En nyutkommen bok, ”Konsten att undervisa: En bok om lärares hantverk”, av Filippa Mannerheim, gör att jag känner historiens vingslag när jag läser. På sjuttiotalet, när lärarutbildningen införlivades i högskolan (1977), debatterades huruvida undervisningen var att betrakta som konst eller vetenskap. De så kallade metodiklektorerna som anställts enbart på grunden som skickliga lärare kastades ut ur lärarutbildningen eftersom de inte var forskarutbildade. Med metodiklärarna försvann också mycket av den erfarenhetsbaserade kunskapen som författaren Filippa Mannerheim så modigt står upp för.
Den polariserande diskussionen har i princip legat nere till förmån för vetenskapen. Nu tas de traditionella beprövade undervisningsmetoderna upp i en nyutkommen bok och därmed bryter Filippa Mannerheim en trend att förkasta lärares erfarenhetsbaserade kunskap.
Filippa Mannerheim, gymnasielärare i svenska och historia, journalist och känd skoldebattör är författare till boken. Hon har skrivit ett långt och väl genomarbetat försvarstal för traditionella undervisningsmetoder. Hon uppvärderar verkligen traditionella undervisningsmetoder och menar att dessa behöver få större utrymme i lärarutbildningen och i läreriet.
Den synen delar hon med många, bland andra före detta utbildningsministern Jan Björklund som återinförde det erfarenhetsbaserade ämnet metodik den 1 februari 2014. Ett snabbt och oväntat ministerbeslut. Han såg att lärares yrkesredskap försvann till förmån för vetenskapen med otaliga frågor, vetenskapligt skrivande och mallartade vetenskapliga uppsatser.
”En färdighet som i princip har försvunnit”
Filippa Mannerheim menar att det är ämnet som ska vara i fokus och läraren ska vara den som undervisar. Läraren ska vara kunskapsförmedlaren som lär ut ämnet, och hon slår ett slag för att den tryckta läroboken ska vara navet i undervisningen.
Ämnet, texten och läsningen är fundamentet i den undervisning hon föreskriver. Det ska vara knäpptyst i klassrummet. Hon förespråkar en slags helklassmodell med provpedagogik där föreläsning av läraren, bearbetning av eleverna, läxa med läxförhör och prov är viktiga delar. Eleverna ska lära sig att anteckna, en färdighet som i princip har försvunnit.
Filippas undervisningsmetod och lektionen i skolan har släktskap med kyrkans husförhör och de allra äldsta undervisningsmetoderna. De utvecklades på 1800-talet till något som kallades för ”ämnets metod”. I de äldre skolböckerna från 1800-talet kan man se modellen i stora drag som Filippa Mannerheim förordar.
Undervisningsmetoden har också släktskap med de metoder som lärdes ut i folk- och småskollärarseminarierna av övningsskolans lärare. De förekom även under lärarhögskolan av de så kallade metodiklektorerna och på de så kallade försöks-och demonstrationsskolorna.
Den kunskapen var i stort sett erfarenhetsbaserad. Lärares erfarenhet värderades ned, till förmån för vetenskapligt baserad kunskap. Den var så kallad tyst kunskap, det vill säga att den var oartikulerad och platsade således inte i en vetenskaplig lärarutbildning.
”Kommer uppskattas av dagens lärarstudenter”
Filippa Mannerheim återvänder till grunderna för läraryrket. Det är märkligt hur dessa kastats ut ur lärarutbildningen till förmån för vetenskapliga metoder? Varför har erfarenhetsbaserade undervisningsmetoder inte längre en plats i lärarutbildningen? I andra yrkesutbildningar förkastas inte erfarenhetsbaserade metoder.
Det är intressanta och spännande tio kapitel som läsaren får ta del av. Blir undervisningsmetoder dåliga för att de bygger på beprövad erfarenhet kan man undra? Nej, naturligtvis inte.
Boken ”Konsten att undervisa” kommer att bli uppskattad av dagens lärarstudenter som saknar mycket i sin yrkesutbildning och naturligtvis av redan utbildade lärare som famlar efter fungerade undervisningsmetoder.
