Annons

Ta lärares fortbildning på allvar nu

Stegvis återgår komvux till klassrummen igen. Och frågan vi ställde oss i mars “när ska allt bli som vanligt igen?” verkar vara besvarad: aldrig.

Två saker har förändrats i grunden – på ett positivt sätt: Det ena är den digitala kompetensen. Den höjningen har jag sett hos andra lärare och upplevt genom min egen distansundervisning. Det andra är vetskapen om hur starka, enade och utvecklingsinriktade vi kan vara, när något som corona kommer farande. 

Coronakrisen tvingade fram ett utvecklingsarbete som visade hur viktigt det är att vi tillåts fokusera på och pröva en specifik metod tillsammans, som omgående kommer till användning i våra (digitala) klassrum. Ett recept som vi måste spara till när krisen är över, med ingredienser väldigt olika de för traditionell fortbildning eller utvecklingsarbete.

Så hur brukar fortbildning och utvecklingsarbete se ut i vanliga fall? Effekten av lärares fortbildning på undervisningen och elevernas lärande visar samma sak – mycket låg, om ens någon effekt. Några problem är de generellt hållna föreläsningarna som inte berör just dina elevers främsta lärandebehov, utvecklingsprojekt som spretar, rinner ut i sanden och tiden som inte räcker till. Med all rätt har lärare låga förväntningar på fortbildning. Känner du igen dig?

Något annat som ofta hindrar förändring är att lärare och skolor förväntas göra allt på samma gång. Kommunen, skolledningen, kollegorna och du själv har alla idéer om vad som är viktigast att utveckla på skolan. Paradoxalt nog kan ett problem vara att allas idéer är bra och relevanta, så inget sållas bort. Men det är när allt ska göras på samma gång, som inget blir riktigt gjort. 

Under corona jobbar alla med att skapa ordning och undervisning i samma extrema situation. Under corona är det inte längre någon fråga om vad som är viktigast att lösa eller utveckla – vi måste lösa distansundervisningen, det har varit mest akut. 

Och jag har själv sett hur skolpersonalen sluter sig samman, ges utrymme att fokusera på att utveckla just distansundervisningen. Det väcker ett intensivt kollegialt lärande. Ett lärande där man först pratar om hur lektionerna ens ska bli möjliga, och sedan vad som ska göras bättre nästa pass. Ett lärande där man letar upp, testar och hjälper varandra att använda olika digitala verktyg.

Alla vårens utvecklingsträffar jag själv deltog i eller ledde för olika skolor, bytte också till tema distansundervisning. Först till hösten plockar vi upp tidigare initierat arbete med en undervisningsmetod igen, då med tillägget hur man kan genomföra den på distans.

Det finns en otrolig kraft i det kollektiva lärandet. Givetvis ska det inte behöva ske under så här pressade former, men själva angelägenheten och allvaret behöver ha kommit för att stanna. 

Fortsätt ge skolpersonal utrymme till ett avgränsat utvecklingsarbete. Kraftsamla kring det så länge det behövs, låt det hinna få riktigt genomslag i undervisningen. Höj dina förväntningar på fortbildning och utvecklingsarbete, och låt det inte bli som vanligt igen.  

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer