Annons

Du, lärarn – vad blir det till lunch?

Vet du vilken den vanligaste frågan jag får av mina elever?
 
“När slutar lektionen?”
“Vad är det till lunch?”
“Jonas, har du köpt en ny skjorta?”
Eller kanske någon annan fråga?
 
Fundera en minut för dig själv… sätt en timer som hjälper dig att hålla tiden (du som är lärare fattar metoden, ni andra kan kolla till exempel metoden pomodoro).
 
Så, vad kom du fram till? Jag kan gissa att du kanske svarade “När slutade lektionen?” Ja, det är en mycket vanlig fråga. Men det jag tänkte på är denna:
 
“Varför ska vi lära oss det här?”
 
Jag har jobbat som lärare i ett läsår nu. Och laddar precis upp för läsår två. Jag går ett utbildningsprogram som heter Teach for Sweden, TFS, där jag jobbar en stor del av tiden samtidigt som jag studerar. Visionen för TFS är att en dag ska alla barn kunna välja sin framtid. I sak handlar det om att alla barn ska få godkända betyg när de slutar nian, så de kan komma in på gymnasiet.
 
Projektets fokus är att jobba med elever i så kallade utsatta områden. Jag är på Gumaeliusskolan i Örebro, en skola som tar emot elever från stadsdelarna Vivalla och Oxhagen, ofta omskrivna i press som resurssvaga områden med sociala utmaningar. Skolan är blandad med elever som hela Örebro, som en skola ska vara tycker jag. Tanken är att en majoritet av starka elever ska bidra till att den svagare minoriteten lyfts, det som brukar kallas för en positiv kamrateffekt.
 
Eleverna som kommer från de utsatta områdena skiljer sig på många sätt från de elever som kommer från villaområdena i Örebro. De ställer frågor, och möter mig i klassrummet, och kräver en förklaring på varför de ska lära sig saker. Det är utmanande och ställer krav på mig att kunna motivera och vässa min undervisning. De gör mig till en bättre lärare.
 
Det är de eleverna som ställer frågan "varför ska vi lära oss det här?". Jag har under året varierat mig med olika svar. Det klassiska: “Om du inte vet vad du ska bli så kan du passa på att lära dig så länge” funkar inte. “För att du ska kunna se världen” funkar inte. Så den jag slut kommit fram till är denna: “För att du ska ta över världen”.
 
Eleverna reagerar med frågetecken, så jag fortsätter att förklara: “Jag är ju snart död, så vem ska du fråga om NO sedan? Inte mig.” Så börjar de förstå. Jag ser det i deras ögon. Och de köper det, och börjar jobba med uppgiften.
 
Och inte vet jag vad som fastnar i deras sinnen – eller när. Men varje gång jag ser ljuset tändas i deras ögon, så vet jag i alla fall att jag är ett steg närmare att göra skillnad för dem.

Reagera på inlägget:

Debatten om lärarbristen blir en negativ spiral

Kurvorna över tillgång och efterfrågan har under cirka sextio år sett ut som ett alplandskap, med höga berg och djupa dalar. Det har också varit snabba ryck. Katastrofal brist kan ändras på mindre än ett decennium till ett problematiskt överskott. 

Lärarbristen anses nu vara alarmerande hög, och situationen måste tas på största allvar. Lärarbristen blir troligen ännu större än vad man tidigare trott, visar nya siffror (SCB). 2025 kommer det (troligen) att saknas över 65 000 behöriga lärare i skolan. Det finns olika antal angivna i olika studier. 77 000 behöriga lärare har också nämnts.

Vad jag ser så har alla försök till dimensionering misslyckats kapitalt. Olika myndigheter lämnar olika bilder av verkligheten, vilket skapar förvirring. Det är viktigt att det finns en samstämmighet i beskrivningen av verkligheten.   

Släpp alla restriktioner vad det gäller dimensionering och lokalisering. Överlämna till de lokala lärosätena att besluta om dimensioneringen av lärarutbildningen. Det finns kloka lokala lärarutbildare, lokala statistiker, lokala strateger, intresserade kommuner runt lärosätena. Det kan absolut inte bli värre än det är idag.

Det kan inte vara en oöverstigligt svår uppgift att planera för bättre balans i tillgång och efterfrågan. Tv-programmet från Borlänge i veckan gav inget som helst förtroende för regeringens arbete. Vi har goda statistiker och vet mycket om lärares tjänstgöringsbenägenhet. Jag argumenterar för bättre och framför allt säkrare underlag för beslut om dimensionering och lokalisering men jag reflekterar också över möjligheten att helt enkelt släppa all statlig styrning av lärarutbildningen.

Skolverket skriver i sin senaste lägesbeskrivning att regeringen bör utreda fler och snabbare vägar in i läraryrket. Vi har haft allehanda utbildningar för oexaminerade lärare genom åren och naturligtvis kan man starta sådana projekt.

Det här visar sammantaget att staten absolut inte klarar av att styra lärarutbildningen. Det har varit känt sedan i varje fall 50-talet. Den aktuella debatten om skolan accelererar snabbt när vi närmar oss läsårsstarten.

Skolan är i och för sig i fokus hela året, men debatten blir mer aggressiv och mer negativ ju mer vi närmar oss läsårsstarten. Så här är det inte i våra nordiska grannländer, men hos oss i Sverige förstoras och exponeras skolans problem varje år inför skolstarten.

Det är viktigt för skolans huvudmän, chefer och lärare att se detta årligen återkommande fenomen och förhålla sig till detta. Ansvariga och berörda kan annars lätt slås ned av den många gånger också hätska debatten. Man behöver faktiskt inte bry sig om allt som skrivs. Man behöver inte ens läsa artiklarna. Man kan bara strunta i dem. De tillför ingenting heller i sak.

Lärarbristen är möjligen märkbar under sommarlovet, men veckorna innan skolstarten accelererar eländet och då får vi veta att det är över 5 000 lärartjänster som fortfarande inte tillsatta. Katastrof för de elever som ska börja skolan. Katastrof för skolan.

Sedan inväntar vi söktalen till lärarutbildningen. Räcker inte antalen sökande till negativ publicitet, kan man säkert fokusera på hur dåliga förkunskaper lärarstudenterna har. Lärarstudenterna hängs ut lite nu och då för låga antagningspoäng. Att andra utbildningar har likadana förkunskaper intresserar inte media.

Skolpolitiker är den grupp som oftast klarar sig bäst i mediadrevet. Men det är inte säkert. Politiker kan också själva kritisera skolans elever, lärare och skolledare. Utan att se att det är politikerna själva som ger ramarna för verksamheten, det vill säga man skjuter sig själv i foten. Detaljerade åtgärdsprogram om högt och lågt presenteras gärna inför terminsstarten.

Skriv kom-i-ihåg-lappar och sätt upp den väl synlig: ”Strunta i mediedebatten om lärarbrist inför skolstarten!”

Reagera på inlägget:

VFU:n riskerar att sänka lärarutbildningen

Relaterat

Verksamhetsförlagd utbildning, eller VFU som det förkortas, är en av de absolut viktigaste grundbultarna i lärarutbildningen. Varför? För att det är under VFU:n som lärarstudenten för första gången möter läraryrket. Allt innan VFU:n och allt mellan VFU-perioderna har varit teoretiskt och didaktiskt på ett sätt som ibland inte går att koppla samman med den faktiska verkligheten. Kurslitteraturen lär oss mycket under utbildningens gång, men vad gör vi när vi möter en situation eller hamnar i ett läge som kurslitteraturen inte förklarat? Det är precis det som vi behöver handledaren och VFU-platsen till.

Men det mer primära med VFU:n är hitta vår lärarroll, den rollen som är unik för mig. Jag har aldrig lärt mig så mycket om läraryrket och om mig själv som jag har gjort under mina praktikperioder. Chansen att direkt kunna ställa frågor till en verksam lärare om undervisningsstilar och metoder går inte att mäta med att ställa frågor till en föreläsare på universitetet. Det är två helt olika saker och det märks mycket tydligt om man lyckas få en bra VFU-plats och handledare.

Vad är det då som brister när det kommer till VFU?

Det är faktiskt en hel del saker som inte fungerar, men den största bristen, enligt mig, är att det är stor skillnad mellan om du får en bra eller dålig VFU-plats – beroende på vilken handledare du får. Det är som om handledarna inte fått samma handledarutbildning.

Jag har själv varit med om detta. Min första praktikplats var överlag bra, men min handledare förstod inte vad som förväntades av hen. Jag fick ingen feedback efter min undervisning, fick inte se gamla lektionsplaneringar, hen var inte intresserad av mina lektionsplaneringar, hade ofta inte tid att handleda. Den första VFU-perioden är det ganska tufft att känna sig ensam för man är så vilsen i vem man är, om läraryrket verkligen är rätt och vad som är rätt eller fel.

Min andra VFU-period gjorde att jag gick från osäker till säker. Min handledare visade mig gamla lektionsplaneringar och sa att jag skulle sno åt mig allt jag kunde. Hen kommunicerade ofta med mig, uppmärksammade snabbt vad jag behövde jobba med och la aktivt upp moment med mig som skulle göra att fokus låg på just det. Hen, tillsammans med sina lärarkollegor, hade skapat ett schema för oss lärarstudenter där vi skulle få möta hela läraryrket, så en gång i veckan hade vi olika möten; läsårsplanering, likabehandling, bedömning, elevhälsan, möte med rektorn, osv. Framför allt hade min handledare tid för mig och hen behandlade mig som en av kollegorna.

Hur påverkade detta mig som lärarstudent? Jag kände efter min andra VFU-period att jag fortfarande ville bli lärare, att jag hade hittat vem jag kommer bli som lärare men viktigast av allt var allt jag lärde mig. Om läraryrket, om olika situationer, om mig själv.

Men det här är inte den enda bristen. Det är till exempel idag inte ett krav att din handledare ska vara behörig handledare, det vill säga ha gått en handledarutbildning. Många lärare vill inte handleda lärarstudenter för att de inte har tid och kanske inte får någon ersättning för det.

Det måste skapas nationella riktlinjer för VFU där det står klart och tydligt att alla handledare ska få och ha en likvärdig och adekvat handledarutbildning för att öka lärarstudentens chans att få en likvärdig och adekvat VFU-upplevelse, hur ersättning för handledare ska se ut och fördelas, hur mycket lärarstudenten förväntas undervisa och vad som gäller om handledaren ber lärarstudenten ta över undervisningen för att hen ska iväg samt avsatt tid för handledarna att handleda.

Om vi lyckas vända den onda VFU-spiralen så finns det en god chans att utsikten för morgondagens lärarutbildning kommer vara ljus.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vi sneglar på Nordamerika när vi skapar karriärstegar för lärare

Från departementet kom ett pressmeddelande i slutet av mars som handlade om att arbetet med att stärka läraryrket ska fortsätta.

Det handlar om att försöka få flera att vilja bli lärare. Det handlar också om att försöka att skapa bättre möjligheter för lärare att kunna utvecklas vidare i läraryrket.  

Många varken orkar eller vill vara lärare hela livet. Det ligger ett förslag om en så kallad ”karriärstege”, det vill säga en snitslad bana att följa mot högre höjder inom professionen. Nu är det alltså inte fråga om att byta yrke.

Det är inget nytt. Det finns ”karriärstegar” i stort sett vid alla amerikanska universitet i alla möjliga områden. Dessa ”carrier-ladders” kan man oftast studera om man går in via universitetens hemsida och söker.

Det finns olika sätt att bygga upp karriärstegar, eftersom de oftast bygger på det egna universitetets grundutbildning. De har naturligtvis också gemensamma drag. Det har länge funnits karriärstegar i Nordamerika och amerikanska lärare har sedan länge meriterat sig och gått vidare via karriärstegarnas rekommendationer. Vi importerar nu dessa idéer. Vi är sedan lång tid tillbaka vana att importera nymodigheter till lärarutbildning och skola från Nordamerika.

Svenska lärare har på helt egna initiativ kompetensutvecklat sig vid landets lärosäten sedan lång tid tillbaka utan karriärstegar. Jag minns att typstudenten vid Högskolan i Gävle på fristående kurser i många undersökningar var ”en medelålders yrkesarbetande kvinnlig lärare”. Många lärare gick ut och in på högskolan och var imponerande belästa och meriterade som inte arbetsgivarna brydde sig om.

Att värdera en lärarutbildning för fortsatta högre studier har varit komplicerat och många som skulle ha läst vidare har fått ta omtag, det vill säga ”läsa om” akademiska kurser för att bli behöriga att gå vidare.

Jag är själv ett bra exempel på detta. Jag fick 1979 läsa in en fil. kand. examen ovanpå lärarutbildningen, eftersom den inte var värd någonting i akademin, när jag skulle gå forskarutbildning. Detta nedsättande sätt att betrakta lärarutbildning har förekommit även senare. Det har funnits och finns stora problem att värdera grundläggande lärarutbildning på vägen mot högre studier på avancerad nivå och forskarutbildningsnivå.

Jag har hjälpt många lärare vidare inom akademin, oftast genom besvär över beslut. Resultatet i tillgodoräkning har oftast dessvärre blivit klent.

Det här med ”karriärstegar” är naturligtvis rätt och riktigt. En lärarutbildning räcker förstås inte hela livet ut. Kunskapsutvecklingen går snabbt och skolan måste hänga med när det gäller nya fakta och ny forskning, men också nya metoder och yrkesredskap. Regeringen ser att det behöver finnas bättre möjligheter att göra karriär inom läraryrket – utan att behöva byta yrke och arbetsplats.

Björn Åstrands utredning ”Med undervisningsskicklighet i centrum – ett ramverk för lärares och rektorers professionella utveckling” är nu början på ett statligt program för lärares och skolledares professionella utveckling. Det är komplicerat att skapa ett program för att utveckla läraryrket som profession, samtidigt som det ska utgå från de olika behov som lärare, skolor och huvudmän har. Å ena sida styrning, å andra sidan frihet. I Nordamerika syns lärare välja fritt sin egen karriär och karriärväg. I Sverige styrs de hårdare.

Därför behöver ”karriärstegarna”, säger regeringen, utvecklas så att professionen kan hänga nära samman med tilldelat ansvar och mandat. De som har ansvar för den kompetens som behövs i den egna skolan behöver ha möjlighet och mandat att påverka vilken kompetensutveckling som behövs. Individernas ambitioner och önskemål till utveckling behöver också bli mötta. Både styrning och frihet, hur det nu ska gå ihop?

Till detta, menar regeringen, behövs en nationell struktur för att möjliggöra framtida karriärvägar och vidareutveckling. Frågan är om det räcker med en enda struktur? I Nordamerika är det många olika strukturer. I Sverige har varje lärosäte sin egen lokalt utvecklade grundutbildning till lärare och behöver därför, enligt mitt sätt att se, en egen lokal ”karriärstege” också.

Arbetsgivarna behöver bli tydligare i att formulera både kortsiktiga och långsiktiga behov för medarbetares kompetensutveckling och föreslå hur denna kompetensutveckling som behövs kan möjliggöras. Är det dags att damma av och återupprätta det gamla B-avdraget? (Det betyder lön under studierna med ett visst avdrag på lönen).

Dessutom måste systemet med ”karriärstegar” vara anpassat till hur den svenska modellen för arbetsmarknaden fungerar och dessutom klara av att möta lokala behov och skilda förutsättningar hos enskilda skolor. Så många krav som måste vara uppfyllda innan Sverige får en karriärstege. Hur fungerar det inom andra professioner? Snitslar man banor till ingenjörer och ekonomer?

Det behöver skapas en nära samverkan mellan skolhuvudmän och universitet och högskolor om vi nationellt ska möjliggöra en gedigen professionsutveckling på vetenskaplig grund. Det behöver också byggas på beprövad erfarenhet så som det görs i Nordamerika. Universitet och högskolor ska vara basen i det framtida systemet.

Staten behöver förbättra utbudet av utbildningar och främja denna samverkan menar regeringen. Här kommer också, menar man, Cecilia Christerssons utredning om praktiknära forskning som en viktig pusselbit.

Utöver detta måste man också låta professionen bestämma när det kommer till bedömningar av skicklighet inom det egna ansvarsområdet. Det kan varken stat eller arbetsgivare ta över. Det är bra, men här är det nu många kockar som ska laga soppan.

Reagera på inlägget:

Nya antagningssystemet kommer förbereda lärarna bättre för verkligheten

Relaterat

En granskning av förslaget ur blivande lärares perspektiv och ur yrkesverksamma lärares perspektiv. Det låter fantastiskt. Ett nytt ramverk för antagning till högre utbildning i allmänhet och lärarutbildning i synnerhet är på gång. Inte en dag för tidigt. Antagningen ska moderniseras och anpassas till samhällets behov. Det låter bra. Helt nödvändigt för blivande studenter i allmänhet och blivande lärarstudenter i synnerhet. 

Den som studerat utbildningskataloger och webbsidor för högre utbildning och har försökt att tillämpa nuvarande intagningsbestämmelserna applåderar. Inte ens professionella studievägledare har förstått sig på det nuvarande antagningssystemet. Lärarutbildningen har exempelvis varit den utbildning som haft flest särskilda behörighetskrav. 

Fuskas gör det på högskoleprovet också. En provledare som skulle hjälpa till att stoppa fusk, avslöjades som en del i ett fusknätverk. Rapporter visar också sedan långt tidigare att betyg sätts godtyckligt. Hur rättssäkert blir då den nya antagningen till högre utbildning och till lärarutbildning? 

Antagningssystemet ska i framtiden ha fokus på kompetens och nu ska man åter igen värdera arbetslivserfarenhet. Betygen ska tonas ned. Kompetenssom begrepp skall ersätta. Kompetens kan definieras som färdigheter eller egenskaper man använder för att uppnå det som krävs i en given situation. Alla kompetenser behöver sedan definieras och man behöver titta på vilka beteenden som är kopplade till kompetensen. Dessa ska beskrivas, bedömas och vägas ihop och vara grunden för antagning. Skolvärlden hade en intressant lista på lärarkompetenser som kan ge en uppfattning om vad det handlar om: 

1. Lärarlegitimation 77 %, 2. Pedagogisk 28 %, 3. Positiv 26 %, 4. Kreativ 25 %, 5. Flexibel 24 %, 6. Driven 23 %, 7. Nyfiken 20 %, 8. Ansvarsfull 14 %, 9. Tredje språk 13 %, 10. Initiativtagande 11,6 %, 11. Lyhörd 11,1 %, 12. Social 10,6 %, 13. Strukturerad 10,2 %, 14. Ledarskap 9 %, 15. Inspirerande 6 %.

Vissa utbildningar, exempelvis lärarutbildningen, skall dessutom få särskilda antagningskrav exempelvis i form av lämplighetsprov. Det är inte alls så enkelt, som det låter. Begreppet lärarlämplighet är ett mycket komplicerat begrepp, svårt att definiera och svårare mäta. Högre utbildning är dock viktigare än någonsin, men antagningskraven har varit komplicerade, men blir det mindre komplicerat om den nya förslaget går igenom? 

Idag finns det 100 000 nya lediga jobb som måste fyllas. Många av dessa jobb är lärarjobb.  Digitalisering och robotisering gör också att kompetensutveckling är nödvändig. 

Det är livslångt lärande det handlar om åter igen. Senaste stora satsningen på detta var i början av 2000-talet. Alla ska åter igen kunna studera hela livet. Det är utmärkt för trötta och slitna lärare som kan få påfyllning av nya kunskaper. Framtidens campus ska fyllas av människor i olika åldrar. Den nu rådande åldersrasismen ska tydligen avskaffas också? 

För att detta scenario ska bli möjligt krävs ett annat antagningssystem. En ny proposition ska läggas fram. Som fokuserar på kompetens, och ställer krav och samtidigt öppnar nya vägar. Det är tre grundstenar i förslaget. Den första grundstenen: Grundläggande behörighet ska uttryckas i kompetenser. Detta sätt att bedöma blivande studenter ska då se till att de som kommer in, ska ha de kompetenser som ser lättare till att de kan komma ut. Det ska alltså tydliggöras vad som krävs för att klara av en högskoleutbildning exempelvis till lärare. Detta har inte tidigare varit på agendan. Framför allt ska det nu fungera så, för dem som tagit en annan väg än gymnasieskolan. 

Gymnasieskolan skall alltså inte vara grundplåten för att antas. Det är intressant. Vad kommer detta att betyda egentligen? Det ska också utvecklas nytt behörighetsprov för att värdera bland annat arbetslivserfarenhet. Vad händer då med högskoleprovet? Ska det finnas två prov? Ett teoretiskt och ett mera praktiskt? Hur ska det nya provet bli mera rättssäkert? 

Den andra grundstenen: Det ska vara möjligt att centralt ställa särskilda krav till vissa utbildningar, exempelvis lämplighetsprov för lärarutbildningen. Den tredje grundstenen: Urvalet bland dem som blir behöriga kommer att fortsättningsvis utgå från att minst en tredjedel ska antas utifrån betyg, minst en tredjedel utifrån resultat från högskoleprovet och högst en tredjedel utifrån av högskolan bestämda urvalsgrunder. 

I propositionen förtydligas även att det ska gå att anta en mindre andel än en tredjedel utifrån högskoleprovet till utbildningar där det råder låg kon­kurrens om platserna och där högskoleprovet har en dålig förmåga att förutse studieframgång. Målet med det är att fler ska kunna läsa klart utbildningarna. Idag är avhoppen oroande stora från vissa studievägar.

Regeringens proposition har för avsikt att skapa fler vägar till högskolan och lägger fokus på kompetens. Kärnan är både och, dvs. både krav och rätt. Det är en politik som kommer skapa fler vägar till högre studier, men också göra det tydligare vad som krävs för att studera på högskolan. 

Det kommer att skapas bättre möjligheter att studera till lärare och att studera vidare för yrkesverksamma lärare i Sverige. Det nya antagningssystemet kommer också att främja ett tryggare arbetsliv.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor