Annons

Pragmatiska chefer behåller icke legitimerade lärare

Först något om legitimationsreformen: Den 1 juli 2015 skulle alla examinerade lärare i Sverige ha haft lärarlegitimation, för att kunna fullgöra sitt yrke till alla delar, men många huvudmän har idag inte ens hälften av sina lärare legitimerade. Lärarlegitimationsreformen kräver att alla lärare skall ha lärarlegitimation, för att få en tillsvidareanställning, få undervisa och sätta betyg. Lärarna måste då vara behöriga i sina undervisningsämnen.

Kraven för att bli legitimerad lärare: För att få lärarlegitimation krävs att läraren har lärarexamen.  Tidigare skulle man ha fullgjort introduktionsåret och ”betygssatts” av rektor/förskolechef, men reformen modifierades, tack och lov, får man säga. Det finns lärare som inte har någon lärarexamen. Då gäller ett annat regelsystem. Det är lång tjänstgöring. Har man undervisat länge, kan man ändå få sin lärarlegitimation men handläggningstiderna kan vara ända upp till 1,5 år. Förödande för den enskilde läraren och för verksamheten i skolan.

Hela grundtanken med reformen är, trots allt, att öka kvaliteten i skolan och höja statusen i läraryrket. Om reformen inte fungerar som det är tänkt är det naturligtvis väldigt problematiskt.

Vilka problem blev det med införandet av legitimationen: Har då alla lärare fått sin legitimation i tid? Nej, det är långa köer och det borde man från regeringen kunnat förutse. Planeringen och genomförandet av legitimationsreformen har varit och är under all kritik. Den kunde ha införts på ett helt annat sätt, exempelvis kunde legitimationen ha införts successivt, med början för nyexaminerade och låtit resterande lärarkår vänta.  Det här trista läget gör att flera röster höjts för att avskaffa ”legitimationseländet”.  Det är fullt förståeligt, även om det vore ytterst olyckligt.

Vad vill jag då säga egentligen: Min blogg syftar till att applådera ett vällovligt och pragmatiskt förhållningssätt hos huvudmännens chefer i en näst intill omöjlig situation och dessutom kritisera införandeplaneringen av reformen.  Jag vill också säga: Heder åt alla chefer som tänker själva och agerar självständigt för elevernas bästa. Hur kunde man tro att det ens var möjligt att man skulle byta ut icke legitimerade lärare och få legitimerade, kan man undra? Vilken kunskap fanns om situationen i Sverige? Andelen obehöriga lärare är stor i hela landet. Procentsatsen obehöriga varierar från ett län till ett annat.  Om man försöker att uppskatta hur många som är obehöriga på riksplan så sägs att var fjärde lärare idag är obehörig. Det finns dock olika procenttal i omlopp.

Pragmatiskt förhållningssätt hos chefer: Om man väljer att säga upp en lärare utan legitimation, är sannolikheten inte så stor att man kan anställa en legitimerad lärare. Det logiska blir då att rektorer och förskolechefer inte säger upp icke legitimerade lärare. De behåller dem ändå och då blir det problem med betygssättningen om en icke legitimerad lärare undervisar. Lärare som saknar legitimation får inte sätta betyg och då får andra legitimerade lärare betygssätta elever som de inte undervisat. I praktiken kan det betyda att lärare tvingas betygssätta i ämnen som de inte alls är behöriga i.

Om det inte finns någon lärare inom huvudmannens skola/förskola som uppfyller kraven på legitimation och ämnesbehörighet, eller om det finns något annat vägande särskilt skäl med hänsyn till eleverna, får en annan lärare undervisa i ett ämne under högst ett år i taget.  Vilken ryckighet medverkar inte detta till. En sådan lärare ska vara lämplig att undervisa i ämnet och ha en utbildning som i så stor utsträckning som möjligt motsvarar den utbildning som är behörighetsgivande. Om den undervisande läraren har legitimation får han eller hon sätta betyg självständig, även om behörighet att undervisa i ämnet saknas.

Sammanfattningsvis:

Många lärare hann inte få sin lärarlegitimation före den 1 juli 2015 och många huvudmän menar att lärare ändå kan fortsätta sin anställning, trots att man inte har fått sin legitimation. Det är kanske att betrakta som civil olydnad, men säkerligen bra för elever och för verksamheten.  Det värsta som kan hända är att man får en anmälan på sig. Inte så farligt, för då får man veta vad som egentligen gäller. Heder åt pragmatiska chefer.

Reagera på inlägget:

Nödvändig reform, men pinsamt genomförande

Tankesmedjan Timbro har gjort en granskning av lärarlegitimationsreformen. Deras slutsats är att systemet bör tas bort omgående eftersom legitimerade lärare, enligt Timbro, inte leder till fler godkända elever.

Jag delar inte Timbros slutsats, men jag är kritisk till genomförandet av legitimationsreformen.

Handläggningen på Skolverket är under all kritik. Jag har stöttat många lärare som ansökt och fått avslag. Det finns dessvärre ingen rim och reson. Samma kurser bedöms helt olika för olika personer. De otydliga gamla utbildningsbevisen och kursplanerna tolkas olika. Att nagelfara ansökningarna in i minsta detalj ger klen utdelning. Jämför man besluten om lärarlegitimation så ser det mycket märkligt ut.

Jag själv har kompetens i psykologi, men blev inte behörig i psykologi på gymnasiet. Däremot blev jag förvånad över andra oväntade behörigheter som jag fått.

Hela 30 000 personer som har fått lärar- eller förskollärarlegitimation arbetar inte i förskolan/skolan, enligt Skolverkets statistik (augusti 2015). Det är ingen som blir överraskad om andra professioner arbetar utanför sitt utbildningsområde, men om lärare inte arbetar i skolan blir det liv i luckan. Orsaken är naturligtvis bristsituationen. De 30 000 legitimerade lärarna behövs i skolan.

Det vore intressant att veta var de finns? Och man kan fundera över varför man tar ut sin legitimation om man har lämnat förskolan/skolan?

Jag själv är med i den nyss nämnda statistiken. Jag ville absolut ha min legitimation, trots att jag inte arbetar i skolan. Jag arbetar med lärares kompetensutveckling och karriärplanering och med lärarlegitimation är jag förstås mer trovärdig, tillsammans med min lärarutbildning, doktorsexamen och docentur.

Den 1 juli i år trädde kravet på lärarlegitimation i kraft. Nu får inte icke legitimerade lärare sätta betyg och de blir inte tillsvidareanställda. Det är något som tankesmedjan Timbro anser ökar risken för att lärarbristen förvärras och gör att eleverna till slut blir lidande, eftersom en elevs betyg kan komma att sättas av en lärare som eleven inte har haft.

Jag ger tankesmedjan Timbro rätt i att det påverkar lärarbristen. Och visst kan betygen bli orättvisa och snedvridna, men det finns ingen som helst garanti för att legitimerade lärare sätter rättvisa och icke snedvridna betyg.

I våras presenterade Skolverket för första gången statistik över andelen legitimerade och behöriga förskollärare och lärare. Sedan dess har 25 000 nya legitimationer utfärdats och ökat behörigheten med 9 procent i grundskolan och gymnasiet. Nu är 78 procent i båda skolformerna behöriga i minst ett av sina undervisningsämnen, även om det skiljer sig kraftigt åt mellan olika ämnen. 

Drygt 10 000 ansökningar om legitimation väntar fortfarande på avgörande. När de är klara kommer behörigheten att ha ökat med några procentenheter.

I Skolverkets prognos från juni i år är bedömningen att 70 000 lärare behöver rekryteras de närmaste fem åren. Den prognosen gäller fortfarande och det gör läget riktigt allvarligt. 

Det krävs en långsiktig strategi för att locka lärare till yrket. Det mest verksamma medlet är fortsatta lönesatsningar, så att läraryrket kan konkurrera med andra liknande yrken, och en arbetssituation som inte sliter ut lärare i förtid.

Reformen med lärarlegitimation var nödvändig. Det blev ett tokigt beslut först med introduktionsår som grund för lärarlegitimationen, men nu är det legitimation efter examen, som för andra professioner med legitimation.

Genomförandet har dock gjort att läget är rent pinsamt. Handläggningen på Skolverket är under all kritik. Skärpning, Skolverket.

Reagera på inlägget:

Nu måste det hända något radikalt med lärarlegget

Lärarlegitimation var och är fortfarande ett viktigt steg i att höja statusen för Sveriges lärarkår. Det är viktigt att framhålla det, för så långt är allt gott och väl. 

Lärare har kunnat ansöka om lärarlegitimation sedan 1 augusti 2011. Då skulle nya lärare arbeta under en introduktionsperiod/ett introduktionsår tillsammans med en mentor och bedömas/betygssättas på nytt av rektor för att kunna få ut sin legitimation. Men introduktionsåret ändrades till det bättre när kraven på bedömning togs bort och man beslöt att lärare skulle få legitimation direkt efter lärarexamen.

Att ta bort en förnyad bedömning och betygssättning var verkligen bra och nu, äntligen, behandlas lärare som andra legitimationsyrken. Problemet är bara att man nu riskerar att fästa mindre vikt vid introduktionsperioden när den saknar en tydlig koppling till lärarlegitimationen. Det finns tecken på att så är fallet.

Handläggningstiden för legitimationsansökningar på Skolverket är oanständigt lång. Det har dessutom varit både krångligt och svårt för handläggarna som hyrts in på Skolverket för att sköta arbetet. 

Bedömningen av de olika lärarutbildningarna (från 1950-talet och framåt) har varit grannlaga och tolkningarna av utbildningsbevis i lärarexamen har gjorts godtyckligt. Jag har hjälpt många lärare att få legitimationsbeslut och problemen är stora. Något som det till exempel borde ha tagits hänsyn till är att lärarutbildningen har sett olika ut i olika tidsperioder. Det borde ha gjorts lathundar och nycklar för att effektivisera arbetet. Behöriga lärare som har jobbat i många år är inte längre behöriga på grund av administrativt schabbel.

NU måste det hända något radikalt. Skolorna saknar legitimerade lärare, trots att 2015 är året då lärare måste ha legitimation för att få ta fullt ansvar för sin undervisning. Det är ju också så att små skolor har svårt att hitta lärare i alla ämnen. 

En rad märkliga lösningar med lärare som ska resa kors och tvärs för att till exempel kunna sätta betyg är på gång. Lärare får avsluta sina anställningar eller också slutar de på egen begäran eftersom de inte har fått sin lärarlegitimation. Lärarlegitimationen betyder att enbart legitimerade lärare får fastanställas. Legitimerade lärare kan själva ansvara fullt ut för sin undervisning, icke legitimerade kan inte göra det och får inte sätta betyg.

Väntetiden för att få lärarlegitimation är på tok för lång. Det gör att flera nya lärare med lärarexamen också får vänta på fast anställning. För många blir det en chock när de är klara med sin lärarutbildning,

Så vad kan man göra på kort sikt?

Korta handläggningstiderna. Inrätta ett rådgivningscentrum för skolledare på Skolverket så att skolledare kan få hjälp att lösa besvärliga situationer som uppstått på grund av införandet av lärarlegitimationen.

Vad kan man göra på lång sikt?

Släpp det statliga styret av lärarutbildningens dimensionering. Det kan inte bli värre än det är (läs mitt förra inlägg). Initiera studier av hur tillgång och efterfrågan stämmer överens. Se till att informera de lärosäten som har lärarutbildning om hur behovet av olika lärarkategorier ser ut. Utvärdera legitimationssystemet och starta en utredning om hur kvalitet och effektivitet ska kunna förbättras.

Reagera på inlägget:

Legitimationskravet – ett spel för gallerierna?

Betänk följande scenario: Ett barn kommer till akuten med häftiga buksmärtor och blod i avföringen. Barnet får då träffa en vaktmästare som tror att det kan vara lunginflammation. Men eftersom vaktmästaren inte är läkare får hen inte bestämma om några åtgärder (naturligtvis inte!).

En läkare rådfrågas därför. Denne läkare är specialist på hjärnskador men har bara grundläggande kunskaper om vanliga magåkommor. Vaktmästaren och läkaren diskuterar en stund men kan inte komma överens om det är en hjärnskada eller lunginflammation. Barnet skulle väl egentligen skickas till en specialist som kan allt om just buksmärtor, men eftersom ingen sådan finns tillgänglig av olika skäl skickas barnet till sjukhuschefen.

Sjukhuschefen som är oerhört kompetent inom området ekonomi och ledarskap bedömer att barnet har brusten blindtarm och skickar det direkt till operation. Operationen utförs sedan av vaktmästaren.

Hur det gick för barnet? Det får bli en slutsats för läsaren att dra.

Visst låter det ovanstående scenariot helt absurt? Så här skulle det aldrig få gå till inom sjukvården. Men om vi byter ut personerna som är inblandande så har vi helt plötsligt en alldeles verklig bild.

Betänk istället detta: Ett barn ska få betyg i ämnet svenska. Barnets lärare är obehörig och får därför inte sätta betyg (naturligtvis inte tänker du, legitimationskravet går ju igenom i år!). Den obehöriga läraren får därför rådgöra med en legitimerad lärare. Den legitimerade läraren är dock bara legitimerad i ämnet matematik.

Då den obehöriga läraren och den legitimerade matteläraren inte kan komma överens om vilket betyg eleven ska få borde rimligtvis en lärare som är legitimerad i svenska sätta betyget, en sådan finns dock inte att få tag i. Det blir därför rektorn som sätter betyget trots att rektorn inte heller har legitimation i ämnet svenska. Faktum är att rektorn inte har någon legitimation alls. 

Ovanstående låter måhända lika absurt som sjukvårdsexemplet men det är faktiskt en sanning med dagens lagstiftning. Enligt skollagen är det senare ett fullt möjligt scenario.

Något man därför kan fundera över är varför vi ämnes(!)lärarstudenter överhuvudtaget läser ämnen? I den nuvarande lärarutbildningen läser ämneslärare till gymnasiet 120 högskolepoäng i sitt huvudämne och 90 högskolepoäng i sitt andraämne (om man inte läser vissa kombinationer som kräver 120 högskolepoäng i båda ämnena). I dessa djupa ämnesstudier ingår förutom speciell ämnesdidaktik oftast (det varierar på olika lärosäten och i olika ämnen) speciella kurser inom betyg och bedömning i det ämne man läser.

Varför läser vi dessa kurser?

Om ämneskunnande och bedömning i ett ämne är så oviktigt från skollagens sida sett, varför läser vi inte bara generella betyg- och bedömningskurser och byter ut ämnena mot fem års studier i allmändidaktik och pedagogik?

Personligen tycker jag att svaret på frågan är självklart. Utan djupa ämneskunskaper och goda kunskaper om bedömning i just det ämnet blir undervisningen mångfalt sämre och bedömningen oprofessionell och rättsosäker.

Vet exempelvis en matematiklärare vad som menas med kunskapskravet ”god språklig variation, välutvecklad textbindning samt väl fungerande anpassning till texttyp, språkliga normer och strukturer” som gäller för C-nivån i svenska för årskurs 9?

Eller vet bildlärare vad som menas med att ”eleven använder fysikaliska modeller på ett väl fungerande sätt för att förklara och generalisera kring partiklar och strålning” vilket krävs för A-nivån i fysik för årskurs 9?

Kan en rektor utan lärarlegitimation på ett rättssäkert och professionellt sätt bedöma samtliga kurser?

Jag personligen skulle inte kunna göra en säker tolkning av kunskapskraven i annat än de ämnen jag läser oavsett hur goda mina kunskaper i ämnet i sig är. Inte ens inom ämnena, med enbart legitimerade lärare, är man helt överens alltid. En mattelärare kanske är en hejare på svenska och en bildlärare kanske har läst massvis med kurser inom fysik på universitetsnivå, det innebär inte att de är kompetenta att tolka kunskapskravens specifika uttryck eller bedöma en elevs representationer av sin kunskap i förhållande till dessa krav.

Det är i detta som den ämnesspecifika kompetensen när det gäller bedömning ligger. Inte huruvida man läst samma kurser i allmän läroplansteori eller har samma goda kunskaper om litteratur eller fysikaliska modeller.

Nej, vi kan fortsätta låtsas som om legitimationsreformen innebär att alla elever får behöriga lärare och rättssäkra bedömningar, att den lyfter skolresultaten och sänker betygsinflationen. Eller så kan vi börja diskutera hur vi ska lösa det uppenbara problemet med att skolan i dag är olikvärdig och att det så kallade legitimationskravet inte gör ett dugg för att förändra det.

Källor:
Skollagen (2010:800). http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Skollag-2010800_sfs-2010-800/
http://skolverket.se/laroplaner-amnen-och-kurser/grundskoleutbildning/grundskola/fysik
http://skolverket.se/laroplaner-amnen-och-kurser/grundskoleutbildning/grundskola/svenska

Reagera på inlägget:

Sidor