Annons

Nya antagningssystemet kommer förbereda lärarna bättre för verkligheten

Relaterat

En granskning av förslaget ur blivande lärares perspektiv och ur yrkesverksamma lärares perspektiv. Det låter fantastiskt. Ett nytt ramverk för antagning till högre utbildning i allmänhet och lärarutbildning i synnerhet är på gång. Inte en dag för tidigt. Antagningen ska moderniseras och anpassas till samhällets behov. Det låter bra. Helt nödvändigt för blivande studenter i allmänhet och blivande lärarstudenter i synnerhet. 

Den som studerat utbildningskataloger och webbsidor för högre utbildning och har försökt att tillämpa nuvarande intagningsbestämmelserna applåderar. Inte ens professionella studievägledare har förstått sig på det nuvarande antagningssystemet. Lärarutbildningen har exempelvis varit den utbildning som haft flest särskilda behörighetskrav. 

Fuskas gör det på högskoleprovet också. En provledare som skulle hjälpa till att stoppa fusk, avslöjades som en del i ett fusknätverk. Rapporter visar också sedan långt tidigare att betyg sätts godtyckligt. Hur rättssäkert blir då den nya antagningen till högre utbildning och till lärarutbildning? 

Antagningssystemet ska i framtiden ha fokus på kompetens och nu ska man åter igen värdera arbetslivserfarenhet. Betygen ska tonas ned. Kompetenssom begrepp skall ersätta. Kompetens kan definieras som färdigheter eller egenskaper man använder för att uppnå det som krävs i en given situation. Alla kompetenser behöver sedan definieras och man behöver titta på vilka beteenden som är kopplade till kompetensen. Dessa ska beskrivas, bedömas och vägas ihop och vara grunden för antagning. Skolvärlden hade en intressant lista på lärarkompetenser som kan ge en uppfattning om vad det handlar om: 

1. Lärarlegitimation 77 %, 2. Pedagogisk 28 %, 3. Positiv 26 %, 4. Kreativ 25 %, 5. Flexibel 24 %, 6. Driven 23 %, 7. Nyfiken 20 %, 8. Ansvarsfull 14 %, 9. Tredje språk 13 %, 10. Initiativtagande 11,6 %, 11. Lyhörd 11,1 %, 12. Social 10,6 %, 13. Strukturerad 10,2 %, 14. Ledarskap 9 %, 15. Inspirerande 6 %.

Vissa utbildningar, exempelvis lärarutbildningen, skall dessutom få särskilda antagningskrav exempelvis i form av lämplighetsprov. Det är inte alls så enkelt, som det låter. Begreppet lärarlämplighet är ett mycket komplicerat begrepp, svårt att definiera och svårare mäta. Högre utbildning är dock viktigare än någonsin, men antagningskraven har varit komplicerade, men blir det mindre komplicerat om den nya förslaget går igenom? 

Idag finns det 100 000 nya lediga jobb som måste fyllas. Många av dessa jobb är lärarjobb.  Digitalisering och robotisering gör också att kompetensutveckling är nödvändig. 

Det är livslångt lärande det handlar om åter igen. Senaste stora satsningen på detta var i början av 2000-talet. Alla ska åter igen kunna studera hela livet. Det är utmärkt för trötta och slitna lärare som kan få påfyllning av nya kunskaper. Framtidens campus ska fyllas av människor i olika åldrar. Den nu rådande åldersrasismen ska tydligen avskaffas också? 

För att detta scenario ska bli möjligt krävs ett annat antagningssystem. En ny proposition ska läggas fram. Som fokuserar på kompetens, och ställer krav och samtidigt öppnar nya vägar. Det är tre grundstenar i förslaget. Den första grundstenen: Grundläggande behörighet ska uttryckas i kompetenser. Detta sätt att bedöma blivande studenter ska då se till att de som kommer in, ska ha de kompetenser som ser lättare till att de kan komma ut. Det ska alltså tydliggöras vad som krävs för att klara av en högskoleutbildning exempelvis till lärare. Detta har inte tidigare varit på agendan. Framför allt ska det nu fungera så, för dem som tagit en annan väg än gymnasieskolan. 

Gymnasieskolan skall alltså inte vara grundplåten för att antas. Det är intressant. Vad kommer detta att betyda egentligen? Det ska också utvecklas nytt behörighetsprov för att värdera bland annat arbetslivserfarenhet. Vad händer då med högskoleprovet? Ska det finnas två prov? Ett teoretiskt och ett mera praktiskt? Hur ska det nya provet bli mera rättssäkert? 

Den andra grundstenen: Det ska vara möjligt att centralt ställa särskilda krav till vissa utbildningar, exempelvis lämplighetsprov för lärarutbildningen. Den tredje grundstenen: Urvalet bland dem som blir behöriga kommer att fortsättningsvis utgå från att minst en tredjedel ska antas utifrån betyg, minst en tredjedel utifrån resultat från högskoleprovet och högst en tredjedel utifrån av högskolan bestämda urvalsgrunder. 

I propositionen förtydligas även att det ska gå att anta en mindre andel än en tredjedel utifrån högskoleprovet till utbildningar där det råder låg kon­kurrens om platserna och där högskoleprovet har en dålig förmåga att förutse studieframgång. Målet med det är att fler ska kunna läsa klart utbildningarna. Idag är avhoppen oroande stora från vissa studievägar.

Regeringens proposition har för avsikt att skapa fler vägar till högskolan och lägger fokus på kompetens. Kärnan är både och, dvs. både krav och rätt. Det är en politik som kommer skapa fler vägar till högre studier, men också göra det tydligare vad som krävs för att studera på högskolan. 

Det kommer att skapas bättre möjligheter att studera till lärare och att studera vidare för yrkesverksamma lärare i Sverige. Det nya antagningssystemet kommer också att främja ett tryggare arbetsliv.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Läxhjälp för miljoner är rena rama valfläsket

Relaterat

Föräldrarnas plånbok ska inte styra, menar regeringen, om elever ska få läxhjälp eller inte. Det blir möjligt för skolor att ansöka om pengar för att arrangera läxhjälp. Det är också möjligt för andra organisationer att ansöka om bidrag för att arrangera läxhjälp. Regeringen är alltså nu för läxor med en sådan ekonomisk satsning. Föräldrars plånbok har varit, menar regeringen, ett medel att skapa en ojämlik skola och det vill man förhindra med dessa nyligt anslagna och öronmärkta medel.

Debatten om läxor finns ständigt och jämt, och alltjämt saknas både riktlinjer och krav. Läxor tas för givna. Medlen som destinerats är säkerligen ett första steg i en hårdare reglering av läxor. Det är mest politiker och föräldrar som diskuterar läxor. Bilden av läxor är att det är något trist, tungt och jobbigt. Läxorna ger ofta barn och unga ett stressfyllt och tungt liv. Hur kan man då förstå fenomenet läxor i dagens skola?

Skolan är historiskt formad och en tillbakablick visar att folkskolan inte alls tillkom enbart för att man skulle lära sig att läsa och skriva. Bönderna lärde sitt husfolk att läsa och skriva långt före folkskolans tillkomst. Vid 1800-talets mitt, när kyrkan höll på att tappa greppet om det svenska folkets liv och leverne, inrättades folkskolan som kyrkans förlängda arm och folkskolan skulle, vid sidan av kyrkan, disciplinera svenska folket. I det perspektivet kan man absolut förstå läxor. Det handlade om att ge en god arbetsfostran så att barnen och ungdomarna skulle kunna utvecklas till dugliga och ansvarskännande samhällsmedborgare. Den inställningen lever kvar.

Lär man sig bättre med läxor? Det är inte alls säkert. Det beror naturligtvis på många olika saker. Många äldre minns säkert utantilläxorna, särskilt psalmverserna. Hade man bra stöd hemma lärde man sig lustbetonat och effektivt. För många barn fanns inget stöd alls och då blev det istället bakläxa och mycket olust.

Multiplikationstabellerna var vanliga hemläxor som då handlade om ett mekaniskt rabblande för att befästa. Om repetition är kunskapens moder, så kanske läxorna fungerade bra. Läsläxorna handlade om att läser man mer, så blir man en bättre läsare, men frågan är om det ska ske med av regeringens betalda läxhjälp?             

Att gå till skolan behöver man för att utvecklas till en social samhällsmedborgare, inte enbart för att lära sig saker. Lära sig saker kan man göra överallt i samhället. Barn och ungdomar behöver alltjämt disciplineras för att bli goda och ansvarskännande samhällsmedborgare, men är hemläxor till vissa skolor och organisationer, betalda av regeringen, ett bra sätt att skapa en jämlik skola? Tveksamt, anser jag.

Läxor kan vara något som gör att barnen/ungdomarna lär sig att ta ansvar för sitt eget arbete, samtidigt som föräldrarna kan få en inblick i vad deras barn arbetar med i skolan. Läxor fungerar då som en slags information för föräldrar/vårdnadshavare. Läxor kan däremot absolut inte handla om att lära sig nya saker.

Skolarbetet ska utföras i skola under ledning av de professionella lärarna. Att överlämna till andra organisationer etc. att ta över lärarnas arbete är ett felaktigt tänkande. John Hattie, en australiensisk forskare, har gjort en forskningsöversikt där över 80 miljoner elever ingår. Hatties slutsats är att läxor generellt har en förhållandevis liten effekt på elevers lärande. För yngre barn kan svåra och trista läxor dessutom ge en negativ effekt och minska elevernas motivation för skolarbetet. Rätt utformade läxor med bra återkoppling och diskussion kan kanske vara bra, särskilt för de lite äldre eleverna. ”Konkret innebär detta att läxor, där lärarna inte aktivt diskuterar innehållet i elevernas svar, inte är en effektiv undervisningsstrategi”, skrev Skolverket när de berättade om Hatties forskningsresultat.

De öronmärkta medlen till vissa, skapar ändå olika förutsättningar för eleverna för skolarbetet och bidrar ändå till en ojämlik skola. Det är viktigt att regeringen funderar över läxor, inte bara stödjer läxhjälp ekonomiskt. Ska det vara läxor och läxhjälp? Beslutet om läxor, ska enligt mitt sätt att se, överlämnas till de professionella, dvs. lärarna, att hantera och framför allt att besluta om. Lärare har ett uppdrag att ansvara för verksamheten i förskola/skola. Läxor är och förblir en del av skolarbetet och hör därför till de professionella lärarnas ansvar och uppdrag. Hur ska man då få någon ordning och reda på läxor i skolan med stöd till vissa skolor och dessutom till vissa organisationer?

Ge skolan och lärarna tydliga mål och överlåt med fullt förtroende till de professionella lärarna att besluta om och i övrigt hantera läxorna i samråd med eleverna. Stärk basanslaget i stället för att skapa ett ansökningsförfarande. Vilken kvalitetsgaranti tänker sig regeringen ge för de organisationer som arbetar med läxhjälp på statliga medel?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Inträdesprov löser inga problem

Relaterat

Nu är det dags igen. Högskoleministern Helene Hellmark Knutsson föreslår lämplighetsprov för intagning till lärarutbildningen. För vilken gång i ordningen? Jag har tappat räkningen. Inträdesprov löser inte vare sig skolans eller lärarutbildningens kvalitetsproblem.

Först en tillbakablick: Inträdesproven upphörde 1968, då seminariet ersattes med lärarhögskolan. Det har förekommit lokala inträdesprov sporadiskt och det förekommer även idag, 2018, exempelvis vid några universitet och högskolor.

Dessa inträdesprov arrangerades lokalt och de ägde rum under en till tre dagar. Seminarierna fylldes ett par gånger per år av nervösa blivande seminarister, som fått en inbjudan att delta. Inträdesprov genomfördes både till höst- och vårintag. Upp till fem delprov kunde förekomma.

Ett exempel från Folkskoleseminariet i Gävle, sensommaren, 1964: En lärare i pedagogik samtalade med den blivande seminaristen om varför han/hon ville bli lärare och vilken bakgrund den sökande hade, och om den lämpade sig för att studera till lärare. Därefter kom två lektionsliknande prov, som handlade om förmågan att kunna berätta och beskriva. Ibland engagerades övningsskolans elever, men lika ofta var det seminariets lärare som var åhörare.

Seminaristerna fick ett ämne och endast en kort stund att förbereda sig på, för att sedan framföra denna presentation. Seminaristerna fick också prov i övningsämnena och de fick såväl sjunga upp, som spela upp, eftersom musik var obligatoriskt för småskollärare. Det samlade resultatet av inträdesprovet vägdes samman med examensbetyg från realskolan eller från gymnasiet. Några motiveringar gavs inte till de bortsorterade.

Dessa inträdesprov sades mäta ”lärarlämplighet”. Ett begrepp som är synnerligen svårdefinierat och svårt att mäta.  

Om inträdesproven över huvud taget mätte någonting diskuterades, eftersom olämpliga studenter ändå kom in och dessvärre kom de också ut som lärare. (I vilken yrkesutbildning går detta att förhindra, förresten?)

Någon utvärdering fanns inte, för dessa inträdesprov, och tilltron till inträdesprovens sorteringsförmåga var högeligen blandad. Det var rutinerade lärarutbildare som administrerade proven. De hade sett många blivande lärare och de hade naturligtvis erövrat en viss förmåga att se om en person hade förutsättningar att utbildas till lärare eller inte. Det man förmodligen tittade på var kontaktförmågan, kommunikationsförmågan och intresset och engagemanget. Inträdesproven avvecklades och antagningen blev mer enhetlig i högskolan 1977.

Lärarlämplighet, eller förutsättningar för att utvecklas till en god lärare, är ett komplicerat begrepp. Man kan inte mäta det som krävs genom några hemsnickrade inträdesprov. Det finns inte heller så många rutinerade lärarutbildare idag som har förmåga att sortera bort olämpliga lärarstudenter. Idag finns förresten inga lärarutbildare alls. Det finns lärare i högskolan med tjänstgöring på lärarprogrammet och det är något annat än en rutinerad lärarutbildare.

Förr fanns det krav på lärarutbildare att de skulle ha egen lärarutbildning och egen erfarenhet av skolan, men några särskilda krav finns inte på högskolan idag. Lärarprogrammet har blivit hela högskolans program med allt vad detta innebär.

Det är viktigt att först och främst se problemet ur studenternas perspektiv. Det handlar om att hjälpa de studenter som inte platsar i läraryrket. Att vara lärare och inte ha förutsättningar för läraryrket är en ren katastrof såväl för individen själv, som för alla som individen möter.  

UKÄ menar att det idag finns en hel rad olämpliga studenter, som borde avskiljas från lärarutbildningen. Många auktoriteter anklagar lärarutbildningarna för att de inte har fullgjort sin uppgift när de examinerat lärare som absolut inte borde ha blivit lärare. Kanske ligger det något i anklagelserna. Men det gäller andra utbildningar också, förstås.

Vad kommer återinförandet av inträdesprovet till lärarutbildningen att betyda? Idag finns det knappast någon möjlighet att kasta ut dem som arbetar i skolan utan någon som helst utbildning. Om det inte finns tydliga krav på att lärare ska ha adekvat lärarutbildning, så hjälper det knappast att avhysa lärarstudenter från lärarutbildningen, då de utan vidare kan börja arbeta som outbildade och obehöriga lärare istället.

De flesta människor anser sig dessvärre vara experter på skolan. Alla vuxna har gått i skolan i många år och tycker sig veta vad de pratar om. Dessa ”kvasiexperter” är förödande för skolan. Det finns ett politiskt tyckande på en mycket svag grund, om hur vi ska göra för att komma till rätta med skolans problem. De som egentligen borde tillfrågas om skolans problem är de utbildade och utexaminerade professionella lärarna som arbetar i skolan.

Till skillnad från andra verksamheter, exempelvis vårdområdet, betraktas lärarna snarare som en del av skolans problem, än de experterna på skolans område som de faktiskt är. Lärare hörs inte och de tillfrågas inte.  Det har att göra med att lärarna också sitter på de anklagandes bänk och utgör skolans problem, enligt många kvasiexperter. Skolans lärare är de som ställs inför detta politiska tyckande som resulterar i ständiga omorganiseringar efter vad som för tillfället är politiskt korrekt. Nu är det exempelvis politiskt korrekt att tycka att inträdesprov är en bra modell för ”att skilja agnarna från vetet.” Inträdesprov är absolut ingen som helst garanti för att vi inte får in mindre lämpliga lärarstudenter i lärarutbildningen.

Jag instämmer till fullo i före detta kanslern Anders Flodströms yttrande i LR:s tidning: ”Alla ska komma in på lärarutbildningen - men alla ska inte komma ut.”

Relaterat

Reagera på inlägget:

Renässans för estetiska ämnen – då lyfter våra elever

Inte nog med att ämnesbetygen är på väg tillbaka, nu kommer estetiska ämnen tillbaka i gymnasieskolan också. Det är verkligen ett glädjande besked för oss alla som anser att estetiska ämnen är viktiga för bildning, lärandet och kreativitet.

Man lär sig mer och bättre med hjälp av de estetiska ämnena, men de estetiska ämnena är inte bara hjälpgummor till andra ämnen. De har ett viktigt egenvärde för ungas utveckling.

Estetiska ämnen togs bort som obligatoriska genom gymnasiereformen 2011, när Alliansen regerade. Estetiska ämnen var inget alliansen värnade om. Inget mera flum med musik, bild, drama eller slöjd. Det skulle pluggas matte och historia i stället. Den rödgröna regeringen gillar däremot estetiska ämnen och agerar därefter.

Sedan gymnasiereformen 2011 har allt fler elever valt bort estetiska ämnen. På många gymnasieskolor har de estetiska ämnena helt försvunnit, liksom givetvis tillhörande lärarkompetens. Nu återkommer ämnena, och lärarkompetensen måste fram, hur nu det ska gå till?

Ett estetiskt ämne införs nu på alla nationella program i gymnasieskolan. Förslaget föreslås träda i kraft redan från 1 januari 2019. För att få in ett estetiskt ämne på 50 gymnasiepoäng kommer gymnasiearbetet att minskas med lika många poäng, som på så sätt halveras. Undantaget är de estetiska programmen där karaktärsämnena förstärks med 50 poäng.

Forskning visar att undervisning i estetiska ämnen även leder till att eleverna lär sig teoretiska ämnen bättre. Det är intressant och spännande. Studier framtagna vid Karolinska Institutet visar att dans och musik stimulerar lärandet av teoretiska ämnen som till exempel matematik.

Forskningen visar också att elever mår bra av att utöva kulturella aktiviteter och röra på sig för att bättre träna hjärnan. Inte bara sitta stilla och räkna, skriva och läsa. En gymnasieskola med sång, musik och konst på schemat, skapar balans mellan återhämtning och energi och blir roligare och mer intressant för eleverna.

Att musicera eller utöva kulturella aktiviteter sätter tydliga avtryck i barns och ungas hjärnor. En kanadensisk studie av sexåringars IQ visade att barn som ägnade sig åt kulturella aktiviteter ökade sin IQ mer än genomsnittet.

Forskare vid Karolinska Institutet, vars mål var att identifiera vilka faktorer som leder till framgång i skolan, kunde hitta en klar faktor: musicerande. De barn som musicerade hade en annan utveckling av sitt logiska tänkande och sitt arbetsminne, det vill säga förmågor som är direkt avgörande för skolprestationen. Dessa rön var signifikanta, även när man hade tagit hänsyn till klasstillhörighet.

De här forskningsresultaten går stick i stäv med hur Alliansen förändrade gymnasieskolan där de estetiska ämnena togs bort. Estetisk verksamhet är viktigt ur många aspekter, dels vill ingen leva i ett sterilt samhälle, utan vare sig musik, konst eller andra konstnärliga uttryck, dels är ingen människa hel utan de estetiska uttrycken. Hjärnan är ”kulturell” och behöver stimulans på många olika sätt för att utvecklas optimalt.

Reagera på inlägget:

Behöver professionella lärare en läsa-skriva-räkna-garanti?

Den här bloggen handlar om behovet av en läsa-skriva-räkna-garanti i den svenska skolan.

Med de mål och de skrivningar som redan finns i styrdokumenten kan man verkligen undra om en läsa-skriva-räkna-garanti verkligen är nödvändig? Den som regeringen utlovade redan 2014 innebär att skolorna nu ska vara skyldiga att kartlägga alla elevers kunskaper i svenska, svenska som andra språk och matematik redan från förskoleklass och dessutom sätta in åtgärder för de elever som riskerar att inte nå målen.

Om den nya läsa-skriva-räkna-garantin går igenom ska den träda i kraft till läsåret 2019, säger Gustav Fridolin. Det skulle bli ett år senare än planerat och bygger på att den regering som tillträder efter valet vill genomföra lagstiftningen. Gustav Fridolin tror att den här läsa-skriva-räkna-garantin kommer att bli verklighet, men regeringen drar ändå tillbaka sitt förslag om att införa den. Varken Sverigedemokrater eller Alliansen stöder.

Enligt min tolkning av skolans styrdokument finns den skyldigheten idag utan den så kallade garantin. I varje fall för de elever som har problem med att läsa, skriva och räkna. Frågan är om skolans lärare behöver ett beslut som handlar om att bli skyldiga att kartlägga alla elever oavsett om de har problem eller inte?

Klart att kritikerna anser att det handlar om ökad administration. Det Sveriges lärarkår för yngre elever minst av allt behöver just nu är mer administration och ökad skyldighet att testa. Professionella lärare för de yngre eleverna behöver inte ens instrument för kartläggning. En rutinerad lärare kan avgöra eventuella problem utan särskilda instrument. Erkännande av professionell kompetens behövs däremot.

Det är intressant med användningen av begreppet garanti. Vi har en vårdgaranti. Nu blir det plötsligt en skolgaranti.  

Bra för valutgången i höst säkerligen. Garantier mobiliserar väljare. Garanti är något som en ”säljare” (skolan) kan lämna utöver de rättigheter man som ”köpare” (elever) har, enligt lag (skollagen). Om säljaren (skolan) inte har lämnat någon garanti betyder det inte att man (eleven) går miste om sin lagstadgade reklamationsrätt, hur den nu ser ut i skolan.

”Det här är ingen som helst garanti för mer och bättre kunskap, utan det är en garanti för mer administration, mera tester och mera blanketter för lärarna för de yngre barnen”, säger Christer Nylander som är vice ordförande i utbildningsutskottet, Liberalernas skolpolitiske talesperson. Det är förstås också ett allvarligt underkännande av professionella lärares bedömningsförmåga, och en applåd för den så kallade mäthysterin.

”Det är dags att ge våra barn nyckeln till den framtid som vi vet att de är värda”, säger Gustav Fridolin. En läsa-skriva-räkna-garanti ska tas fram, så att insatser kan sättas in snabbt. När förslaget kom i höstas avstyrkte flera tunga remissinstanser, däribland Skolverket och såväl Sverigedemokraterna som allianspartierna motionerade också.

När riksdagen ska fatta sitt beslut om läsa-skriva-räknagarantin är ännu inte bestämt. Men att åtgärdsgarantin som är tänkt att garantera att en elev i behov av stöd ska kunna få sina behov kartlagda och tillgodosedda från förskoleklass, ska träda i kraft i höst som planerat, verkar allt mindre sannolikt.

Att nu gå in och detaljstyra på politikernivå är helt fel. Politiker ska sätta mål och ge resurser, inget annat. Det ska överlämnas med varm hand till de professionella lärarna hur man ska göra för att nå målen. Varje professionell grundskolelärare bedömer naturligtvis elevers behov av särskilt stöd. Däremot kanske det inte finns ekonomiska ramar för detta. Det är däremot en viktig politikerfråga.

Jag är helt övertygad om att professionella lärare dagligen arbetar med att förstärka elevernas möjligheter till att läsa, skriva och räkna.

Reagera på inlägget:

Sidor