Annons

Att lappa är inte alltid att laga

Relaterat

Liberalerna går nu ut med ett förslag som innebär att skolor i utanförskapsområden ska tas över av staten samtidigt som de ska tillföras 30 000 kronor per elev och år. Förslaget väcker en stor mängd frågor och känns inte riktigt genomtänkt. 

Låt mig först ändå säga att jag tycker att ambitionen är god. Man vill göra något åt det faktum att det finns många skolor i Sverige där eleverna inte får den undervisning de enligt skollag har rätt till. Och staten måste göra något åt det. Staten kan inte, för att citera kommunaliseringsutredningen, abdikera från sitt ansvar för skolväsendet och dess demokratiska fundament.

Men vad händer om vi ovanpå ett dels kommunaliserat system och dels friskolesystem lägger på ännu en nivå, en statlig. Då kommer vi att få friskolor med de väletablerades barn, kommunala skolor med lite av varje, och så får vi statliga skolor för invandrare och arbetarklass. Det skulle för det första innebära en total institutionalisering av det parallellskolesystem som redan genom världens mest neoliberala skolsystem har utvecklats till. 

Innebär detta att Liberalerna nu överger sitt krav på att återföra skolväsendet till staten?

Problemet i vissa skolor uppstår ju dels på grund av att kommunerna inte tagit ansvar för vissa skolor, dels på grund av marknadsmodellen i skolan där frånval skapar segregation (ovanpå den bostadssegregation som ingen verkar vilja ta tag i). Att staten tar över vissa skolor löser inte detta problem – det bara cementerar segregation och utanförskap. 

En av anledningarna till att kommunerna inte tar ansvar är ju att de vet att varje krona de lägger på elever på skolor som behöver stöd ska matchas med samma pengar som ska gå till de privata skolornas aktieägare i vinst. Varje krona till elever som behöver det blir ytterligare en, men en som försvinner ut ur systemet.

Förslaget som det ser ut skapar också en hel mängd gränsdragningsproblem. Vilka skolor ska bli utvalda till att bli övertagna? Vad är bra nog för att staten inte ska ta över? Vad händer när man vänt på resultaten? Försvinner staten och pengarna då? På vilket sätt raderar det här grundproblematiken. 

Jag ser det här mest som ett förslag för att försöka komma bort från de allvarligaste konsekvenserna av en kommunaliserad marknadsskola utan att behöva ta tag i de svåra frågorna om likvärdighet och segregation på allvar (och inte behöva stöta sig med friskolekoncernerna och priviligierade föräldrar). 

Staten har ett ansvar för hela skolsystemet. Det är dags att staten tar hela det ansvaret (i samverkan med kommunerna). Jag välkomnar ändå förslaget i och med att det är en offensiv kommentar som visar på behovet av mer statlig styrning och vi kan heller inte sitta och se på när barn inte får sin lagliga rätt till likvärdig utbildning.

Relaterat

Reagera på inlägget:

2020: Ett år av handling – inte prat

Nu när vi kliver in i ett nytt årtionde hoppas jag att alla lärare och studie- och yrkesvägledare gör det med råg i ryggen. Vi ska vara stolta över att ha lyckats vända de nedåtgående kunskapsresultaten i Pisa i rätt riktning. Jag vet att vi lärare och syv-are kämpar stenhårt för våra elever och det är roligt att se att det hårda arbetet ger utdelning. 

År 2020 kommer, precis som varje nytt år gör, med en rad tuffa utmaningar. Det är utmaningar som kräver att vi i Lärarnas Riksförbund gemensamt och fullt ut engagerar oss. Det finns ett stort arbete att göra innan vi har en likvärdig skola som inte sviker de svagaste, och innan våra medlemmar är rätt värderade och har rätt förutsättningar. Så låt oss kavla upp ärmarna och kraftsamla för skolan och för hela förbundets bästa.

Förra året präglades av nedskärningar i skolan, runtom i landet. Antagligen har vi bara fått försmaken av dem. Under 2020 måste vi ta kampen för att få kommunerna att överge sina nedskärningsplaner som riskerar att ytterligare urholka likvärdigheten och dra undan mattan för den positiva kunskapsutvecklingen.

På kort sikt behövs det nu snabba statliga tillskott till skolan. Sedan måste det till en hållbar och långsiktig lösning som avslutar de irrfärder som den svenska skolan sedan trettio år befunnit sig i. 

Att staten tar över ansvaret för svensk skola kommer förstås inte med ett trollslag kunna lösa alla problem, men det är en alldeles nödvändig förutsättning för att skolan ska kunna bli mer likvärdig i hela landet. Det är glädjande att det börjar röra på sig i rätt riktning. Då menar jag januariavtalets punkt om ett beslutsunderlag för statlig skola, liksom att två statliga utredningar snart ska lämna slutrapporter med förslag på hur staten ska kunna öka sitt ansvarstagande för grundskolan och för gymnasieskolan.

Men vi är långt ifrån nöjda. Den riktigt stora utmaningen blir att få till politiskt agerande. Det är nog med utredningar som blir hyllvärmare. Det är nog med vackra ord om hur viktigt det är att satsa på skolan. För ord betyder väldigt lite om de inte leder till politisk handling. 

Så om jag får önska mig något av det nya året, önskar jag att 2020 blir ett år som präglas av politiskt mod som leder till handling och förändring i rätt riktning. Lärarnas Riksförbund kommer att jobba hårt för fortsatt genomslag för våra tankar om hur svensk skola ska förändras och utvecklas. 

Arbetet för ett ännu starkare förbund tar inte heller paus. Nu är det fyra månader kvar till kongressen och förberedelserna inför den är i full gång.  Kongressen är Lärarnas Riksförbunds högsta beslutande organ och hålls vart fjärde år. Den är viktig på många sätt. 

Den beslutar om förbundets långsiktiga mål, det vill säga färdriktningen i framtiden. Det handlar om förbundets strategiska utveckling, vart vi siktar, hur vi ska ta oss dit och vilken ledning som ska driva arbetet framåt. Så vi har onekligen börjat på ett spännande år, både för skolan och för Lärarnas Riksförbund.  

Välkommen att följa med på den resan!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #1 2020

Reagera på inlägget:

”Skolkampen” för att stoppa trenden att lägga ner skolor

Relaterat

Över hela Sverige kämpar grupper av intressenter mot skolnedläggningar. Det är inte bara byskolor som läggs ned, utan även skolor i små och stora städer. Det sker i hela Sverige. De som kämpar är elever, föräldrar, vårdnadshavare och lärare, men också oppositionspolitiker. Insändar- och debattsidorna i lokala tidningar visar den kamp som pågår, liksom inslag i lokalradion.

Grundskolor som har elever från förskolan till och med årskurs nio styckas upp och samarbetet mellan lärare i förskolan och grundskolans stadier försvåras. Progressionen i elevernas kunskapsutveckling försvåras. Skälen till skolnedläggning anges av huvudmännen oftast som ekonomiska, men även motiv som integration av utlandsfödda kan förekomma. Det finns också antaganden om att mindre skolor inte är socioekonomiskt försvarbara.

Lärarkollektivet hörs sällan eller aldrig inför skolnedläggningar, det sköts oftast av politiker och chefer, utan vare sig kontakt med lärare, elever och föräldrar/vårdnadshavare.

Just nu har ett arbete startat genom en konferens i Österfärnebo 24–26 januari, anordnad av bl a SOL-nätverket för att skapa en nationell karta och en kampanjplattform med arbetsnamnet ”Skolkampen”. På kartan kommer orter att kunna markeras på olika sätt, beroende på om man redan förlorat sin skola, om man lyckats rädda sin skola eller om skolan nyligen fått ett nedläggningshot. 

Modellen för den nationella kartan och kampanjplattformen är ”Fridays for future”, det vill säga Greta Thunbergs kamp. Genom den nationella kartan och kampanjplattformen kan intressenter snabbt och enkelt skaffa sig kontaktpersoner med erfarenheter av såväl lyckade som misslyckade skolkamper.

Man kan inspireras av och lära av varandras kamp och ”Skolkampen” kan alltså ge hjälp och stöd i den lokala kampen för bevarande av skolor.

Parallellt med ”Skolkampen” ska en satsning göras på sociala medier som når dem som driver skolkamper.

Vilka utgångspunkter finns då för de lokala skolkamper som förs över hela Sverige? De grundkrav som diskuteras handlar naturligtvis om att skolan skall vara likvärdig, inte minst i praktiken. Det handlar också om att skapa skolmiljöer som gynnar elevers lärande, men också deras fysiska och psykiska välmående. Långa dagliga pendlingar gynnar exempelvis inte elevers välmående. Det kan handla om att höja skolresultaten för elever och det görs utan att huvudmännen tar lärarkontakter. Det är endast genom lärares arbete som skolresultat kan förändras.

Geografisk närhet är viktigt för hållbar livsmiljö och livskraft i lokalsamhället överallt: Landsbygden ska leva. Stadsdelar ska leva. Familjers vardag måste fungera såväl i stad som på landsbygd. Cykelavstånd är det ideala avståndet till skolan.

Skolor kan istället för att avvecklas, utvecklas till sociala och kulturella centra för samhället. I skolor kan service för allmänheten integreras och därmed kan ekonomin bli annorlunda. Huvudmännen kan bygga om skolorna i hållbart trä, med solpaneler på alla ytor som är praktiska, förbränningstoaletter som sparar vårt dricksvatten, bygga för ett integrerat skol- och folkbibliotek och ett maximalt utnyttjande av lokaler. Skollokalerna kan exempelvis öppnas för studieförbund. Skolans bibliotek kan integreras med folkbibliotek.

Matsalen kan nyttjas av äldre medborgare för att öka umgänget mellan generationer och spara transporter av mat. I många mindre orter finns ofta ingen möjlighet för äldre att bo kvar, om det inte finns möjlighet att få hjälp med måltider.  Många äldre efterfrågar datorutbildning, elever har kunskapen och datorer finns på skolan. Skolans miljö kan förbättras genom att flera vuxna finns i miljön. Skolhälsovården kan användas av andra för provtagning m.m. om den integreras med hälsocentraler.

Det finns lärare som skulle tycka att det är inspirerande att arbeta i en ”modern landsbygdsmiljö” och ser det som en fördel vid valet av arbetsplats. Om man kan bussa elever in till centralorten för skolgång, kan man bussa ut elever till landsbygden för skolgång. Det kan ge storstadselever fin livskvalitet.

I de nationella skolkamper som förs idag finns egentligen bara förlorare. Polariseringar och konflikter skadar. Närheten till skolan är viktig oavsett var en skolbarnsfamilj bor.

På en viktig punkt skiljer sig en mindre skola på landet sig mot en liten skola i stan. Skolan på landet är den enda sammanhållande länken i bygden och dessutom en förutsättning för bygdens fortsatta utveckling. Självklart är skolan i första hand till för barnens lärande, men beslutsfattare måste också försöka se till helheten.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Ett år med Anna Ekström – vad har hon åstadkommit?

Anna Ekström har nu varit utbildningsminister i ett år. Jonas Fond här på Skolvärlden bad mig skriva något om detta. Vilket jag gärna gör. Men jag måste varna läsaren redan från början att jag inte kommer att vara helt opartisk. 

Jag gillar Anna Ekström, som person och som skolminister, helt enkelt. Jag ska först förklara varför men också försöka göra en mer opartisk bedömning av hennes första år som minister. Den första tanke som slår mig är att det känns konstigt att det bara är ett år som hon varit minister. Det känns längre.

När jag skriver detta sitter jag på Zaventem, Bryssels flygplats. Jag har precis lämnat ett möte där jag bland annat har fått se en film där Anna Ekström sade något väldigt klokt om vikten av undervisning som verkligen når alla. 

Detta får mig att minnas att vi möttes på Arlanda, en gång för nästan ett år sedan när hon var ny som minister. Vi var då båda på väg till Bryssel till samma konferens. Jag såg henne och gick fram, hon lösgjorde sig från sitt sällskap (och Säpo som såg lite stressade ut) för att ge mig en kram och sedan en high-five för hon hade då precis släppt nyheten att utreda ämnesbetyg i gymnasiet. Något hon visste jag skulle gilla.

Men två andra minnen är egentligen viktigare för mig och det är dels hennes framtoning som generaldirektör på Skolverket samt hur hon en gång reagerade på det som hände mig när jag arbetade i en förortskommun till Stockholm. Båda de minnena handlar om en person, med stora kunskaper och integritet som samtidigt både kan och vågar vara empatisk. Det är en ovanlig kombination. Och en kombination som gör att jag skulle vilja utnämna henne till Sveriges mest kompetenta skolminister på lång, lång tid. 

Men nog smörat – vad har hon åstadkommit? Och nu blir det ju knepigt. Inte beroende av brist på ambition eller idéer hos henne, utan på det märkliga politiska läge vi befinner oss i. Vi har en minoritetsregering som har att förhålla sig till ett hastigt framdiskuterat regeringsunderlag med två andra partier som själva inte ville bära själva hundhuvudet av beslutsfattandet. Men som ställer högljudda krav så fort det gnisslar. 

Det jag pratar om är naturligtvis den så kallade januariöverenskommelsen som både är en hämsko och en möjliggörare i svensk politik just nu.

Om man utgår från denna begränsning måste jag ge Anna Ekström godkänt än så länge. Det finns beslut som har fattats och som har haft stor betydelse för många ute i Skolsverige. Där de viktigaste är vårdandet av en del av de initiala förslagen från Skolkommissionen. 

Jag tänker speciellt på likvärdighetsmiljarderna. Jag ser varje vecka spår av vad de möjliggör ute hos svenska huvudmän. Av de punkter som handlar om skolan i januariöverenskommelsen är del påbörjade, och hon, och regeringen, har satt igång en serie av utredningar som kan komma att ha stor betydelse för skolan. 

Det är de rena skolutredningarna, som till exempel U 2017:07 Utredningen om elevers möjligheter att nå kunskapskraven; U 2018:01 Utredningen om planering och dimensionering av komvux och gymnasieskola; U 2018:03 Betygsutredningen 2018; samt Björn Åstrands U 2018:05 Utredning om en mer likvärdig skola, och nu senast U 2019:04 om stärkta skolbibliotek och läromedel (se alla här). 

Förutom dessa har också den så kallade Likvärdighetskommissionen tillsatts. Dess ordförande Per Molander har gjort tydligt att den ser skolan som ett viktigt område för sin verksamhet. Inom ramen för den finns det nu tre bakgrundsrapporter om skolan (varav en är skriven av mig). 

I den som är skriven av Maria Jarl skrivs statlig skola fram som ett naturligt nästa steg givet vad vi sett i forskning, utredningar, utvärderingar och den politiska debatten. Detta är ju också en av januariöverenskommelsens viktigaste punkter, att ett beslutsunderlag för ett förstatligande ska tas fram. Kan Anna Ekström leverera på den kommer hon skriva in sig i historieböckerna på riktigt – och bli ihågkommen av lärare och rektorer som den som till sist lyssnade på vad de försökt säga i nu snart 30 år. 

Vilket för mig till min avslutande punkt. Kommer hon att leverera detta? 

Jag måste vara ärlig. Jag tycker jättemycket om Gustav Fridolin som person. Som skolminister blev han dock en besvikelse. Inte för att han saknade kunskap eller visioner. Inte för att han inte satte igång bra utredningar. Utan för att han inte levererade de beslut som svensk skola faktiskt behöver. 

Frågan är nu – kommer Anna Ekström att kunna/vilja/våga leverera? Och vad kommer hon att kunna leverera givet det parlamentariska läget? Det är för tidigt att svara på det. Hon har (förvånande nog) suttit i ett år bara. Och jag är glad att hon inte började som Jan Björklund en gång gjorde, med att riva upp en reform bara för att ersätta den med en ännu mindre genomtänkt (jag tänker på den gymnasiereform som aldrig blev av och den som sedan blev).

I alla fall är det så att här i Bryssel där jag är, här har hon gjort avtryck. En intelligent minister med stora språkkunskaper och förståelse av politikens spel kan göra stor nytta här och det verkar som om hon gjort det också. Och det är inte oviktigt.

Reagera på inlägget:

Vägledning av hög kvalitet kan förebygga gymnasieavhoppen

I veckan öppnade gymnasievalet för landets niondeklassare. Hösten har präglats av nervositet, betygshets och betygsstress. Vilken är den bästa skolan? Vilken skola kräver högst betyg för antagning? Oroliga elever har sökt vägledning hos mig. Vissa elever har sökt vägledning flera gånger i veckan. En del elever har jag behövt arbeta uppsökande mot. Vikten av en god och kvalitativ vägledning blir påtaglig, men nu ska vi inte prata om vikten av vägledning. För det verkar ändå inte nå fram till beslutsfattare.

Nu ska vi prata om att gymnasievalet inte handlar om att komma in på gymnasiet. Nåväl, det gör det ju till viss del såklart, men lika viktigt som det är att ha tillräckliga poäng till det gymnasieprogram och inriktning man vill gå, lika viktigt är det att man tar sig ut på andra sidan. Därför är det av största vikt att elever får hjälp och vägledning att göra ett gymnasieval som motsvarar deras mål och ambitioner samt matchar deras intressen, önskemål och förmågor i så stor utsträckning som möjligt.

Så många som en tredjedel av gymnasieeleverna tar inte examen, skriver både SCB och Lärarnas Riksförbund. 100 655 elever lämnade gymnasiet våren 2018. Av dessa fick endast 66 378 gymnasieexamen, skriver Lärarnas Riksförbund. 

Det innebär att 34 277 elever inte klarade sin gymnasieexamen. En gymnasieexamen är ofta vägen in i arbetslivet. Utan en gymnasieexamen har man förlorat en viktig entrébiljett. Utan en gymnasieexamen saknar man ofta reella chanser att få ett jobb. Istället får många leva med oro över framtiden, utan gymnasieexamen, utan jobb. Det här ökar risken för socialt utanförskap och får enorma konsekvenser för samhället och åsamkar oerhört personligt lidande för individen.

Enligt SCB anger ungdomarna själva att skoltrötthet är den i särklass största anledningen till att de inte fullföljer gymnasiet. Därför är det viktigt att vi arbetar för att främja skolnärvaro och elevernas motivation och förebygga skoltrötthet, problematisk skolfrånvaro redan i grundskolan. 

Det är viktigt att vi tidigt pratar med våra unga om att det inte bara handlar om att ta sig in på ett gymnasieprogram, utan att det även handlar om att orka ta sig igenom hela programmet och anskaffa sig en gymnasieexamen.

Skolavhopp kostar samhället många miljarder kronor årligen och det finns stora ekonomiska vinster i att öka genomströmningen i gymnasieskolan och förebygga skolavhopp. Skandias stiftelse, Idéer för livet, presenterar i en rapport en total samhällsförlust av 53 miljarder kronor per årskull till följd av avsaknaden av gymnasieutbildning. Mer om hur man gjort den beräkningen går att läsa i den länkade rapporten. 

Studie- och yrkesvägledare har en viktig stödjande roll i elevernas gymnasieval och vi kan både vägleda och informera eleverna så att valet till gymnasieskolan blir välinformerat genomtänkt och välgrundat. En vägledning av hög kvalitet kan förebygga avhopp från gymnasieskolan och jag är övertygad om att det leder till stora samhällsekonomiska vinster och en ökad livskvalité.

Reagera på inlägget:

Sidor