Annons

7 steg: Så skapar du mer meningsfulla möten

Hur många meningslösa möten har du suttit dig igenom? Tid som du kunde lagt på att planera, bedöma eller hänga vid kaffemaskinen, går istället till att lyssna på ändlösa diskussioner om sådant som för länge sedan lämnat dagordningen. 

Vi känner igen de mötena. Vi känner igen dem eftersom vi förstås (eller förhoppningsvis) också deltagit på de motsatta. Alltså möten där alla får komma till tals, där vi löser klassrumsnära svårigheter eller skapar undervisningsupplägg. 

Men är det lättare sagt än gjort att få till meningsfulla möten? En gång höll jag själv i ett möte där vi skulle forma nya arbetsgrupper. Efteråt sa en lärare till mig att hon kände att jag lett processen på ett sätt så att hon hamnade utanför. Det gav mig en rejäl tankeställare.

När jag pratar med lärare på andra skolor och vänner i andra yrken, verkar just möten upplevas som en tidstjuv. På min skola har uppfattningen om möten förändrats genom åren och skattningen av mötens effektivitet har gått upp i medarbetarenkäter. Jag tror att åtminstone en anledning till det är att vi mer eller mindre uttalat tagit oss an frågorna nedan. Hur skulle du besvara dem utifrån hur det är på din skola idag?

1. Har ni tydliga syften med era möten? Vet ni som är där på förhand vilka frågor som det ska informeras, diskuteras eller fattas beslut om? Håller ni er sedan till just de frågorna?

2. Har ni många informationspunkter som lika gärna kunde skickats ut på mejlen? För mycket information kan suga energin ur vilket möte som helst.

3. Hur långa är era möten och varför är de det? Parkinsons lag säger något i stil med att allt innehåll kommer att komprimeras eller utvidgas till den tid man satt till att ägna åt det. Istället för att ha alla möten på en eller två timmar, kanske ni kan prova att sätta lite mer udda mötestider, utifrån vad som faktiskt behöver avhandlas. 

4. Har ni mötesformer där bara en eller ett fåtal kommer till tals? Ingen lärare skulle (väl?) ha enbart helklassdiskussioner på sina lektioner. Möten behöver också vara pedagogiskt upplagda för att stimulera och inkludera alla. Så varför inte använda till exempel Check in-frågor, EPA, gamla hederliga bikupor eller Exit tickets. Du kanske har mer kreativa förslag än så. Säg det till de som kallar till era möten, om du inte själv gör det.

5. Kan det ibland bli mer prat än verkstad? Hur kan ni göra för att komma till skott under möten så att det blir en balans mellan diskussion, beslut och skapande?

6. Har ni konstruktiva konflikter där lösningar argumenteras och diskuteras fram? För mycket konflikt där några dominerar och tar allt talutrymme kan rent av bli ett arbetsmiljöproblem. Men möten kan också bli i det närmaste verkningslösa om vi alla är för välvilliga och inte säger emot av rädsla för att stöta sig med någon. 

7. Genomför ni det som bestämts till nästa möte? Om det inte är väldigt tydligt vem som ska göra vad och när, är risken stor att samma punkt dyker upp möte efter möte. Det om något ger mig en känsla av mötens meningslöshet.

Hoppas att frågorna ger någon ny tanke, eller bekräftelse på hur du redan tänker kring möten. På min skola undervisar vi utländska akademiker som vill ut i arbetslivet. De elever som har sett den här filmen om möten och konsensuskultur i Sverige undrar hur sann bild den ger. Vad tycker du?

Reagera på inlägget:

Tid för kollegialt lärande – så kan du komma igång

Relaterat

Förra inlägget handlade om vad kollegialt lärande är och vad det kan få för betydelse för lärandet på din skola, så länge ni undviker vissa fallgropar. Nu är det dags att staka ut konkreta vägar framåt för att göra kollegialt lärande till en positiv del av skolvardagen. Vi tittar på det utifrån två perspektiv:

  • Du
  • Du och alla andra

Du:

1. Bestäm dig för om du tror att du blir en bättre lärare med genom att på riktigt jobba med andra eller genom att köra ditt eget race. Om samarbete är din väg, bestäm dig då för att det verkligen går att få till ett positivt kollegialt lärande på din skola. Hur klyschigt det än låter är en förutsättning för att lyckas att du känner dig genuint engagerade och tror på det här.  

2. Gå inte och vänta på att du ska bli engagerad, utan välj att engagera dig. Hur många gånger har du inte suttit med människor som i teorin vet hur saker och ting ska gå till, men sällan agerar. Ta själv de första stegen till förändring. Formulera dina mål med det kollegiala lärandet, skriv ner målen och berätta om dem för någon. Ta det från tanke, till uttalat till aktion. När? Du kanske tänker att det bästa tillfället redan varit, men i så fall är det näst bästa nu, inte nästa läsår. 

3. Läs gärna på mer om den här lärandeformen. För när du möter motstånd, och det kommer du att göra, har du en trygghet i att veta vilka du har på din sida, även sådana som inte är med er i rummet. 

För oss komvuxlärare finns det lika mycket att läsa om kollegialt lärande, men väldigt lite om dess utfall i en komvuxmiljö. Jag tror att behovet av det är stort eftersom det har skett en del successiva förändringar, till exempel mot mer distansundervisning och kortare kurser. Vilka nya krav ställer det på kollegiets pedagogiska kunnande?

Du och alla andra:

1. Det kan vara lättast att börja i liten skala med en eller några likasinnade kollegor. Du samarbetar säkert med flera redan. Skulle det finnas utrymme för ökad systematik, uppföljning och återkoppling? Auskulterar ni hos varandra?

2. Få med alla andra. Prata med fler kollegor och även skolledningen om att du ser ett behov av ökat kollegialt lärande. Gör det till en mötespunkt där du ger ditt perspektiv och idéer, och låt alla dela med sig av sina. Ha också några konkreta exempel från det kollegiala lärande som du redan testat i liten skala. Ser kollegiet samma behov? Kan det testas inom något pedagogiskt utvecklingsområde som redan är igång? 

3. Få tid och utrymme att faktiskt genomföra det. Det är något som flera av er läsare har påtalat att jag måste ta upp. Om kollegialt lärande inte ska kännas som en pålaga eller stressfaktor måste det avsättas tid. Här är därför några konkreta sätt att få tid och utrymme till kollegialt lärande:

  • Se det som kompetensutveckling. Istället för att gå på olika föreläsningar kan skolan satsa på studiedagar där man aktiverar det kunnande som faktiskt redan finns på skolan. Ska personer utifrån komma in till er kompetensutveckling, får det vara tydligt kopplat till det ni har sett ett behov lära mer kring. På min skola bjöd vi till exempel in personer från Stockholms universitet som delade med sig av sitt eget arbete och material kring auskultationer, inför att vi själva skulle börja besöka varandras klassrum. 
  • En annan sak som vi gjorde var att under två terminer kunde lärare ta ut komptid för genomförda auskultationer. Det skapade visserligen inte mer tid för det, men man fick ändå tillbaka av den tid man lade ner. Kan ni göra något liknande?
  • Har ni någon handledare inom enheten eller kan ta in en extern handledare för det kollegiala arbetet? Det kan hjälpa med att få till effektiva processer när ni ska komma igång (M. Lindqvist, Kollegialt lärande - Att handleda i skolans värld, 2019). 
  • Ta vara på den gemensamma mötestid som finns. Är era möten effektiva och med fokus på det som verkligen är viktigast för er? Finns det information som skulle kunna skickas på mejl istället för att förmedlas på möten? Möten kan i vissa fall behöva bli mer skapande och mindre berättande.

***

I nästa inlägg ska vi tackla just effektiva möten. Det vill säga varför möten för många lärare kan kännas ineffektiva och meningslösa. Som att de inte främjar arbetet med det vi är på skolan för - att ha riktigt bra undervisning med våra elever. Känner du igen dig? Kan vi göra något åt det? Några steg på vägen till bättre möten kommer i nästa inlägg.

Men innan dess vill jag få en bättre uppfattning om läsarnas erfarenheter kring möten på skolan. Klicka på länken och svara på frågan genom att välja den bild som bäst beskriver din känsla under möten. 

>>> Hur brukar du känna dig under möten på jobbet? <<<

Relaterat

Reagera på inlägget:

Kollegialt lärande är inte skräp – men fallgroparna är många

Relaterat

”Kollegialt lärande är skräp.”

”Kollegialt lärande är det viktigaste vi kan göra.”

Jag har under mina lärarår hunnit möta båda de här inställningarna till kollegialt lärande. Just så här efter varandra i ett samtal också. Då var jag själv fortfarande för ny, för mycket diplomat, för att göra min egen röst hörd. Vems sida står du på? Eller håller du dig än så länge mittemellan?

När jag studerade till lärare var det eleverna och mina ämnen jag såg framför mig. Att vi kollegor skulle bidra till varandras trivsel tänkte jag förstås. Men hur viktiga ni skulle vara för mitt och mina elevers lärande, det anade jag inte.

Samarbete mellan lärare är en bristvara i svenska skolor. En rapport från Skolverket (2016) visar att svenska lärare mer sällan auskulterar eller ger återkoppling på varandras lektioner än lärare i andra Talis-länder. Trots att lärare är positiva till coachning, kollegiala observationer och självvärdering, uppger 57% att de aldrig observerar kollegor och var tredje lärare får inte feedback av rektor eller kollegor (Skolverket 2014). 

Vi lärare behöver mer av varandra, inte minst inom ramarna för ett välfungerande kollegialt lärande. Men fallgroparna är många. Har du redan gått i några sådana och önskar en text som håller med om att det är skräp? Läs vidare ändå, och se om du ändrar dig.

Först, vad är det? Denna grundläggande fråga är ofta den första fallgropen. För vaga definitioner och olika tolkningar av begreppet kollegialt lärande leder till att vi pratar om olika saker, och själva lärandet minskar eller uteblir (Larsson i Skolverket 2019).

En definition är: lärande som sker när vi samarbetar strukturerat över tid och får nya kunskaper och färdigheter för vårt dagliga arbete (Skolverket 2015). Vi gör det med fördel genom att utgå från identifierade utvecklingsbehov i undervisningen. Sedan söker vi nya kunskaper att kombinera med befintliga inom utvecklingsområdet. Vi prövar nya undervisningsgrepp, dokumenterar, analyserar hur det gick, innan vi reviderar och prövar igen. 

Det handlar alltså inte om att bara dela material, berätta vad som hänt på någon lektion, ge enstaka undervisningstips eller life hacks. Allt det där fyller sina funktioner, men det kollegiala lärandet både kräver och ger mer. Om det vill sig väl, vill säga.

När vi har en gemensam definition kan en kritisk fråga komma – vad ska vi med till? I kollegiet kan det finnas väldigt olika uppfattningar om värdet av samarbete överlag. En del har dåliga erfarenheter av det och andra har kanske jobbat på sina egna sätt så länge att ensamarbetet är en del av deras läraridentitet. Har du några sådana kollegor, eller känner igen dig själv? 

Självklart har vi våra dagar. Alltså dagar då vi vill och behöver jobba på egen hand. Samarbete kan dessutom kännas mer energikrävande än ensamarbete för många. Därför behöver samarbetet finnas inbyggt i skolans struktur, ges utrymme i schemat, så att man inte måste jaga nya tider att ses varje gång. 

Om någon ändå säger till dig att kollegialt lärande är skräp kan du vara lite besserwisser och hänvisa till forskningsstödet. Skolverket (2016) lyfter det samlade forskningsläget som pekar mot ett starkt stöd för den här samarbetsformens kraft i flera avseenden. 

Lärarens förmåga att undervisa och vårt engagemang är de största undervisningsrelaterade faktorerna för elevers lärande. Både vår förmåga och vårt engagemang stärks genom ett väl fungerande kollegialt lärande.

En anledning till det är att konstruktiv kritik på den egna undervisningen från kollegor är avgörande för vår undervisningsutveckling. Det beror bland annat på att det tycks leda till välgrundade undervisningsförändringar som befästs i större utsträckning än andra insatser, som till exempel extern fortbildning. Kan du komma ihåg förändringar du har gjort efter respons från någon kollega? Eller har du inte haft möjlighet att ingå i verkligt givande samarbeten?

Något som kan vara lika viktigt är de känslomässiga värdena i arbetet som främjas. Det kan vara av särskilt vikt med tanke på att svenska lärare placerar sig i topp på listan av “missnöjda med sitt yrkesval”, bland 34 Talis-länder. 

Ett väl fungerande kollegialt lärande leder till att vi känner oss uppskattade, får ett erkännande och bekräftelse på att vi mer än duger som lärare. Det synliggör både vad vi kan och vad vi kan utveckla, tillsammans. Den är typen av utvärdering av och återkoppling i arbetet har i forskning (Skolverket 2016) visat positiva effekter på lärares tillfredsställelse och självtillit.

Finns det fallgropar gällande känslomässiga värden av kollegialt lärande? En vän till mig som också jobbar som lärare sa att jag måste ta upp något som många lärare känner: det finns kollegor som letar fel hos andra och inte skräder med orden. Dåliga relationer och gammalt groll kan göra lektionsbesök till något väldigt olustigt. Hur löser man det? I nästa inlägg ska vi med läsarnas hjälp ta oss an den frågan.

För oss komvuxlärare vill jag också understryka vikten av kollegialt lärande av ytterligare en anledning. Forskning och beprövad erfarenhet om vuxnas lärande är en bristvara, men behovet stort (A. Fejes 2016). Se ditt och dina kollegors lärande som en möjlighet att bidra till kunskapsgapet. Sätt målet att driva, dokumentera och dela ert lärande på ett sätt som gör det användbart för komvuxkollegor på andra skolor. Det kommer på sikt att stärka professionen, och din arbetsglädje också.

En av de största fallgroparna för lärares kollegiala lärande kvarstår dessvärre: hur ska det konkret gå till? Hur gör vi kollegialt lärande till något positivt för oss och i förlängningen våra elevers lärande? Hur får vi tid till det? Hur kan du som lärare se till att det inte bli ytterligare en pålagd utvecklingsinsats som rinner ut i sanden?

* * *

I nästa inlägg ska vi väldigt konkret ta oss an hur man kan göra kollegialt lärande till en positiv del av skolvardagen. Vi ska se hur man kan navigera mellan nej-sägare, oreserverade ja-sägare och konflikträdda diplomater. Och i slutändan få med dem på tåget.

Men innan jag skriver det inlägget vill jag ha hjälp av er, kollegor runt om i landet. Hur kan vi undvika de olika fallgroparna? Vilka erfarenheter av, och idéer kring, hur man gör kollegialt lärande till en positiv del av skolvardagen kan du dela med dig av? Svara genom att klicka på länken nedan (öppna den i Chrome):

>>> Skriv ditt svar genom att klicka/trycka här <<<

Relaterat

Reagera på inlägget:

5 anledningar att undervisa på komvux

Relaterat

Går lärararbetet i stå? Tillhör du de 40% av lärare som vill byta jobb? Om du gör det, och idag undervisar barn eller ungdomar, ska du här få fem anledningar att börja jobba på komvux istället. Men jag ska också vara öppen med ett par anledningar som kanske får dig att hålla dig borta.

  • 1. Erfarenheterna i ditt klassrum. I mina klassrum möter jag elever med mycket livserfarenhet från stora delar av världen. Hos oss på SIFA studerar bara utländska akademiker, så det är en lite speciell del av komvux. Deras erfarenheter, kunnande, tankar om livet och lärandet i Sverige bidrar till väldigt stimulerande lektioner. 
  • 2. Det är du och eleverna. Kommunikationen med vuxna elever är direkt. Är det något elevärende behöver inte andra familjemedlemmar kopplas in, vilket kan kännas skönt för en del lärare. Givetvis ska man vid behov ta in olika tredje parter, men mig personligen har det inte hänt under mina åtta år inom vuxenutbildning. 
  • 3. Ingen betygshets. Självklart vill alla att eleverna ska nå så höga kunskaper som möjligt. Däremot har jag aldrig känt igen mig i den betygshets man ibland kan läsa om för gymnasieskolan. Särskilt på min nuvarande skola där eleverna redan har en akademisk examen, behöver inte betygen hos oss inte nödvändigtvis bli lika avgörande för deras framtid. 
  • 4. Studiero. Som det varit sedan urminnes tider kommer förstås även vuxna elever ibland sent eller vill småprata med grannen på lektionen. Kanske känner du igen dig själv från något möte eller någon fortbildningsdag? Däremot kan jag inte säga att jag personligen upplevt ordningsproblem i mina klassrum. Jag har till exempel ännu inte behövt testa lågaffektivt bemötande, på jobbet.
  • 5. Ett växande samhällsbehov av vuxenutbildning. Med över 400 000 studerande årligen är vuxenutbildningen idag större än gymnasieskolan. I takt med att fler arbetsuppgifter och hela yrkesgrupper automatiseras bort till robotar och AI kommer behovet av att vidareutbilda sig eller karriärväxla bara att bli större. För att lyckas med det måste det finnas många skickliga lärare för vuxna.

Sedan var det alltså ett par anledningar till att kanske inte undervisa på komvux. Hur tungt väger de här för dig?

  • 1. Svårare att göra karriär. Det finns färre karriärtjänster, mindre än hälften så många som inom grund- och gymnasieskolan. Även om det inte finns någon helt samlad bild av lönestatistiken för lärare inom komvux, ser det ut som att vi tjänar ett par tusen mindre i månaden i snitt. Eftersom vi inte ingick lärarlönelyftet är det inte konstigt om vi halkat efter. 
  • 2. Komvuxlärare – inte heller helt nöjda. Även inom komvux finns det skolor där till exempel arbetsbelastningen kan kännas hög eller där man tycker att det inte finns en politisk vilja till komvux. Som för alla skolformer gäller det att vi som lärare hittar en skola som ger oss förutsättningar att verkligen göra vårt jobb.

Det var alltså anledningarna för och emot att du ska testa något nytt genom att flytta över till komvux. Är du fortfarande nyfiken, eller har du blivit bortskrämd? Jag tycker förstås att du ska vara fortsatt intresserad. Samtidigt ska jag säga att jag själv har undervisat på gymnasiet och trivts väldigt bra med det. 

Om du vill prata med någon mer neutral om dina framtidstankar inom läraryrket kan du till exempel göra det genom Lärarnas Riksförbund. Som medlem har du ett gratis samtal per år med en karriärrådgivare. Utnyttja den möjligheten, och se vart din lärarbana leder. 

* * *

Tjuvlyssnat vid ett komvux, som delar byggnad med en grundskola. Dotter i tolvårsåldern, pappa och mamma går förbi komvuxskylten:

Dottern: ”Där ligger komvux.”

Pappan: ”Där får vi hoppas att du inte behöver gå.”

Tystnad

Mamman: ”Det är i alla fall bra att det finns.”

Relaterat

Reagera på inlägget:

Hjälp! Robotarna kommer – vad skola vi göra?

Du har blivit inkallad till rektorn. På kontoret får du förklarat att du och dina kollegor alla gör ert sista läsår, för till nästa tar AI-robotarna över undervisningen. 

Sedan öppnas dörren och en robotrektor rullar in, skuffar undan din rektor och meddelar att alla jobb på alla skolor numera tas om hand av robotar. Du är fri, eller obsolet. Du är i varje fall utan jobb och yrkesgrupp. 

Vad gör man när ens yrkeskår försvinner? Den verkligheten står inte vi lärare inför just idag. Många andra yrkeskategorier däremot gör eller är på väg att göra det inom en ganska snar framtid. Stiftelsen för strategisk forskning skrev redan 2014 att hälften av dagens alla jobb skulle vara automatiserade inom 20 år.  

I slutet av förra inlägget frågade jag er läsare: Vilka av dessa sju jobb tror ni löper störst risk att tas över av robotar/automatiseras inom 15 år? Så här ser Mentimeters sammanställning av de 45 svaren ut:

Och här är ”facit”, enligt just Stiftelsen för strategisk forskning. De har istället satt en procentsats på hur stor risk det är att jobben har automatiserats bort inom 15 år. Ordningen på deras lista är ganska lik läsarnas:

1. Fotomodell 98% 

2. Biblioteksassistent 96% 

3. Kassapersonal 95%

4. Fordonsförare 80% 

5. Lärare 5%

6. Psykolog 3%

7. Präst 0,8%  

Inom 15 år kommer yrkeskategorier att börja försvinna i större omfattning än någonsin tidigare, vilket innebär en stor samhällsomställning. Det ställer nya krav på hela utbildningsväsendet, och inte minst vår undervisning. Hur förbereder vi våra elever för framtidens föränderliga arbetsmarknad där vi inte vet vilka jobb som kommer att finnas?

Det jag vill lyfta fram är olika aspekter av det livslånga lärandet och hur vår undervisning kan främja det. Livslångt lärande innebär att våra elever får med sig redskap, kunnande och en vilja att lära sig både i och utanför skolan.

Detta är lika viktigt i alla klassrum och självklart inte bara för elevernas kommande yrkesliv. Hur vi går till väga för att främja det kan skilja sig åt beroende på våra elevgrupper, men det finns ändå gemensamma förhållningssätt. 

Här kommer några konkreta punkter på hur du kan rusta dina elever med det livslånga lärandet, som yrkeslivet sida vid sida med robotarna kräver:

  • Stärk de metakognitiva strategierna. Att elever måste se och reflektera över sitt eget lärande är inget nytt. Det blir däremot nu ännu viktigare att knyta det till kommande yrkesliv. 

“Vad har du lärt dig på dagens lektion?”, är en vanlig fråga. Vad händer om vi följer upp med: “vad tror du att du kan använda ditt nya kunnande till i framtiden? Hur skulle det kunna vara användbart i yrken som du tycker verkar vara intressanta?”. 

Samtidigt räcker det oftast inte med bara frågor. Lärare behöver också modellera hur frågorna kan besvaras. Då kan vi synliggöra för eleverna hur vi alla tar oss an frågorna utifrån våra tidigare erfarenheter och förhoppningar för framtiden.

Mer ämnesövergripande förmågor behöver också främjas. Det går inte i en handvändning att hjälpa eleverna att exempelvis bygga grit, ta eget ansvar och att se fel som lärtillfällen. Men det kan vara värdefullt med en samsyn och kunskapsutbyten inom kollegiet kring hur eleverna kan utveckla sådana förmågor. Hur jobbar dina kollegor med det idag?

  • Commonplacing – ett system för livslångt lärande. Något väldigt konkret som du och dina kollegor kan hjälpa era elever att komma igång med är commonplacing. I korthet handlar det om att skapa en skrivyta där eleverna kategoriserar, syntetiserar och reflekterar över sitt kunnande och lärande i olika ämnen. Inte olikt en loggbok, men mer ämnes- och livsövergripande. 
     
  • Föregå med gott exempel? För att kunna lära ut ovanstående punkter underlättar det om vi använder dem själva. Gör vi det kommer vi också att dra samma fördelar som våra elever. Vad lär du dig genom ditt arbete? Vad lär du dig utanför arbetet? Reflekterar du kring ditt eget lärande? 

Själv har jag skapat just en commonplace. Jag använder oftast appen Evernote, men ibland en anteckningsbok. Där skriver jag några gånger i veckan kort om vad jag lär mig eller nya idéer inom olika intresseområden, som till exempel lärande, litteratur, skrivande, träning och hälsa. 

Med jämna mellanrum går jag tillbaka till tidigare anteckningar för att hitta intressanta idéer att sammanföra och gå vidare med. Det känns som att det gynnar mitt lärande, min undervisning och stärker min vilja att prata om de här sakerna med andra. Den här bloggen är på många sätt ett resultat av min commonplace.

Som jag skrev om i föregående inlägg kan vi inte förlita oss på att den externa fortbildningen via jobbet ska lösa alla våra nya kunskapsbehov i yrket. Jag tror verkligen att långsiktig glädje i arbetet som lärare förutsätter att vi inte bara lär ut, utan också själva lär nytt. Den glädjen kommer eleverna att se i dig och det bidrar i sin tur till deras egen lärandelust.

Slutligen känner nog alla igen hur vi brukar blicka mot Finland när vi vill veta hur man driver skola. När jag skrev inledningen till det här inlägget trodde jag mig teckna en dystopi, där du och jag ersätts av robotlärare. I Finland verkar framtiden redan vara här. Och den dansar.

***

I nästa inlägg tar vi oss an ett ämne som det brukar råda delade meningar om – kollegialt lärande. Det har varit på tapeten ganska länge, men hur väl fungerar vårt kollegiala lärande i praktiken? Ännu behöver vi inte ha det med några robotkollegor. Ändå kan det kännas som att det finns närmast väsensskilda uppfattningar gällande värdet och innebörden av kollegialt lärande.

Innan inlägget kommer ut är jag nyfiken på att få veta: vad har du som läser för upplevelser av det kollegiala lärandet på din skola? Välj ett svarsalternativ på just den frågan via länken nedan, så presenteras resultatet i början av nästa inlägg:

》》》Hur är din upplevelse av det kollegiala lärandet på din nuvarande skola? 《《《

Reagera på inlägget:

Sidor