Annons

Sverige står inför ett vägskäl

Först hade Sverige en starkt centralstyrd skola med hög likvärdighet och en respekterad och autonom lärarkår.

Om denna skola sade Göran Persson i kommunaliseringspropositionen:

”Vi har i Sverige nått långt när det gäller att uppnå detta mål. De internationella jämförelser som gjorts visar entydigt att skillnaderna mellan olika skolor när det gäller kunskaper och färdigheter hos eleverna är mindre i Sverige än i något annat jämförbart land.

Det som varit avgörande för att vi i detta avseende lyckats så väl är enligt min mening några olika faktorer. För det första har vi sedan länge haft för hela landet gemensamma läroplaner för resp. skolform. Härigenom har det varit möjligt att garantera en grundläggande mål- och värde‐ gemenskap i arbetet i olika skolor över hela landet. För det andra har lärarutbildningen varit utformad så att den, tillsammans med behörighets‐ regler för lärartjänster, medfört att vi över hela landet i stort sett haft tillgång till väl utbildade lärare. För det tredje har staten genom betydande statsbidrag till kommunerna för skolan gett förutsättningar för undervisningsinsatser på i huvudsak likvärdig nivå i alla kommuner.

Under några decennier har skolväsendet i Sverige i grunden omorganiserats. Uppbyggnaden av det moderna svenska skolväsendet var inte okontroversiell, utan mötte misstänksamhet och ibland direkt motstånd både från kommuner och inom skolan själv. Utan en stark central styrning av skolan hade det, som redovisades i styrpropositionen, knappast varit möjligt att genomföra dessa stora förändringar av svensk skola. Härigenom har svensk skola kommit att bli organisatoriskt lika i hela landet. Det innebär att skolan inte bara är likvärdig utan i stor utsträckning också likformig i bemärkelsen likadan.”

Sedan genomfördes kommunalisering, målstyrning, avreglering, marknadifiering, nedtoning av lärares undervisning med mera och nu är skolan mer olik i både betydelsen olikvärdig likväl som i o-likadan. Som ett resultat börjar Göran Perssons beskrivning stämma allt sämre. PISA och TIMSS med flera mätningar pekar helt i fel riktning.

Panik uppstår på 2000-talet bland politikerna och alla verkar få vädra sina käpphästar och ingen vill återställa. I stället hämtar man sin inspiration från väster (USA och England). Det som ska rädda skolan är ansvarsutkrävande (accountability).

In kommer en skolinspektion som bara fick påtala fel; ett system av nationella prov som ödelägger all undervisning i åk 9; och eftersom lärarna och eleverna är så lata så skriver man nya kursplaner – de ska tvingas upp på banan och allt detta i ett system där kunden hela tiden alltid har rätt (att byta skola) och entreprenörerna att bygga skolor när och var de vill.

För det kan ju inte vara systemet som är fel – det måste vara individerna, de där lärarna. Man fortsätter sedan på samma sätt. Lärarna ska lyftas individuellt och sedan ska skolan räddas genom att de skickliga individerna ska ha högre lön. Vad de dåliga lärarna riktigt ska göra är oklart.

Samtidigt som detta pågår gör man det precis motsatta i ett antal länder på jorden. Man bygger där på likvärdighet och på att bygga lärares kollektiva ansvarstagande och gemensamma kunskapsproduktion.

Det är ingen tvekan om vilken väg som leder till bäst skola. McKinseyinstitutet skriver om dessa länder att det de har det gemensamt att oavsett i vilken kultur de verkar så har de utvecklat en kollegial praxis. Man samarbetar och utvecklar undervisningen och man har gott om tid för det (i Sverige får inte lärare nämna tid för då är de naiva och bakåtsträvande).

McKinsey skriver att det är ”anmärkningsvärt” denna kollegiala praxis i dessa länder har ersatt yttre ansvarsutkrävande. Det behövs inte där – precis som i Finland – som inte har nationella prov eller skolinspektion. Man litar nämligen på sina lärare (sedan har Finland mycket att lära om skolutveckling och fortbildning).

Det är två helt motsatta tankesystem som manifesterar sig i den USA-inspirerade accountability-rörelsen jämfört med tillitsrörelsen i de bästa systemen. Skillnader som är avgörande. Medan accountability-rörelsen vilar på tanke på straff och ekonomiska belöningar bygger tillitsrörelsen på professionell etik, moral och gemensamt ansvar.

Den stora anledningen till accountability-rörelsens misslyckande ligger också just här. Det är en rörelse född bland ekonomer som tror att ekonomiska belöningar eller straff är den enda drivkraften för människor. Men det finns gott om forskning som visar att de har fel – grovt fel. Professioner som arbetar med människor har inte pengar som drivkraft. Drivkraften för en lärare är det meningsfulla mötet med eleverna. Accountability-rörelsen bygger helt enkelt på en helt felaktig premiss om vad det är som motiverar professionella och det är därför som den misslyckas så kapitalt.

Sverige har ett val mellan att fortsätta dansa efter accountability-rörelsens pipa eller börja arbeta mot det som på riktigt fungerar: att återupprätta lärarskickligheten och lärarkårens professionella och kollegiala ansvar för undervisningen och undervisningens resultat.

Niklas Vestin på Skolverket inspirerade mig att tänka vidare kring det här häromdagen. Han påminde mig om att variationen mellan klassrum är större än variationen mellan skolor. (Det här är något som accountablity-människorna brukar använda som ett argument för att man ska göra sig av med de dåliga lärarna och behålla de bra; gärna genom tuffa resultatbaserade kriterier och lönestrategier).

Men det är ju precis på grund av detta som de länder som använder sig av kollegial praxis och kollegialt lärande är så effektiva och varför de också så påfallande ofta har hög likvärdighet. Genom att kollegor samarbetar kring undervisning minskar variationen mellan klassrummen.

Karin Berg som är lärare och skolutvecklare i Göteborg kom hem från Kina för några veckor sedan (Läs om det här). När jag pratade med henne beskrev hon att hon upplevt de skickligaste lärarna hon någonsin hade sett. I klasser med över 50 elever bedrev de avancerad undervisning med i allra högsta grad engagerade och medverkande elever.

Hon beskrev också hur de här lärarna sade att de aldrig skulle gå in och hålla en lektion som de inte hade kollat av med sina kollegor. Men hur hade de blivit så skickliga och hur hann de kolla med sina kollegor? Jo – de undervisade 10 timmar i veckan. Övrig tid förberedde de lektionerna individuellt och samarbetade kring undervisningsutveckling. De var kollegialt gemensamt ansvariga för den undervisning som pågick.

Jag menar som jag sade att Sverige har ett val. Antingen fortsätter vi på accountabilityspåret och ser ett skolsystem fortsätta rasa ihop med en lärarkår som blir allt mer desillusionerad. Eller så börjar vi vandra tillitens väg och bygger upp lärarprofessionen igen. Det senare gör vi genom att till exempel se till att kollegialt lärande får en permanent struktur inom det svenska skolväsendet och genom att alla lärare på alla skolor får tid till, stöd för och engageras i att bygga upp sin ämnesdidaktiska och metodiska kunskap. Den kunskap som är själva basen för deras profession.

Tilliten skulle staten kunna manifestera till exempel genom att omedelbart göra alla nationella prov frivilliga och ge lärare rätt att ordinera särskilt stöd.

Det vore inte svårt att få Sveriges lärare med sig på ett återuppbyggande. Alla vill det – alla vill ha och ta revansch. Vi som jobbar med skola gör det för att vi tycker att det är en viktig plats och ett viktigt uppdrag!

Jag menar som jag sade att Sverige har ett val. Antingen fortsätter vi på accountabilityspåret och ser ett skolsystem fortsätta rasa ihop med en lärarkår som blir allt mer desillusionerad. Eller så börjar vi vandra tillitens väg och bygger upp lärarprofessionen igen. Det senare gör vi genom att till exempel se till att kollegialt lärande får en permanent struktur inom det svenska skolväsendet och genom att alla lärare på alla skolor får tid till, stöd för och engageras i att bygga upp sin ämnesdidaktiska och metodiska kunskap. Den kunskap som är själva basen för deras profession.

Reagera på inlägget:

Elevuppdelning – men till vilket pris?

När regeringen i höstas meddelade att gymnasieskolan i Sverige ska bli obligatorisk fanns det många som började diskutera för- och nackdelar. Ett återkommande argument var att eleverna redan i dag är skoltrötta och att en obligatorisk gymnasieskola inte skulle lösa detta. Ett annat argument var att det inte behövs då nästan alla svenska elever ändå börjar på en gymnasieutbildning. Men argumentet som jag reagerade mest på var att eleverna inte ska tvingas läsa saker som de inte vill.

Detta argument låg också till grund för när tidigare utbildningsminister Jan Björklund tog bort studiebehörigheten från de yrkesförberedande programmen på gymnasiet, vilket delade upp eleverna i de som fick läsa vidare och de som inte fick det.

Jag tycker att det är ett felriktat medlidande som förstör mer än det hjälper. ”Alla behöver inte bli akademiker” är ett tänk som jag känner igen från Sverige under första hälften av 1900-talet, innan den gemensamma grundskolan infördes. Men jag tänker så här: vem är jag att stänga dörrar för unga människor när jag istället hade kunnat jobba för att de hålls öppna?

Ingen förälder skulle säga: ”Mitt barn gillar inte frukt och grönsaker. Så jag bestämde att hen inte behöver vitaminer längre.” Alla skulle anstränga sig mer för att barnet skulle få i sig några vitaminer: kanske mosa in en banan i gröten (projektundervisning där alla ämnen knyts till ett innehåll), kanske lägga mer pengar på godare frukt (höja höginkomsttagares skatt för att ha råd med fler lärare), kanske testa nya recept (regelbundna obligatoriska lärarfortbildningar) etc.

I Tyskland delar vi också upp eleverna, fast mycket tidigare än i Sverige. I de flesta förbundsländer går barnen tillsammans enbart under Grundschule, vilket betyder årskurs ett till fyra. Utifrån sina betyg blir de sedan indelade i olika skolor: de vanliga skolorna är Hauptschule (”huvudskola”), Realschule (”realskola”) och Gymnasium (”gymnasieskola”). Det finns också Gesamtschule (”samskola”) på vissa orter, där alla barn går tillsammans. Dessutom finns det upp till elva olika särskolor, en egen skola för varje funktionsnedsättning: för hörselskadade, synskadade, personer med inlärningssvårigheter, personer med beteendeproblem, personer med autism etc. (Sedan Tyskland 2009 ratifierade FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning pågår arbetet med att avskaffa särskolorna och 2013 gick nästan 30 procent av barnen med särskilda behov på vanliga skolor, men det skiljer mycket mellan förbundsländerna.) I dessa olika skolor börjar alltså barnen när de är tio eller elva år gamla.

Hauptschule avslutar man vanligtvis efter 9:e klass och man har då en Hauptschul-examen. Realschule avslutar man efter 10:e klass och får en Realschul-examen. Gymnasium avslutar man efter 12:e eller 13:e klass (beroende på förbundsland) och får Abitur, om man klarar Abitur-provet. Endast de som har Abitur får studera vidare på universitet.

I Sverige bestämmer gymnasieprogrammet man väljer vid 15 års ålder om man kommer att ha studiebehörighet. I Tyskland bestämmer skolan man börjar på vid 10 års ålder om man kommer att ha studiebehörighet.

Har man Hauptschul- eller Realschulexamen kan man som sagt inte studera vidare, utan får gå en yrkesutbildning. (Det finns några fler examen som t.ex. gör att man får studera på en fackhögskola, men jag ska inte fördjupa mig mer om det här.)

Nu tycker förhoppningsvis många svenskar att det verkar ganska hårt att barn ska få sin utbildningsväg bestämd för sig när de är tio år gamla. För hur ska en tioåring veta om den kommer att vilja plugga vidare när den är 19 år?

Då skulle de som försvarar det tyska skolsystemet svara: Jo, men barnen ska ju bli indelade efter begåvning. De som är praktiskt begåvade ska gå på Hauptschule, de som är både praktiskt och teoretiskt begåvade ska gå på Realschule och de som är teoretiskt begåvade ska gå på Gymnasium. (Man måste ju kunna tänka bra och teoretiskt om man vill studera på universitet sedan, eller hur?) Och det är exakt detta tankesätt som också styr det som jag tidigare kallade för felriktat medlidande. Varför ska någon som gillar att pyssla med bilar, men inte gillar att läsa historia tvingas till det? Stackar’n.

MEN. Det finns ett stort ”men” i det hela. Det är inte så det fungerar i praktiken. Tyvärr. I praktiken får Tyskland år efter år kritik från OECD för att vi har för lite jämlikhet och inte ger barn samma möjligheter. För i praktiken delas barn in efter om deras föräldrar är välutbildade och/eller rika eller inte. Har du akademikerföräldrar får du garanterat en Gymnasium-rekommendation. Är dina föräldrar invandrare (eller tredje generationens invandrare, också kallad för ”personer med migrationsbakgrund”), långtidsarbetslösa, eller lågutbildade kommer du garanterat att få en Hauptschul-rekommendation. (Jo, jag vet. Det finns alltid ett undantag, den där solskenshistorien.)

Detta är inte unikt för Tyskland. Även i Sverige kan man se att barn från hem utan studievana oftare går på yrkesförberedande program medan barn från välutbildade medelklasshem går de teoretiska linjerna. Och bara på dessa får eleverna automatiskt högskolebehörighet. Det betyder att även i Sverige styr din sociala situation och dina föräldrars utbildning sannolikheten för att du själv kommer att läsa på universitet. Skillnaden är att indelningen i elever som får studiebehörighet och elever som inte får det sker senare i Sverige än i Tyskland.

Målet enligt mig ska vara att det så sent som möjligt bestäms om en människa ska få möjlighet att välja mellan alla utbildningsvägar eller bara bland sådana som inte kräver vidare studier. Tyskland misslyckas stort i den frågan, det råder det inget tvivel om. Men även Sverige skulle kunna förbättra sig genom att inte låta elever ge upp och sluta gå i skolan när de är på gymnasiet.

Visst, allt är inte förlorat om man får en dålig start i livet. I Sverige kan man läsa på Komvux och i Tyskland kan man läsa till Abitur som vuxen. Man kan till och med byta skola under sin skolgång. Om man har bra betyg kan man ”flyttas upp” en skola – men om man har dåliga betyg måste man ”flyttas ned”. Det finns alltså ett ständigt hot i alla skolor, förutom i särskolorna, att om du har för dåliga betyg så är du tydligen på fel skola och måste ”flyttas ned” nästa år. Statistiken visar också hur svårt det är att ta sig upp: i Niedersachsen (mitt förbundsland) flyttas tio elever ned för varje elev som tar sig upp!

Jag tycker inte heller att lösningen är att alla tvingas läsa saker de inte vill läsa. Men jag tycker inte att det ska vara elevernas förlust, utan skolornas utmaning att bli bättre på att göra undervisning som upplevs som relevant och intressant – och statens/kommunernas uppgift att tillhandahålla betydligt mer resurser så att lärarna och skolorna ska kunna ta sig an utmaningen. Om gymnasiet i Sverige skulle bli obligatorisk skulle det plötsligt inte längre vara den enskilde elevens individuella problem om hen inte hänger med i matte, utan huvudmannens ansvar att se till att alla eleverna ska kunna lyckas. Och då krävs det mer resurser!

Det är inte en jämlik utbildning om barn delas in i skolor/program där olika värdefulla examen tas.

/Morlin Schubert

Reagera på inlägget:

Språket är nyckeln

Språket är nyckeln till en oändlig värld av färgsprakande och fascinerande möjligheter. När jag skriver detta ser jag framför mig alla regnbågens vackra färger i ett otal olika nyanser, natur-, landskaps- och stadsbilder från jordens alla hörn. En flora av olika människoöden, ansikten och berättelser med hela känsloregistret representerat. Jag ser fantasivärldar och fantasifigurer där ja, just endast fantasin, sätter gränser och fantasin är som vi alla vet; gränslös.

 Alla som läser ovanstående stycke, eller vilket stycke som helst för den delen, får inte några bilder i huvudet. Det är inte ens alla som kan läsa stycket.

 Idag är det många barn som börjar grundskolan utan ett tillräckligt stort grundläggande ordförråd för att kunna tillgodogöra sig undervisningen, eller under skoltidens gång inte utvecklar sitt ordförråd tillräckligt för att fortsatt kunna tillgodogöra sig den, än mindre nå sin fulla potential. Enligt Ingvar Lundberg, professor emeritus i psykologi och skapare av den framgångsrika Bornholmsmodellen, blir en text som innehåller 5-10 % ord som en elev inte förstår i det närmaste obegriplig för eleven.

 Vad är det då som utvecklar ordförrådet hos ett barn? Högläsning, samtal, berättelser och diskussion och det helst varje dag! Mats Myrberg, professor i specialpedagogik vid Stockholms universitet, har genom undersökningar kommit fram till att en sjuåring som börjar grundskolan i genomsnitt har ett ordförråd på 7 000 ord. En sjuttonåring som läser och/eller lyssnar till texter och som har blivit läst för mycket som liten har ett ordförråd på 50 000-70 000 ord, men en sjuttonåring som inte läser har ett ordförråd på 15 000-17 000 ord. För att klara av ett vanligt vuxenliv, att hänga med i nyhetssändningar, förstå en tidningsartikel och att kunna följa instruktioner och anvisningar krävs ca 50 000 ord. Grundläggande för att utveckla ordförrådet är att barnet blir läst för och samtalat med vilket stimulerar den egna läslusten, grunden för att vidareutveckla ordförrådet.

Läser vi då mer och mer för våra barn? Tyvärr är det motsatt trend som gäller. Antalet föräldrar som högläser för sina barn har mer än halverats de senaste tio åren, idag är det bara en tredjedel av alla föräldrar som regelbundet läser för sina barn jämfört med 70 procent för tio år sedan, enligt en undersökning av Läsrörelsen och Junibacken.

Lika viktigt som att läsa för sitt och andras barn är det att tillsammans diskutera och analysera innehållet i det man läser. Att inte bara låta barnet/ungdomen passivt ta emot läsningen utan att aktivera de egna tankarna, förståelsen, fantasin och analysförmågan – vad? – varför? – hur? – orsaker? – konsekvenser? – lösningar?

Att tolka och analysera en text är något man lär sig tillsammans med andra, därför är det precis lika viktigt att samtala och diskutera runt texter och andra företeelser.  Just därför är det så upprörande att föräldrars högläsning för sina barn minskar och att barngrupperna i förskolan samtidigt ökar, förskolan som annars hade haft stora möjligheter att kompensera för föräldrarnas minskade högläsning. Nu är det många barn som inte har ett tillräckligt stort ordförråd för att undervisningen ska bli begriplig, tyvärr drar många även den felaktiga slutsatsen att anledningen till att de inte förstår skulle vara att de själva inte är tillräckligt smarta. Den bristande självkänslan och känslan av hopplöshet kan vara förlamande, det blir ingen idé att ens försöka.

 Tänk vilken vanmakt, att känna sig utanför, att inte förstå, att inte kunna sätta ord på sina egna känslor och upplevelser. Ett fängelse, en begränsning i den egna uttrycksförmågan lika kraftfull som en hand som fysiskt håller för munnen på någon och lika förtvivlat upprörande och bedrövlig. Den bristande självkänslan och vanmaktens osynliga bur. Tänk friheten i möjligheten att kunna uttrycka sina tankar, känslor och idéer; att kunna kommunicera med och förstå andra. En värld av möjligheter istället för en omöjlig värld.

Språk är inte bara nyckeln till en oändlig värld av verklighet och fantasi, språk är också makt. Språk är möjligheten att ta makten över sitt eget liv, att förstå, följa med och kunna påverka samhället. Att kunna välja utbildning, yrke och livsstil. Att kunna påverka sin egen och samhällets framtid. Demokrati.

Språket är inte bara möjligheten att kunna kommunicera med andra och att kunna påverka. Språket är också en förutsättning för att kunna utveckla det egna inre jagets tankar, känslor och idéer. Att existera, växa och utnyttja sin fulla potential.

Låt oss ge språkets nyckel till alla barn; läs för dina och våra barn!

/Karin

Reagera på inlägget:

Jag kräver en nationell strategi för skolans digitalisering

En kollega, som jag stött och blött texter med under drygt tio års arbete med läroböcker i religionskunskap, fick en gång Bildkälla: Photo by Sannse at the City of Birmingham Championship Dog Show, 30th August 2003frågan om hur jag är som samarbetspartner. Han svarade ”som en byracka, en blandning mellan terrier och labrador. En terrier som aldrig ger sig och en labrador som är pålitlig och stabil.”. Det är nog det finaste omdöme jag fått.

Jag lever kanske inte alltid upp till det omdömet – men jag vet att just nu behövs mer än någonsin en terriers envishet för att få till förändringar av skolsituationen i Sverige. Inte alla skolors situation i Sverige, för i många skolor är det på många sätt väldigt bra. Men det är alldeles för stor skillnad mellan olika skolors förutsättningar, och med terrierns envishet måste vi vara många som säger DET ÄR INTE OK. Och vi får inte bara säga det, vi måste faktiskt få till förändringar.

En av de saker som måste förändras är den svenska skolans arbete med digitala verktyg. Återigen, som en helhet. Enskilda skolor har goda förutsättningar, genomtänkta strategier, tydliga strukturer. Andra har knappt något. Och den enskilda eleven drar vinst- eller nitlotter för sin egen utveckling. Somliga har vinstlotter i bagaget redan, förutsättningar hemifrån, och för dem spelar en nitlott kanske inte så stor roll. Men för den som inget har – och inget får?

IT i skolan handlar inte om skojjsigheter och muntrationer. Det handlar inte om flashiga presentationer och färgglada tillägg. IT i skolan handlar om demokratiska rättigheter, förutsättningar att kunna förhålla sig till informationsflöden, sätt att påverka och sätt att uttrycka sig i en digitaliserad samtid. Dessutom ger IT i skolan möjlighet till nya typer av interaktion i klassrummet och till kollaborativt arbete och samspel långt utanför det. Men bara där det finns förutsättningar i form av vettiga redskap, kunniga lärare och strukturer som stödjer arbetet.

Man hade kunnat hoppas på att det här skulle liksom lösa sig av sig själv. Det har det inte gjort. Och jag tror att de flesta inser att det gör det inte framöver heller. Till en del beror det på att det inte verkar finnas tillräckligt tydligt incitament för att skolor och kommuner ska uppfatta det tvingande i skrivningarna i läro/ämnes/kursplanerna. Men det beror också på att de svårigheter som finns kring strukturer och verktyg är komplicerade, och kräver förändring – kanske till och med på lagstiftningsnivå. Det är inte rimligt att det som är lagligt i en kommun är olagligt i en annan, och det är inte heller rimligt att pedagogiskt arbete inte diskuteras utifrån sina egna förutsättningar, vad gäller de viktiga integritets- och säkerhetsfrågorna. Allt kan inte vara tillåtet – men allt kan inte heller vara förbjudet. Och det bör kunna råda samsyn om både vad vi kan och vad vi ska göra.

Därför behöver vi en nationell strategi för skolans digitalisering. Nu. Likvärdig och relevant skola – med en terriers envishet kommer jag, och många med mig, kräva det. Arbetet måste ta fart NU!

/Katarina

Reagera på inlägget:

Då var jag extra stolt och glad att vara lärare

Vissa dagar blir jag extra lycklig och stolt över att få arbeta som lärare, världens mest meningsfulla och viktiga yrke. I dag var en sådan där dag då diskussionerna med och mellan eleverna var dynamiska och kloka. Då jag hade möjlighet och lyckades ha ögonkontakt och utbyta åtminstone några ord med alla elever. Då vi lyckades få till en härlig mix av sociologi och bild i skapandet av ett klass-collage om fördomar, där varje elev illustrerade en egen vald fördom. Då jag hann med att ge alla elever den tid de behövde. Då jag hann skriva ut och kommentera flera elevarbeten (även om högen växte mer än den betades av under dagen, men det är snart helg och då kommer det att rättas betydligt mer än vad som kommer in). Då jag hann med att träffa en elev utanför ordinarie lektionstid för att ta igen det enda resterande momentet och kunna bocka av de kunskapskrav som krävdes för att nå minst E, vilket alltid känns extra bra i hjärtat, särskilt då eleven tidigare uppnått flera av de högre kunskapskraven och inte själv rått över de omständigheter som gjort att momentet och kursen inte blev klar i tid.

Det var även en dag då jag hann med att småprata med elever i korridoren och cafeterian. Då jag hann planera framtida samarbeten och aktiviteter tillsammans med läraren i svenska som andraspråk, med målet att ge eleverna med svenska som modersmål respektive svenska som andraspråk en chans att lära känna varandra. Då jag hann med åtminstone korta samtal med både rektor, flera kollegor och ett par föräldrar.

På en liten skola där alla lärare känner varandra; vi är inte mer än dryga trettio, och där alla lärare känner nästan alla elever eftersom de flesta av oss undervisar på alla program; blir det en väldigt speciell, gemytlig och varm stämning. Det blir faktiskt lite som en utökad familj, eller släkt åtminstone. Du lär som lärare på ett helt annat sätt känna eleverna; både ämnesmässigt och på ett personligt plan; det blir en nära relation helt enkelt. Det ger väldigt goda förutsättningar för att alla elever ska kunna lyckas och nå de mål de sätter upp. Eller som vi själva säger, vi vill att alla elever efter att ha tagit studenten från vår skola ska vara förberedda på den framtid de önskar möta. Hur resultatet sedan blir hänger självklart ihop med förutsättningar som hur stora undervisningsgrupper vi i slutändan får, hur många mentorselever varje lärare ska hinna med och hur hög arbetsbelastning varje lärare har totalt sett; ju större arbetsbörda, desto mindre tid till varje enskild elev. Enkel matematik som man brukar säga. Självklart påverkar även andra faktorer utanför skolan elever förutsättningar, men i de allra flesta fall så handlar det ändå i slutändan om vilka resurser skolan har att möta även dessa elever.

Idag fanns det också plats för nödvändigheter som kaffe, närvaroföring, utskrifter, kopiering, spring i korridorerna, toalettbesök, hopplock av prylar, fixande med teknik, besvarande av mejl och telefonsamtal, att svara på elevers allmänna frågor utanför lektionstid, planering av möten, möten m.m. (gissar att jag glömt att räkna upp hälften). Däremot fanns det idag inte tid till någon riktig lunch, trots att jag var på plats på skolan före sju och stannade kvar till efter sju. Som både lärare och fackligt aktiv (biträdande kommunombud) är det extra svårt att få vardagen att gå ihop med den alldeles för höga arbetsbörda som de flesta lärare i den svenska skolan har idag.

En sak som jag dock hann med idag var att träffa vårt kommunombud och Lärarförbundets kommunombud, för att stämma av inför morgondagens första träff med arbetsgivaren, om årets löneöversyn. Undrar om arbetsgivaren kommer att ha samma åsikt som Leif Levin, den statliga utredaren som nyligen presenterade sin rapport om kommunaliseringen, att läraren är skolans viktigaste resurs. Oavsett så går jag idag hem med en oerhört stark känsla av lycka och stolthet över att få vara lärare. Det är det mest meningsfulla arbete en människa kan ha. Snart nog ska vi i LR gemensamt se till att lärare ges förutsättningar att hinna med sitt arbete på arbetstid, att vi uppvärderas lönemässigt och att yrkets status motsvaras av dess värde; det vill säga inte bara Sveriges utan världens viktigaste yrke!

/Karin

Reagera på inlägget:

Sidor