En mobbningsfri skola kräver stöd till lärare och offer

Mobbning är ett mycket obehagligt ord i svenska språket. När man hör ordet mobbning går tankarna först och främst till det ensamma barnet på skolgården som inte får vara med i lekarna, får skolväskan sönderriven och som utsätts för glåpord och kanske till och med för hugg och slag.  Skolan och lärarna får ofta skulden för att mobbning inte kan förebyggas eller stoppas. Mobbning är ett vanligt fenomen. Med mobbning menas att en eller flera individer tillfogar någon annan skada, antingen fysiskt eller psykiskt, vid upprepade tillfällen.

De flesta människor har direkt eller indirekt erfarenhet av mobbning. Det finns olika uppgifter om hur vanlig mobbning som fenomen är.  Exempelvis anses att 60 000 barn är utsatta för mobbning i Sverige och 20 procent har blivit kränkta av en annan elev det senaste året, enligt Friends-rapporten, 2015. I Sverige har man infört en formulering i skollagen om att: ”den som verkar inom skolan är skyldig att aktivt motverka alla former av kränkande behandling som mobbing och rasistiska beteenden (Lag 1997:1212)”. Det slås också fast i Läroplanen för grundskolan (Lpo 1994) att ingen i skolan skall utsättas för mobbning. Där fastslås också att rektorn har ett ansvar att utveckla ett särskilt program för den enskilda skolan med syfte att ”motverka alla former av trakasserier och mobbning bland elever och anställda” (Olweus, D. (1999). Mobbning bland barn och ungdomar. Stockholm: Rädda Barnen, 1999).

Mobbning är ett komplext fenomen och för att förstå och hantera mobbning, behöver man vara uppmärksam på såväl skolan som institution och kultur, som på lärare, elevgrupper, enskilda elever och på samspelet mellan elever och mellan lärare och elever. Lärare anses inte vara tillräckligt professionella på att förhindra eller stoppa mobbning. Varken grundutbildning eller fortbildning anses ge tillräckliga kunskaper för detta komplicerade uppdrag.  Barnen går inte i skolan så många timmar av dygnets tjugofyra timmar, utslagna på ett kalenderår, att det enbart kan vara lärarnas ensam-ansvar. Exempelvis barn på lågstadiet tillbringar endast cirka 3–4 timmar av dygnets 24 timmar i skolan. Det är också följaktligen andra vuxna som ansvarar för barnen de resterande timmarna av dygnet och därmed har också andra ett ansvar för eventuell mobbning. Lärarnas roll och ansvar måste alltid sättas i proportion till ramar och förutsättningar. Det kan aldrig enbart vara lärarnas fel om mobbning inte kan hindras eller stoppas. Om klimatet i skolan eller i en skolklass är positivt, desto mindre risk löper barnet att bli mobbat.

Mobbning följer ofta barnen och de mobbas inte bara i skolan, utan även i hemmet, på fritiden och på nätet. Mobbarna finns oftast i samma skola, i samma fritidsaktiviteter, i samma communities på nätet. Att enbart arbeta mot mobbning i skolan löser inte problemen. Arbetet mot mobbning måste absolut ske på flera arenor samtidigt. Föräldrar har också ett stort och viktigt ansvar att arbeta förebyggande och ta tag i eventuella problem med mobbning.

Skolan måste ha en likabehandlingsplan som ska innehålla konkreta åtgärder för att ta tillvara varje barns rättigheter oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning eller sexuell läggning. Planen ska också förhindra trakasserier samt annan kränkande behandling. Barnen bör om möjligt vara delaktiga i utformandet.

Mobbning är sammanfattningsvis ett vuxenansvar för alla vuxna i barnets närhet.  Ingen vuxen i barnens närhet kan friskriva sig från detta ansvar. Alla vuxna som är tillsammans med barn har skyldighet att reagera, anmäla, stoppa mobbning och kränkningar.

Kan barnet göra något själv? Ja, jag anser det. Barnet måste få stöd att säga ifrån direkt, när någon ger en nedsättande kommentar. Det är mycket viktigt för självkänslan. Ansvaret är alltid mobbarens, aldrig mobboffrets.

Lär barnen att alltid ta upp mobbning i skolan med sin lärare. Uppmana barnet att beskriva lugnt och sakligt vad det är som barnet utsatts för. Skriv upp datum och klockslag när något blir utsatt för mobbning och vilka samtal man har haft i ärendet. Spara alltid anteckningarna som bevis om ärendet går vidare och det skulle behövas. Det har alltid funnits mobbning i skolan. Det kommer kanske alltid att finnas mobbning.

Alla möjliga hinder kan fjärma barn och unga från jämnåriga och skapa ett ensamt liv. Aldrig anonym, alltid synlig, men inte en i gänget. Det är mobbning.

Mobbning har tre karaktäristiska drag. Det är en återkommande handling.
Det utförs med mening att skada eller såra. Det är en obalans i styrkeförhållanden mellan mobbare och den mobbade (Houbre, Tarquinio, Thuillier & Hergott, 2006). Det finns flera olika typer av mobbning, de vanligaste är:

• Fysisk mobbning – till exempel sparkar och slag (Smith & Ananiadou, 2003).

• Verbal mobbning – till exempel retande och hot.

• Psykisk mobbning/Social isolering – till exempel utfrysning (Smith & Ananiadou, 
2003, Höistad, 1994).

• Indirekt mobbning – till exempel ryktesspridning (Smith & Ananiadou, 2003).

• Cybermobbning – till exempel mailmobbning och sms/mms mobbning (Keith & 
Martin, 2005).
Som mobbning räknas också retsamhet som upprepas. Retsamhet som sker på ett mera vänskapligt plan brukar inte räknas till mobbning (Olweus, 1999) och det är inte heller mobbning när två personer med likvärdig psykisk eller fysisk styrka slåss eller bråkar (Olweus, 1991 & 1999).