Annons

Nya villkor för lärare – hur blir det nu med förtroendetiden?

Vi ska få nya villkor för semesteranställda lärare på delar av komvux i Stockholm. Jag har förstått att förtroendetid (eller förtroendearbetstid) är en punkt där man har haft delvis olika uppfattning. Utan att vara helt insatt i hur diskussionerna går, har jag som de flesta lärare en del tankar kring förtroende och läraryrket. 

Ska lärare ha förtroendearbetstid? Om ja, hur mycket? 

Personligen motiveras jag av tillit och frihet under ansvar, vilket förtroendearbetstiden bidrar till för mig. I praktiken utnyttjar jag ändå ganska sällan alla våra sju timmar i veckan. Men självklart ser lärares behov och livspussel väldigt olika ut. Hur använder du din förtroendearbetstid?

Det finns också forskning (till exempel Katz & Ain Dack 2017) som tar upp hur självstyrning leder till bättre arbetsprestationer. En anledning till det är att vi just blir mer motiverade när vi ges möjlighet att göra våra egna, professionella val i arbetet. 

Att inte ha den här valfriheten på pränt i sina arbetsvillkor, kan leda till att man måste fråga om att till exempel få jobba från annan plats de där timmarna i veckan. Det behöver inte nödvändigtvis leda till förändringar i ens arbete (så länge svaret är ja vill säga), men det minskar ändå självstyrandet i någon mån. Varför skulle man då vilja göra det?

De nackdelar som ibland lyfts med förtroendearbetstid är bristande tillgänglighet och ökad stress. 

Tillgängligheten handlar om att framför allt eleverna ska kunna komma i kontakt med sina lärare vid behov, något som vid tillfällen skulle hindras av förtroendearbetstiden. Jag har själv inte upplevt det här problemet på de skolor jag varit på. Mina elever söker nästan uteslutande mig via lärplattformen, mejl eller någon enstaka gång på telefon, så även om jag skulle jobba hemifrån just då, kan jag ändå svara.

Den andra nackdelen som framhålls är att förtroendearbetstid kan leda till mer stressade lärare, eftersom man inte får stöttning i sin arbetsuppläggning utanför undervisningen. Gränserna mellan arbetstid och fritid riskerar att delvis suddas ut. Som följd sitter du och bedömer elevtexter mitt i fredagsmyset. 

Samtidigt kan man fråga sig om det beror på att man som lärare bara råkat lägga upp arbetsveckan så, eller om det är arbetsbördan som tvingar fram att man inte kan titta på ”På spåret” i lugn och ro. Men om det här är ett problem som man menar beror på förtroendearbetstiden, tänker jag att det ändå finns mer motivationsstärkande sätt att komma till rätta med det än att reducera den för alla lärare. 

En lösning är att frigöra tid åt att kollegialt under en period synliggöra hur vi lärare arbetar, när vi inte står i klassrummet. 

Vi för först loggbok. I en sådan skulle vi till exempel kunna skriva ner hur mycket tid vi lägger på bedömning, planering, navelskåderi, Youtube och dokumentation (inräknat den nya, men högst temporära loggboken). 

Dessutom reflekterar vi kring till exempel våra sätt att bedöma och planera. Är du en sådan som går loss med rödpennan eller fyller du i matriser? Planerar du kursen baklänges eller låter du den mer ta form medan den pågår?

Sedan samtalar vi om vår tidsanvändning och våra arbetssätt i kollegiet. På så vis får vi idéer och praktiska råd kring hur vi kan jobba både kvalitativt och effektivt. 

Jag är nämligen helt övertygad om att vi alla har kollegor som i vissa avseenden utnyttjar sin arbetstid bättre än oss. På samma sätt som att du och jag säkert har något smart arbetssätt som skulle kunna komma fler kollegor till gagn. 

Jag vet inte vad den optimala siffran för förtroendearbetstid är, och den kan säkert variera mellan skolor. Vissa skolor har testat 100% förtroendetid, medan andra reducerat den, med lyckade resultat i båda fall. Jag hoppas och tror att arbetsgivare och fack genom sina helhetsbilder av verksamheternas behov kan komma fram till en rimlig siffra för delar av komvux i Stockholm.

Något jag däremot vet är att tillit är helt centralt för både enskilda lärare och kåren. Det bidrar till en inre motivation som gör oss till bättre lärare. Och förtroendearbetstid kan vara ett sätt att skapa just den här motivationshöjande tilliten. 

Om fler ska vilja stanna i yrket och nya lärare söka sig till våra arbetsplatser, måste starkt förtroende tillsammans med goda förutsättningar för lärare genomsyra skolan.

Tycker du att lärare ska ha förtroendetid? Om ja, hur mycket ska det vara?

Reagera på inlägget:

Vad är det för cyniskt monster vi har skapat?

Relaterat

Häromdagen läste jag något som berörde mig djupare än många andra saker jag läst om skolan.

Vi har stigande ojämlikhet, ökande mycket allvarlig lärarbrist samtidigt som vi har en ”vilda västern”-situation i löneutveckling. Ovanpå det en otäck segregation med bortvalda skolor och barn och besparingsåtgärderna haglar dessutom i de flesta kommuner.

Det är klart att det samtidigt finns skolor som bara fungerar bra. Vi har svårt att ibland komma ihåg det. Men vår uppgift är faktiskt att i enlighet med skollagen se till att alla skolor är bra. I samtalet om skolan verkar vi ha släppt detta självklara, det som en gång var fundamentet för svensk skola.

Jag blir påmind om det när jag läser en text av en norsk lärare som var upprörd över att skolval i Oslo leder till segregation där. Den gav mig lite av känslan, ni vet när en kompis beskriver att hen har bekymmer för att deras internetkoppling är dålig och du har precis förlorat din mamma.

Hon (läraren) pratar som om en gemensam skola, en skola för alla, är en självklarhet i politiken. Det blir nästan gulligt och så långt från vår verklighet. Hon nämner faktiskt Sverige, men då bara som ett avskräckande exempel. För det är just vad vi blivit internationellt.

Men det var inte den texten som berörde mig.

Det var inte heller det uttalande som en amerikansk professor, med god insyn i det svenska skolsystemet, gjorde till en bekant som berörde mig så djupt: ”The Bildt administration made education a political football. There have been winners and losers at the individual or school level, but overall, the education system has been damaged and the ability to development long-term policies to address such things as increasing disparities, inequity, and declining performance are much more difficult to pursue.”

Det är sant, vi har ett skolsystem utom kontroll. Att vi skulle få ett skolsystem med stora vinstdrivande koncerner var heller inget de flesta politiker någonsin ville. Något som min och Isak Skogstads intervju med Beatrice Ask tydligt bekräftade.

Men inte heller den texten var det som berörde mig så djupt.

Utan det var en text i en anställningsannons från skolkoncernen Academedia. Det företag som tillsammans med Internationella engelska skolan plockade ut en halv miljard i vinst från våra skattemedel i år.

I annonsen söker de en som ska ”bearbeta vårdnadshavarna under hela resan – från beskedet att man väntar barn till att barnet börjar gymnasiet”. Den de söker ska få ”vara med och påverka från starten av den digitala förändringsresan inom ramen av ditt expertområde – CRM & marketing automation!”.

Academedias anställningsannons.

När jag läser detta börjar jag på allvar fundera över vad det är för cyniskt monster, maskerat till skolsystem, vi har skapat. Där ett aktiebolag ser vårdnadshavare ungefär som ett gruvföretag ser på oförädlad malm. Där de, från vaggan till graven, ska bearbeta oss med digitalt automatiserat påverkansarbete. Med metoder hämtade från Cambridge Analytica kan man förmoda.

Och varför? För att de vill ha mer av våra skattepengar. Inte för att skolan ska bli bättre.

Allt detta betalat med skattemedel som borde gå till lärare och elever. Det handlar inte om kvalitetsarbete utan om hur man ska få tillgång till elevpengarna och hur man ska få det tidigt och behålla intäkterna länge. Vi, som medborgare, har blivit deras måltavla och deras produkt. Det är hög tid att stoppa det här vansinnet. M, L, C, KD och SD – det är dags för en hel del omprövning.

Jag tycker skolmarscherna runtom i landet bör innehålla två krav. Det ena är ett förstatligande – en statlig finansiering av skolsektorn, den andra ett förbud mot vinstdrivna aktörer. Våra barn och vår framtid är värd ett bättre öde än detta. Academedia med flera vill sprida den svenska skolvals- och skolpengsmodellen till andra länder, de är därför verksamma både i Norge och Tyskland. Bäva månde dessa länder, när de med kassakistor fulla av svenska skattemedel kan köpa lobbyister och påverkan där.

Observera att det inte är annonsen som är stötande. Det är det bakomliggande systemet vi har skapat. Där barns utbildning är en guldgruva och vi medborgare ska bearbetas.

* * *

För att inte bara vara arg noterar jag nu med glädje att Skolverket startar en skolchefsutbildning. Det är inte en dag för sent. Eller rättare – det är 26 år för sent. Det borde ha varit ett självklart första steg innan kommunaliseringen hade genomförts. Om man hade gjort det med ett minimum av realism.

Fotnot: Efter kritik har Academedia tagit bort annonsen från sin hemsida.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Obehöriga lärare är faktiskt guld värda

Relaterat

Skolverkets stöd till obehöriga lärare legitimerar insatser för gruppen, men anses alltjämt vara kontroversiellt.

Läsåret 2018/2019 är snart slut och sommarlovet tar sin början. Om bara ett par månader kommer återigen tusentals elever att gå till höstterminens första skoldag och mötas av lärare som inte är lärarutbildade och därmed inte behöriga.

Dessa obehöriga lärare har ofta olika akademiska utbildningar, men saknar adekvat lärarutbildning. Skolinspektionens granskningar visar att obehöriga lärare inte får det stöd och den introduktion som är så viktig för att de ska kunna utföra sitt arbete på ett så bra sätt som möjligt, skriver Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson.

Det är absolut inte något nytt. Det visste vi alla. Så har det varit över tid med obehöriga lärare. Behöriga lärare får stöd av mentorer, men inte obehöriga. Behöriga lärare får ta del av kompetensutbildning, men inte de obehöriga. Olika särskilda utbildningsinsatser för obehöriga fanns förr i tiden, men finns inte idag.

Läsåret 2018/2019 undervisar cirka 31 000 personer utan lärarutbildning i grundskolan och gymnasieskolan, och cirka 40 procent av alla anställda i förskolan har förskollärarutbildning. Vi har absolut inte råd att behandla obehöriga lärare illa, som faktiskt sker idag. Verksamheten i skolan och förskolan står och faller med obehöriga.

Skolverkets senaste prognos visar att det totalt kommer att saknas omkring 80 000 lärare när vi ser tio år framåt. Sverige klarar inte av att hantera den stora lärarbristen utan de obehöriga lärarna, och då måste vi också ge dem stöd, skriver Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson i en intressant och tänkvärd artikel i DN.

Det är utmärkt att generaldirektören tar till orda och legitimerar stöd till obehöriga lärare. Nu kanske huvudmännen vågar stödja obehöriga lärare.

Det kan uppfattas som mycket kontroversiellt att Skolverket ger stöd till obehöriga lärare och förskollärare. I vårt decentraliserade skolsystem är det förstås huvudmännen, det vill säga rektorer, kommuner och fristående skolor som har det yttersta ansvaret för att ge stöd till lärare, såväl behöriga som obehöriga.   

En granskning som Skolinspektionen gjort visar att i mindre än hälften av de granskade skolorna fick obehöriga lärare ett fungerande stöd i det dagliga arbetet.

Stödet som Skolverket ger finns tillgängligt för alla och det finns på Skolverkets webb och är uppdelat i två spår: Ett som vänder sig till lärare i skolan och ett som vänder sig till personal i förskolan. Det tar upp sådant som egentligen alla med ansvar för barns och ungdomars lärande och utveckling måste ha kunskap om.

Det finns också möjligheter till fördjupning inom varje område:

  • Skolans respektive förskolans uppdrag, skollagen och läroplanerna.
  • Undervisning, bedömning, betygssättning, uppföljning och analys av lärande och utveckling.
  • Skolan och förskolan som social arena (Skolverkets hemsida). Det är viktiga områden som valts ut.  

Det finns också en uppsjö av böcker men väldigt få som vänder sig direkt till obehöriga lärare. I boken ”Uppdrag vikarie – ledarskap i klassrummet” ger författaren John Steinberg en grundläggande introduktion till de kompetenser och kunskaper som vikarier kan använda sig av för att skapa arbetsro och arbetsglädje med hjälp av ledarskap, bemötande och val av metoder. Varje kapitel avslutas med praktiska övningsuppgifter. Det är ett utmärkt initiativ och boken kan med fördel användas i stödet av obehöriga lärare. Den är konkret och praktisk.

De obehöriga lärarna behövs i förskolan och skolan. Utan dem skulle det, med dagens lärarbrist, vara tomt i katedern i många klassrum. Uppmuntra att obehöriga lärare och förskollärare tar del av stödet. Det kan gynna skolan på flera sätt, men stödet har ett överordnat syfte – alla elevers rätt att få en bra och likvärdig utbildning, även de som har obehöriga lärare.

Men Skolverkets stöd är bara en insats av flera. Det behövs många, många fler insatser för obehöriga lärare. Återuppta utbildningar för oexaminerade lärare, stärk obehöriga. De är faktiskt guld värda.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Hur *#@%# kan detta vara ett bra sätt att bedriva politik på?

Relaterat

Det finns ännu mer att lära av Chile än vad jag beskrev i mitt förra blogginlägg.

En sak är att inte ens Pinochet genomförde förändringar i skolsystemet på ett så kuppartat sätt som Carl Bildt gjorde. Pinochet tillsatte en kommission som arbetade i fem år med att ta fram lagstiftningen. Och det finns mängder av dokumentation av deras arbete och samtal med experter som de kallade in, och om den oenighet och strider som förekom i detta arbete.

I Sverige har vi några månaders arbete av Anders Hultin som då arbetade på Utbildningsdepartementet och totalt 20 sidors skriftlig dokumentation i form av den färdiga propositionen. Anders Hultin gick sedan vidare och tjänade mycket pengar på den reform han skrivit fram, bland annat inom Kunskapsskolan men också som egenföretagare på skol-”marknaden”. (Det var han som lade upp en dyr vinflaska på internet och texten ”Because I’m worth it” när han ställde tusentals elever på gatan i JB-konkursen).

Jag undrar ärligt hur f-n någon kan påstå att detta är ett bra sätt att bedriva politik på!

En annan sak är att Chile nu avkommunaliserar det offentliga skolsystemet. Kommunaliseringen var ett sätt för Pinochet att försvaga det offentliga skolsystemet och förbereda det för en marknad. I Chile, som har nationell skolpeng, tillsätts nu en regional myndighetsstruktur med 70 regionala kontor som tar över kontroll och utveckling av skolor.

En tredje för Sverige intressant sak är att Chile, vad gäller den lärarreform som jag nämnde i förra inlägget, har både ett karriärsystem OCH belöning för tjänsteår. Och det i system som är oberoende av rektorers godtycke. I någon mening avprivatiserar de också den stora privata sektorn inom skola genom att på tio års sikt kräva att alla skolor som tar emot skolpeng från staten ska ingå i karriärsystemet.

Vi borde kunna begära mycket mer än så i Sverige.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vi har mycket att lära av Chile om det fria skolvalet

Relaterat

Att åka till Chile och prata om skolreformer är verkligen som att åka till ett spegelland till Sverige. Systemet och de politiska diskussionerna är så oerhört lika.

Men så var Chile också det enda land som tillsammans med oss på allvar testade Rose och Milton Friedmans idéer om skola som en marknad med vinstintressen.

I Chiles fall var det eftersom amerikanska ekonomer efter den USA-stödda alliansen fick tillgång till en experimentverkstad för sina idéer (som professor Allejandro Carrusco uttryckte det för oss när vi träffades här i Chile). I Sverige skedde det tio år senare av en av samma ideologi och USA inspirerad ung Carl Bildt och hans regering.

Skillnaden är nu att Chile har ändrat riktning. Detta efter att konsekvenserna blev tydliga genom forskning och efter en folklig opinion med två stora vågor av studentprotester 2006 och 2011.

Forskningen och protesterna gav den förre presidenten Michelle Bachelet det stöd hon behövde för att göra en del förändringar i systemet. Man införde en lag som i korthet (och förenklat) innebär:

  • Förbud mot vinster i skolsystemet. Den skola som ville ha tillgång till den statliga skolpengen måste visa att pengarna går till verksamheten på skolan och inget annat. Det vill säga det är inget förbjud mot att gå med vinst, men ett förbud att ta ut pengarna ur verksamheten. Man begär också att skolan ska äga sina egna lokaler så att man inte hämtar ut pengar ur verksamheten genom hyror. På sikt tar man också bort möjligheten till skolavgifter genom att staten långsamt höjer skolpengen.
  • Ändringar i skolvalssystemet. Istället för att alla föräldrar gick till den skola där man ville ha sitt barn och dessa i sin tur kunde välja de elever man ville infördes en central antagning där alla hade samma rätt och tillgång till alla skolor. Platser fördelades sedan efter de preferenser man angivit med olika förtursregler för syskon med mera. Systemet användes förra året i hela Chile utom i Santiago och införs i år också där. (Santiago har 6 av Chiles 18 miljoner invånare).
  • Förändringar i villkor för lärare på de offentliga skolorna. En 30-procentig löneförhöjning, garanterad fortbildning och begränsad undervisningsplikt.

Bakgrunden till detta var en oerhört tydlig socioekonomisk segregation i skolsystemet. På grund av det extrema systemet (= som i Sverige) har segregationen i Chile också genererat viktiga resultat för den internationella forskarvärlden om effekterna av skolval och olika styrningsmekanismer.

Det här med forskning och dess ställning i samhället är ett perspektiv som är intressant när man är här i Chile. Det är uppenbart att forskare under de senaste åren har fått spela en stor roll både i medias rapportering, politisk debatt och i det politiska hantverket.

Forskare blir regelbundet inbjudna att genomföra hearings och informera i parlament och motsvarande, och media frågar dem om deras åsikter. De har också direkta ekonomiska incitament inbyggda i finansieringen av forskningsinstitut att de ska delta i både debatt och ge underlag för politiska beslut.

Vi har något att lära (eller snarare att lära om) här. Så var situationen mycket mer under den tid som grundskolan byggdes upp under andra mitten av förra seklet i Sverige.

Spegel förresten? Det var nästan skrattretande att se en bild från den nuvarande presidentens kampanj. Där anklagades det nya skolvalssystemet för att ersätta skolvalet med en tombola. Och i hans kampanj visades en bild på ett barn fastspänt på ett stort tombolahjul (Scrolla ner på den här hemsidan så får du se den. Det är en direkt parallell till Jan Björklunds vilseledande tweet natten innan den svenska Skolkommissionen offentliggjorde sin rapport 2017. Väl medveten om vad han gjorde fick han mediasverige att köpa hans spinn att Skolkommissionen föreslog lottning till skolor i Sverige.

Men vad kommissionen föreslog var lottning som en sista urvalsgrund till översökta skolor. Detta som ett sätt att göra antagningen mer rättvis. Men rättvisa blev lotteri i Björklunds medvetna missuppfattning. Vad den chilenske presidentkandidaten gjorde kallade en amerikansk forskare vi träffade här i Chile för ”fake news”, och det var det också när Björklund försökte punktera Skolkommissionens balanserade och rättvisa förslag.

Jag tycker inte det är så vi ska fatta beslut om sådana här saker i Sverige. Just nu har vi mycket att lära av Chile. Ett land som med så mycket tuffare förutsättningar agerar mer rationellt än vad vi gör.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor