Forskare som ämneslärare – bra eller dåligt?

Lärarbristen blir större och större och påverkar hela samhället. Olika prognoser ger olika scenarier. Om tio år beräknas Sverige sakna mer än 65 000 lärare. Det här blogginlägget handlar om regeringens förslag att omskola forskarutbildade till lärare i skolväsendet. På så sätt ska en del av vakanserna besättas. Det här är ett förslag som absolut inte är oproblematiskt.

Fördelarna är att vetenskapliggörandet av den svenska skolan påskyndas, genom att forskarutbildade kommer att anställas. Det är verkligen på tiden.  Lärare i skolan har inte alls fått huvudmännens stöd för att forskarutbilda sig. Lektoraten som skulle inrättas är inte många, trots ambitiösa intentioner. Nackdelen är att forskarutbildade ska forska, det vill säga verka i den profession som man utbildas till, och inte undervisa i skolväsendet. Det är inte att ta tillvara forskarutbildade. Vi har inte ett sådant forskaröverskott att vi behöver bli av med verksamma forskare, däremot behöver skolan lärare och forskarutbildade sådana. Det är ställt utom allt tvivel. Vi förlorar duktiga forskare, men vinner vi duktiga lärare, kan man undra?

Ett problem är forskarutbildades lämplighet. Vad är det som talar för att forskarutbildade är lämpliga att vara lärare? Att antas till forskarutbildning och att antas till lärarutbildning är två skilda saker och kräver olika kompetenser. Forskare trivs oftast med sin forskning. De har hög vetenskaplig kompetens, en nyfikenhet som driver dem framåt och en ambition parad med forskarlust. De är också ofta påfallande analytiska. Lärare behöver ha social kompetens, goda ledaregenskaper, god kommunikationsförmåga, god kontaktförmåga och dessutom ska de kunna engagera barn och unga. Goda relevanta ämneskunskaper likaså.

Kort om vad förslaget innebär: Regeringen har beslutat om en särskilt kompletterande pedagogisk utbildning för personer med forskarutbildning. Utbildningen ska leda till en ämneslärarutbildning för skolväsendet.  Den föreslagna satsningen ska pågå under fem år med start 2016 och anordnas vid de högskolor/universitet som regeringen beslutar. Utbildningen till lärare ska genomföras på ett år och den ska innehålla en utbildningsvetenskaplig kärna och en verksamhetsförlagd utbildning i ett ämne förlagd till en relevant verksamhet. Det är precis som den äldre ämneslärarutbildningen var upplagd, med ett praktiskt pedagogiskt utbildningsår efter avklarade ämnesstudier. Inget nytt under solen. Den lärarutbildningen avskaffades av kvalitetsskäl för att integration mellan ämnen, utbildningsvetenskap och verksamhetsförlagd del var nödvändig för att utveckla goda ämneslärare. Nu har man dammat av reformen igen och tagit den till heders, men den har väl inte blivit så mycket bättre av att ligga i malpåse, antar jag. Integrationsproblemen kvarstår.

Utbildningen ska nu anordnas för personer med forskarutbildning (licentiatexamen eller doktorsexamen) och som har ämneskunskaper relevanta för ett undervisningsämne där det råder brist på sökanden till ämneslärarutbildningen. De ämnen som är aktuella är i första hand matematik, biologi, kemi, fysik eller teknik. Den särskilda kompletterande pedagogiska utbildningen ska också regleras i förordning. Ett tillfälligt utbildningsbidrag ska införas 2016–2021 för att attrahera personer som har en examen på forskarnivå att påbörja och slutföra den särskilda kompletterande pedagogiska utbildningen.

Den här reformen kan bli riktigt bra om forskarutbildade har goda läraregenskaper och verkligen vill bli lärare. De kan göra underverk för att skapa en vetenskapligt grundad skola. Den här reformen kan också bli riktigt dålig, om forskarutbildade som saknar ett intresse för undervisning och lärande går in i en lärarutbildning.

Jag har mött många lärare som älskat sitt ämne, men som inte alls varit vare sig lämpade för läraryrket eller intresserad av undervisning. De har längtat bort från skolan och gjort allt för att ta sig därifrån.  När de lämnat skolan har det var en lättnad för eleverna.

Reformen ”Forskare till lärare” behöver utvärderas och följas upp.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm