Annons

Hur många inspirationsföreläsningar tål en lärare?

Relaterat

Jullovet är slut. Känner du dig inspirerad inför vårterminen?

Det gjorde inte min lärarvän och hennes kollegium, att döma av den studiedag de skickades iväg på.

Du ser programmet på bilden. 

Istället för att ha trivsam teambuilding, eller låta lärarna få passa på att jobba gemensamt med undervisningsutveckling innan alla elever kom tillbaka, valde man inte en, inte två utan tre externt inhyrda inspirationsföreläsningar.

Frågan blir alltså om min lärarvän jobbar i Sveriges mest oinspirerade lärarkollegium, eller om det möjligen är en av de mer oinspirerade fortbildningsbokningarna. 

Jag bad min vän beskriva dagen med ett ord. Hon svarade “Träsmak”. Jag undrade vad hon hade lärt sig. Hon sa “upplägget var katastrofalt, men en del av innehållet var viktigt”. 

Jag har tidigare skrivit om vikten av att studie- eller fortbildningsdagar tar avstamp i skolans faktiska behov. Behov som är grundade i hur vår undervisning i ännu större utsträckning kan främja elevernas lärande. Vi måste få tid och handlingsutrymme att förbättra undervisningen – tillsammans. Den tiden finns ofta kring loven och inte mitt i brinnande termin. Den tiden får inte slösas bort.

Därför baxnar jag över valet att sätta sina lärare framför tre externt inhyrda inspirationsföreläsare hela första dagen tillbaka från julledigheten. Inspiration är viktigt och att någon håller en (kortare) föreläsning för att inspirera kan vara värdefullt. Kanske kan det ge en gnista i arbetet. 

Men det är just själva arbetet som ska ges tid, inte att någon annan ska inspirera oss till att arbeta. Dels är det i sig sällan inspirerande, om du frågar mig. Dels hjälper det väl ingen om jag sedan skulle gå runt hemma och vara inspirerad att jobba på nya sätt, när jag inte ges mer tid att förbereda det på jobbet. 

Och det som inspirerar oss lärare i slutändan, när det krisar på en lektion eller när vi börjar känna oss utarbetade, är inte att någon stod på en scen och föreläste för oss. Det som kan hjälpa och inspirera oss då är förmågan att hantera situationen. Den förmågan kan stärkas genom gemensam undervisningsutveckling. Det måste vi lärare ges utrymme att arbeta med. Det måste skolan prioritera. 

Vi lärare behöver också få chans att ha trevligt och inspireras tillsammans. När det görs på rätt sätt stärker det motivationen och välmåendet på jobbet. Men om du vill inspirera mig vid terminsstart, ge i första hand mig och mina kollegor förutsättningar att tillsammans utveckla vår undervisningspraktik. 

Har du varit med om något liknande? Skriv gärna och berätta i en kommentar!

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vad har jag lärt mig det här året?

Alla stunder på året är fullt av måsten och saker att göra, men när ett år närmar sig slutet så kommer även viktiga stunder av tillbakablick och reflektion kring ett år som gått. Vad har jag gjort och framför allt lärt mig det här året? 

Vilka nya verktyg har jag lagt till min bank av knep och erfarenheter under året? Vilka lärdomar är det som jag verkligen kommer att anamma och som ska hjälpa mig att lyfta undervisningen ytterligare nästa år?

Tre saker har mina tankar landat på som får summera mina lärdomar. En tydlig förändring som jag redan anammat är hur jag avslutar veckan inför helg eller lov.  Fyra små ord. ”Vi ses på måndag”.

De två andra nya lärdomarna som jag har landat i är frågan när ett lektionspass verkligen börjar, samt att sätta ord på (som kan tyckas vara) det självklara. 

Två meningar som kan verka lätta att implementera i undervisningen men som jag ofta säger till mina elever – det är stor skillnad på att ha gjort klart och att kunna. Att verkligen få tanken att landa och sedan ta till sig den nya lärdomen som en självklar del av min professionella verktygslåda. Det är något helt annat än att vara medveten om att det borde göras och sedan göra det halvhjärtat eller bara då och då. 

Som en klok föreläsare sa till mig i tidiga lärarår: ”Det är stor skillnad att som lärare ha 20 års erfarenhet av att ha genomfört i stort sett samma undervisning år ut och år in eller att ha gjort 20 olika år med eftertanke, förändring och förbättring”.

Att som lärare veta när lektionen börjar är något som gett mig många funderingar under det gångna året. Nej, inte vilket klockslag som lektionen börjar utan när förberedelsen för passet egentligen börjar, både för mig och för eleverna. 

Det är centralt för att få till den undervisning som mina elever och jag förtjänar. Vissa lektionsmoment behöver jag förbereda eleverna på i månader innan de faktiskt ska ske, ibland är det en särskilt viktig föreläsning, utflykt eller ämnesområde. 

Andra lektioner börjar på lunchen timmen innan lektionspasset verkligen ska börja eller vid första stunden på morgonen med ett förberedande samtal om vad som ska ske efter lunch eller senare under dagen. 

Vissa förberedelser pågår och görs ständigt. Några lektioner börjar precis på klockslaget när schemat säger att nu är det dags. Här är det jag som ledare av passet som måste tänka till. Hur förbereder jag mina olika elever bäst så vi alla får den lektion vi behöver för att nå så långt vi bara kan med våra studier?

Nästa lärdom är att sätta ord på det självklara. Det betyder att i lärandestunden vara så otroligt tydlig att alla verkligen förstår vad som förväntas. Från det mest grundläggande förhållningssätt till kunskapskrav.

Vilka förväntningar har jag på eleverna innan lektionen börjar? Vilka förväntningar har jag på eleverna under lektionen? Vilka förväntningar har jag på mina elever vid passets slut och i övergången till nästa aktivitet? Vilka kunskaper är centrala under arbetspasset?

Det här behöver jag som ledare i gruppen sätta ord på. Inget är egentligen självklart. Gör jag det ges alla möjlighet att lyckas och alla kan inkluderas. Ingen behöver känna osäkerhet om vilket material som förväntas vara med eller vilka förväntningar jag har på arbetsro eller uppgifterna som ska göras under det enskilda passet.

Självklart har jag lärt mig många andra saker också men just de här två nya lärdomarna och det nya förhållningssättet har verkligen satt sig. Inte för att jag inte förstått det förut men nu vet jag inte bara om det utan nu kan jag det verkligen också. 

Med den nya kunskapen så kommer förståelsen att jag måste jobba med det här. Sedan kommer även insikten om hur klurigt det faktiskt är att sätta ord på det självklara och veta när lektionen verkligen börjar.

Det är mina tre nya verktyg som jag verkligen lärde mig från året, vad lärde du dig?

Vad det här året ska bjuda på har jag ingen aning om och det är precis därför jag verkligen gillar mitt yrke och med stor nyfikenhet ser fram emot nästa år.

Reagera på inlägget:

Radera alla dina planeringar

Relaterat

Lärare - ta ett välförtjänt jullov - och det första du gör när du kommer tillbaka - radera alla dina planeringar.

Va? Jag har ju byggt upp dem i många många år, och det praktiskt. Jag kan lägga fokus på annat, som att genomföra god undervisning, skapa relationer och jobba med mitt mentorsuppdrag.

Ja, tiden knapp och vi lärare måste använda den klokt och effektivt. Det är ett stort ansvar för oss att förvalta den stora skattesats som skolan får varje år, av såväl stat och kommun. Även om det talas om nedskärningar och snålt med bemanning så går, i alla fall i Örebro kommun där jag arbetar, omkring hälften av skattepengen till skolan. Troligt liknande på andra håll. Utbildning är ju den viktigaste investeringen för framtiden, som jag senast i veckan hörde utbildningsminister Anna Ekström (S), säga i Ekots lördagsintervju (7 december 2019).

Det är ett stort ansvar att varje dag möta unga människor som söker vilt efter sin väg genom livet (jag jobbar i högstadiet om du undrar:). Ibland undrar jag om inte det viktigaste uppdraget är starten i skollagen - det fostrande uppdraget.

Jo, det är stort, men i det ingår också att visa vägen kunskapsmässigt, och hur vi ska hantera kunskap och utmaningar i den värld som växer fram - driven av digitaliserings förändringskrafter.

Det är där mitt förslag kommer in. I en värld som förändras snabbare än någonsin, där informationsmängderna och kunskapsmassorna är massiva, där förvirringen kring framtiden är omfattande. Vilken väg ska vi då visa eleverna. Är det 20 år gamla planeringar som ska visa vägen? Planeringar som skrev 1999? Två år före attacken mot World Trade Center i New York. Ett år då en stor tidning som Upsala Nya Tidning ännu inte hade en webbsida. Ska elever visas framtiden med tio år gamla planeringar? Planeringar som skrevs 2009. Ett år då Donald Trump hade mycket litet inflytande över världen. Ett år då Sverigedemokraterna var ett marginellt parti som inte tilläts delta i debatten i public service. Bara för att nämna några exempel.

Är det för övrigt rimligt att även läroplanen skrivs om så pass sällan? Just den senare frågan får anstå till ett senare inlägg, någonstans. Men låt oss gå vidare i den första frågan - om planeringar. Ärligt - hur ofta skriver du om dina planeringar? Har du tänkt på att varje år så kommer det nya elever med en helt annan uppväxt och förförståelse än eleven som kom året innan. På tio år blir det som jag skrev ovan ganska stora skillnader på elevgrupperna, i den snabbt föränderliga världen.

Vad säger läroplanen och kursplanerna? Där finns stort stöd för att jobba med innovation, kreativitet - gärna med hjälp av digitala verktyg. Så där finns inget som hindrar.

Jag har svarat på varför vi ska jobba mer med kreativitet och innovation som lärare. Jag har skrivit att det finns stöd för den i våra styrdokument. Ändå händer det så pass lite - hur kommer det sig?

Så jag kommer med ett radikalt förslag - radera dina planeringar. Skriv om dem hela tiden - anpassa dem till de uppväxande nya elever som kommer in. Rusta dem för framtiden - inte för dåtiden.

Och God jul! Ho ho ho! 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Barns ambitioner begränsas av könsstereotyper

När ska beslutsfattare, huvudmän och chefer förstå vikten av ett tidigt, systematiskt och kontinuerligt arbete med skola-arbetsliv? Många studier visar på att ungas yrkesaspirationer begränsas av inte minst könsstereotyper och socioekonomisk bakgrund utan även av att barn redan i tidig ålder gör avgränsningar i sina yrkesambitioner. En ny rapport från OECD visar att barns yrkesaspirationer grundar sig i könsstereotyper. Utöver det står det även att läsa i rapporten att föräldrar är en stor påverkansfaktor för barnen i deras yrkesaspirationer.

I den internationella studien "Drawing the future" uppger mindre än 1% av barnen som deltog att de hört talas om det jobb de drömmer om att arbeta med, genom en yrkesverksam som besökt skolan. Studien, som också kommer fram till att barn redan vid sju års ålder gör begränsningar i sina framtida yrkesval, visar tydligt på vikten av tidig studie- och yrkesvägledning. Vikten av att barn får möjlighet att träffa yrkesverksamma under sin skoltid, för att bredda deras handlingshorisonter, blir väsentlig. Unga personer behöver bekanta sig med och få mer information om fler yrken och branscher. Därför är det viktigt att man börjar arbetet med skola-arbetsliv redan i grundskolans lägre årskurser och att arbetet är kontinuerligt och systematiskt, vilket även Skolinspektionen trycker på.

Studien fastställer också att det är först under de senaste åren som beslutsfattare faktiskt tagit barns tidiga yrkesaspirationer och karriärföreställningar på allvar. Men det är inte direkt några nya slutsatser att barn redan i tidig ålder gör begränsningar i sina yrkesaspirationer och att barns uppfattningar om vissa yrken och karriärer kan cementeras i ung ålder. En vägledningsteori, som den amerikanska professorn i pedagogisk psykologi vid University of Delaware, Linda Gottfredson, står bakom visar på att barn vid 6-8 års ålder blir medvetna om arbetsroller och att de tilldelar dessa kön. Flertalet studier har under de senaste decennierna kommit fram liknande slutsatser.

Studierna har betonat att barns ambitioner ofta formas och begränsas av könsstereotyper, socioekonomisk bakgrund och framför allt vad och vilka yrken de känner till. Ny forskning visar också på att flickor vid sex års ålder börjar associera smarthet med män. Detta kan på sikt påverka ungas motivation och ansträngningar i skolan.

I skollagen står det väldigt tydligt att alla elever i alla skolformer utom förskolan och förskoleklass ska ha tillgång till vägledning (Skollag 2010:800 2 kap. 29 §). I läroplanen för grundskolan framhävs det också att skolan ska arbeta för att motverka att elevernas studie- och yrkesval begränsas av kön, social eller kulturell bakgrund är det viktigt att vi börjar arbeta tidigt med skola-arbetsliv, med andra ord studie- och yrkesvägledning.

Hur många studier och rapporter ska det krävas innan beslutsfattare, huvudmän och chefer inser vikten av tidig vägledning och skapar förutsättningar och arenor för att detta ska bli genomförbart? Ett systematiskt och kontinuerligt skola-arbetslivsarbete som börjar redan i årskurs ett, för att säkerställa en verksamhet där både skollagen och de riktlinjer som finns i de nationella styrdokumenten kan följas.

Reagera på inlägget:

Tid för kollegialt lärande – så kan du komma igång

Relaterat

Förra inlägget handlade om vad kollegialt lärande är och vad det kan få för betydelse för lärandet på din skola, så länge ni undviker vissa fallgropar. Nu är det dags att staka ut konkreta vägar framåt för att göra kollegialt lärande till en positiv del av skolvardagen. Vi tittar på det utifrån två perspektiv:

  • Du
  • Du och alla andra

Du:

1. Bestäm dig för om du tror att du blir en bättre lärare med genom att på riktigt jobba med andra eller genom att köra ditt eget race. Om samarbete är din väg, bestäm dig då för att det verkligen går att få till ett positivt kollegialt lärande på din skola. Hur klyschigt det än låter är en förutsättning för att lyckas att du känner dig genuint engagerade och tror på det här.  

2. Gå inte och vänta på att du ska bli engagerad, utan välj att engagera dig. Hur många gånger har du inte suttit med människor som i teorin vet hur saker och ting ska gå till, men sällan agerar. Ta själv de första stegen till förändring. Formulera dina mål med det kollegiala lärandet, skriv ner målen och berätta om dem för någon. Ta det från tanke, till uttalat till aktion. När? Du kanske tänker att det bästa tillfället redan varit, men i så fall är det näst bästa nu, inte nästa läsår. 

3. Läs gärna på mer om den här lärandeformen. För när du möter motstånd, och det kommer du att göra, har du en trygghet i att veta vilka du har på din sida, även sådana som inte är med er i rummet. 

För oss komvuxlärare finns det lika mycket att läsa om kollegialt lärande, men väldigt lite om dess utfall i en komvuxmiljö. Jag tror att behovet av det är stort eftersom det har skett en del successiva förändringar, till exempel mot mer distansundervisning och kortare kurser. Vilka nya krav ställer det på kollegiets pedagogiska kunnande?

Du och alla andra:

1. Det kan vara lättast att börja i liten skala med en eller några likasinnade kollegor. Du samarbetar säkert med flera redan. Skulle det finnas utrymme för ökad systematik, uppföljning och återkoppling? Auskulterar ni hos varandra?

2. Få med alla andra. Prata med fler kollegor och även skolledningen om att du ser ett behov av ökat kollegialt lärande. Gör det till en mötespunkt där du ger ditt perspektiv och idéer, och låt alla dela med sig av sina. Ha också några konkreta exempel från det kollegiala lärande som du redan testat i liten skala. Ser kollegiet samma behov? Kan det testas inom något pedagogiskt utvecklingsområde som redan är igång? 

3. Få tid och utrymme att faktiskt genomföra det. Det är något som flera av er läsare har påtalat att jag måste ta upp. Om kollegialt lärande inte ska kännas som en pålaga eller stressfaktor måste det avsättas tid. Här är därför några konkreta sätt att få tid och utrymme till kollegialt lärande:

  • Se det som kompetensutveckling. Istället för att gå på olika föreläsningar kan skolan satsa på studiedagar där man aktiverar det kunnande som faktiskt redan finns på skolan. Ska personer utifrån komma in till er kompetensutveckling, får det vara tydligt kopplat till det ni har sett ett behov lära mer kring. På min skola bjöd vi till exempel in personer från Stockholms universitet som delade med sig av sitt eget arbete och material kring auskultationer, inför att vi själva skulle börja besöka varandras klassrum. 
  • En annan sak som vi gjorde var att under två terminer kunde lärare ta ut komptid för genomförda auskultationer. Det skapade visserligen inte mer tid för det, men man fick ändå tillbaka av den tid man lade ner. Kan ni göra något liknande?
  • Har ni någon handledare inom enheten eller kan ta in en extern handledare för det kollegiala arbetet? Det kan hjälpa med att få till effektiva processer när ni ska komma igång (M. Lindqvist, Kollegialt lärande - Att handleda i skolans värld, 2019). 
  • Ta vara på den gemensamma mötestid som finns. Är era möten effektiva och med fokus på det som verkligen är viktigast för er? Finns det information som skulle kunna skickas på mejl istället för att förmedlas på möten? Möten kan i vissa fall behöva bli mer skapande och mindre berättande.

***

I nästa inlägg ska vi tackla just effektiva möten. Det vill säga varför möten för många lärare kan kännas ineffektiva och meningslösa. Som att de inte främjar arbetet med det vi är på skolan för - att ha riktigt bra undervisning med våra elever. Känner du igen dig? Kan vi göra något åt det? Några steg på vägen till bättre möten kommer i nästa inlägg.

Men innan dess vill jag få en bättre uppfattning om läsarnas erfarenheter kring möten på skolan. Klicka på länken och svara på frågan genom att välja den bild som bäst beskriver din känsla under möten. 

>>> Hur brukar du känna dig under möten på jobbet? <<<

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor