet som i princip har försvunnit”

Filippa Mannerheim menar att det är ämnet som ska vara i fokus och läraren ska vara den som undervisar. Läraren ska vara kunskapsförmedlaren som lär ut ämnet, och hon slår ett slag för att den tryckta läroboken ska vara navet i undervisningen.

Ämnet, texten och läsningen är fundamentet i den undervisning hon föreskriver. Det ska vara knäpptyst i klassrummet. Hon förespråkar en slags helklassmodell med provpedagogik där föreläsning av läraren, bearbetning av eleverna, läxa med läxförhör och prov är viktiga delar. Eleverna ska lära sig att anteckna, en färdighet som i princip har försvunnit.

Filippas undervisningsmetod och lektionen i skolan har släktskap med kyrkans husförhör och de allra äldsta undervisningsmetoderna. De utvecklades på 1800-talet till något som kallades för ”ämnets metod”. I de äldre skolböckerna från 1800-talet kan man se modellen i stora drag som Filippa Mannerheim förordar.

Undervisningsmetoden har också släktskap med de metoder som lärdes ut i folk- och småskollärarseminarierna av övningsskolans lärare. De förekom även under lärarhögskolan av de så kallade metodiklektorerna och på de så kallade försöks-och demonstrationsskolorna.

Den kunskapen var i stort sett erfarenhetsbaserad. Lärares erfarenhet värderades ned, till förmån för vetenskapligt baserad kunskap. Den var så kallad tyst kunskap, det vill säga att den var oartikulerad och platsade således inte i en vetenskaplig lärarutbildning.

”Kommer uppskattas av dagens lärarstudenter”

Filippa Mannerheim återvänder till grunderna för läraryrket. Det är märkligt hur dessa kastats ut ur lärarutbildningen till förmån för vetenskapliga metoder? Varför har erfarenhetsbaserade undervisningsmetoder inte längre en plats i lärarutbildningen? I andra yrkesutbildningar förkastas inte erfarenhetsbaserade metoder.

Det är intressanta och spännande tio kapitel som läsaren får ta del av. Blir undervisningsmetoder dåliga för att de bygger på beprövad erfarenhet kan man undra?  Nej, naturligtvis inte.

Boken ”Konsten att undervisa” kommer att bli uppskattad av dagens lärarstudenter som saknar mycket i sin yrkesutbildning och naturligtvis av redan utbildade lärare som famlar efter fungerade undervisningsmetoder.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm