Annons

Det är fel att öronmärka ett lov med läsning

Relaterat

Hur tänker regeringen, när man satsar på ett så kallat läslov? Det måste vara i skolan, som man går till varje dag, som man ska lära sig en god läsförmåga och god läsförståelse. Loven måste få vara elevernas nödvändiga friutrymme. Hur kan regeringen satsa på att binda upp loven för regelrätt skolverksamhet?

I skolan ska alla lärare, oavsett ämne, träna elevernas läsförmåga och läsförståelse. Det är en av skolans huvuduppgifter. Läsforskarna Barbro Westlund och Gunilla Molloy har pekat på vikten av att alla lärare oavsett ämne borde undervisa i läsförståelse. Det kunde Skolverket ägna sig åt att utveckla och följa upp.

Barbro Westlund, lektor i didaktik vid Stockholms universitet, är sedan flera år en av landets mest framstående läsforskare. Hennes bok ”Att undervisa i läsförståelse” (från 2009) blev för många lärare ett startskott för hur man ser på aktiv läsförståelseundervisning i den svenska skolan.

Det är i skolan man främst ska stärka elevernas läsförmåga och läsförståelse. Barbro Westlund menar att undervisa i ett ämne borde samtidigt innebära att undervisa i hur man läser och skriver i ämnet. Förmågan att kunna läsa och förstå en deckare eller roman betyder inte automatiskt att du kan läsa och förstå en fysik- eller kemitext, säger Barbro Westlund. Skolan behöver skärpa läsförståelseundervisningen. Det är skolan som måste ta ett större ansvar, inte föräldrarna/vårdnadshavarna på loven.

Naturligtvis ska man inspirera barn och unga att läsa på fritiden också, men att öronmärka ett av några få lov till läsning och kalla det för läslov är helt fel. Potatislovet avskaffades, men nu införs läslovet istället.

Barn behöver faktiskt ledigt från skolan. De behöver göra andra saker än regelrätt skolarbete också. Loven behöver vara en motvikt mot allt stillasittande arbete i skolan och ge såväl vila som rekreation. Skolverket skulle nu få ett uppdrag att effektivisera läslovet, men Skolverket borde ha fullt upp med att utveckla och utvärdera skolans verksamhet.

Naturligtvis är en god läsförmåga helt nödvändig för att kunna tillgodogöra sig information och vara delaktig i ett demokratiskt samhälle. Alla elever behöver få förutsättningar att upptäcka läsningens möjligheter och utveckla sin läslust. Det ska dock ske i skolans verksamhet och inte på fritiden. Ska skolbiblioteken bli de nya fritidshemmen kanske? Naturligtvis är satsningen på skolbiblioteken och skolbibliotekarierna lovvärd. De fyller en väldigt viktig funktion under hela skolåret och inte explicit på loven.

Skolverket bör ägna sig åt skolans verksamhet i första hand och inte åt lovens läsning. Elever ska lära sig att läsa i skolan och på sin fritid, men inte explicit på ett lov.

Egentligen är det kanske inget nytt som ska hända på höstloven – ledigheten finns kvar, men retoriken kring höstlovet förändras.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Betygens roll måste förändras

En någorlunda enig lärar- och forskarkår hävdar att betygens funktion är att sortera eleverna i ”prima” och ”sekunda”. Genom sorteringen gynnas de elever, som från början fått förutsättningar att klara sig bra i gymnasieskolan. De får motivation genom de betyg de får. Dessa elever kan också vara säkra på att hamna långt fram i kön till de goda akademiska utbildningarna som leder till högstatusyrken.

För de svaga eleverna är betygen näst intill förödande. Genom kursbetyg (eller ämnesbetyg) får de klart för sig att de tillhör de sämsta eleverna. De saknar förutsättningar att följa med i undervisningen, men måste ändå delta i de täta proven. De tappar de viktigaste drivkrafterna för skolarbetet, lusten att lära och framgången i lärandet. De tappar också självförtroende och framtidstro.

I en blogg från den 31/12 2015 skrev jag om ämnesbetyg kontra kursbetyg. Regeringen har nu lagt ett förslag om att införa ämnesbetyg i gymnasieskolan. Regeringen tänker återinföra ämnesbetyg i gymnasie- och gymnasiesärskolan. För att man ska kunna avge ämnesbetyg krävs , enligt mitt sätt att se, förändringar så att ”kurser blir egna ämnen” eller att ”ämnen blir egna kurser”, eller tänker man sig kopplingen innehåll, kontroll och betyg på något annat sätt? Betyg och bedömning är trots allt en integrerad del av lärprocesserna.

Systemet med ämnesbetyg i en kursorganiserad skola haltar betänkligt och hur tänker ansvariga här? Betygssystem är kopplade till inhämtandet av kunskaper, färdigheter och förmågor, som sedan redovisas, kontrolleras, bedöms och betygssätts. Det bör under alla förhållanden vara fokus på undervisningens organisation och inte enbart på vilken typ av betyg som ska avges. Kursbetygen har visserligen kritiserats för att förhindra ämnesfördjupning, orsaka stress och bidra till ökade avhopp från gymnasieskolan i förtid. Varje kursbetyg blir ett slags slutbetyg. Vilka eventuella konsekvenser får ämnesbetyg för tillträde till högre utbildning behöver utredas.

Skolämnen är inga statiska konstruktioner. De förändras, utvecklas och avvecklas. Skolämnen förändras till beteckning, innehåll och form.  Ett skolämne utgörs av en rubrik för skolundervisning i ett bestämt och avgränsat område.. Ett skolämne är tänkt att innehålla sådant som gör att eleverna klarar sig bättre i livet och dessutom sådant som gör att hela vårt samhälle fungerar bättre. Givetvis ska dessa konstruerade skolämnen möjliggöra för eleverna att lära sig innehållet och lärare ska naturligtvis också kunna undervisa om detta innehåll. Detta har ibland varit problem som vi alla vet.

Skolan är politiskt styrd och politisk påverkan kan förändra skolämnena såväl till innehåll som till form. Vetenskapliga rön påverkar också skolämnen. På ett övergripande plan är det Sveriges riksdag och ansvarig myndighet, Skolverket, som anses ha stor betydelse för ett skolämnes framväxt och utformning, medan lärarna och eleverna betyder mest för skolämnens konkreta och praktiska genomförande i klassrummet. Tolkningarna av styrdokumenten är väldigt olika, vilket gör att ett ämnes praktiska inriktning förändras.

Lärarutbildningen används också ibland att förändra skolan. Dessutom har många lärarutbildare varit läromedelsförfattare. Läromedel har haft och har idag stor påverkan på skolämnesutvecklingen. Ibland har läromedlet till och med varit lika med kursen i ämnet, och inte de anvisningar som getts. Utrustning, lokaler och en rad andra faktorer påverkar också skolämnens utveckling.

Betygssystemet anses främja lärande, premiera hårt arbete och spegla de kunskaper eleverna faktiskt har. Varje lärare vet naturligtvis att så inte är fallet. Men vi låtsas, i alla fall.

Fler unga måste klara av gymnasieskolan med godkända betyg vare sig det är kursbetyg eller ämnesbetyg. En gymnasieutbildning är i det närmaste en förutsättning för att en ung person ska kunna få ett jobb och börja etablera sig i arbets- och samhällslivet. Signaler om att kursbetygen ökar risken för avhopp måste givetvis tas på allvar. Införandet av kursbetyg och målrelaterade betyg sägs ha minskat andelen som fullföljer gymnasieskolan.

Reagera på inlägget:

Är hemmet utan skuld till att fler barn mår psykiskt dåligt?

Relaterat

Allt fler barn och unga mår psykiskt dåligt. De är stressade och deprimerade. Nu anklagar Folkhälsomyndigheten skolan för att vara den främsta boven i dramat.

”De sjunkande skolresultaten och den ökade skolstressen ser vi som indikationer på att det är någonting i skolan som har förändrats. Skolan fungerar sämre och det har påverkat den här utvecklingen av psykosomatiska symptom", säger utredaren Petra Löfstedt i en intervju i till SvD.

Brister finns naturligtvis i skolan. Men om ett dygn har 24 timmar, så kan man räkna ut hur lång tid barn och unga tillbringar i skolan och hur lång tid de tillbringar hemma.

Jag påstår att de tillbringar mycket mera tid hemma än de tillbringar i skolan. Det gör att hemmet, eller var barn och unga nu håller hus, absolut inte kan vara utan skuld till barns- och ungas illamående. Sår man ut en lågstadieelevs totala skoltid på dygnets 24 timmar och räknar på ett år, tillbringar en lågstadieelev cirka tre timmar i skolan. De resterande timmarna har självklart också betydelse.

Nu är det en lång rad experter som smutskastar skolan och därmed alla som arbetar i skolan. Det är lärarnas fel.

Skolpolitiker får också sina fiskar varma. Det talas om reformhysteri och ett experimenterande i skolan som är skadligt. Har man glömt vad den statiska och stagnerade skolan kan betyda? Den svenska skolan är plötsligt ett skolpolitiskt misslyckande och i detta instämmer många kraxande olyckskorpar.

Det som orsakar illamåendet är skolans kravlöshet. Men det finns faktiskt andra omständigheter som man bör undersöka innan skolan och lärarna skåpas ut och sågas.

Ungdomar är exempelvis ständigt uppkopplade. De har ett så kallat ”internetliv” och ett ”verklighetsliv”. Det är svårt för många barn och unga att skilja på internetlivet och verkligheten.

Det är ett mycket snabbare samhälle idag. Stressen tycks då bara bli större och större, men det kan inte enbart vara skolans fel. Idag ska man vara online och man ska vara tillgänglig dygnets 24 timmar. Om man inte är online, så missar man en massa saker och man kan hamna utanför det sociala livet.

På sociala medier visar man också gärna upp hur lycklig, duktig och framåt man är. Det behöver naturligtvis inte vara sant. Ungdomar jämför sig idag på ett annat sätt än tidigare. Skolan rår inte för att det är problem med det verkliga livet och onlinelivet.

Det är helt förkastligt att anklaga skolan för att orsaka barns och ungas illamående. Skolan är ingen isolerad verksamhet från övriga samhället. Skolan är en del av samhället liksom hemmet också är. Det är naturligtvis så att barns och ungas illamående är komplicerat att bena ut och hitta orsakerna till. Det är inte enbart skolan som orsakar barns och ungas illamående.

Det är förödande av Folkhälsomyndigheten att ensidigt smutskasta skolan, lärarna och skolpolitikerna. Skolan i Sverige är inte problemfri, men den orsakar ändå inte ensam att barn och unga mår dåligt.

Det är förödande av Folkhälsomyndigheten att så ensidigt och kategoriskt kritisera den svenska skolan.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Bota lärarbristen med importerad kompetens

Tanken på att rekrytera lärare från utlandet har funnits mycket länge. Jag bloggade om detta i januari. Det görs och har gjorts försök med import sedan lång tid tillbaka. Det är en verksamhet som inte låter tala om sig särskilt mycket.

I Sverige anser vi att vår lärarutbildning är den allra bästa och vi vill inte ha dem som är sämre utbildade.

Malmö stad har försökt importera lärare från Danmark och Finland. Malmö stad anser, självkritiskt och glädjande nog, att Sverige inte alls är världsbäst på lärarutbildning. Andra länders lärarutbildning har sådana kvaliteter att de duger, menar man i Malmö Stad. Självklart är det så. Det finns till och med länder som har en bättre lärarutbildning än den svenska. Vi behöver bara resa över till Finland.

Nu tar politiker tag i lärarimporten och Moderaterna vill satsa hela 100 miljoner kronor för att rekrytera 5000 nya lärare från utlandet. Syftet är att motverka tidernas i särklass största lärarbrist.

Det är ett förslag i moderaternas skuggbudget. Moderatledaren Ulf Kristersson säger: På lång sikt måste vi ha fler lärare som vill bli lärare och stannar kvar i yrket. Men på kort sikt måste vi också se till att flera utbildade lärare kan komma till Sverige och vara lärare. Alltså fler tyska lärare som undervisar i tyska, engelska lärare som undervisar i engelska, säger moderatledaren Ulf Kristersson. 

Moderaterna hänvisar till Skolverkets senaste prognos som visar att det troligen kommer att saknas 80 000 lärare om 15 år om dagens examinationsnivå blir densamma. Moderatledaren menar att det främst handlar om språk och ämneslärare till grundskolans högstadium, gymnasiet och Komvux. 100 miljoner räcker för att marknadsföra Sveriges skola och dessutom ändra regelverket för att kunna importera kompetenta och professionella lärare.

Han har också ett annat radikalt förslag och det är att ta bort kravet på att man idag måste kunna svenska. Moderaterna vill dock inte ha samma undantag från svenska språket för lärare som redan finns i landet bland de nyanlända. För dem räcker snabbspåret, det vill säga möjligheten att på kort tid lära sig svenska och validera sina utländska examina.

Jag är sedan i augusti 2016 president i ATEE (Association for Teacher Education in Europe) och har goda kunskaper om europeisk lärarutbildning sedan 40 år tillbaka i ATEE. Det finns idag både lärarbrist och läraröverskott i ATEE:s medlemsländer i Europa. Det är märkligt att inte flera har tänkt på importera lärare från de länder som har stora överskott. Det gäller inte enbart språklärare, utan kan också gälla naturvetare som Sverige har stor brist på. Språket är inte alls något oöverstigligt hinder. Företag utbildar idag sin personal i andra språk på mycket kort tid för utlandstjänstgöring och det är alldeles självklart att lärare också kan utbildas mer effektivt än vad som sker idag.

Att importera lärare vitaliserar absolut den svenska skolan. Möten med utländsk lärarutbildning och utländsk kompetens utvecklar den svenska lärarutbildningen och den svenska skolan. Vi måste kunna se att även andra länders lärarutbildningar faktiskt duger i Sverige. Vi är inte världsbäst på att utbilda lärare, det gäller inte enbart dansk och finsk lärarkompetens. Det finns många andra länder som har mycket bra lärarutbildningar.

Import av lärarkompetens är ett utmärkt sätt att råda bot på den svenska lärarbristen och förnya och stimulera verksamheten i skolan och i högre utbildning.

Reagera på inlägget:

Vi sneglar på Nordamerika när vi skapar karriärstegar för lärare

Från departementet kom ett pressmeddelande i slutet av mars som handlade om att arbetet med att stärka läraryrket ska fortsätta.

Det handlar om att försöka få flera att vilja bli lärare. Det handlar också om att försöka att skapa bättre möjligheter för lärare att kunna utvecklas vidare i läraryrket.  

Många varken orkar eller vill vara lärare hela livet. Det ligger ett förslag om en så kallad ”karriärstege”, det vill säga en snitslad bana att följa mot högre höjder inom professionen. Nu är det alltså inte fråga om att byta yrke.

Det är inget nytt. Det finns ”karriärstegar” i stort sett vid alla amerikanska universitet i alla möjliga områden. Dessa ”carrier-ladders” kan man oftast studera om man går in via universitetens hemsida och söker.

Det finns olika sätt att bygga upp karriärstegar, eftersom de oftast bygger på det egna universitetets grundutbildning. De har naturligtvis också gemensamma drag. Det har länge funnits karriärstegar i Nordamerika och amerikanska lärare har sedan länge meriterat sig och gått vidare via karriärstegarnas rekommendationer. Vi importerar nu dessa idéer. Vi är sedan lång tid tillbaka vana att importera nymodigheter till lärarutbildning och skola från Nordamerika.

Svenska lärare har på helt egna initiativ kompetensutvecklat sig vid landets lärosäten sedan lång tid tillbaka utan karriärstegar. Jag minns att typstudenten vid Högskolan i Gävle på fristående kurser i många undersökningar var ”en medelålders yrkesarbetande kvinnlig lärare”. Många lärare gick ut och in på högskolan och var imponerande belästa och meriterade som inte arbetsgivarna brydde sig om.

Att värdera en lärarutbildning för fortsatta högre studier har varit komplicerat och många som skulle ha läst vidare har fått ta omtag, det vill säga ”läsa om” akademiska kurser för att bli behöriga att gå vidare.

Jag är själv ett bra exempel på detta. Jag fick 1979 läsa in en fil. kand. examen ovanpå lärarutbildningen, eftersom den inte var värd någonting i akademin, när jag skulle gå forskarutbildning. Detta nedsättande sätt att betrakta lärarutbildning har förekommit även senare. Det har funnits och finns stora problem att värdera grundläggande lärarutbildning på vägen mot högre studier på avancerad nivå och forskarutbildningsnivå.

Jag har hjälpt många lärare vidare inom akademin, oftast genom besvär över beslut. Resultatet i tillgodoräkning har oftast dessvärre blivit klent.

Det här med ”karriärstegar” är naturligtvis rätt och riktigt. En lärarutbildning räcker förstås inte hela livet ut. Kunskapsutvecklingen går snabbt och skolan måste hänga med när det gäller nya fakta och ny forskning, men också nya metoder och yrkesredskap. Regeringen ser att det behöver finnas bättre möjligheter att göra karriär inom läraryrket – utan att behöva byta yrke och arbetsplats.

Björn Åstrands utredning ”Med undervisningsskicklighet i centrum – ett ramverk för lärares och rektorers professionella utveckling” är nu början på ett statligt program för lärares och skolledares professionella utveckling. Det är komplicerat att skapa ett program för att utveckla läraryrket som profession, samtidigt som det ska utgå från de olika behov som lärare, skolor och huvudmän har. Å ena sida styrning, å andra sidan frihet. I Nordamerika syns lärare välja fritt sin egen karriär och karriärväg. I Sverige styrs de hårdare.

Därför behöver ”karriärstegarna”, säger regeringen, utvecklas så att professionen kan hänga nära samman med tilldelat ansvar och mandat. De som har ansvar för den kompetens som behövs i den egna skolan behöver ha möjlighet och mandat att påverka vilken kompetensutveckling som behövs. Individernas ambitioner och önskemål till utveckling behöver också bli mötta. Både styrning och frihet, hur det nu ska gå ihop?

Till detta, menar regeringen, behövs en nationell struktur för att möjliggöra framtida karriärvägar och vidareutveckling. Frågan är om det räcker med en enda struktur? I Nordamerika är det många olika strukturer. I Sverige har varje lärosäte sin egen lokalt utvecklade grundutbildning till lärare och behöver därför, enligt mitt sätt att se, en egen lokal ”karriärstege” också.

Arbetsgivarna behöver bli tydligare i att formulera både kortsiktiga och långsiktiga behov för medarbetares kompetensutveckling och föreslå hur denna kompetensutveckling som behövs kan möjliggöras. Är det dags att damma av och återupprätta det gamla B-avdraget? (Det betyder lön under studierna med ett visst avdrag på lönen).

Dessutom måste systemet med ”karriärstegar” vara anpassat till hur den svenska modellen för arbetsmarknaden fungerar och dessutom klara av att möta lokala behov och skilda förutsättningar hos enskilda skolor. Så många krav som måste vara uppfyllda innan Sverige får en karriärstege. Hur fungerar det inom andra professioner? Snitslar man banor till ingenjörer och ekonomer?

Det behöver skapas en nära samverkan mellan skolhuvudmän och universitet och högskolor om vi nationellt ska möjliggöra en gedigen professionsutveckling på vetenskaplig grund. Det behöver också byggas på beprövad erfarenhet så som det görs i Nordamerika. Universitet och högskolor ska vara basen i det framtida systemet.

Staten behöver förbättra utbudet av utbildningar och främja denna samverkan menar regeringen. Här kommer också, menar man, Cecilia Christerssons utredning om praktiknära forskning som en viktig pusselbit.

Utöver detta måste man också låta professionen bestämma när det kommer till bedömningar av skicklighet inom det egna ansvarsområdet. Det kan varken stat eller arbetsgivare ta över. Det är bra, men här är det nu många kockar som ska laga soppan.

Reagera på inlägget:

Sidor