Annons

Kollegialt lärande är inte skräp – men fallgroparna är många

Relaterat

”Kollegialt lärande är skräp.”

”Kollegialt lärande är det viktigaste vi kan göra.”

Jag har under mina lärarår hunnit möta båda de här inställningarna till kollegialt lärande. Just så här efter varandra i ett samtal också. Då var jag själv fortfarande för ny, för mycket diplomat, för att göra min egen röst hörd. Vems sida står du på? Eller håller du dig än så länge mittemellan?

När jag studerade till lärare var det eleverna och mina ämnen jag såg framför mig. Att vi kollegor skulle bidra till varandras trivsel tänkte jag förstås. Men hur viktiga ni skulle vara för mitt och mina elevers lärande, det anade jag inte.

Samarbete mellan lärare är en bristvara i svenska skolor. En rapport från Skolverket (2016) visar att svenska lärare mer sällan auskulterar eller ger återkoppling på varandras lektioner än lärare i andra Talis-länder. Trots att lärare är positiva till coachning, kollegiala observationer och självvärdering, uppger 57% att de aldrig observerar kollegor och var tredje lärare får inte feedback av rektor eller kollegor (Skolverket 2014). 

Vi lärare behöver mer av varandra, inte minst inom ramarna för ett välfungerande kollegialt lärande. Men fallgroparna är många. Har du redan gått i några sådana och önskar en text som håller med om att det är skräp? Läs vidare ändå, och se om du ändrar dig.

Först, vad är det? Denna grundläggande fråga är ofta den första fallgropen. För vaga definitioner och olika tolkningar av begreppet kollegialt lärande leder till att vi pratar om olika saker, och själva lärandet minskar eller uteblir (Larsson i Skolverket 2019).

En definition är: lärande som sker när vi samarbetar strukturerat över tid och får nya kunskaper och färdigheter för vårt dagliga arbete (Skolverket 2015). Vi gör det med fördel genom att utgå från identifierade utvecklingsbehov i undervisningen. Sedan söker vi nya kunskaper att kombinera med befintliga inom utvecklingsområdet. Vi prövar nya undervisningsgrepp, dokumenterar, analyserar hur det gick, innan vi reviderar och prövar igen. 

Det handlar alltså inte om att bara dela material, berätta vad som hänt på någon lektion, ge enstaka undervisningstips eller life hacks. Allt det där fyller sina funktioner, men det kollegiala lärandet både kräver och ger mer. Om det vill sig väl, vill säga.

När vi har en gemensam definition kan en kritisk fråga komma – vad ska vi med till? I kollegiet kan det finnas väldigt olika uppfattningar om värdet av samarbete överlag. En del har dåliga erfarenheter av det och andra har kanske jobbat på sina egna sätt så länge att ensamarbetet är en del av deras läraridentitet. Har du några sådana kollegor, eller känner igen dig själv? 

Självklart har vi våra dagar. Alltså dagar då vi vill och behöver jobba på egen hand. Samarbete kan dessutom kännas mer energikrävande än ensamarbete för många. Därför behöver samarbetet finnas inbyggt i skolans struktur, ges utrymme i schemat, så att man inte måste jaga nya tider att ses varje gång. 

Om någon ändå säger till dig att kollegialt lärande är skräp kan du vara lite besserwisser och hänvisa till forskningsstödet. Skolverket (2016) lyfter det samlade forskningsläget som pekar mot ett starkt stöd för den här samarbetsformens kraft i flera avseenden. 

Lärarens förmåga att undervisa och vårt engagemang är de största undervisningsrelaterade faktorerna för elevers lärande. Både vår förmåga och vårt engagemang stärks genom ett väl fungerande kollegialt lärande.

En anledning till det är att konstruktiv kritik på den egna undervisningen från kollegor är avgörande för vår undervisningsutveckling. Det beror bland annat på att det tycks leda till välgrundade undervisningsförändringar som befästs i större utsträckning än andra insatser, som till exempel extern fortbildning. Kan du komma ihåg förändringar du har gjort efter respons från någon kollega? Eller har du inte haft möjlighet att ingå i verkligt givande samarbeten?

Något som kan vara lika viktigt är de känslomässiga värdena i arbetet som främjas. Det kan vara av särskilt vikt med tanke på att svenska lärare placerar sig i topp på listan av “missnöjda med sitt yrkesval”, bland 34 Talis-länder. 

Ett väl fungerande kollegialt lärande leder till att vi känner oss uppskattade, får ett erkännande och bekräftelse på att vi mer än duger som lärare. Det synliggör både vad vi kan och vad vi kan utveckla, tillsammans. Den är typen av utvärdering av och återkoppling i arbetet har i forskning (Skolverket 2016) visat positiva effekter på lärares tillfredsställelse och självtillit.

Finns det fallgropar gällande känslomässiga värden av kollegialt lärande? En vän till mig som också jobbar som lärare sa att jag måste ta upp något som många lärare känner: det finns kollegor som letar fel hos andra och inte skräder med orden. Dåliga relationer och gammalt groll kan göra lektionsbesök till något väldigt olustigt. Hur löser man det? I nästa inlägg ska vi med läsarnas hjälp ta oss an den frågan.

För oss komvuxlärare vill jag också understryka vikten av kollegialt lärande av ytterligare en anledning. Forskning och beprövad erfarenhet om vuxnas lärande är en bristvara, men behovet stort (A. Fejes 2016). Se ditt och dina kollegors lärande som en möjlighet att bidra till kunskapsgapet. Sätt målet att driva, dokumentera och dela ert lärande på ett sätt som gör det användbart för komvuxkollegor på andra skolor. Det kommer på sikt att stärka professionen, och din arbetsglädje också.

En av de största fallgroparna för lärares kollegiala lärande kvarstår dessvärre: hur ska det konkret gå till? Hur gör vi kollegialt lärande till något positivt för oss och i förlängningen våra elevers lärande? Hur får vi tid till det? Hur kan du som lärare se till att det inte bli ytterligare en pålagd utvecklingsinsats som rinner ut i sanden?

* * *

I nästa inlägg ska vi väldigt konkret ta oss an hur man kan göra kollegialt lärande till en positiv del av skolvardagen. Vi ska se hur man kan navigera mellan nej-sägare, oreserverade ja-sägare och konflikträdda diplomater. Och i slutändan få med dem på tåget.

Men innan jag skriver det inlägget vill jag ha hjälp av er, kollegor runt om i landet. Hur kan vi undvika de olika fallgroparna? Vilka erfarenheter av, och idéer kring, hur man gör kollegialt lärande till en positiv del av skolvardagen kan du dela med dig av? Svara genom att klicka på länken nedan (öppna den i Chrome):

>>> Skriv ditt svar genom att klicka/trycka här <<<

Relaterat

Reagera på inlägget:

5 anledningar att undervisa på komvux

Relaterat

Går lärararbetet i stå? Tillhör du de 40% av lärare som vill byta jobb? Om du gör det, och idag undervisar barn eller ungdomar, ska du här få fem anledningar att börja jobba på komvux istället. Men jag ska också vara öppen med ett par anledningar som kanske får dig att hålla dig borta.

  • 1. Erfarenheterna i ditt klassrum. I mina klassrum möter jag elever med mycket livserfarenhet från stora delar av världen. Hos oss på SIFA studerar bara utländska akademiker, så det är en lite speciell del av komvux. Deras erfarenheter, kunnande, tankar om livet och lärandet i Sverige bidrar till väldigt stimulerande lektioner. 
  • 2. Det är du och eleverna. Kommunikationen med vuxna elever är direkt. Är det något elevärende behöver inte andra familjemedlemmar kopplas in, vilket kan kännas skönt för en del lärare. Givetvis ska man vid behov ta in olika tredje parter, men mig personligen har det inte hänt under mina åtta år inom vuxenutbildning. 
  • 3. Ingen betygshets. Självklart vill alla att eleverna ska nå så höga kunskaper som möjligt. Däremot har jag aldrig känt igen mig i den betygshets man ibland kan läsa om för gymnasieskolan. Särskilt på min nuvarande skola där eleverna redan har en akademisk examen, behöver inte betygen hos oss inte nödvändigtvis bli lika avgörande för deras framtid. 
  • 4. Studiero. Som det varit sedan urminnes tider kommer förstås även vuxna elever ibland sent eller vill småprata med grannen på lektionen. Kanske känner du igen dig själv från något möte eller någon fortbildningsdag? Däremot kan jag inte säga att jag personligen upplevt ordningsproblem i mina klassrum. Jag har till exempel ännu inte behövt testa lågaffektivt bemötande, på jobbet.
  • 5. Ett växande samhällsbehov av vuxenutbildning. Med över 400 000 studerande årligen är vuxenutbildningen idag större än gymnasieskolan. I takt med att fler arbetsuppgifter och hela yrkesgrupper automatiseras bort till robotar och AI kommer behovet av att vidareutbilda sig eller karriärväxla bara att bli större. För att lyckas med det måste det finnas många skickliga lärare för vuxna.

Sedan var det alltså ett par anledningar till att kanske inte undervisa på komvux. Hur tungt väger de här för dig?

  • 1. Svårare att göra karriär. Det finns färre karriärtjänster, mindre än hälften så många som inom grund- och gymnasieskolan. Även om det inte finns någon helt samlad bild av lönestatistiken för lärare inom komvux, ser det ut som att vi tjänar ett par tusen mindre i månaden i snitt. Eftersom vi inte ingick lärarlönelyftet är det inte konstigt om vi halkat efter. 
  • 2. Komvuxlärare – inte heller helt nöjda. Även inom komvux finns det skolor där till exempel arbetsbelastningen kan kännas hög eller där man tycker att det inte finns en politisk vilja till komvux. Som för alla skolformer gäller det att vi som lärare hittar en skola som ger oss förutsättningar att verkligen göra vårt jobb.

Det var alltså anledningarna för och emot att du ska testa något nytt genom att flytta över till komvux. Är du fortfarande nyfiken, eller har du blivit bortskrämd? Jag tycker förstås att du ska vara fortsatt intresserad. Samtidigt ska jag säga att jag själv har undervisat på gymnasiet och trivts väldigt bra med det. 

Om du vill prata med någon mer neutral om dina framtidstankar inom läraryrket kan du till exempel göra det genom Lärarnas Riksförbund. Som medlem har du ett gratis samtal per år med en karriärrådgivare. Utnyttja den möjligheten, och se vart din lärarbana leder. 

* * *

Tjuvlyssnat vid ett komvux, som delar byggnad med en grundskola. Dotter i tolvårsåldern, pappa och mamma går förbi komvuxskylten:

Dottern: ”Där ligger komvux.”

Pappan: ”Där får vi hoppas att du inte behöver gå.”

Tystnad

Mamman: ”Det är i alla fall bra att det finns.”

Relaterat

Reagera på inlägget:

Hjälp! Robotarna kommer – vad skola vi göra?

Du har blivit inkallad till rektorn. På kontoret får du förklarat att du och dina kollegor alla gör ert sista läsår, för till nästa tar AI-robotarna över undervisningen. 

Sedan öppnas dörren och en robotrektor rullar in, skuffar undan din rektor och meddelar att alla jobb på alla skolor numera tas om hand av robotar. Du är fri, eller obsolet. Du är i varje fall utan jobb och yrkesgrupp. 

Vad gör man när ens yrkeskår försvinner? Den verkligheten står inte vi lärare inför just idag. Många andra yrkeskategorier däremot gör eller är på väg att göra det inom en ganska snar framtid. Stiftelsen för strategisk forskning skrev redan 2014 att hälften av dagens alla jobb skulle vara automatiserade inom 20 år.  

I slutet av förra inlägget frågade jag er läsare: Vilka av dessa sju jobb tror ni löper störst risk att tas över av robotar/automatiseras inom 15 år? Så här ser Mentimeters sammanställning av de 45 svaren ut:

Och här är ”facit”, enligt just Stiftelsen för strategisk forskning. De har istället satt en procentsats på hur stor risk det är att jobben har automatiserats bort inom 15 år. Ordningen på deras lista är ganska lik läsarnas:

1. Fotomodell 98% 

2. Biblioteksassistent 96% 

3. Kassapersonal 95%

4. Fordonsförare 80% 

5. Lärare 5%

6. Psykolog 3%

7. Präst 0,8%  

Inom 15 år kommer yrkeskategorier att börja försvinna i större omfattning än någonsin tidigare, vilket innebär en stor samhällsomställning. Det ställer nya krav på hela utbildningsväsendet, och inte minst vår undervisning. Hur förbereder vi våra elever för framtidens föränderliga arbetsmarknad där vi inte vet vilka jobb som kommer att finnas?

Det jag vill lyfta fram är olika aspekter av det livslånga lärandet och hur vår undervisning kan främja det. Livslångt lärande innebär att våra elever får med sig redskap, kunnande och en vilja att lära sig både i och utanför skolan.

Detta är lika viktigt i alla klassrum och självklart inte bara för elevernas kommande yrkesliv. Hur vi går till väga för att främja det kan skilja sig åt beroende på våra elevgrupper, men det finns ändå gemensamma förhållningssätt. 

Här kommer några konkreta punkter på hur du kan rusta dina elever med det livslånga lärandet, som yrkeslivet sida vid sida med robotarna kräver:

  • Stärk de metakognitiva strategierna. Att elever måste se och reflektera över sitt eget lärande är inget nytt. Det blir däremot nu ännu viktigare att knyta det till kommande yrkesliv. 

“Vad har du lärt dig på dagens lektion?”, är en vanlig fråga. Vad händer om vi följer upp med: “vad tror du att du kan använda ditt nya kunnande till i framtiden? Hur skulle det kunna vara användbart i yrken som du tycker verkar vara intressanta?”. 

Samtidigt räcker det oftast inte med bara frågor. Lärare behöver också modellera hur frågorna kan besvaras. Då kan vi synliggöra för eleverna hur vi alla tar oss an frågorna utifrån våra tidigare erfarenheter och förhoppningar för framtiden.

Mer ämnesövergripande förmågor behöver också främjas. Det går inte i en handvändning att hjälpa eleverna att exempelvis bygga grit, ta eget ansvar och att se fel som lärtillfällen. Men det kan vara värdefullt med en samsyn och kunskapsutbyten inom kollegiet kring hur eleverna kan utveckla sådana förmågor. Hur jobbar dina kollegor med det idag?

  • Commonplacing – ett system för livslångt lärande. Något väldigt konkret som du och dina kollegor kan hjälpa era elever att komma igång med är commonplacing. I korthet handlar det om att skapa en skrivyta där eleverna kategoriserar, syntetiserar och reflekterar över sitt kunnande och lärande i olika ämnen. Inte olikt en loggbok, men mer ämnes- och livsövergripande. 
     
  • Föregå med gott exempel? För att kunna lära ut ovanstående punkter underlättar det om vi använder dem själva. Gör vi det kommer vi också att dra samma fördelar som våra elever. Vad lär du dig genom ditt arbete? Vad lär du dig utanför arbetet? Reflekterar du kring ditt eget lärande? 

Själv har jag skapat just en commonplace. Jag använder oftast appen Evernote, men ibland en anteckningsbok. Där skriver jag några gånger i veckan kort om vad jag lär mig eller nya idéer inom olika intresseområden, som till exempel lärande, litteratur, skrivande, träning och hälsa. 

Med jämna mellanrum går jag tillbaka till tidigare anteckningar för att hitta intressanta idéer att sammanföra och gå vidare med. Det känns som att det gynnar mitt lärande, min undervisning och stärker min vilja att prata om de här sakerna med andra. Den här bloggen är på många sätt ett resultat av min commonplace.

Som jag skrev om i föregående inlägg kan vi inte förlita oss på att den externa fortbildningen via jobbet ska lösa alla våra nya kunskapsbehov i yrket. Jag tror verkligen att långsiktig glädje i arbetet som lärare förutsätter att vi inte bara lär ut, utan också själva lär nytt. Den glädjen kommer eleverna att se i dig och det bidrar i sin tur till deras egen lärandelust.

Slutligen känner nog alla igen hur vi brukar blicka mot Finland när vi vill veta hur man driver skola. När jag skrev inledningen till det här inlägget trodde jag mig teckna en dystopi, där du och jag ersätts av robotlärare. I Finland verkar framtiden redan vara här. Och den dansar.

***

I nästa inlägg tar vi oss an ett ämne som det brukar råda delade meningar om – kollegialt lärande. Det har varit på tapeten ganska länge, men hur väl fungerar vårt kollegiala lärande i praktiken? Ännu behöver vi inte ha det med några robotkollegor. Ändå kan det kännas som att det finns närmast väsensskilda uppfattningar gällande värdet och innebörden av kollegialt lärande.

Innan inlägget kommer ut är jag nyfiken på att få veta: vad har du som läser för upplevelser av det kollegiala lärandet på din skola? Välj ett svarsalternativ på just den frågan via länken nedan, så presenteras resultatet i början av nästa inlägg:

》》》Hur är din upplevelse av det kollegiala lärandet på din nuvarande skola? 《《《

Reagera på inlägget:

Att fika eller fortbilda?

”Och på så vis blir surfplattor nyckeln till ökat lärande (konstpaus) för alla elever”. 

Spridda applåder och så var fortbildningsdagens sista talare klar. Tyvärr hade jag inte fått med mig något användbart för undervisningen på min dåvarande arbetsplats. Jag vädrade min frustration med en kollega som lugnt svarade att fikat hade ju i alla fall varit gott och innehållet var väl som det brukade. Han hade helt rätt, både om fikat och innehållet, men det gjorde inte saken bättre.

Vad man förväntar sig av fortbildning kan förstås se väldigt olika ut från lärare till lärare. Men finns det något gemensamt för bra fortbildning? Hur får vi i så fall till det på våra skolor?

Först ska vi dock se resultatet av läsarundersökningen om fortbildning. Frågan i förra inlägget var: ”Vilken bild motsvarar oftast din känsla under en fortbildningsdag?”. Så här svarade 56 läsare:

  • 4% glädjeskutt 
  • 25% glödlampa som tänds i huvudet
  • 29% smiley med ett rakt streck till mun
  • 15% sovande koala
  • 27% missnöjd katt

Nej, det är inte den mest vetenskapliga undersökningen. För mig är det ändå ytterligare en bekräftelse på att vi lärare överlag inte är nöjda med fortbildningen. För över 70% av de som svarat tänds ingen lampa eller görs några glädjeskutt. Fortbildning måste bli bättre. Frågan är alltså hur.

Vi blickar mot forskningen. I boken ”Utmärkt Skolutveckling” (2016) har Jan Håkansson och Daniel Sundberg sammanställt forskning om bland annat lärares fortbildning. Dessvärre har vi lärare tydligen inte några högre förväntningar på den. Det kanske inte heller är så konstigt när en mycket vanlig typ av fortbildning är just den som framhålls som minst effektiv. Det är föreläsningar med ett brett anslag, anordnade utan kollegiets samlade analys av vad just deras elever behöver. Hur många sådana har du gått på?

Bra fortbildning däremot, är sådan som utgår från elevernas lärandebehov. Det kan låta självklart men verkar inte vara det. 

Kollegiet behöver ta reda på vad som är viktigast att utveckla i undervisningen för att elevernas främsta lärandebehov ska främjas. Sedan måste vi se vilka kunskaper om utvecklingsområdet som redan finns i kollegiet. När man verkligen tillvaratar kollegiets samlade kunnande kanske det inte, hör och häpna, behövs extern fortbildning lika ofta.

Den fortbildning som verkar ge bäst resultat för elevers lärande är undervisningsnära och långsiktig. Med fördel genomförs den av grupper av lärare med stöttning av extern experthandledning. Det bör ingå att konkret pröva, gemensamt analysera och sedan ompröva undervisning inom fortbildningsinsatsen. Dessutom ska den helst vara en del av det systematiska kvalitetsarbetet på skolan och inte en isolerad fortbildningsö (se t.ex. Helen Timperley ”Det professionella lärandets inneboende kraft”, 2019).

Att istället bara sitta en dag och lyssna på olika föreläsningar kommer sannolikt inte att bidra till dina elevers lärande. Håkansson och Sundberg lyfter fram att det till och med kan få negativ effekt på arbetsglädje och stressnivåer. Det är nog inte bara jag som muttrandes har smugit fram någon elevtext för rättning eller börjat svara på mejl.

Visst har vi väl alla också varit på intressanta föreläsningar, där vi både lärt och fått inspiration. Problemet är att omfattande studier av effekten av fortbildningsdagar och konferenser visar att de i princip inte påverkar elevernas studieresultat (Dylan William och Siobhan Leahy ”Handbok i formativ bedömning”, 2015).

Varför inte? Troligen för att det knappt alls leder till förändringar i lärarens undervisningsrepertoar, ur ett långsiktigt perspektiv. Man testar det kanske några gånger, men nya undervisningsmetoder innebär ofta extra arbete. Resultatet av de nya metoderna kan också initialt bli ett steg tillbaka gällande hur lyckad undervisningen är, innan det förhoppningsvis tas två steg fram. 

Lärare behöver stöd. Stöd i form av avsatt tid och ett kollegialt sammanhang för långsiktigt arbete med nya metoder och kunskaper. Jag tror också att vi behöver höja våra förväntningar på vad fortbildningen faktiskt ska ge oss, och i förlängningen våra elever.

Ur ett vuxenutbildningsperspektiv kan man notera att vi på komvux inte varit med i de nationella satsningarna matematik- och läslyftet. Visserligen kan det sända en signal om att komvux inte är prioriterat, men ur fortbildningssynpunkt behöver det inte vara så illa ändå. Lyften har gett flera positiva resultat, men de långsiktiga förändringarna av undervisningen genom Läslyftet har delvis uteblivit. Samtidigt kan alla skolor där det frigörs resurser i form av tid och pengar, verkligen skräddarsy fortbildning för sina lärare. 

Ett lyckat exempel på fortbildning på min nuvarande skola är när vi kontaktade Uppsala universitet för fortbildning åt ett antal lärare. Universitetet kunde just skräddarsy både litteratur och workshops utifrån vår vilja att då jobba med en variant av casemetodik. Kunskaperna spreds sedan via workshops och lektionsbesök i kollegiet. Idag är det en kontinuerligt använd metod på många kurser, med tillhörande materialbank på skolan. 

Kostnaden för fortbildningen via Uppsala Universitet var dessutom relativt låg, i jämförelse med mycket annan som annonseras. Visst, när man ordnar sin egen fortbildning kanske det inte blir lika spännande fika (eller i värsta fall ingen fika alls!) men lärandet blir desto bättre.

Några frågor du och dina kollegor kan ställa er för att förbättra fortbildningen är:

  • Lämnar jag idag över ansvaret för min fortbildning åt någon annan? Tar någon ansvaret ifrån mig?
  • Vad säger mitt anställningsavtal om resurser i form av tid och pengar som jag och mina kollegor kan lägga på fortbildning? Tar vi vara på de resurserna idag? Behöver vi mer?
  • Har vi en långsiktig helhetsplan för den pedagogiska utvecklingen på skolan? Hur kan fortbildning i så fall knytas till en sådan?
  • Vilka behov av fortbildning har vi i kollegiet utifrån elevernas lärandebehov? 
  • Vilka kunskaper om identifierade utvecklingsområden finns redan i kollegiet?
  • Vilka jobbar på universiteten eller andra skolor med de kunskaper som vi söker?
  • Vad har Skolverket för fortbildning att erbjuda?
  • Skulle det vara möjligt att söka medel för ett FoU-projekt eller liknande?

Har du andra erfarenheter eller tips kring fortbildning? Dela gärna med dig i en kommentar! 

* * *

I nästa inlägg förbereder vi oss för robotarnas kommande anstormning av arbetsmarknaden. Hur kan vår undervisning förbereda eleverna? Kommer du och jag att ersättas av robotlärare?

På samma tema undrar jag vad du som läsare tror om överlevnadschanserna för några yrken. Klicka på länken nedan för att lista dem utifrån frågan: Vilka yrkesgrupper tror du löper störst risk att konkurreras ut av AI/automatiseras inom 15 år? Det går snabbt att svara och resultatet presenteras i början av nästa inlägg.

》》》Tryck/klicka här för att svara《《《

Reagera på inlägget:

Passar vi för varandra?

Jag undervisar på komvux. Du vet den där skolformen där sommarlovet försvann och lärarlönelyftet uteblev. Det är också här man inte utbildas i att undervisa sin elevkategori på lärarutbildningen och hela skolformen i sig är i fritt fall

Jag undervisar på komvux och tycker ändå verkligen om mitt lärarjobb. Hur går det ihop? De flesta lärare vet alltför väl hur olika förutsättningarna för lärande och arbetsglädje är från skola till skola.

Sedan 2015 jobbar jag på Stockholms intensivsvenska för akademiker, som är en del av Campus Åsö. Våra elever kommer från hela världen med sin akademiska examen i bagaget, till exempel ekonomer, ingenjörer och lärare. Många är i Sverige för kärlekens skull. Hos oss kan de lära sig svenska i ungefär 1,5 år. Under den tiden hinner de gå igenom hela SFI, svenska som andraspråk på grundläggande och gymnasial nivå. Från de första orden till flytande. Det är en häftig resa att få vara med på som lärare. 

Den här bloggen riktar sig till alla lärare, även om komvuxperspektivet också finns. Komvux är en stor apparat med över 400 000 studerande under ett skolår, fler än gymnasieskolan. Själv är jag i grunden utbildad gymnasielärare i religionskunskap, svenska, engelska och svenska som andraspråk. Tidigare har jag också jobbat på en gymnasieskola i Uppsala. Det är en anledning till mitt intresse för mer än bara vuxnas lärande. 

En annan orsak till att jag vill nå ut till och höra från lärare i alla skolformer, är att vi tillhör en och samma yrkeskår. Det känns kanske inte alltid så. Men trots skolformernas olika förled till själva ordet lärare, är det ett yrke. Det är ett yrke hela vägen från de som lär de yngsta, till oss som jobbar med de äldsta. Vi delar det gemensamma målet att våra elever ska få möjlighet att lära. Många av de svårigheter och glädjeämnen vi stöter på längs vägen kan alla lärare känna igen sig i. 

Kommer det att finnas något av intresse för dig i den här bloggen? Det gör det om du svarar ja på någon av följande frågor:

  • Har du någon gång suttit på en fortbildning som känts meningslös?
  • Upplever du att stora ord om kollegialt lärande och systematiskt kvalitetsarbete brukar stanna vid just ord?
  • Funderar du ibland över hur man får elever att vilja lära för livet?
  • Har du funderingar på att lämna läraryrket?
  • Tror du att undervisning i källkritik och kritisk läsning kan göras mer engagerande?
  • Har du någon dominant kollega eller chef?

Vi tar det från början. Svaret på frågan hur fortbildning kan sluta kännas trist eller meningslös kommer i nästa inlägg. Men innan dess vill jag veta vad du som läser har för upplevelser av fortbildning:

Reagera på inlägget:

Sidor