Annons

Efter OECD-konferensen: Lärarna har störst betydelse för skolresultaten

Utbildningsminister Gustav Fridolin deltog nyligen i en OECD-konferens i Berlin med fokus på lärarprofessionens betydelse för goda resultat i skolan. Konferensen ägde rum 3-4 mars och diskussionerna rörde lärarprofessionens stora betydelse för skolan och skolresultaten. International Summit on the Teaching Profession", (ISTP) var det sjätte toppmötet i sitt slag där den politiska, den akademiska och den fackliga nivån var representerade på samma möte. Ländernas respektive ministrar, experter och ordförande för lärarfacken diskuterade läraryrkets professionella utveckling och lärarnas betydelse för skolresultaten. Det är mycket glädjande.

Det är verkligen intressant att en hel konferens ägnas åt en sådan självklarhet. Jag har tagit fasta på lärarnas betydelse för elevernas skolresultat i den här bloggen. Skolans i särklass viktigaste resurs är självklart lärarna och så har det varit över tid.  Därför är skolans största utmaning nu att råda bot på bristen av professionella lärare och det kan säkert motivera en OECD-konferens. Om inte lärarbristen hejdas är risken stor att alla reformer och alla utvecklingsprojekt för att förbättra skolresultaten faller platt till marken. Lärarna har den allra största betydelse för skolresultaten.

Kvalitativt god undervisning av kunniga och engagerade lärare är den viktigaste faktorn för elevers lärande. Det har vi vetat länge, men detta beläggs nu också i en intressant bok som heter ”Utmärkt undervisning: Framgångsfaktorer i svensk och internationell belysning (2012). Boken är skriven av två pedagogikforskare, Jan Håkansson och Daniel Sundberg från Linnéuniversitetet. Det är en slags översikt över de två senaste decenniernas skolforskning, såväl nationell som internationell forskning, Boken ger forskningsbaserad vägledning för att utveckla god undervisning. Undervisningen ska vara välorganiserad. planerad, präglad av engagemang och samarbetsvilja och baseras på evidensbaserad forskning för att skapa bästa tillgängliga kunskap. Det nya är evidensbaserad forskning. Resten har vi både läst och hört förr.

Begreppet ”evidens” började användas någon gång under 1990-talet som ett nytt begrepp inom det medicinska fältet. Alla behandlingsåtgärder skulle bygga på bästa möjliga tillgängliga kunskap för att garantera alla patienters bästa möjliga vård. Inom utbildningen har liknande tankar formulerats som innebär att läraren på golvet i klassrummet ska ta beslut utifrån den bästa tillgängliga kunskapen på området. Skollagens text att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är ett sätt att ge tyngd åt en sådan inställning. Användning av vetenskaplig kunskap i skolans vardag förutsätter att man använder sitt professionella omdöme. Det räcker absolut inte att ställa frågan ”vad fungerar?”. Man måste också fråga sig ”vad fungerar för vem och i vilket sammanhang?”.

Resultat av forskning formuleras ofta i generella termer. Resultaten gäller nästan alltid på gruppnivå också. Därför krävs även en annan yrkeskunskap när en lärare ska fatta beslut i klassrummet. Läraren måste väga in sådant som elevens erfarenheter och förväntningar, elevens situation och det sammanhang som man står i just då. Det är just det professionella omdömet som alltid  måste finnas med och användas.

Lärarnas kompetensutveckling är mycket viktig, liksom tid för reflektion kring lärandeprocesser och analys av i vilken grad läraren når målet med sin undervisning. Kvalitativt god undervisning handlar om att skapa goda lärandemiljöer som kännetecknas av meningsfullt och aktivt lärande och förtroendeingivande relationer.

Lärares professionella yrkeskompetens är den absolut viktigaste kvalitetsfaktorn för barns lärande och det gör att det även ur ett ekonomiskt perspektiv är mest gynnsamt att satsa på lärares kompetensutveckling, om man vill förbättra skolresultaten.  Det borde ha framgått vid OECD-konferensen. Det handlar om att utveckla lärares ämneskunskaper och läroplanskunskaper, liksom såväl pedagogiska som ämnesdidaktiska och allmändidaktiska kunskaper, men på lärarnas egna villkor. Klåfingriga politiker ska inte diktera vad lärare ska göra och hur de ska göra. De ska överlämna till de professionella lärarna att själva ha makten över sin profession. Politiker ska ge vida ramar och bra ekonomiska förutsättningar för lärares arbete.

Elever lär sig...

  • ...mer och bättre om deras professionella och yrkeskompetenta lärare varierar metoder, arbetssätt och arbetsformer.
  • ...bättre om läraren lyckas att vara tydliga ledare i klassrummet och har en förmåga att skapa bra relationer med eleverna och driva arbetet framåt.
  • ...bättre om läraren kan variera undervisningsmetoder med hänsyn tagen till individuella behov.
  • ...om läraren kan visa tilltro till att alla elever kan lära sig och inte bara vissa duktiga elever.
  • ...bättre om läraren är duktig på att låta eleverna själva vara med och utforma undervisningen i klassrummet.

När man studerar innehållet i en OECD-konferens, läser en någorlunda nyutkommen bok om forskningsbaserad (evidensbaserad) undervisning så är det förvånansvärt lite nytt. Det mesta känner vi faktiskt till sedan tidigare.  Är det då en sämre sorts kunskap för att vi har hört detta förr? Nej, det är en poäng att visa rent vetenskapligt vad vi visste erfarenhetsmässigt långt tidigare. 

Reagera på inlägget:

Det är aldrig okej att hota sina barns lärare

Föräldern till en elev dök oanmäld upp och ville besöka min tysklektion. Ett par veckor tidigare hade jag meddelat hemmet att eleven hade svårigheter med att klara tyskundervisningen. Nu skulle jag granskas och föräldern kolla om “det rådde tillfredställande ordning i Bruuns klassrum”. Mannen ställde sig längst ner, bredbent och med armarna i kors. När lektionen var slut fick jag omdömet:

“Jo, jag konstaterar att Bruun har förmågan att upprätthålla ordningen. Nu förväntar jag mig att Bruun också har förmågan att sätta betyg på mitt barn.”

Det är ett par år sedan som händelsen inträffade och jag hade egentligen glömt det och gått vidare. Diskussionen om föräldrar som pressar barnens lärare till att sätta ett visst betyg har florerat i media de senaste veckorna. Denna diskussion gjorde att jag kom att tänka på detta igen.

På ovanstående omdöme svarade jag att “jag utan tvekan är helt kompetent till att avgöra om eleven skulle få ett betyg eller inte”.  Någon vecka senare ringde pappan och menade: “Bruun måste förstå att mitt barn MÅSTE ha betyg i tyska. Det är din uppgift att se till detta annars måste vi kanske prata lite mer ingående”.

Jag minns att jag gick in till en kollega och höll luren så att kollegan skulle kunna höra. Jag kommer också ihåg att jag svarade: “hotar du mig nu” och att svaret då blev: “verkligen inte. Jag talar bara om för Bruun vad som kommer hända om det inte sätts något betyg. Bruun kan även prata med sin gamla chef. Hon är inte kvar på sitt jobb längre. Hon har försvunnit och så kommer det gå för dig också.”

Jag säger ”hotar du mig nu igen?”  ”Näe, jag hotar inte dig. Jag bara upplyser dig tydligt om vad som händer”.

Min dåvarande rektor och områdeschef informerades om händelsen. Jag var ganska uppskakad men stod benhårt fast vid att jag hade full koll på att bedömningen var korrekt. Elevens uppgifter var dessutom sambedömda med min kollega. Områdeschefen beslutade att händelsen, som är förkortad här i texten, skulle polisanmälas. Vår kontaktpolis kom omgående till skolan och pratade med mig. Detta minns jag med tacksamhet. Jag fick direktnummer till polisen och skulle höra av mig om något mer hände.

Helgen efter var jag i stan och skulle handla i en mindre butik. Jag befann mig inne i butiken och precis i ingången stod föräldern. Mannen stod och stirrade med bister min på mig. Han blockerade vägen så jag inte skulle kunna komma ut. Jag valde att låtsas handla och vara väldigt upptagen av varan jag granskade. Inom mig rusade hjärtat och tankarna. Vad fasen skulle jag göra? Min man befann sig på annan ort och jag visste att jag var ensam hemma. Efter ett tag flyttade han på sig och försvann. Jag sprang in i en annan affär där jag såg en tjej som jag visste arbetade som lärare på grannskolan. Där stod jag, storgrät och skakade bakom ett klädställ. Kollegan hjälpte mig hem och vi diskuterade om jag skulle ringa polisen. Men vad skulle jag säga? Snälla polisen kan ni komma för en man tittar på mig när jag är på stan?! Jag valde dock att ringa till kontaktpolisen, vilket jag är glad för att jag gjorde. Han tog det på största allvar och patrullen körde extra rundor i vårt kvarter.

På måndagen skulle jag ha lektioner som vanligt. Jag var ganska orolig att föräldern skulle dyka upp i mitt klassrum igen och hade, tillsammans med rektor, en strategi för hur det skulle hanteras. Jag hann inte mer än ta tio steg ut i korridoren förrän jag kände att benen inte bar mig. Hjärtat rusade och jag kunde inte tänka klart. Jag vände in på arbetsrummet igen. Yrsel och hjärtklappning. Någon hämtade skolsyster som genast ledde mig in på vårdcentralen som ligger granne med skolan. Läkaren där konstaterade att jag drabbats av en ångestattack.

Aldrig tidigare har jag upplevt något liknande. De som känner mig beskriver mig som en tuff tjej med skinn på näsan. Jag är inte ett dugg rädd för att sticka ut hakan i debatter och jag står för mina åsikter. Trots detta var jag livrädd. Hot och ångest kan drabba precis vem som helst i samhället. Det spelar ingen roll vem eller hur du är. Jag hade en riktigt bra backup i form av mina dåvarande chefer. Områdeschefen, i dag min förvaltningschef, och den dåvarande förvaltningschefen tog detta på största allvar. De hade möte med mig och såg till att jag gick i samtal via Hälsoringen. Jag tyckte inte att jag behövde det men de stod på sig. Detta är jag i dag glad för att de gjorde. Cheferna och kontaktpolisen hade också ett mycket tufft möte med föräldern där de tydligt förklarade att beteendet var oacceptabelt.

Eleven flyttades till min kollegas undervisningsgrupp. Åtgärdsprogram var sedan tidigare upprättat och eleven arbetade stenhårt för att klara sitt betyg, vilket eleven också gjorde. Elevens uppgifter sambedömdes av oss på skolan, men skickades också avidentifierat till en annan skola för bedömning. Vi var alla överens om att det var korrekt att sätta ett godkänt slutbetyg.

Det viktigaste i denna trista historia är skolledarnas agerande tycker jag. När något sådant här inträffar måste man känna att man har fullt stöd. Skolledarna måste backa upp sin personal om det inte är så att de märker att uppenbara fel begåtts. Då måste läraren också backas upp fast med handledning och kunskap.

Tyvärr händer det alldeles för ofta att betygssättningen blir fel. Här måste hela lärarkåren ta sitt ansvar. Det är myndighetsutövning vi sysslar med och vi ska vara proffs på det. Otaliga diskussioner i olika Facebookgrupper denna vår vittnar om att många lärare inte har koll på betygsystemet. Det är verkligen inte lätt att ha koll, men uppenbara felaktigheter som att sätta betyg på det centrala innehållet och ta ett medelvärde av betygen borde inte få förekomma. Tyvärr gör det det alldeles för ofta.

Nu blir jag väl lynchad för att jag skriver att vi lärare inte är så proffsiga som vi skulle önska, men tänk efter. Visst är det så att du tänkt “men jisses hur tänker hen nu” om vissa betygstrådar på Facebook eller i ditt lärarrum?

Hur ska vi lösa detta då? Jag tycker att alla betygsättande lärare i Sverige borde gå Skolverkets kurs i Betyg och Bedömning. Skolverket måste också vara tydligare i sina svar när lärare ber om råd. Eftersom Lgr 11 ger så stort tolkningsutrymme blir det lätt fel. Om jag har förstått det rätt har Skolverket tillsatt en grupp som ska se över detta. Att sätta betyg är inte lätt och det finns massor med individuella fall där man vrider ut och in på sig själv för att förstå hur man ska tänka: elever med en sjukdom som inte deltagit mer än sporadiskt i undervisningen, men har betyg från förra terminen, nyanlända elever där svenska språket hindrar dem, vad är egentligen enstaka delar av kunskapskraven etc.

Ska vi kalla oss för proffs, ägna oss åt myndighetsutövning och få större respekt i samhället  måste vi också hålla en högre lägsta nivå. Med detta vill jag absolut inte ha sagt att det är okej att hota eller pressa sina lärare till att sätta ett visst betyg, men visst tusan måste vi klara att ifrågasättas?

Tyvärr valde åklagaren att lägga mitt ärende. Det retar mig, då det sänder ut signaler att det faktiskt är helt okej att hota sina barns lärare. Det var inte okej då. Det är inte okej nu och kommer aldrig att bli det heller.  

Med önskan om en avkopplande sommar!

//Sara Bruun

Ps. Vill du vara med i #pedaläslyft i sommar? Läs mer här: #pedaläslyft! 220 lärare är hittills anmälda. Du är också välkommen!

Reagera på inlägget:

Sidor