Introduktionsår och utbildad mentor får inte prioriteras bort

Nu finns det inte längre något krav på att nya lärare ska genomgå ett introduktionsår innan de kan ansöka om lärarlegitimation. Alla som har en lärarexamen kan ansöka om lärarlegitimation direkt efter examen (efter 1 juli 2014). Det innebär att lärare nu är jämställda med sjuksköterskor och läkare, men det innebär också en risk för att introduktionsåret prioriteras ned. Den tes jag driver i bloggen är att introduktionsåret är viktigare än någonsin.

Lärarstudenter är inte sämre än några andra studenter i högre utbildning, trots att de hängs ut som ”bottenskrapet” av sökande till högskolan. Lärarstudenterna ska kanske antas efter ”antagningsprov” eller lämplighetsprov. (Fridolin kan möjligen ändra tidigare fattat beslut.) Sådana utvecklas lokalt alla redan, trots att det inte finns tillräckligt med kunskap om lärarlämplighet för att man ska kunna göra valida och reliabla antagningsprov. Lärarstudenterna ska sedan gå en lång och hög utbildning och bedömas både teoretiskt och praktiskt, och praktiken ska göras vid särskilda övningsskolor (broilerfabriker, enligt mitt synsätt). En hel del studenter avslutar faktiskt sin utbildning tidigare. Lärarutbildningen släpper inte igenom alla studenter.

Alla nya lärare har rätt till en introduktionsperiod med en utbildad mentor och en kvalitativt god planering. Ansvaret handlar i dag om att svara för att ha kvalitativt goda introduktionsprogram med yrkesintroduktion, kvalificerat och professionellt mentorsstöd, och en välplanerad och väl genomförd arbetsplatsintroduktion.

Forskningsmässigt vet man att detta lönar sig. Den nya läraren kommer snabbare in i yrket och får en bättre professionell utveckling. Att prioritera bort introduktionsperioden är dålig ekonomi. Det är viktigt för lärarfacken att uppmärksamma trenden och lyfta fram vikten av yrkes-och arbetsplatsintroduktion. Det innebär dessutom att huvudmännen ska se till att ha ett fungerande och väl genomtänkt kompetensutvecklingssystem, som bygger på den grundläggande lärarutbildningen och introduktionsperioden, första steget i det livslånga lärandet efter lärarexamen.

Om den grundläggande lärarutbildningen uppvisar brister, dvs. lärarutbildningen har gjort mindre goda prioriteringar, så behöver huvudmännen fortsätta att stödja lärarnas kompetensutveckling mot ett professionellt lärarskap. Gärna utifrån den nyblivna lärarens egenhändigt författade kompetensprofil, dvs. en beskrivning av de starka sidorna, de mindre starka sidorna som den nyblivna läraren behöver stöd i och vilken kompetensutveckling som behövs.

I den samverkan kring lärarutbildningen som förväntas ske, är det viktigt att tydliggöra vem som gör vad och vilka insatser som skall förbättras och av vem. Lärarlegitimationen skulle höja kvalitén i undervisningen, bidra till att vi får lärare med högre kompetens, göra så att fler elever når målen, höja statusen på läraryrket och förbättra likvärdigheten i skolan. Framför allt framhåller expertis de stora fördelarna med en lärarlegitimation, men fokus under introduktionen bör vara på hur det är att vara ny lärare i dagens skola och se om det går att utveckla grundutbildningen till lärare, så att praxischocken blir mindre och sedan behöver de ett introduktionsprogram som handlar om stöd i första hand. (I nästa blogg ska jag tala om lärarutbildarkompetens.)

De nyblivna lärarna behöver ett kvalificerat stöd och jag hävdar bestämt att de ska ha utbildade mentorer. Det är en viktig kvalitetsfråga för att få lärares lärande att leda till en professionell utveckling. Anvisningarna som gick ut från Skolverket rörde ihop handledare och mentorer på ett helt felaktigt sätt och efterdyningarna av denna skrift finns ännu kvar. Huvudmännen ger nyblivna lärare handledare istället för mentorer och det är katastrof, förstås.

Lärarlegitimation skulle, enligt regeringen, höja kvaliteten i undervisningen, bidra till att vi får lärare med högre kompetens, göra så att fler elever når målen, höja statusen på läraryrket och förbättra likvärdigheten i skolan. Blev det så?

Massor av lärare har sina ansökningar liggande på Skolverket och handläggningstiderna är oacceptabelt långa. Forskare och annan expertis framhåller de stora fördelarna med en lärarlegitimation, men fokus bör vara på hur det är att vara ny lärare i dagens skola och se om det går att åtgärda grundutbildningen så att praxischocken blir mindre och sedan behöver de då ett introduktionsprogram som handlar om stöd i första hand och inte om ny bedömning. Mentorsstöd är beslutat och har sjösatts senast 2012-07-01. Ska mentorerna vara utbildade eller självlärda? Det är inte reglerat, men det borde det ha varit, anser jag.

De nyblivna lärarna behöver ett kvalificerat stöd, och utbildade mentorer är en viktig kvalitetsfråga för att få lärares lärande att leda till en professionell utveckling.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm