Annons

Att bryta ett konfliktladdat klimat i gruppen

En av mina klasser har ett sådant stort fokus på att hävda sig själva. Rangordningen inbördes har blivit oerhört viktig. Det är ett svårt mönster att bryta. Att poängtera problemet gör det inte bättre, då läggs fokus på det dåliga: Attityden de har motvarandra, tonen de använder och sättet de tillrättavisar andras misstag. Det är inte ett förlåtande arbetsklimat och för att utveckling ska kunna ske, särskilt i ett sådant fysiskt ämne som idrott och hälsa, måste klimatet förbättras.

För mig på idrotten blir då målet att fokusera på de andra aspekterna när vi har sporter och lekar. Att tävla får inte ges en central roll. Men det får heller inte tas bort, för det är här problemen uppstår. Det är lockande för mig att istället fokusera på annat, som mer uppdelande under lektionen i form av stationssystem. Men det löser inte kärnan i problemet med gruppdynamiken. Jag försöker att inte välja bort dessa arbetsområden, för eleverna är i stort behov av att hitta andra vägar inom dessa arenor. 

Nu senast hade jag en lektion i ”capture the flag” som totalt havererade. Eleverna skrek åt varann, puttades, slängde ur sig glåpord. De retade andra som blev kullade och ställde sig i vägen på ojusta sätt. Hård stämning på lektionen, ledsna miner efter där de flesta uttryckte att de aldrig ville köra den här ”skitleken” igen. Därför valde jag att köra den redan nästa lektion.

Det tar emot att övertyga sig själv att riskera ytterligare ett sådant haveri. Att gå hem med huvudvärk från jobbet igen med vetskapen om hur skadligt klimat jag gett barnen där allt de tagit med sig från lektionen är att hierarkin inom gruppen är viktig, och den som skriker högst och värst saker är den som är starkast. 

Det måste brytas. Och skam den som ger sig.

Så jag ger det en chans till. Extra fokus läggs på regelgenomgången. Det får inte vara några missförstånd. Eleverna har många frågor och vi reder ut leken utan och innan. Över halva lektionstiden har gått innan vi ens har startat. Jag berättar för eleverna vad jag kollar på. Hur jag analyserar deras rörelsemönster när de springer. Vilka vägar de väljer, hur de samarbetar med resten av sitt lag och reagerar på hur motståndarlaget rör sig. Jag lyfter att poäng, det räknar vi inte. Man gör poäng, sen är det inget mer med det. När vi gjort poäng så byter vi sida. Den som vinner är inte den som gjort mest poäng eller gör poäng. Den som vinner är den som visar på motorisk och taktisk skicklighet. 

Vi kör igång. Under spelets gång försöker jag återkommande berömma elever som följer det koncept jag nämnde att jag bedömer. De som taktiskt jobbar tillsammans för att erövra tomma ytor som leder till att motståndarlaget dras ut och luckor skapas i deras försvar till ”fängelset”. Tagna lagkamrater blir fria, snyggt!

Några elever kör en ”suicide-rush” i början av en omgång. De har döpt den till ”area-51”. ”They can’t take us all!”, skriker de när de rushar mot flaggområdet. De misslyckas kapitalt. Alla blir kullade.

Jag frågar dom i slutet av lektionen: ”Lyckades ni med ert mål?” 

”Nej.”

”Men hade ni kul?”

”Ja!”

Helt annan stämning. Elever skrattar, kramar om motståndarlaget. Berömmer varandra och skrattar åt sina egna misslyckade försök. Ödmjukhet och självdistans. Egenskaper som är så fantastiska att se hos barn. 

* * *

Lektionen är slut. Många händer sticker fortfarande upp i luften. Många som vill komma till tals. Tyvärr hinner vi inte.

”Ni som fortfarande vill säga något kan göra det till mig nu direkt efter, tack för idag”.

Jag avslutar. Barn kommer fram till mig.

”Det var jättekul! Kan vi göra det igen nästa gång?”

”Ska jag berätta hur jag räddade dom från fängelset?”

”Vi körde area-51-taktiken, jag kom på den.”

Det här är klimatet jag vill ha på lektionerna. Ibland är känslan att lyckas samarbeta den viktigaste lärdomen att ta med sig från en idrottslektion. All undervisning som byggs ovanpå blir så mycket bättre i ett bra gruppklimat. Jag kanske inte kan bryta ett konfliktladdat gruppklimat enbart med mina idrottslektioner, men jag kan alltid ha det i åtanke och ge eleverna andra perspektiv att se på fysisk aktivitet.

Bortom tävlan och siffror finns för dessa barn en outforskad värld av rörelseglädje.

Reagera på inlägget:

Är det rimligt att vår verksamhet ska rulla på som vanligt?

Relaterat

Så kom veckan när jag inte kan vara på plats på grund av restriktionerna som råder kring Corona.

Hur de här restriktionerna har påverkat och kommer att komma till uttryck framöver när pollensäsongen drar igång, och vi lärare precis som vem som helst har små barn där hemma som behöver tas om hand, kan vi bara spekulera i. Jag förstår att restriktionerna behövs och det är viktigt att vi alla hjälps åt för att de ska efterlevas.

Men hur kommer det bli på våra skolor runt om i landet? Hur många i arbetsstyrkan kan då vara på plats för att upprätthålla verksamheten?

Mitt i det här så ska vår verksamhet fungera som vanligt. Schemat förväntas hållas, undervisning av god kvalité genomföras, förberedelser för undervisning både på distans och i klassrum planeras. Mångas förberedelsetid försvinner för att täcka upp för frånvarande kollegors pass. Vi förstår, läget är extremt och verksamheten måste hållas igång. Skolvärldens medarbetare är lösningsfokuserade och är vana att klara oväntade situationer – det kommer med uppdraget.

Men var slutar det möjliga och var börjar det orimliga?

Jag är just nu på andra sidan stängslet, hemma med små barn som inte får gå till skolan på grund av restriktionerna som råder. Jag kan bara lyssna på kollegorna och läsa texter som skolpersonal skriver om hur de kämpar för att bära upp verksamheten. Lyssna och stilla fundera.

Jag förstår mycket väl argumenten varför vi inte ska stänga skolorna. Tryggheten som skolan ger, möjligheten till rutin, skollunch och omsorg. Skolan möjliggör att föräldrar kan sköta sina jobb som samhället behöver under denna epidemi. Men kan vi förväntas hålla igång alla delar av skolverksamheten samtidigt som de som jobbar där inte kan vara på plats?

Andra offentliga verksamheter drar ner på delar av sina ordinarie åtaganden. Men skolan erbjuder fortfarande undervisning enligt ordinarie schema med samtliga ämnen och fritidsaktiviteter. Är det rimligt?

Borde inte även skolan ha en alternativ plan som sätts in när läget är extremt? Just nu upplever vi något som ingen av oss upplevt förut och få av oss säkerligen ens kunde föreställa sig skulle kunna hända.

Är det rimligt att vår verksamhet ska rulla på i ordinarie utsträckning med samma innehåll när läget är extremt och få i personalstyrkan är på plats?

Hur många i arbetsstyrkan kommer nästa vecka kunna vara på plats för att upprätthålla verksamheten?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Lärare – glöm inte bort att ni är hjältar!

Relaterat

Igår kom beskedet. Gymnasieskolorna ska bedriva sin undervisning på distans. De som älskar digitalisering blev alldeles till sig i trasorna. De som hatar digitalisering blev kallsvettiga och panikslagna. Alla lärare blev troligen stressade.  

Jag undrar hur många som faktiskt funderade över hur i hela friden ska lösa detta?

I en Facebook-grupp slängde jag upp lite länkar till gammalt material jag hade som ligger online. Jag tänkte att det kunde vara till hjälp för någon av alla de lärare som sitter och funderar över hur de ska lyckas få tiden att räcka till nu när hen även ska få verksamheten att fungera på distans, kanske helt utan förutsättningar.

Väldigt många gillade det. Mycket positiv respons. Många var tacksamma.

Men det är ärligt talat inte mig man ska tacka. Jag sitter vid mitt trygga skrivbord långt ifrån lärares stressiga vardag. Jag har lämnat er. Jag delar bara med mig av det jag har och det jag gör.

Det är er vi ska tacka! Lärarna. Alla lärare!

Det är så många av er som redan mår dåligt över hur tungt jobbet är, som vänder ut och in på er själva för att få jobbet att gå ihop. Samma människor som nu får höra att undervisningens kvalitet ska bibehållas, att det ska lösas på digital väg.

Lägg av med det. Ingenting kommer bli så bra som ni hoppas. Släpp det.

Gör så gott ni kan. Offra inte er själva.

Att ni går till jobbet och faktiskt försöker hjälpa eleverna är stort. Ingenting blir bättre av att ni ställer fullständigt orimliga krav på er själva. Gör vad ni orkar, gör vad ni får förutsättningar att klara av. Gör inte mer.

Eleverna kommer bli drabbade oavsett hur ni gör. De kommer inte få med sig de kunskaper de skulle fått annars och de kommer få stora luckor. Men det är inte ert ansvar. Faktiskt. Det är ett politiskt ansvar. Det är faktiskt upp till dem att lösa. Inte upp till er.

Om vi ska ta oss igenom detta och kunna fortsätta på andra sidan behövs det lärare som orkar fortsätta även när livet börjar återgå till det normala.

Ta ett djupt andetag. Släpp prestationsångest. Good enough är mer än good enough. Saker kommer att missas och ni kommer inte att hinna med allt. Men det kommer ske oavsett vad ni gör och det kommer att gå bra ändå.

Oavsett, glöm inte bort att ni är hjältar för att ni försöker!

Relaterat

Reagera på inlägget:

Att lappa är inte alltid att laga

Relaterat

Liberalerna går nu ut med ett förslag som innebär att skolor i utanförskapsområden ska tas över av staten samtidigt som de ska tillföras 30 000 kronor per elev och år. Förslaget väcker en stor mängd frågor och känns inte riktigt genomtänkt. 

Låt mig först ändå säga att jag tycker att ambitionen är god. Man vill göra något åt det faktum att det finns många skolor i Sverige där eleverna inte får den undervisning de enligt skollag har rätt till. Och staten måste göra något åt det. Staten kan inte, för att citera kommunaliseringsutredningen, abdikera från sitt ansvar för skolväsendet och dess demokratiska fundament.

Men vad händer om vi ovanpå ett dels kommunaliserat system och dels friskolesystem lägger på ännu en nivå, en statlig. Då kommer vi att få friskolor med de väletablerades barn, kommunala skolor med lite av varje, och så får vi statliga skolor för invandrare och arbetarklass. Det skulle för det första innebära en total institutionalisering av det parallellskolesystem som redan genom världens mest neoliberala skolsystem har utvecklats till. 

Innebär detta att Liberalerna nu överger sitt krav på att återföra skolväsendet till staten?

Problemet i vissa skolor uppstår ju dels på grund av att kommunerna inte tagit ansvar för vissa skolor, dels på grund av marknadsmodellen i skolan där frånval skapar segregation (ovanpå den bostadssegregation som ingen verkar vilja ta tag i). Att staten tar över vissa skolor löser inte detta problem – det bara cementerar segregation och utanförskap. 

En av anledningarna till att kommunerna inte tar ansvar är ju att de vet att varje krona de lägger på elever på skolor som behöver stöd ska matchas med samma pengar som ska gå till de privata skolornas aktieägare i vinst. Varje krona till elever som behöver det blir ytterligare en, men en som försvinner ut ur systemet.

Förslaget som det ser ut skapar också en hel mängd gränsdragningsproblem. Vilka skolor ska bli utvalda till att bli övertagna? Vad är bra nog för att staten inte ska ta över? Vad händer när man vänt på resultaten? Försvinner staten och pengarna då? På vilket sätt raderar det här grundproblematiken. 

Jag ser det här mest som ett förslag för att försöka komma bort från de allvarligaste konsekvenserna av en kommunaliserad marknadsskola utan att behöva ta tag i de svåra frågorna om likvärdighet och segregation på allvar (och inte behöva stöta sig med friskolekoncernerna och priviligierade föräldrar). 

Staten har ett ansvar för hela skolsystemet. Det är dags att staten tar hela det ansvaret (i samverkan med kommunerna). Jag välkomnar ändå förslaget i och med att det är en offensiv kommentar som visar på behovet av mer statlig styrning och vi kan heller inte sitta och se på när barn inte får sin lagliga rätt till likvärdig utbildning.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Nya villkor för lärare – hur blir det nu med förtroendetiden?

Vi ska få nya villkor för semesteranställda lärare på delar av komvux i Stockholm. Jag har förstått att förtroendetid (eller förtroendearbetstid) är en punkt där man har haft delvis olika uppfattning. Utan att vara helt insatt i hur diskussionerna går, har jag som de flesta lärare en del tankar kring förtroende och läraryrket. 

Ska lärare ha förtroendearbetstid? Om ja, hur mycket? 

Personligen motiveras jag av tillit och frihet under ansvar, vilket förtroendearbetstiden bidrar till för mig. I praktiken utnyttjar jag ändå ganska sällan alla våra sju timmar i veckan. Men självklart ser lärares behov och livspussel väldigt olika ut. Hur använder du din förtroendearbetstid?

Det finns också forskning (till exempel Katz & Ain Dack 2017) som tar upp hur självstyrning leder till bättre arbetsprestationer. En anledning till det är att vi just blir mer motiverade när vi ges möjlighet att göra våra egna, professionella val i arbetet. 

Att inte ha den här valfriheten på pränt i sina arbetsvillkor, kan leda till att man måste fråga om att till exempel få jobba från annan plats de där timmarna i veckan. Det behöver inte nödvändigtvis leda till förändringar i ens arbete (så länge svaret är ja vill säga), men det minskar ändå självstyrandet i någon mån. Varför skulle man då vilja göra det?

De nackdelar som ibland lyfts med förtroendearbetstid är bristande tillgänglighet och ökad stress. 

Tillgängligheten handlar om att framför allt eleverna ska kunna komma i kontakt med sina lärare vid behov, något som vid tillfällen skulle hindras av förtroendearbetstiden. Jag har själv inte upplevt det här problemet på de skolor jag varit på. Mina elever söker nästan uteslutande mig via lärplattformen, mejl eller någon enstaka gång på telefon, så även om jag skulle jobba hemifrån just då, kan jag ändå svara.

Den andra nackdelen som framhålls är att förtroendearbetstid kan leda till mer stressade lärare, eftersom man inte får stöttning i sin arbetsuppläggning utanför undervisningen. Gränserna mellan arbetstid och fritid riskerar att delvis suddas ut. Som följd sitter du och bedömer elevtexter mitt i fredagsmyset. 

Samtidigt kan man fråga sig om det beror på att man som lärare bara råkat lägga upp arbetsveckan så, eller om det är arbetsbördan som tvingar fram att man inte kan titta på ”På spåret” i lugn och ro. Men om det här är ett problem som man menar beror på förtroendearbetstiden, tänker jag att det ändå finns mer motivationsstärkande sätt att komma till rätta med det än att reducera den för alla lärare. 

En lösning är att frigöra tid åt att kollegialt under en period synliggöra hur vi lärare arbetar, när vi inte står i klassrummet. 

Vi för först loggbok. I en sådan skulle vi till exempel kunna skriva ner hur mycket tid vi lägger på bedömning, planering, navelskåderi, Youtube och dokumentation (inräknat den nya, men högst temporära loggboken). 

Dessutom reflekterar vi kring till exempel våra sätt att bedöma och planera. Är du en sådan som går loss med rödpennan eller fyller du i matriser? Planerar du kursen baklänges eller låter du den mer ta form medan den pågår?

Sedan samtalar vi om vår tidsanvändning och våra arbetssätt i kollegiet. På så vis får vi idéer och praktiska råd kring hur vi kan jobba både kvalitativt och effektivt. 

Jag är nämligen helt övertygad om att vi alla har kollegor som i vissa avseenden utnyttjar sin arbetstid bättre än oss. På samma sätt som att du och jag säkert har något smart arbetssätt som skulle kunna komma fler kollegor till gagn. 

Jag vet inte vad den optimala siffran för förtroendearbetstid är, och den kan säkert variera mellan skolor. Vissa skolor har testat 100% förtroendetid, medan andra reducerat den, med lyckade resultat i båda fall. Jag hoppas och tror att arbetsgivare och fack genom sina helhetsbilder av verksamheternas behov kan komma fram till en rimlig siffra för delar av komvux i Stockholm.

Något jag däremot vet är att tillit är helt centralt för både enskilda lärare och kåren. Det bidrar till en inre motivation som gör oss till bättre lärare. Och förtroendearbetstid kan vara ett sätt att skapa just den här motivationshöjande tilliten. 

Om fler ska vilja stanna i yrket och nya lärare söka sig till våra arbetsplatser, måste starkt förtroende tillsammans med goda förutsättningar för lärare genomsyra skolan.

Tycker du att lärare ska ha förtroendetid? Om ja, hur mycket ska det vara?

Reagera på inlägget:

Sidor