Annons

Corona stänger klassrummen – men stoppar inte vår undervisning

Från och med idag rekommenderas vuxenutbildningen att bedrivas helt på distans. Folkhälsomyndigheten bedömer att hotet från covid-19 ökar. Virusets spridning har fått konsekvenser som åtminstone jag inte kunde föreställa mig. Men som det ofta är förstår man inte vidden av något förrän man själv påverkas, som nu när vi sitter hemma, när skolorna stänger. 

Men undervisningen, den fortgår. Hur tar vi oss an det när tiden är så knapp?

Först ska det sägas att vuxenutbildningen har väldigt olika elevgrupper. Jag har själv undervisat elever på sfi som inte haft ett enda skolår i bagaget, såväl som elever med ett helt liv inom skola och universitetet. Alla studerar de från och med idag på distans.

Vissa skolor kanske är förberedda med en väl använd (och väl fungerande) lärplattform där elever och lärare är ständigt aktiva. Andra skolor har nyligen bytt lärplattform, är kanske själva i uppstarten att lära sig den och undervisar elever utan större vana av vare sig självstudier eller det digitala. Jag har upplevt båda världar. Var befinner du dig?

Var du än är, är det viktigt att vi håller ihop nu. Och jag märker hur vi inom skolan svetsas samman.

Igår kväll träffade jag tiotalet kvällslärarkollegor online via en plattform för distansundervisning, som varken de eller jag använt förut. På torsdag kväll håller jag min första distanslektion med det. 

Och jag skriver verkligen inte det för att klaga, utan för att det kändes bra. Det kändes bra att vi snabbt gjorde det bästa av en svår situation, fick stöttning och nu kan fortsätta utöva yrket. Vi fortsätter att undervisa även när ett virus tagit sig in och håller klassrummen stängda. 

Jag ser också hur skolpersonal från hela landet hjälper varandra i sociala medier. Trådar om material, arbetssätt och uppmuntrande ord flödar. Idag är ingen lätt skoldag, men att vi visar oss som ett stort kollegium är stärkande.

Så, jobbar du också hemifrån idag? Har du distansundervisning? Du ska veta att inget av det är samma sak som ensamarbete. Om du inte har hört något från dina kollegor än idag, hör av dig till dem. Vet att dina kollegor, din skola, skolor i hela kommunen och landet står inför samma sorts svårighet. Och vi möts i allehanda forum för att snabbt lista ut hur vi ska fortsätta undervisa våra elever så bra vi bara kan.   

Det som verkar ha börjat på en skaldjursmarknad i Kina har nått hit. Covid-19 skickade idag hem hela vuxenutbildningen. Men vi stänger inte för det. När situationen kräver det, behöver vi inte ringa in till lektion för att bedriva undervisning. 

Reagera på inlägget:

Kritisk läsning efter Tinder

Jag träffade min sambo på nätdejtingappen Tinder, trots min presentationstext där. Jag vill inte återge den ordagrant, men föreställ dig värsta tänkbara klyschor om friluftsliv och passion för matlagning, blandat med göteborgska putslustigheter. 

Men hade jag vetat då vad jag vet idag om kritisk läsning, skulle den där presentationstexten aldrig behövt se dagens skärmljus.

Vad är det då jag vet idag, som kanske kan vara till nytta för dig som lärare också? I det FoU-projekt som jag och två kollegor bedrivit, besvaras den frågan i detalj. Vi undersökte hur man kan undervisa vuxna elever i svenska som andraspråk i just kritisk läsning, men resultaten är gångbara för många fler ämnen, tror vi.

Vi fick en dag i veckan avsatt åt projektet under två års tid, tilldelades en extern handledare och ingick i ett nätverk med andra projekt. Så gissa om vi ville göra det här rätt. Vi djupdök i fältet kritisk läsning och genomförde nya undervisningsmodeller som vi filmade och sedan analyserade.

Så vad såg vi för resultat på elevernas lärande?

Ingen utveckling. Inte särskilt engagerade elever, undervisningen hade för många och långa genomgångar. Allt arbete i soptunnan?

Nej, vi hade möjlighet att göra om och göra rätt, med stöttning av handledare och nätverket. Skillnaden blev flippad modellering, massa fler inslag av multimodalitet och digitala verktyg. Det blev också mycket mer tid till interaktiva övningar i olika elevkonstellationer. Elevernas engagemang sköt i höjden och resultaten på testen förbättrades också.

I vår rapport står det om vikten att i den kritiska läsningen synliggöra sin egen och andras “världsbilder”, analysera texters “värdeladdade ord” och “urvalet av röster och information” som författaren gör. Det är en del av ämneskunskaperna som verkar behövas. Men en minst lika viktig sak som jag tar med mig från projekttiden är detta:

  • Det finns inget som ger så hållbara undervisningsförändringar som professionellt lärande för lärare – som tillåts ta tid. Förändringar i ens undervisning blir inte alltid som man tänkt sig när planeringen på kammaren möter eleverna i klassrummet. Lämnas vi ensamma i de motgångarna kanske vår vilja att pröva nytt försvinner. 
  • För att både vilja och våga testa nytt hjälper det oerhört med avsatt tid, kollegialt samarbete, externt stöd och lärarnätverk. Det är undervisnings- och kompetensutveckling när den är som bäst.
  • Därför säger jag nej tack till dess alltför vanliga motsats: spretiga kompetensutvecklingsinsatser och kontextlösa inspirationsföreläsningar. Utvecklingsaktiviteter som inte tar avstamp verkliga svårigheter i vår undervisning och våra elevers lärande, måste förpassas till skolans skrothög. 

I vårt fall handlade det om elevernas förmåga till kritisk läsning. Det är en förutsättning för vuxna elevers aktiva deltagande i samhällslivets alla arenor: den politiska, den professionella och den sociala (nätdejting inkluderat för de som vill). 

Vad är framgångsreceptet för din undervisningsutveckling?

***

Vad upptäckte jag då för fel i min nätdejtingpresentation när jag började läsa mer kritiskt? Jo, innehåll i stil med “glad göteborgare som hamnat på fel sida landet (...) älskar friluftsliv och att laga härliga middagar med vänner” uppvisar tydliga brister i min förståelse för hur de där aspekterna världsbild, ords värdeladdning och urval av information påverkar läsaren. På vilka sätt får du lista ut själv. 

Har kanske du också någon egen text som skulle behöva läsas med mer kritiska ögon?

Reagera på inlägget:

Vad bestämmer en lärares status?

Jag förstod sent att för många har läraryrket låg status. Ovetskapen kan ha berott på min egen skolgång, där ingen av killarna i min gymnasieklass läste vidare på universitet. Och jag minns att jag skämdes när en av dem sa att jag skröt när jag pekade ut min universitetsbyggnad i Göteborg. Det var skryt att läsa till lärare.

Färska studier visar att svenska lärare anser att yrket inte har hög status i samhället. Det har visserligen gått från 5 procent 2013 till 11 procent idag, men internationellt sett ligger vi ändå relativt lågt. I Finland anser 57 procent av lärarna att deras yrke har hög status. Hur kan vi ligga så långt efter?

Jag har hört många lärare nämna till exempel arbetsmiljön, lönerna och skolmarknaden som orsaker till den låga statusen. Vissa av de sakerna har blivit bättre på sina håll, men mer behöver göras. 

Men är status ens något att bry sig om? Jo, status är viktigt för det kan påverka de som går och väger mellan vilket yrke de ska utbilda sig till. Statusyrken tenderar att locka högpresterande studenter.

Status är också viktigt för hur det känns att vara lärare. Du håller kanske inte med om det, men för många är status en del av att känna yrkesstolthet, även i sociala sammanhang. 

När ens väns vän frågar “så, vad sysslar du med då?”, hur tycker du det känns att svara “jag är lärare”? Om du tillhör de 89 procent som inte tycker att läraryrket har hög status, påverkas kanske din känsla. Möjligen påverkas den också om du möter en medlidsam reaktion i stil med “Oj, är inte det tufft?”

Under min egen universitetstid skojade lärarstudenter om att under rätt förutsättningar, det vill säga hög musik och några glas innanför västen, kunde ordet lärare misstas för läkare, om någon frågade vad man studerade till. Jag undrar om någon läkarstudent någonsin hoppats på det motsatta. 

Slutligen tror jag också att statusen hänger ihop med hur vi ser på vad man kan som lärare. Och hur användbart det kunnande anses vara i andra sammanhang. En lärarvän som sökte ett jobb utanför skolans värld frågade mig “Vad kan jag egentligen, förutom att bara undervisa?”. 

Men att kunna undervisa är verkligen inte så “bara”. Att få en grupp med 30 individer att dra åt samma håll, vilja lära sig något som de inte visste att de ville lära sig och att skapa en positiv lärmiljö är ovärderliga färdigheter i de flesta yrken som handlar om att leda människor. Bra lärare är experter i ledarskap, lärandeprocesser och relationsskapande. Inom vilka andra yrkesområden tror du själv att dina lärarerfarenheter skulle komma till användning?  

För mig är läraryrket ett statusyrke, oavsett vilka ämnen du har eller i vilken skolform du undervisar. Och andra delar av arbetsmarknaden ska vara mycket glada om de lyckas anställa en lärare för att leda och lära ut på deras arbetsplats.

Vad upplever du att läraryrket har för status och vad påverkar statusen? 

Reagera på inlägget:

När blev en nedskärning en anpassning?

Relaterat

Det sparas i skolan. Jag har många lärarvänner som upplever det. En av dem jobbar på en skola som i år varit ganska omskriven för sina stora nedskärningar i personalstyrkan. Nedskärningarna kallades vid något tillfälle “anpassningar”. Får man inte säga nedskärningar i skolan längre?

Känslan hos många inom skola är densamma: det talas inte klarspråk. Beror det på att man rent språkligt vill sminka över problemen? Finns det några bra exempel på när det har fungerat i samma veva som man säger upp personal?

Att samhället ibland behöver göra nedskärningar och besparingar är det inte mycket att säga om, men det är hur de emellanåt förmedlas inom skola som många vänder sig emot. Inte ska väl skolan behöva bli som till exempel tv-bolagen, som kallar en “prishöjning” av ditt tv-abonnemang för en “prisjustering”.

Anpassningar, effektiviseringar eller utveckling av arbetet i skolan får inte bli eufemismer för nedskärningar. För de tre första orden är verkligt viktiga i skolans kontinuerliga förbättringsarbete. Men vilken lärare tycker det ifall orden i praktiken bara betyder mer tidspressade arbetsdagar till följd av mindre personalstyrka? 

Vi har alltid bytt ut ord på saker och företeelser för att orden ska fungera bättre i vår tid. Åsikten “kalla det för vad det är”, yttrar vi nog alla lite godtyckligt utifrån vår språkkänsla och ideologiska läggning. 

Ändå kan det vara tillfälle att reagera när ord på något som är uppenbart negativt, byts till ett ord som låter positivt. Särskilt om ordet beskriver något som har konkret, negativ inverkan på vår skolvardag. 

Så fortsätt kalla en nedskärning för en nedskärning. Blanda inte ihop det med något annat. 

Finns det några språkliga försköningar inom skolans värld som du själv vänder dig emot?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Nya villkor för lärare – hur blir det nu med förtroendetiden?

Vi ska få nya villkor för semesteranställda lärare på delar av komvux i Stockholm. Jag har förstått att förtroendetid (eller förtroendearbetstid) är en punkt där man har haft delvis olika uppfattning. Utan att vara helt insatt i hur diskussionerna går, har jag som de flesta lärare en del tankar kring förtroende och läraryrket. 

Ska lärare ha förtroendearbetstid? Om ja, hur mycket? 

Personligen motiveras jag av tillit och frihet under ansvar, vilket förtroendearbetstiden bidrar till för mig. I praktiken utnyttjar jag ändå ganska sällan alla våra sju timmar i veckan. Men självklart ser lärares behov och livspussel väldigt olika ut. Hur använder du din förtroendearbetstid?

Det finns också forskning (till exempel Katz & Ain Dack 2017) som tar upp hur självstyrning leder till bättre arbetsprestationer. En anledning till det är att vi just blir mer motiverade när vi ges möjlighet att göra våra egna, professionella val i arbetet. 

Att inte ha den här valfriheten på pränt i sina arbetsvillkor, kan leda till att man måste fråga om att till exempel få jobba från annan plats de där timmarna i veckan. Det behöver inte nödvändigtvis leda till förändringar i ens arbete (så länge svaret är ja vill säga), men det minskar ändå självstyrandet i någon mån. Varför skulle man då vilja göra det?

De nackdelar som ibland lyfts med förtroendearbetstid är bristande tillgänglighet och ökad stress. 

Tillgängligheten handlar om att framför allt eleverna ska kunna komma i kontakt med sina lärare vid behov, något som vid tillfällen skulle hindras av förtroendearbetstiden. Jag har själv inte upplevt det här problemet på de skolor jag varit på. Mina elever söker nästan uteslutande mig via lärplattformen, mejl eller någon enstaka gång på telefon, så även om jag skulle jobba hemifrån just då, kan jag ändå svara.

Den andra nackdelen som framhålls är att förtroendearbetstid kan leda till mer stressade lärare, eftersom man inte får stöttning i sin arbetsuppläggning utanför undervisningen. Gränserna mellan arbetstid och fritid riskerar att delvis suddas ut. Som följd sitter du och bedömer elevtexter mitt i fredagsmyset. 

Samtidigt kan man fråga sig om det beror på att man som lärare bara råkat lägga upp arbetsveckan så, eller om det är arbetsbördan som tvingar fram att man inte kan titta på ”På spåret” i lugn och ro. Men om det här är ett problem som man menar beror på förtroendearbetstiden, tänker jag att det ändå finns mer motivationsstärkande sätt att komma till rätta med det än att reducera den för alla lärare. 

En lösning är att frigöra tid åt att kollegialt under en period synliggöra hur vi lärare arbetar, när vi inte står i klassrummet. 

Vi för först loggbok. I en sådan skulle vi till exempel kunna skriva ner hur mycket tid vi lägger på bedömning, planering, navelskåderi, Youtube och dokumentation (inräknat den nya, men högst temporära loggboken). 

Dessutom reflekterar vi kring till exempel våra sätt att bedöma och planera. Är du en sådan som går loss med rödpennan eller fyller du i matriser? Planerar du kursen baklänges eller låter du den mer ta form medan den pågår?

Sedan samtalar vi om vår tidsanvändning och våra arbetssätt i kollegiet. På så vis får vi idéer och praktiska råd kring hur vi kan jobba både kvalitativt och effektivt. 

Jag är nämligen helt övertygad om att vi alla har kollegor som i vissa avseenden utnyttjar sin arbetstid bättre än oss. På samma sätt som att du och jag säkert har något smart arbetssätt som skulle kunna komma fler kollegor till gagn. 

Jag vet inte vad den optimala siffran för förtroendearbetstid är, och den kan säkert variera mellan skolor. Vissa skolor har testat 100% förtroendetid, medan andra reducerat den, med lyckade resultat i båda fall. Jag hoppas och tror att arbetsgivare och fack genom sina helhetsbilder av verksamheternas behov kan komma fram till en rimlig siffra för delar av komvux i Stockholm.

Något jag däremot vet är att tillit är helt centralt för både enskilda lärare och kåren. Det bidrar till en inre motivation som gör oss till bättre lärare. Och förtroendearbetstid kan vara ett sätt att skapa just den här motivationshöjande tilliten. 

Om fler ska vilja stanna i yrket och nya lärare söka sig till våra arbetsplatser, måste starkt förtroende tillsammans med goda förutsättningar för lärare genomsyra skolan.

Tycker du att lärare ska ha förtroendetid? Om ja, hur mycket ska det vara?

Reagera på inlägget:

Sidor