Hur är det möjligt att lärare inte får tid för sitt viktiga uppdrag?

Lärarnas Riksförbund har nyligen genomfört en mycket viktig studie av handledare för praktiken i lärarutbildning (VFU) och kan konstatera efter att ha lyssnat till 6 000 lärare som har handledaruppdrag att tiden för handledning saknas. Det är ett allvarligt problem som fokuseras och som måste lösas.

Praktiken i all lärarutbildning är av största betydelse för de blivande lärarna. Även om de också handleds av lärare från högskolan/universitet är de praktiskt arbetande lärarnas handledning av största betydelse för de blivande lärarnas yrkesutveckling. Det är de yrkesverksamma handledarna som verkligen kan yrket och som måste stödja lärarstudenternas ”hantverk”. Utan praktiska ”verktyg” klarar de blivande lärarna sig inte, enligt min mening.

Handledning i praktiken är en aktivitet för ömsesidigt utbyte av den som handleder och den som handleds. Att få kvalitativt god handledning i lärarutbildningen betyder att få goda förutsättningar att utvecklas till lärare, för att sedan fortsätta att utvecklas professionellt i läraryrket. Att ge kvalitativt god handledning ger också handledaren förutsättningar att utvecklas professionellt inom ramen för sitt handledaruppdrag.

Hur är det möjligt att handledare idag inte får tid för sitt viktiga uppdrag? Vad hände? Hur blev det så här? 

Några noteringar:

En förklaring kan vara att lärarutbildningens fokus i Sverige sedan lärarhögskolereformen 1968 har flyttats från yrkesfrågor till forskarutbildningsbehörighet, forskarutbildning och forskningsfrågor. I Finland finns exempelvis inte motsvarande förskjutning av fokus och praktiken har alltjämt hög prioritet. Denna förskjutning har haft och har alltjämt tydlig påverkan på lärares yrkesutbildning, på lärares yrkesutövande och på den professionella utvecklingen av läraryrket. Praktiken har blivit mindre viktig.

En historisk tillbakablick på praktiken i lärarutbildningen visar att handledare haft tid och dessutom också betalt för sitt handledaruppdrag, lite olika beroende på lärarutbildningsreform och upplägg. Några exempel:

På folkskoleseminarierna fram till 1968 fanns övningsskolan och övningsskollärarna och de hade tid för sitt uppdrag och dessutom förhållandevis bra betalt. Även handledare utanför övningsskolan hade tid och betalt för uppdraget. 

Under lärarhögskoleperioden (1968–1977) infördes försöks- och demonstrationsskolorna och de långtidsförordnade handledarna hade såväl tid som betalt för sina uppdrag. Om praktiken gjordes utanför FoD-skolan hade handledarna också såväl tid som betalt. Om man tar praktikterminen som exempel så fanns till och med gott om tid och bra betalt för handledaruppdraget.

Försöks- och demonstrationsskolorna avskaffades när lärarhögskolan avvecklades 1977. När den praktiska utbildningen flyttades ut till det allmänna skolväsendet, skulle lärarstudenterna få erfarenhet av helt vanliga skolor med andra betingelser. De skulle få en möjlighet att knyta de teoretiska studierna till de erfarenheter de gjorde i praktiken vid helt vanliga praktikskolor och därigenom kunna utveckla ett mer hållbart och långsiktigt yrkeskunnande. Det var absolut inget fel på ett sådant tänkande, men man överlät i stort sett alla viktiga beslut till huvudmännen under den här perioden.

Vanliga skolor kunde erbjuda andra utmaningar än de tillrättalagda miljöerna i övningsskolan och FoD-skolan. Praxischocken skulle därmed också kunna minskas, eftersom utbildningen ansågs vara mera utmanande och mindre tillrättalagd. En idé var också att de vanliga skolorna skulle få bättre utvecklingsmöjligheter genom att kontakten med lärarutbildningen skulle bli tätare och kvalitativt bättre. Handledare hade från början såväl tid som lön för sitt arbete. Men sedan hände något på vägen?

Eftersom ansvaret för praktiken succesivt fördes över till huvudmännen skickade man pengar för praktiken till huvudmännen och de hanterade medlen på olika sätt.  Allt enligt centrala avtal. Några huvudmän gav fortsatta individuella lönepåslag, andra var mera ”lydiga” och använde pengarna till kompetensutveckling och utvecklingsprojekt.

Tiden för uppdraget blev en lokal fråga för huvudmännen och handledarna och tiden tenderade att försvinna, liksom de individuella lönepåslagen. I Finland bevarade man jämförelsevis tiden för uppdraget och lönen var bra på de statliga övningsskolorna

I nuvarande system med svenska övningsskolor finns dock möjligen bättre förutsättningar för en kvalitativt god handledning, eftersom kunskapen om handledningsprocessen utvecklats och handledarutbildning blev frekvent förekommande vid alla lärosäten. Innehållet i handledarutbildningen kan dock bestå av i stort sett vad som helst, vilket naturligtvis är problematiskt. Tiden för handledning hanteras dock alltjämt lokalt på olika sätt.

Sammanfattningsvis:

Handledaruppdraget kräver tid och undersökningens skrämmande resultat måste tas på allvar. Min personliga åsikt baserad på en historisk tillbakablick och studier av den finska lärarutbildningen är att det dessutom bör vara ett individuellt lönepåslag.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm