Idag är anklagelser från vårdnadshavare frekvent förekommande och lärare behöver ha mycket på fötterna i skoljuridik. Kränkningar kan både barn och vuxna utsättas för och då är det både nödvändigt och trygghetsskapande att veta vad som gäller juridiskt.

När man studerar lärarutbildningens styrdokument är det svårt att hitta vad blivande lärare skall få med sig av skoljuridik? Får de med sig något över huvud taget, kan man undra? Det lämnas i stort sett åt den enskilda att skaffa sig sådana kunskaper och det är inte helt lätt.

Dagens lärare har en komplicerad vardag med många juridiska dilemman. Förr var skolan statligt styrd och mycket detaljreglerad. Det fanns svar på de flesta frågor i stadgar och styrdokument. Idag har vi en annan typ av styrning av skolan som ställer större krav på lärares kunnande och vetande. Juridiken styr också det mesta i skolan, exempelvis betygssättning, hantering av särskilt stöd, skolans arbetsmiljö samt vuxnas och barns skydd mot kränkande behandling och mot diskriminering.

Nu finns en alldeles nyutkommen bok i skoljuridik på Gothia kompetens att förkovra sig i: ”Juridik i skolan – en handbok för lärare”.

Maria Refors Legge har skrivit boken ”Juridik i skolan – en handbok för lärare”.

Syftet med den nyutkomna boken är att ge lärare, lärarstudenter och skolledare en lättillgänglig guide till rättsliga dilemman som uppstår i skolan samt hur dessa kan eller bör lösas.

Författaren säger att boken inte är en bok som ska läsas från pärm till pärm utan den skall användas som en uppslagsbok över tänkbara rättsliga situationer som kan uppstå i skolan och som man kan konsultera om behov uppstår. Lärare sitter ofta på de anklagades bänk idag och boken är ett bra redskap för att kunna reda upp situationerna.

Författare till boken är Maria Refors Legge, jurist och forskare med inriktning mot utbildningsrätt. Hon har gedigen erfarenhet av att undervisa på lärarutbildningen och på rektorsprogrammet vid Stockholms Universitet samt Uppsala Universitetet. I bokens förord skriver författaren att boken skall vara till verklig nytta och att den kan fungera som en uppslagsbok och vägledning i juridisk metod. Jag är benägen att tro henne.

Boken är inte belastad med rättsliga ord, källor och uttryck, men eftersom vissa termer är oundvikliga finns ett litet uppslagsverk över grundläggande juridiska begrepp samt fördjupade rättskällor. Författaren ger även en möjlighet att bekanta sig med den rättsvetenskapliga metoden. I boken finns också möjlighet att få hjälp med att göra egna rättsliga efterforskningar, både för att söka andra källor och göra egna efterforskningar.

Boken är faktiskt ganska lättläst, trots att terminologin inte är den som ligger lärare närmast. Boken är konkret och tydlig genom strukturen som bygger på en rad välkända dilemman.

Det här är inte den enda bok i skoljuridik som finns, men den här är ny och rykande aktuell. En bok i skoljuridik blir dessvärre snabbt föråldrad, eftersom styrdokument förändras och utvecklas. Reformtakten är mycket hög i Sverige om man jämför med andra länder och det försvårar utgivningen av hållbara läromedel.

Kommentera

Sverige saknar en nationell läromedelsstrategi men nu tas det krafttag för en statlig reglering.

Liberalerna hävdar att eleverna måste få bra och aktuella läromedel för att skolan ska ”upp i topp igen”. Det är intressant att politiker tillmäter tryckta läromedel så stor vikt, att enbart tryckta läromedel ska föra skolan till en topposition. Samtidigt är det enligt vårt nationella styrsystem politiker som beslutar om ramar och resurser till skolan. Resurser till läromedel är resultat av politiska beslut. Kritiken som liberalerna för fram rörande läromedelstillgång faller således tillbaka på dem själva. Det är  att betrakta som självmål.

Läromedelsförfattarnas rapport ”Rätten till kunskap” visar resultat från flera undersökningar som organisationen genomfört och tar upp frågor om hur läromedelsinköpen ser ut i svenska skolor, hur lärare upplever läromedelssituationen samt vad eleverna tycker om läromedel och hur de använder dem. Intervjuer och enkäter genomfördes under mars 2020 och studien är aktuell och en viktig utgångspunkt, framtagen i samarbete med Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund, Sveriges Elevråd, Sveriges Elevkårer, SVEA (styrelsen för Sveriges elevråd).

”Fler än en femtedel av skolorna köper läromedel för mindre än 400 kronor per år”

Hela 86 % av de tillfrågade lärarna uppger att de inte kan köpa de läromedel som behövs i undervisningen. Inköpen varierar stort mellan kommunerna i Sverige (från 0 kronor till 1500 kronor per elev och år). Fler än en femtedel av skolorna köper läromedel för mindre än 400 kronor per år, vilket försvårar utvecklandet av en likvärdig skola. Undersökningen visar också att Sverige är det land i Norden som lägger ned minst resurser på läromedel.

Sverige saknar en nationell läromedelsstrategi, men nu har den statliga utredningen ledd av Gustav Fridolin lämnat sitt betänkande om hur statens roll ska se ut när det gäller läromedel. En gång i tiden hade Sverige en stark statlig styrning av läromedel och nu tas det åter krafttag för en statlig reglering. Utredningen föreslår åtgärder för att öka medvetenheten och kunskapen om läromedel och för att förbättra lärares förutsättningar att välja läromedel. Förslagen syftar till att stärka elevers tillgång till läromedel så att alla elever får förutsättningar att nå så långt som möjligt. Läromedel som kvalitetssäkrats noggrant och tagits fram av kvalificerade läromedelsförfattare, redaktörer, grafiker med flera har särskilt stor betydelse för undervisningen och elevers lärande.

Läromedlen är i dag svagt reglerade i skolförfattningarna. I den tidigare grundskoleförordningen var elevers rätt till läromedel uttalad, men sedan 2011 gäller inte den regleringen längre och i den nuvarande skollagen nämns inte läromedel. Utredningen föreslår att begreppet läromedel definieras i skollagen. Skollagens formuleringar om kostnadsfri tillgång till böcker och lärverktyg skrivs om, så att elevers rätt till läromedel inklusive läroböcker framgår av lagtexten. Staten tar ett hårdare grepp om läromedel. Intressant att se resultatet av huvudmannautredningen. Går vi mot en statligt styrd skola?

Det finns indikationer på att valet av läromedel i allt högre grad görs på rektors- eller huvudmannanivå i stället för av lärare. Framför allt gäller detta val av digitala läromedel. Rektor och huvudmannen har överblick över budget samt beställarkompetens och möjligheter till samordning och det är rimligt att de är involverade i inköpsprocessen. Det är angeläget att valet alltid utgår från lärarnas bedömningar, eftersom det främst är de som vet hur läromedlen ska användas i undervisningen. Viktigt är att inte beröva de professionellas rättigheter rörande val av läromedel. Utredningen anser att det ska framgå av läroplanerna att lärare ska organisera och genomföra arbetet så att eleverna får använda läromedel på ett sätt som främjar kunskapsutvecklingen.

Utredningen föreslår också att staten ska ta ett ökat ansvar genom att en läromedelsnämnd inrättas vid Skolverket. Nämnden ska verka för att alla elever får tillgång till läromedel av god kvalitet och att lärare använder läromedel för att stärka elevernas kunskapsutveckling. Nämnden ska tillföra Skolverket sakkunskap i strategiska frågor om läromedel och föreslå utvecklingsinsatser. Vidare ska nämnden bevaka, samla och sprida information om läromedel.

För att stimulera ökad produktion och stärka utbudet på läromedelsmarknaden föreslår utredningen att Skolverket ska fördela ett statligt produktionsstöd. Stödet ska fördelas inom områden där Läromedelsnämnden konstaterat att det råder brist, exempelvis små och smala ämnen.

Utredningen anser att lärarutbildningen i högre utsträckning bör stärka studenters förmåga att värdera och använda läromedel i undervisningen och föreslår därför en ändring av examensbeskrivningarna. Genom det nya examenskravet kan det säkerställas att alla lärarutbildningar behandlar väsentliga frågor om läromedel, vilket kan få långsiktiga effekter av betydelse för attityder, medvetenhet och kunskap om läromedel. Läromedelskunskap var ett stort område inom tidigare lärarutbildningar, som bara har försvunnit.

Statistik och nationell uppföljning ska öka, enligt utredningen. Det behövs mer kunskap och forskning om läromedel. Utredningen föreslår därför att Skolforskningsinstitutet ska utlysa medel till forskning om hur läromedel på bästa sätt kan nyttjas för att ge alla elever goda förutsättningar att nå så långt som möjligt. Utredningen är på hela 453 sidor. Viktig läsning för lärare.

Kommentera

Regeringen ger Statens Medieråd ett uppdrag att identifiera och ta fram metoder för att motverka rasism, det vill säga fientlighet och hatbrott på nätet.

Det här beslutet framstår som ett präktigt underkännande av skolväsendet och dess företrädare, som inte syns behärska detta område. När man ser på den nya lärarutbildningsutredningen så borde detta område ha lyfts fram och dessutom åtgärdats i det kommande programmet. Istället går regeringen ut och uppdrar åt expertis att informera de professionella om metoder. Vem besitter expertisen enligt staten när det gäller undervisningen om rasism? Inte skolväsendet och dess företrädare?

Statens medieråd ska studera forskning och andra studier och beakta den lagstiftning som finns och identifiera metoder som kan motverka rasism. Myndigheten ska sammanställa och nationellt sprida metoder som motverkar rasism. Statens medieråd ska vidare särskilt beakta metodernas användbarhet i de identifierade målgruppernas egen verksamhet. Jämställdhetsperspektivet ska beaktas i genomförandet. En rad samverkanspartners listas för statens medieråd, och de ska samverka med Barnombudsmannen, Forum för levande historia och Myndigheten för ungdoms-och civilsamhällsfrågor, Skolverket, civilsamhällets organisationer och andra berörda aktörer. Universitet och högskolor ska vara en samtalspartner.

Regeringen skriver om skälen för detta i promemorian (2021-04-22 A2021/00972) som är synnerligen läsvärd och tänkvärd. Skälet är att andelen anmälningar 2016 och 2018 har nära noga fördubblats. Statens medieråd har upptäckt att majoriteten av dem som är utsatta för nätmobbning är samtidigt utsatta för mobbning i skolan. Det finns också en tendens att vissa grupper är mera utsatta än andra, exempelvis unga med annan etnicitet än där man bor. Statens medieråd ska studera, den som är utsatt, den som förstärker och den som försvarar.

Kunskapen om vilket agerande som förstärker eller försvagar rasism och olika former av hat är otillräcklig. Olika former av interventioner kan motverka nätmobbning. Samtidigt saknas kunskap och analys om vilka metoder som ger bäst positiv effekt för att motverka och minska förekomsten nätmobbning. Det sägs saknas kunskap och analys om vilka metoder kan motverka och minska förekomsten av rasism och liknande former av fientlighet på nätet mot och mellan barn och unga.

Kommentera

Skolan antas forma elever som i sin tur formar samhället på lång sikt. Lärarkåren är därför ofta en måltavla för politiska reformer, vilket den också varit i Sverige under lång tid. I stort sett varje ny regering har reformerat lärarutbildning. Men hur formas då lärarutbildningen av reformer, av vilka och med vilket fokus? I den nyutkomna boken Professionalisering av lärarutbildningen analyseras den svenska lärarutbildningen, hur den har förändrats över tid samt vilka ideal och aktörer som ligger bakom utvecklingen. Den svenska lärarutbildningen jämförs med den finska. 

Vid en snabb och ytlig betraktelse ter lärarutbildningarna sig närmast identiska, men som visas i boken är de diametralt olika i en lång rad avseenden. Boken ingår i en ny serie som heter INSIKT. Serien är vetenskapligt granskad forskningslitteratur, inriktad på organisation, ledning och styrning. Böckerna fokuserar på centrala frågeställningar och riktar sig till forskare och studenter samt till praktiker. 

Redaktörer för boken Professionalisering av lärarutbildningen är Eva Bejerot och Hans Hasselblad, båda från Handelshögskolan i Örebro. Författare i antologin är såväl svenska som finska forskare. 

Skillnaderna mellan svensk och finsk lärarutbildning har historiska rötter som synliggörs i den nya antologin. I Sverige har lärarutbildningen ganska låg status. Utvärderingar ger svidande kritik och visar stora brister.  Den svenska lärarutbildningen har reformerats ett antal omgångar sedan andra världskriget: 1968, 1977, 1988,1992, 2001 och 2011. Ytterligare en reform är på väg. 

I Finland är läget det omvända. Lärarutbildningen har hög status. I Finland är det svårt att få en studieplats på lärarprogrammet. Efter en grundläggande reform i slutet av 1970-talet har förändringarna varit mindre och skett inom ramen för den befintliga utbildningsstrukturen.

Boken ger läsaren en möjlighet att lära sig om historien om den svenska och finska lärarutbildningen. Det är intressant att se i boken att lärarutbildningen egentligen inte blivit bättre för att den görs om. Läsaren kan tvärtom se att det blir problematiskt med många reformer. 

Den finska lärarutbildningens kvalitet och status har gynnats av att den inte gjorts om från grunden. Förändringar har gjorts naturligtvis, men inom befintlig ram och i största möjliga samförstånd. För den svenska lärarutbildningen är det i det närmaste tvärtom, det vill säga det har blivit problem med de täta reformerna och framför allt konflikterna kring dessa. I Sverige har det aldrig någon gång varit konsensus i lärarutbildningsutveckling.

Frågan är om politiker och experter tagit lärdom av detta? Boken är, enligt min uppfattning, synnerligen lämplig att läsa för politiker och lärarutbildningsexperter. Det kunde ha lagts till i informationen om till vilka boken är ämnad.  

Den förra socialdemokratiska regeringen drog faktiskt inte igång någon ny utredning, trots att den var genomförd av en borgerlig regering. En utredning tillsattes däremot när Pisa-resultaten visade den svenska skolans problem. Rapporten publicerades 2017 och lyfte fram att det fanns problem i lärarutbildningen. Samtidigt sa utredningen att lösningen kanske inte var en ny reform utan kanske skulle man mera förändra inom befintlig struktur. 

Den svenska höga reformtakten framstår som problem i boken. Men vi har ändå ännu en reform på gång. I Januariöverenskommelsen har regeringen slagit fast att lärarutbildningen ska reformeras. Nu ska kraven skärpas igen och intagningskraven ska höjas igen. Flera lärarledda timmar ska införas igen. Kopplingen mellan teori och praktik ska stärkas och det ska bli ett fokus på metodiken. 

Mitt bidrag i boken handlar om metodiken, som nu ska komma tillbaka i lärarutbildningen. Mycket intressant utveckling.

Kommentera

Ett nytt behörighetsprov aviseras nu till högskolor och universitet år 2025. Det blir en slags snabbväg för exempelvis outbildade lärare. Detta behörighetsprov kan eventuellt börja tidigare än 2025 enligt Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning, som säkerligen oroas över antagningen till lärarutbildningen.

Att fylla platser på exempelvis lärarutbildningarna är mycket angeläget och ett behörighetsprov förväntas nu underlätta rekryteringen till flera program, eftersom högskolornas möjlighet till validering inte gett önskat resultat. 

Det har endast handlat om några hundra studenter varje år som tagits in på reell kompetens. Till många utbildningar har det varit fler sökande än platser. Då måste lärosätena göra ett urval och då ska det finns ”ett meritvärde” att konkurrera med. Även om man blir behörig till högskolestudier via reell kompetens får man inget ”meritvärde”.

”Ett meritvärde” får man exempelvis först när man skriver högskoleprovet. ”Meritvärdet” är helt enkelt summan av de poäng för de betyg man söker på. Det gör att validering av reell kompetens inte har något egentligt värde i en konkurrenssituation. Det ska man nu ändra på genom ett behörighetsprov.

Regeringen avsätter 15 miljoner kronor till Universitets- och högskolerådet (UHR) för att de ska utveckla ett nytt nationellt behörighetsprov. Anledningen till detta är att Sverige helt enkelt behöver ta tillvara människors kompetens, så att flera hittar ingångar in till högre utbildning. Sedan länge har högskolor/universitet haft i uppdrag att locka fler studenter från studieovana hem.

Trots det har den gruppen från studieovana hem inte ökat de senaste tio åren. Nu är såväl politiker, som näringsliv och akademi helt överens om att ett nationellt behörighetsprov behövs för att rekrytera från studieovana hem. Det synes också vara nödvändigt med centrala åtgärder för att få detta att fungera.

Matilda Ernkrans har inte sagt något om hur ett sådant behörighetsprov ska se ut, om det ska vara skriftligt eller muntligt, men det ska testa de grundläggande kunskaperna för att se om de är i nivå med kunskaperna hos den som gått klart gymnasiet. Det är säkerligen inte något lätt uppdrag till Universitets- och högskolerådet. En validering av praktiska erfarenheter behöver bygga på en kvalitativt god meritportfölj, det vill säga en tydlig beskrivning av hur erfarenheterna erhållits. Det måste främst, enligt min uppfattning, handla om att utröna om studenterna kan klara av att gå en högre utbildning.

I Sverige hade vi tidigare den så kallade 25:4-regeln sedan högskolereformen år 1977. Flera tusen personer togs årligen in på den bestämmelsen som betydde mycket för att minska social snedrekrytering. Regeln innebar att man skulle ha fyllt 25 år, ha kunskaper i svenska motsvarande B, samt engelska motsvarande A och dessutom skulle man då ha fyra års dokumenterad arbetslivserfarenhet. Man fick då så kallad grundläggande behörighet. 

Samtidigt infördes högskoleprovet som gav en extra möjlighet att uppnå högskolebehörighet. Regeringen Reinfeldt avskaffade 2008 dels möjligheten att tas in på 25:4-regeln, dels möjligheten att få extra tillägg till högskoleprovet för arbetslivserfarenhet samtidigt.  Regeln 25:4 syftade till att minska den sociala snedrekryteringen, men det var inget som prioriterades av Regeringen Reinfeldt.

Det är naturligtvis en ren förlust för samhället att inte utbilda människor som missat att klara av sin gymnasieexamen, men som skaffat sig en gedigen erfarenhet och hög kompetens på annat sätt.  Ett nytt behörighetsprov kan vara en möjlighet att åtgärda bristen på yrkeslärare och vårdpersonal. Fler studerande kan då söka direkt till högskolan, utan att gå år ut och år in på Komvux, till exempel. Många studenter får idag gå alltför länge på Komvux för att få behörighet till högre utbildning.

Problemet har varit att högskolorna inte tagit sig tid att testa personer i den utsträckning de faktiskt borde. Möjligheten för högskolor och universitet har funnits sedan länge, och det har varit upp till varje lärosäte att utveckla sina tester för att försöka bedöma så kallad reell kompetens. 

Med reell kompetens menas den samlade kompetensen som studerande har skaffat dig både i och utanför det formella utbildningssystemet. Det kan till exempel, förutom formella betyg, vara kunskaper och erfarenheter som man har fått från arbetsliv, kursverksamhet, föreningsliv, längre utlandsvistelse, annan utbildning osv. 

Möjligheten att ansöka om bedömning eller validering av reell kompetens har varit till för dem som helt eller delvis saknar formella meriter för att vara behörig till högskolan, men som har de kunskaper och erfarenheter som krävs för att klara utbildningen. Detta uppdrag som funnits sedan länge har inte prioriterats av landets lärosäten.

Det är märkligt att det har upplevts som så svårt att klara av en validering av praktiska erfarenheter? Det kan givetvis också handla om att högskolorna inte prioriterat validering av praktiska erfarenheter. Det kommer ju studenter ändå till utbildningarna.

Regeringen försökte genom Universitets- och högskolerådet, stödja universitet och högskolor 2016-2018 med hela 30 miljoner per år för att utveckla antagningen av reell kompetens. Men satsningen på 90 miljoner kronor gjorde inte att antagningarna baserade på reell kompetens ökade. Man kan undra hur lärosätena använda dessa utvecklingsmedel. Vad blev resultatet av denna satsning egentligen? Vad sa Riksrevisionen i sina rapporter?

Antagningen av dem med reell kompetens varierade, men det rörde sig tydligen enbart om bara några hundra personer. Någon samlad statistik finns inte hos vare sig UHR eller Universitetskanslersämbetet (UKÄ). 

Nu ökar regeringen pressen på landets lärosäten, dels genom att kräva att UHR ser över antagningsprocesserna på högskolorna, men också genom att besluta om ett enhetligt nationellt prov för hela landet som alla lärosäten ska använda. Varför inte vara mera generös när det gäller antagning till högre utbildning? Systemet rensar ändå effektivt bort dem som inte klarar av högskolestudierna.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg

Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle. Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid. Hon arbetar internationellt som ”vice president” i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och som styrelseledamot i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.