Annons

Hjälp! Robotarna kommer – vad skola vi göra?

Du har blivit inkallad till rektorn. På kontoret får du förklarat att du och dina kollegor alla gör ert sista läsår, för till nästa tar AI-robotarna över undervisningen. 

Sedan öppnas dörren och en robotrektor rullar in, skuffar undan din rektor och meddelar att alla jobb på alla skolor numera tas om hand av robotar. Du är fri, eller obsolet. Du är i varje fall utan jobb och yrkesgrupp. 

Vad gör man när ens yrkeskår försvinner? Den verkligheten står inte vi lärare inför just idag. Många andra yrkeskategorier däremot gör eller är på väg att göra det inom en ganska snar framtid. Stiftelsen för strategisk forskning skrev redan 2014 att hälften av dagens alla jobb skulle vara automatiserade inom 20 år.  

I slutet av förra inlägget frågade jag er läsare: Vilka av dessa sju jobb tror ni löper störst risk att tas över av robotar/automatiseras inom 15 år? Så här ser Mentimeters sammanställning av de 45 svaren ut:

Och här är ”facit”, enligt just Stiftelsen för strategisk forskning. De har istället satt en procentsats på hur stor risk det är att jobben har automatiserats bort inom 15 år. Ordningen på deras lista är ganska lik läsarnas:

1. Fotomodell 98% 

2. Biblioteksassistent 96% 

3. Kassapersonal 95%

4. Fordonsförare 80% 

5. Lärare 5%

6. Psykolog 3%

7. Präst 0,8%  

Inom 15 år kommer yrkeskategorier att börja försvinna i större omfattning än någonsin tidigare, vilket innebär en stor samhällsomställning. Det ställer nya krav på hela utbildningsväsendet, och inte minst vår undervisning. Hur förbereder vi våra elever för framtidens föränderliga arbetsmarknad där vi inte vet vilka jobb som kommer att finnas?

Det jag vill lyfta fram är olika aspekter av det livslånga lärandet och hur vår undervisning kan främja det. Livslångt lärande innebär att våra elever får med sig redskap, kunnande och en vilja att lära sig både i och utanför skolan.

Detta är lika viktigt i alla klassrum och självklart inte bara för elevernas kommande yrkesliv. Hur vi går till väga för att främja det kan skilja sig åt beroende på våra elevgrupper, men det finns ändå gemensamma förhållningssätt. 

Här kommer några konkreta punkter på hur du kan rusta dina elever med det livslånga lärandet, som yrkeslivet sida vid sida med robotarna kräver:

  • Stärk de metakognitiva strategierna. Att elever måste se och reflektera över sitt eget lärande är inget nytt. Det blir däremot nu ännu viktigare att knyta det till kommande yrkesliv. 

“Vad har du lärt dig på dagens lektion?”, är en vanlig fråga. Vad händer om vi följer upp med: “vad tror du att du kan använda ditt nya kunnande till i framtiden? Hur skulle det kunna vara användbart i yrken som du tycker verkar vara intressanta?”. 

Samtidigt räcker det oftast inte med bara frågor. Lärare behöver också modellera hur frågorna kan besvaras. Då kan vi synliggöra för eleverna hur vi alla tar oss an frågorna utifrån våra tidigare erfarenheter och förhoppningar för framtiden.

Mer ämnesövergripande förmågor behöver också främjas. Det går inte i en handvändning att hjälpa eleverna att exempelvis bygga grit, ta eget ansvar och att se fel som lärtillfällen. Men det kan vara värdefullt med en samsyn och kunskapsutbyten inom kollegiet kring hur eleverna kan utveckla sådana förmågor. Hur jobbar dina kollegor med det idag?

  • Commonplacing – ett system för livslångt lärande. Något väldigt konkret som du och dina kollegor kan hjälpa era elever att komma igång med är commonplacing. I korthet handlar det om att skapa en skrivyta där eleverna kategoriserar, syntetiserar och reflekterar över sitt kunnande och lärande i olika ämnen. Inte olikt en loggbok, men mer ämnes- och livsövergripande. 
     
  • Föregå med gott exempel? För att kunna lära ut ovanstående punkter underlättar det om vi använder dem själva. Gör vi det kommer vi också att dra samma fördelar som våra elever. Vad lär du dig genom ditt arbete? Vad lär du dig utanför arbetet? Reflekterar du kring ditt eget lärande? 

Själv har jag skapat just en commonplace. Jag använder oftast appen Evernote, men ibland en anteckningsbok. Där skriver jag några gånger i veckan kort om vad jag lär mig eller nya idéer inom olika intresseområden, som till exempel lärande, litteratur, skrivande, träning och hälsa. 

Med jämna mellanrum går jag tillbaka till tidigare anteckningar för att hitta intressanta idéer att sammanföra och gå vidare med. Det känns som att det gynnar mitt lärande, min undervisning och stärker min vilja att prata om de här sakerna med andra. Den här bloggen är på många sätt ett resultat av min commonplace.

Som jag skrev om i föregående inlägg kan vi inte förlita oss på att den externa fortbildningen via jobbet ska lösa alla våra nya kunskapsbehov i yrket. Jag tror verkligen att långsiktig glädje i arbetet som lärare förutsätter att vi inte bara lär ut, utan också själva lär nytt. Den glädjen kommer eleverna att se i dig och det bidrar i sin tur till deras egen lärandelust.

Slutligen känner nog alla igen hur vi brukar blicka mot Finland när vi vill veta hur man driver skola. När jag skrev inledningen till det här inlägget trodde jag mig teckna en dystopi, där du och jag ersätts av robotlärare. I Finland verkar framtiden redan vara här. Och den dansar.

***

I nästa inlägg tar vi oss an ett ämne som det brukar råda delade meningar om – kollegialt lärande. Det har varit på tapeten ganska länge, men hur väl fungerar vårt kollegiala lärande i praktiken? Ännu behöver vi inte ha det med några robotkollegor. Ändå kan det kännas som att det finns närmast väsensskilda uppfattningar gällande värdet och innebörden av kollegialt lärande.

Innan inlägget kommer ut är jag nyfiken på att få veta: vad har du som läser för upplevelser av det kollegiala lärandet på din skola? Välj ett svarsalternativ på just den frågan via länken nedan, så presenteras resultatet i början av nästa inlägg:

》》》Hur är din upplevelse av det kollegiala lärandet på din nuvarande skola? 《《《

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer