Annons

Det behövs mer!

Vi lärare och studie- och yrkesvägledare måste vara välbetalda oavsett var i vårt land vi arbetar. Detta är viktigt för att våra yrken ska återfå en del av den status och attraktivitet de än gång hade. Det är inte bara för vår egen skull vi vill ha högre löner, det är för samhällets bästa. Utan en fungerande skola där eleverna får med sig goda kunskaper drabbas Sveriges tillväxt och utveckling. Utbildning är alltså grunden i dagens ekonomi.

Vi har nu kommit en bit in på det nya året och det har blivit dags för en första summering av 2018 års löneöversyn. Resultaten har börjat sammanställas och vi ser att en del huvudmän har börjat satsa mer på lärarlönerna, men långt ifrån alla. Jag uppmanar alla huvudmän att ge sig in i lönekampen så att lärare och vägledare stannar kvar i yrket och fler lockas att utbilda sig till lärare och studie- och yrkesvägledare.

Vad gäller lönepåslagen är det särskilt Gnosjö kommun som sticker ut. I snitt har man där en löneökning på 5,1 procent. Det är sådana siffror som vi skulle behöva se i hela landet. 

Man ger till alla men också mer till en del. Det är bra, även om vi anser att man borde satsa mer på studie- och yrkesvägledare samt de lärare som stannar kvar på sin skola och tar ansvar för kontinuitet och stabilitet. Vi måste få fler huvudmän i skolan att också premiera erfarenhet. Gnosjöexemplet visar att det går att åstadkomma mer i våra kommuner och bland skolans huvudmän. Det kräver dock en målmedvetenhet och en uttalad vilja att satsa på skolan.   

Lön är viktigt och det visar sig glädjande nog att många medlemmar i Lärarnas Riksförbund har fått bra lönepåslag, men det räcker så klart inte. Fokus måste vara på både fortsatt löneuppvärdering och att få en rimligare arbetsbelastning i våra yrken. Det måste ges bättre förutsättningar för oss lärare och vägledare att klara våra uppdrag – mer tid till förberedelse och uppföljning. 

Arbetsmiljön är avgörande för möjligheterna att kunna göra ett bra jobb. I dag utför vi en mängd arbetsuppgifter som egentligen inte leder till att eleverna lär sig mer eller utvecklas. Här måste vi verkligen börja ifrågasätta och diskutera om vi verkligen måste utföra alla dessa arbetsuppgifter. Jag är helt övertygad om att det finns mängder med arbetsuppgifter som vi helt enkelt borde plocka bort. Jag är lika övertygad om att det dessutom finns arbetsuppgifter som skulle kunna göras av andra än lärare och vägledare. Här kan exempelvis lärarassistenter vara en väg att gå. Men då måste arbetsuppgifterna vara klart definierade och styrda utifrån det faktiska behovet som lärarna har på sin skola, i sitt arbetslag. En satsning på lärarassistenter får dock inte leda till ökad undervisningstid för lärarna.

Bristen på lärare och vägledare kommer att innebära stora utmaningar under flera år framöver. Men målet måste fortsatt vara att alla elever på sikt undervisas av legitimerade lärare och får kvalitativ vägledning. Det är inget ouppnåeligt mål, men då måste vi få chansen att visa hur fantastiskt det kan vara att arbeta som lärare eller vägledare. 

Följ med oss under 2019 och stöd oss i det viktiga arbetet för lärares och studie- och yrkesvägledares villkor och för skolans grundläggande uppdrag. Vi ger inte upp, vi arbetar oförtrutet vidare för att skolan ska få den vändning och uppvärdering som är absolut nödvändig! 

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #1 2019

Reagera på inlägget:

Nytt betygssystem måste bygga på verklig och realistisk kunskapssyn

Jag har varit en stark kritiker till kunskapskravens formulering i kurs- och ämnesplaner ända sedan de togs fram på Skolverket. Då arbetade jag där och jag menade att de togs fram genom en helt undermålig process. Jag har också kritiserat dem i böcker och i artiklar (t ex här).

En del i processen när de togs fram var att man sade sig utgå från Andersons revision av Blooms kunskapstaxonomi. I en form ser denna ut som följer:

Det är alltså en taxonomi där den ena kunskapsformen bygger på den andra i ett hierarkiskt mönster. Detta fångar inte in all kunskapsbildning, som ju är rörigare än så, men den är ett bra stöd för tanken. Man kan till exempel inte förstå, eller analysera något, utan att minnas något om detta, och så vidare.

Skolverkets hantering (eller kanske misshandel) av modellen innebar i korthet att man först tog bort den grundläggande dimensionen ”att minnas”. Man strök sedan också alla kunskapsdimensioner:

Efter detta skapade man nivåer inom de processdimensioner som fanns kvar, där dessutom alla nivåer skulle bedömas på varje betygssteg. Jag menade då, och menar fortfarande, att detta är ett oacceptabelt sätt att skapa ett betygssystem på. Och att detta har gett upphov till väldigt mycket förvirring och stress i skolsystemet. Det är ett system som inte är forskningsförankrat, inte var beprövat och som inte går att egentligen begripa.

Då, när det begav sig, och senare, har jag sagt till Skolverket och andra att det bästa hade varit om man hade skickat ut Blooms reviderade taxonomi i den form som finns på första bilden och sedan gett lärare en 20-gradig betygsskala och bett dem att lösa problemet. Det hade fungerat. Man hade dessutom fått lärarkåren som medarbetare i bedömningspraktiken, som är central för deras professionella kunskapsbas.

Mitt förslag byggde jag helt på min magkänsla; för att jag som lärare känner igen mig i taxonomin. Min erfarenhet av undervisning och elevers lärande sa mig att taxonomin, med sina brister, är ett begripligt och användbart verktyg för att förstå elevers kunskapsutveckling. Man använder också taxonomin väldigt mycket i lärarutbildningar utomlands och i till exempel IB-systemet, har jag förstått. Det finns alltså mycket beprövad erfarenhet kring modellen.

Det roliga, och anledningen till att jag skriver detta nu, är att jag häromdagen träffade på en rektor som provat det som min magkänsla sagt mig. Han och hans kollegor hade, när kunskapskraven var på väg ut, gjort ett litet experiment. De hade låtit lärare bedöma elevexempel utifrån kunskapskraven och utifrån taxonomin. Vad de såg var att lärarnas bedömningar enligt taxonomin var mycket mer samstämmiga än när de använde kunskapskraven. Taxonomin gav alltså större reliabilitet, eller om du så vill: mer likvärdig betygssättning.

Varför? För att den är begriplig och bygger på kunskap om hur kunskap byggs. Något som Skolverkets modell mer eller mindre saknar (tycker jag).

Det här är viktigt eftersom mängder av lärare har försökt hantera kunskapskraven och hitta mening i dem. Vad jag menar är att det inte fanns särskilt mycket mening i dem från början. I sådana lägen måste professionen både lita på sin magkänsla och protestera. Ett nytt betygssystem måste bygga på forskning och beprövad erfarenhet på ett helt annat sätt. Och på en kunskapssyn som är verklig och realistisk.

Reagera på inlägget:

Så blev skolan av med ytterligare en lärare, och det var kanske lika bra

Relaterat

Jag började min lärarutbildning hösten 1998. Redan då sa man att det snart skulle bli stor brist på lärare. När jag väl blev färdig som lärare 2003 märktes inte det alls. Jag och flera av de som läste på lärarprogrammet fick ta lite av det som blivit över. Någon blev resurslärare, en annan hemkunskapslärare och jag fick undervisa i svenska. Ingen av oss var dock utbildade vare sig till resurs-, hemkunskaps eller svensklärare.

Redan då pratade de äldre kollegorna om den besparing som hade påbörjats. Lärare fick undervisa mer, fick fler uppgifter och det vi alla var utbildade till spelade mindre och mindre roll. Redan då upplevde de hur man dolde lärarbristen med olika kreativa konstruktioner.

Det dröjde inte många år innan jag själv märkte det. Hur mer och mer inkluderades i mentorsuppdraget, i lärarrollen. Från åtgärdsprogram till ”gå ett extra varv när du har rast”. Saker som tillfördes och saker som borde gjorts av andra yrkesgrupper.

Successivt kom också upphandlingarna och effektiviseringarna. Jag minns till exempel upphandlingen av städningen där de vinnande inte skulle städa ytor över 150 cm (eller hur det nu var). Om snusprillan som kastats på väggen satt på 155 cm skulle den inte tas bort. Det ingick in i upphandlingen.

Arbetsmiljön påverkades märkbart.

Men vad som också påverkades var det osynliga. Tidigare hade servicepersonalen som både skötte städning, mat och mycket annat vistats långt mycket mer i korridorerna. De hade haft en social uppgift. Eleverna kände dem och de kände eleverna. När de försvann så blev det ytterligare ett utrymme att fylla för lärarna.

Successivt åts utrymmet i arbetsdagen upp av annat än det som den borde ägnas åt.

Jag blev lärare mitt i ett skifte. Jag tänker att de som varit lärare längre än jag kanske redan då anade vad som komma skulle. Jag började inte förstå det på allvar förrän jag några år senare började reflektera över mina medarbetar- och lönesamtal. De talar nämligen ett ytterst tydligt språk.

Under de 15 år jag var lärare hände det nämligen inte vid ett enda samtal med min chef att det diskuterades om mina elever lärde sig något. Mycket annat diskuterades. Tittar jag i mina gamla anteckningar verkar fokus varit på min arbetsmiljö. Bra naturligtvis. Och naturligt när någon är ny i yrket.

Successivt bytte samtalen karaktär. De kom att handla om elevernas trivsel. Till att börja med.

De sista åren dominerade andra perspektiv. Det var varumärket. Det var kunderna.

Aldrig någonsin om eleverna lärde sig något, men desto mer om de var nöjda med min undervisning.Och nöjda med min undervisning var det många som var, men de hörde inte av sig till mina chefer. Det gjorde däremot de som inte var nöjda.

I takt med att skolan förändrades så blev fokus på detta viktigare och viktigare. Det talades om föräldrar, om nöjdhet och klagomål. Aldrig om eleverna lärde sig.

Paradoxalt nog var det absolut vanligaste klagomålet på mig att jag ställde för mycket och för höga krav.

Naturligtvis stämde också problembeskrivningen. Jag var en lärare som ställde höga krav på mina elever. De märkte det. Vad de inte märkte på samma sätt var dock att kraven ledde till utveckling. Många blev väldigt duktiga, men de fick inget gratis.

Följden för min personliga del av att såväl löneutveckling som trivsel påverkades negativt. I förlängningen var det också en av de viktigaste anledningarna till att jag valde att sluta som lärare.

Det går inte att klandra elever. Man kan inte begära att en fjortonåring ska förstå att det finns ett samband mellan ett slutbetyg eller en prestation på gymnasiet med en läxa i november i åttan. De ska tycka det där är jobbigt.

Jag klandrar systemet. Det som skapat en skola där lärarna inte längre ska ägna sig åt att förmedla och utveckla kunskaper utan serva kunder, sköta omsorg och vara ett socialt nav i tonåringarnas liv. För alla de saker som skedde på vägen är väsentliga pusselbiter i den konstruktionen.

Jag klandrar de som skapat systemet. De som förväntar sig att lärare ska vara simpla producenter i betygsfabriken, de som reproducerar och upprätthåller systemet och de som profiterar på det.

Medarbetarssamtalen är ett symptom på ett trasigt system där läraren har en annan roll än att lära eleverna saker. Där skolans syfte inte längre är skolans syfte.

Lärare som jag kan i förlängningen inte överleva i ett sådant system. Jag blev lärare av helt andra skäl.

Så blev skolan av med ytterligare en lärare, och det var kanske lika bra.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vi måste våga nämna trollet vid dess namn

Länge har jag funderat på att skriva en text som belyser något som jag tycker är ett växande problem i svensk skola, men jag har dragit mig för det då jag vet hur tongångarna riskerar att bli i sociala medier. Det jag vill lyfta upp till ytan är att vi i svenska lärarrum måste våga prata om de problem som faktiskt uppstått när vi fått ett ökat antal nyanlända i våra skolor.

Detta måste vi kunna prata om utan att bli stämplade som rasister.

Syftet med denna text är inte att den ska kidnappas av högertrollen och användas i en argumentation kring att alla nyanlända är ett problem, för så är det inte. Tanken med texten är istället att vi vuxna ska steppa upp och ta ansvar, oavsett vilka problem vi står inför.

Jag är liberal och jag har skrivit flera texter tidigare kring hur mycket jag tycker om att undervisa mina nyanlända elever samt visat att jag står upp för människors lika värde.

Därför tycker jag att jag också vågar lyfta problem som uppstår. Jag är runt på skolor i Sverige och föreläser samt håller i workshops. Genom dessa uppdrag befinner jag mig i många olika lärarrum runt om i Sverige. En diskussion som ibland uppstår har etsat sig fast hos mig, och jag har funderat mycket kring den. Lärarna undervisar elever mellan 9–12 år och de menar att det absolut inte är konstigt att det uppstår rasism i svenska skolor. Ingen vågar ingripa av rädsla för rasiststämplen. De menar att det också är en tydlig hierarki bland olika nationaliteter. De ensamkommande pojkarna från Afganistan är absolut lägst i rang. Barn av annan nationalitet anser sig själva som högst i rang och är svårast att tillrättavisa.

Jag uppfattar det som att lärarna i några av dessa lärarrum i stort sett har abdikerat:

”Det är inte lönt att ingripa. De är så många och de gör precis som de vill. I förra veckan såg jag hur flera stycken spottade på golvet i klassrummet och jag sa inget för jag orkar inte”.

”De är så högljudda och gapar och skriker och slåss. På rasten går man en omväg som rastvakt för att inte åka på en massa extra jobb”.

Det är dock inte vanligt att någon som jobbar som lärare vill stå för dessa åsikter utåt.

En av lärarna i ett av lärarrummen ställde frågan om vad är det som gör att det är på detta sätt? Hur kan det vara så att 9–10 åringar känns ”okontrollerbara”? Ja, vad är svaret på den frågan? Jag vet faktiskt inte. Är det så att de tidigare gått i en skola som är stentuff med disciplin och att det saknas i många svenska klassrum? Eller är det så att barnen är så traumatiserade att man inte kan förvänta sig något annat? Hade det kanske sett annorlunda ut om barnen fått samtalsstöd och hjälp?

Min åsikt är att vi vuxna absolut inte får abdikera från vuxenrollen och att det absolut viktigaste är att påverka just de yngsta barnen. Om inte vi i skolan ingriper och tar vårt samhällsansvar, vem ska då göra det? Föräldrarna, tycker du säkert. Men om de inte har föräldrar här, utan bor på HVB för ensamkommande? Vem tar diskussionen med dom då?

Föräldrarna kanske inte vet vad deras barn gör när de kommer samman i grupp i skolan? De pratar kanske inte svenska och du tycker det är för svårt att få tag på och anlita tolk för att ringa hem? Ska det ha någon effekt att höra av sig hem måste du ju ringa samma dag och det är sällan det går att lösa med tolk om man inte har turen att ha studiehandledaren på plats den dagen.

Exemplet ovan är från ett lärarrum och jag menar absolut inte att det ser ut så här i alla skolor, men jag ser att det är ett ökande problem. Jag menar att det också hänger ihop med lärarbristen. I och med att vi har så många obehöriga lärare på våra skolor ökar arbetsbelastningen för oss andra som måste handleda, hjälpa till med att lägga upp undervisningen samt ansvara för bedömningen. Som lärare orkar du inte och hinner inte ta i alla de konflikter som du borde. Ett bråk som du väljer att ingripa i generar så mycket mer arbete i form av dokumentation och tar tid från din planering. Jag förstår att man väljer att ibland titta bort. Inte för att man vill, utan för att man helt enkelt är rädd om sig själv och sin hälsa.

Vi behöver lyfta dessa frågor i våra lärarrum och diskutera fram lösningar. Ingen kan väl tycka att vi, oavsett problem vi står inför, ska abdikera från vuxenrollen?

Kommunpolitiker måste också ta sitt ansvar och se till att det faktiskt finns tillräckligt med resurser för att lärare ska hinna med sitt jobb. Anställ personal vars uppdrag är att vara heltidsmentorer, vara ute på rasten och även se till att det råder lugn i korridorerna. OM sedan klassläraren känner att han eller hon vill vara med klassen på rasten för att bygga relation så varsågod, men du måste inte. Heltidsmentorerna ansvarar för kontakterna med hemmen och avlastar läraren som kan fokuserar på undervisningen.

Jag menar att heltidsmentorerna inte behöver ha lärarutbildning. Här sticker jag ut hakan och säger att det faktiskt är viktigare med personlig lämplighet än formell utbildning. Se också gärna till att någon av dessa heltidsmentorer talar flera språk så att kommunikationen med hemmen flyter smidigare. Idag saknar många skolor “kringpersonal” som kan vara ute bland eleverna.

Om du som mentor har elever som bråkar mycket blir din arbetsbelastning väldigt hög. Är det du som mentor som ska släppa dina arbetsuppgifter när dina elever har bråkat eller kan dessa heltidsmentorer hjälpa till här? Vem ska undervisa klassen om du hela tiden måste reda ut bråk? I klassrummet är det dock ditt ansvar som lärare att ingripa. Du kan inte titta åt andra hållet om någon spottar på golvet inomhus eller om någon kränker någon annan. Se till att dom får städa efter sig och känner du att du inte klarar det själv – tveka inte att be om hjälp. Kontakta heltidsmentorerna eller någon kollega så att du kan driva igenom det du bestämt.

Absolut viktigast av allt är faktiskt att våga prata om det som är problem och att försöka hitta lösningar. Vi får inte ducka för att lyfta upp jobbiga saker av rädsla för att till exempel bli rasiststämplade. Vi får inte abdikera från vuxenrollen.

En av de bästa chefer jag haft genom mina år i skolan arbetade hårt för att förändra det tuffa klimat som rådde på min dåvarande skola. Hon brukade säga: ”Vi måste våga nämna trollet vid dess namn”. Med detta menade hon att vi måste våga lyfta upp de problem vi ser, leta lösningar och agera.

Om någon, oavsett härkomst, beter sig illa måste vi ta diskussionen och visa vad som är rätt och fel. Varje gång.

Barnen är Sveriges framtid och barn behöver hjälp, råd och vägledning. Barnen behöver också känna en framtidstro. Det är där vi lärare gör skillnad.

Reagera på inlägget:

Så ser jag på punkterna om skolan i överenskommelsen

Relaterat

Den överenskommelse, som när det här skrivs kan ligga till grund för att en S/Mp-regering kan tillträda, är spännande sedd ur skolans synpunkt. Av 63 punkter rör i och för sig bara åtta skolan och de ligger nästan sist i överenskommelsen. Jag tänker att jag redovisar dem en efter en och ger en snabb reflektion efter varje punkt:

  • 49. … Läroplaner och kursplaner ska revideras i syfte att stärka betoningen på kunskap och faktakunskaper och för att uppmuntra flit och ambition. (Uppdrag till Skolverket hösten 2019) Möjligheterna för Skolinspektionen att stänga skolor med stora brister, såväl fristående som kommunala, ska öka (Utredning 2019–2020. Ny lagstiftning 1 januari 2022). Lika villkor ska gälla för både privat som offentligt drivna skolor. Höga kvalitetskrav ska vara styrande (Utredning om kvalitetskrav 2020–2022). Ytterligare insatser kan prövas för att undvika betygsinflation, som externa examinatorer. Lärarna ska ges det bedömningsstöd de behöver för att betygen ska vara rättvisa och likvärdiga i hela landet. De nationella proven ska digitaliseras och ska rättas centralt (Uppdrag till Skolverket 2019) för att stärka likvärdigheten och öka attraktionskraften i läraryrket.

Det är intressant att man uppenbarligen inte nöjer sig med den revision som Skolverket just nu gör, utan vill ge ännu ett uppdrag åt Skolverket att ännu mer jobba med kunskapsfrågan och dessutom flit och ambition. Det senare vet jag inte hur man ska göra. Stänga skolor är plakatpolitik – för vad ska ske med de barn som går på de skolorna? Det viktiga är väl ändå att skapa bra skolor?

Externa examinatorer tycker jag är en intressant fråga. Många länder har det på gymnasienivå. Jag tycker att det är mycket bättre än slutprov. Varför då? För att undervisning och kunskap är komplext och bör bedömas av skickliga människor. Och som i de flesta länder bör det vara en sammanvägning mellan betyg och examinators bedömning = en ”gammaldags” studentexamen (gammaldags inom citattecken eftersom det är fullt modernt i många länder runtom oss).

Den sista meningen är märklig. På vilket sätt stöder central rättning attraktiviteten? Det ser för övrigt ut som att Jan Björklund fått mycket att säga till om i förslagen.

  • 50. Skolor som vill ska kunna införa betyg från årskurs fyra. Reformen införs första juli 2020, då det nuvarande försöket upphör.

Igen Björklund. Men en meningslös reform. Det är undervisning som skapar lärande, inte betyg.

  • 51. Tioårig grundskola. Regeringen ska bereda möjligheten att införa en tioårig grundskola och återkomma till riksdagen med ett lagförslag.

Också meningslös, och Björklund. Det har vi redan i praktiken, och vi saknar egentligen kunskap om huruvida det ena eller andra är bättre.

  • 52. Ge rätt stöd i tid. Nyanländas barn ska ha rätt till en obligatorisk språkförskola från tre år med minst 15 timmar i veckan inom ramen för den vanliga förskolan. Förverkliga läsa-skriva-räkna-garantin. Inför läxhjälpsgaranti och prioriterad timplan för barn som riskerar att inte bli behöriga till gymnasieskolan. Mer tid måste ges till de nyanlända ungdomar som kommer sent till Sverige för att klara skolan genom förlängd skolplikt och kortare sommarlov. Det ska vara möjligt för högstadieelever att läsa kurser på gymnasial nivå och som gymnasieelev att läsa högskolekurser. Förhöjd studietakt ska kunna ges till elever som snabbare når kunskapsmålen. Inkluderingstanken har gått för långt: gör det lättare att få särskilt stöd i mindre undervisningsgrupp (Uppdrag till Skolverket hösten 2019). Resursskolor ska utvecklas. Insatser görs för att stärka särskolan. Öka skolans kunskap och stöd för barn med neuropsykiatriska svårigheter. Specialpedagogik för lärande byggs ut. Fler speciallärare och lärare i svenska som andraspråk ska fortbildas. Investera i goda lärmiljöer och små grupper i förskola och fritidshem.

Att i en sådan här text skriva ”inkluderingstanken har gått för långt” är väldigt märkligt. Vilka är det som ska exkluderas och varför? Att vi behöver göra något åt bristen på speciallärare och bristen på bra elevhälsoarbete är en sak. Men att lösa det med exkludering är inte en helt oproblematisk utsaga på många sätt. Återigen Jan Björklund.

  • 53. Skapa studiero. Genomför en nationell plan för studiero och trygghet i skolan. Mobilförbud införs i klassrum, med rätt för rektor/lärare att bestämma att mobiler kan/ska användas vid olika tillfällen med bestämda syften (Ds hösten 2019. Ny lagstiftning från 1 januari 2021) Resurser tillförs för att anställa fler lärarassistenter. Nationella riktlinjer tas fram för hur lärarassistenter, socionomer och andra yrkesgrupper ska kunna avlasta lärarna (Uppdrag till Skolverket efter vårändringsbudgeten). Elever som hotat eller utsatt andra för våld ska lättare kunna stängas av eller omplaceras (Samma Ds som mobiltelefoner).

Socionomer är intressant, när de behövs. Lärarassistenter om det finns behov. Många av de här kraven kommer reflexmässigt och är mycket dåligt utredda. Vad är det man försöker åtgärda och varför. Något man borde titta närmare på är den på sina håll väldigt stora användningen av elevassistenter. Inte sällan outbildade människor som arbetar med svåra pedagogiska fall i skolan. Vad har vi för ambitioner?

Mobilförbud är intressant. Jag tror det blir svårt att genomföra, men det kan ge ett bra stöd för de skolor som har problem med att införa regler.

  • 54. Ge likvärdiga förutsättningar. Arbeta vidare med förslag från Skolkommissionen för att öka likvärdigheten i skolan med bland annat regionaliserade skolmyndigheter samt införande av ett professionsprogram för lärare och rektorer med grund i SOU 2018:17 (Färdigt under 2019). Det statliga stödet för stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling förstärks. Fler karriärtjänster inrättas i utanförskapsområden. Lagen om tillgång till elevhälsa ska definiera vilken tillgång som är en acceptabel lägstanivå (Utredning 2020-2021. I kraft 2022). Förslagen i 2018:57 genomförs (Proposition våren 2020). Alla barn ska ha goda möjligheter att gå i kulturskola. Ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap för skolan tas fram.

Det här är för mig överenskommelsens mest intressanta punkt. Dels plockar den upp skolmyndighetsutredningen ur papperskorgen, och dels pratar den om något som jag har lyft i åratal – tillgång till elevhälsa måste kvantifieras. Vi behöver regelverk. Det gäller också skolbibliotek och andra liknande institutioner i skolan. Målstyrningen har här i Sverige varit helt fundamentalistisk vilket skadat likvärdigheten.

Och sedan kommer att ett statligt huvudmannaskap ska utredas. Detta är naturligtvis en väldig seger för Lärarnas Riksförbund med flera aktörer i skolfrågan. Skolan är en så viktig samhällsinstitution att den måste verka inom en stark och skicklig professionell organisation.

  • 55. Nya betyg i gymnasieskolan. Övergå till ämnesbetyg på gymnasiet och reformera betygssystemet genom att justera reglerna för sammanvägningen av olika delmoment inom ett betyg i ett ämne, så att ett enstaka lägre resultat i ett delmoment i ett ämne oftare kan kompenseras med goda resultat i andra delmoment. Denna förändring ska ske utan att utlösa en ny betygsinflation (Utredning 2019–2020. I kraft 1 juli 2021).

Äntligen! Och något som det också redan finns en utredning om som Anna Ekström tillsatt.

  • 56. Reformera lärarutbildningen. Kraven på utbildningen skärps. Intagningskraven höjs. Fler lärarledda timmar införs och kopplingen mellan teori och praktik stärks och fokus på metodiken ökar Förutsättningarna för akademiker att välja läraryrket underlättas. Längden för Kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) kortas ner och studietakten höjs. Möjligheterna att jobba på en skola och studera till lärare parallellt förbättras. Sex och samlevnadsundervisning ska vara en obligatorisk del av lärarutbildningen liksom kunskaper om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. (Genomförs från 2021).

Bra förslag tycker jag,

  • 57. Ett etableringsstopp införs för fristående grund- och gymnasieskolor med konfessionell inriktning. Befintliga skolor med konfessionell inriktning ska kontrolleras bättre. En utredning ska först definiera avgränsningar.

Rör få skolor men för de barnen som hamnar på sådana skolor är det viktigt.

* * *

Sammantaget får man väl säga att detta för skolan handlar mer om en överenskommelse om vad liberalerna ville ha för att stödja en S-regering än om en gemensam politik. Det som en tillträdande S/Mp-regering själva kommer ta till initiativ till ligger ju såklart utanför detta.

Jag tror att det hade varit ännu bättre med en koalitionsregering för då hade det inte varit en lika starkt ensidig gisslansituation.

Men förslagen är pragmatiska, de pekar i en riktning. Några kanske inte är så bra men om man inte fattar beslut får man heller inte veta vad som var fel. Som helhet pekar de mot införande av regelverk, mot förstatligande, mot en professionell organisation för lärare och skolledare att arbeta inom och det kan på sikt visa sig vara väldigt viktigt.

Det överenskommelsen är renons på är åtgärder för att komma tillrätta med lärarbristen och frågan om segregation. Det senare naturligtvis eftersom en utgångspunkt i hela överenskommelsen är att inte röra något vid det extremt marknadsliberala system vi byggt in i skolan i Sverige. Ett system som alla de professionella i skolan vet är problematiskt, men som är anatema i politiken.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor