Annons

Slitna lärare ska få lärarassistenter

Nu är det åter dags för lärarassistenter i skolan.  Det har funnits satsningar på assistenter tidigare. Den här gången är det lärarassistenter till skolor med många nyanlända elever.

Regeringen avsätter hela 300 miljoner kronor extra om året fram till 2019 för detta ändamål. Utbildningsministern säger att med lärarassistenter blir det mera tid för eleverna med sina lärare. Pengarna bör kunna räcka till 600 nya lärarassistenter. Åtgärdspaket räknas in i den s.k. lågstadiesatsningen, som blir 2,3 miljarder, istället för 2 miljarder. Förslaget om fler lärarassistenter känns igen från Moderaterna, som kom med samma förslag för bara några veckor sedan. Sist i Bloggen finns ett citat från Anna Kinberg Batra som stöder förslaget.

I den här bloggen propagerar jag för lärarassistenter till alla lärare. Jag förordar också utbildning till lärarassistenter. Jag förordar en utbildning som ska vara påbyggbar till lärare. Lärarassistenter ska inte lockas in i återvändsgränder.

I stort sett alla lärare har drömt om eller drömmer om att kunna ägna sig åt viktigare uppgifter än att exempelvis kopiera, uppdatera hemsidan och skriva frånvarolistor. En lärarassistent kan hjälpa till och ge tiden tillbaka till lärarna.  När jag började arbeta som lärare i skolan fanns det gott om så kallade kittyrken: vaktmästare, tillsynslärare, kanslister, ämnesansvariga, studierektorer och rektorer. Idag är det möjligen skolledningen som finns kvar intakta. Övriga stödfunktioner är bortrationaliserade och alla arbetsuppgifterna faller på något sätt tillbaka på lärare. Att sätta in lärarassistenter i skolan betyder att avlasta lärare.

Lärarassistenter, så kallade teacher’s assistents, är tämligen okänt i Sverige, men vanligt i exempelvis Nederländerna och Storbritannien. Det finns också en utbildning för teacher’s assistents.

Tanken med lärarassistenterna är att de ska kunna ingå i arbetslag och kunna stödja lärare i de flesta uppgifterna, även leda grupper och kanske vikariera. De ska dock inte planera undervisningen.  De ska inte heller ha ett övergripande ansvar. Det är lärarens uppgift. De ska inte heller vara elevassistenter. Lärarassistenterna servar enbart de vuxna i arbetslaget, inte eleverna. Det är elevassistenternas uppgifter. Det behövs ytterligare ett så kallat kittyrke, som bistår med rutinuppgifterna. Principen är att lärarna får mer tid till undervisningen och eleverna. Lärarassistenterna är absolut inga lärare. De ska frigöra resurser så att lärarna kan göra det som de är utbildade för.

Huvudmännen behöver på olika sätt förbättra villkoren så flera lärare stannar kvar i yrket. Precis som polisen har civilanställda tror Universitetskanslersämbetet (UKÄ) att man även inom skolan behöver anställa andra yrkeskategorier. De skulle exempelvis kunna användas för att minska lärarnas administrativa uppgifter, vara extra hjälp i klassrummen eller rastvakter så lärarna kan fokusera på undervisning. Även UKÄ stöder användningen av lärarassistenter i skolan.

Anna Kinberg Batra menar att lärarna drunknar i administration och uppgifter relaterade till ordning och omsorg. Det kan leda till eleven kan gå miste om tillräckligt stöd för att nå kunskapsmålen.

Anna Kinberg Batra säger: ”För att ge lärare mer tid för att exempelvis förbereda lektioner samt fokusera på undervisning vill vi satsa på att införa lärarassistenter i skolan. Lärarassistenternas uppdrag ska vara att assistera och avlasta lärarna med uppgifter av administrativ karaktär.”

Det är bra tänkt och bra sagt.

Reagera på inlägget:

Policyidéerna för skolan är värda att spridas överallt

Jan-Eric Gustafsson, Sverker Sörlin och Jonas Vlachos lämnade i förra veckan ifrån sig en av de senaste årens bästa och viktigaste rapporter om den svenska skolan. Den heter ”Policyidéer för svensk skola” och jag uppmanar varje person som läser det här inlägget att ladda hem och läsa den (författarna beskriver också rapporten i korthet i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Till skillnad från så många andra rapporter som haglar över oss från höger och vänster är den här inte skriven av en intressegrupp som representerar ett smalt intresse. Inte heller är den skriven bara från till exempel en nationalekonomisk, eller bara en pedagogisk horisont, utan är en balanserad produkt som bygger på både mycket empiri. Men – vilket är viktigt – också har en djup förankring i den svenska skolans grundläggande värderingar. Just det senare är något som jag verkligen uppskattar; man lyfter frågan om vad vi har skola för – egentligen – och hur en skola med det syftet bör gestaltas.

Rapporten som innebär slutet för ett flerårigt forskningsprojekt inom Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS) ger både en bakgrundsbild och slutar med ett antal rekommendationer. Jag tar mig friheten att citera dessa ur deras debattartikel:

1. Lärarna.

I nuläget är lärarprofessionen den viktigaste av Sveriges utbildningsfrågor. Denna grupps eftersläpning och statustapp är en nationell olycka. Både kommunaliseringen och friskolereformen har bidragit till detta, men också högskolepolitiken har bidragit. På senare tid har insikten vuxit om lärarnas betydelse, men tempot och ambitionsnivån i åtgärderna måste höjas.

• Utveckla lärarlegitimationen. I sin nuvarande form är den delvis missriktad. Den bör istället fungera som en validering för att öka tillflödet av kompetens från andra kompetensområden och andra länder.

• Stärk lärarutbildningens attraktionskraft genom förstärkt forskningsanknytning, ökning av de praktiska inslagen i utbildningen och resursförstärkningar.

• Satsa långsiktigt och kraftfullt på fortbildning och kompetens hos lärarna, knyt fortbildningen till volymförändringar i elevkohorterna, dvs fortbilda extra mycket under år när elevkullarna minskar.

• Anpassa lärarnas löner till andra högutbildade tjänstemannagruppers.

2. Kunskapsuppföljningen.

Betygsinflation, ett förvirrande och dysfunktionellt betygssystem och systematiska orättvisor i kunskapsbedömningen undergräver moral och framtidstro i svensk skola. Följande åtgärder bör övervägas.

• Inför en nationell resultatuppföljning.

• Ge lärarprofessionen huvudansvaret för sammanvägningen av betygssättningens kriterier.

• Kvalitetssäkra betygen på skolnivå genom att koppla dem till skolans genomsnittliga resultat på nationella prov.

• Ge lokal beslutanderätt över betyg före högstadiet. Detta skulle en gång för alla desarmera den skadliga debatten om betyg i de lägre stadierna. Ingen forskning kan visa att dessa betyg gör någon nytta, men troligen gör de heller ingen större skada.

• Ersätt gymnasiets kursbetyg med ämnesbetyg.

• Ge alla elever tillgång till goda gymnasieutbildningar, oavsett eventuella icke godkända grundskolebetyg.

• Minska tröskeleffekten i meritvärderingen mellan de lägsta betygsstegen (F och E). Idag ger det större effekter på en skolas samlade meritvärde att höja från F till E än att satsa på att nå bättre resultat.

3. Myndighetsstrukturen.

Styrsystemet för svensk skola är otillräckligt. Skolverket och Skolinspektionen gör i och för sig nyttiga analyser. Men mot de stora förändringskrafter som påverkar svensk skola negativt saknar man strängt taget instrument. Kommunernas roll är central, men mycket litet kan i praktiken göras för att kommunerna skall göra rätt. Alltför litet fokus läggs på att stödja förbättringsarbete.

• Ge kommunerna ett bindande uppdrag att aktivt nedbringa bristande likvärdighet (det vill säga ett ansvar för att skollagen efterlevs).

• Se över myndighetsstrukturen med sikte på att skapa regionala stödorganisationer – av typen ”länsskolnämnder” – för skolornas kvalitetsutveckling och fortbildning av lärare.

4. Marknadisering och skolval.

Friskolereformen 1992 styrdes av marknadsfrämjande värderingar med en stark betoning av elevers och föräldrars fria val. Mångfald, pedagogisk förnyelse och konkurrens förutsattes leda till högre utbildningskvalitet men reformen gjordes inte utvärderingsbar eller politiskt prövbar i framtiden.

Idag är det tydligt att marknadslösningar på flera sätt är svårförenliga med skolans uppdrag. Likvärdighet syftar till att stödja svagpresterande enheter medan marknadslogikens förhoppning är att dessa slås ut. Vi har alltså ett system som försöker dra åt två håll samtidigt. På motsvarande sätt skapar marknadslösningar segregationstendenser som man på politisk väg försöker motverka. Det finns även myndighetsaspekter inom skolväsendet som är svårförenliga med en kommersiell logik.

Vi kan därför inte se annat än att en ansvarsfull utveckling av svensk skola inte i samma grad som hittills kan förlita sig på marknadsbaserade lösningar. Istället krävs ett förtroendefullt och likvärdighetsskapande samarbets- och resursfördelningssystem, vilket bland annat rimmar illa med möjligheten att föra resurser ur verksamheten. Samtidigt finns ett värde av mångfald. Våra förslag är därför:

• Inför en nationell skolpeng, viktad efter elevernas förutsättningar och behov, liksom efter andra strukturella kostnadsskillnader.

• Skärp etableringskraven för fristående utbildningsanordnare.

• Begränsa kraftigt möjligheten till vinstutdelning för privata utbildningsanordnare.

• Komplettera vinstutdelningsbegränsningar med en offentlig infrastruktur för lån till godkända utförare.

• Inför lottning som metod att fördela översökta friskoleplatser, exempelvis genom lottning inom kvotgrupper som motsvarar kommunens genomsnittliga elevsammansättning.

• Utveckla nya, icke-kommersiella modeller för skolval som tar tillvara kombinationer av geografisk närhet och mångfald.

Allt är kloka och genomtänkta förslag. Jag hoppas att dessa kan få genomslag och ett politiskt moment.

Min uppmaning till alla är: Läs dem och sprid dem. Bilda en studiegrupp kring deras förslag + OECDs rapport från förra året och börja jobba på en förändring! Tala om för politiker hemma och i Stockholm att det här är något du som lärare tycker är klokt!

Reagera på inlägget:

”Vid 50 likes slår jag min lärare i röven”

Debatten kring appen Periscope går varm i lärarkretsar. Varje dag filmas lärare och elever i smyg och sänds live via Periscope. Elever skriver “ Vid 50 likes slår jag min lärare i röven”, “ Vid 30 likes ska jag se till att min lärare får ett flipp” och så vidare. Vem som helst som zoomar in just den skolan kan se vad som pågår.

Eleverna är snabba att gömma sina telefoner så att läraren inte ska upptäcka vad som pågår. Igår såg jag ett inslag där en elev gömde telefonen i blomkrukan och sedan filmade ett prov. Läraren samlade in allas telefoner, men eleven sa att hen inte hade någon. Detta är bara ett axplock av vad som händer i skolan och jag tänker inte gå in mer på den biten i detta inlägg. Vill ni läsa mer om hur jag har arbetat med appen lektionstid kan ni läsa det här: Elevers tankar kring Periscope, smygfilmning av lärare och livesändning.

Att bli smygfilmad är oerhört jobbigt för oss lärare och man känner sig otrygg. Det finns elever som medvetet går in för att “sätta dit” sin lärare. Jag kan själv ha en jargong med mina elever där jag skojar rått. Vad händer om det jag säger tas ur sitt sammanhang? Vad händer om eleven tar hem det klippet och visar för sina föräldrar eller lägger ut på sociala medier? Vad ska jag som förälder tro?

Svaren är inte enkla, men mitt råd till dig som förälder är att själv ladda ner appen och faktiskt hålla koll. Här kommer ett tips som kanske inte ungdomarna gillar att jag ger, men man kan faktiskt skapa ett fejkkonto och följa sitt eget barn.

Samtalet förälder - barn/ungdom tror jag är den enda framkomliga vägen. Att diskutera kring fördelar och nackdelar med vad som faktiskt kan hända. Ett par ungdomar som har fest och livesänder det så att alla kan se var festen är riskerar att det dyker upp hur många som helst utan att man vet om det. Det är ju inget nytt fenomen att oinbjudna gäster kommer, men det riskerar att bli så mycket större nu.

Mina elever pratade mycket om faran med att “gubbar” som gillar småtjejer mycket lättare kan hitta var tjejerna bor. Många tjejer lägger upp “ För 50 likes ser ni mig i BH” och så vidare. Jag tror inte att det finns något viktigare än att prata och åter prata om konsekvenser av sitt handlande. Det som är “inne” bland en del killar är att filma rena kränkningar och slagsmål. Detta har även polisen gått och varnat för: Obehagliga trender på sociala medier

I skolan tror jag att vi behöver lyfta dessa nya trender inte bara i klassrummet utan även på föräldramöten. Här nedan kommer ett förslag till hur man kan arbeta med detta på föräldramöten:

I inbjudan till föräldramötet ber man föräldrarna att i förväg ha laddat ner appen Periscope. Den är gratis och fungerar på alla enheter.

När föräldrarna är på plats visar ni en kort genomgång av hur appen fungerar. Visa både fördelar och nackdelar.
Be föräldrarna diskutera med sin granne eller runt bordet de sitter

  • Vilka fördelar och nackdelar kan ni se med en app som Periscope?
  • När ni var tonåringar - vad var “farligt” då och vad förfasade sig era föräldrar över?  
  • Hur pratar ni med era barn/ungdomar om dessa trender?
  • Hur ställer du dig till att ha ett “fejkkonto” så att du kan ha koll? Är det moraliskt riktigt eller följer du dina barn med ditt eget namn? Fördelar/ nackdelar med detta?
  • Samla ihop diskussionen och be varje bord redogöra för sina samtal.
  • Diskutera: Vad skulle du som förälder göra om du såg någon annans barn/ungdom i en olämplig/farlig situation? Är det ett sådant klimat i den här klassen att det är ok att ringa den förälder det berör?

Jag tror att det är väldigt viktigt att inte ropa förbud i dessa frågor. Tänk efter själv: När dina egna föräldrar förbjöd dig något vad gjorde du då?!

I mitt länkade inlägg om elevernas tankar kring detta så hänvisar jag till Elza Dunkels. Hon är docent vid Umeå Universitet och har många kloka tankar kring hur man ska bete sig på nätet. Här kan ni läsa mer : Det finns ingen quickfix mot näthat .

Hon har också skrivit en bok i ämnet: Nätmobbing, näthat och nätkärlek där även ni föräldrar kan fördjupa er i hur ni ska hantera detta.

Om du är förälder och läser detta så börja med att ladda ner appen och lära dig hur den fungerar. Be gärna ditt barn/ungdom att visa dig så att ni kan ha koll tillsammans. Tipsa gärna lärarna på er skola om att ni behöver diskutera ämnet på föräldramötet. Det är inte längre “bara” farorna med alkohol och droger vi måste prata om, nätetik är precis lika viktigt.

Känns det jobbigt med allt att sätta sig in i? Ja, det är skitjobbigt att vara förälder, men vad gör vi inte för våra barn?

Hoppas att ni får givande diskussioner!

Lycka till!

Sara Bruun

Reagera på inlägget:

Köpa ut lärare under lärarbrist – det rimmar illa!

De tio största kommunerna i landet använde förra året hela 55 miljoner till avgångsvederlag för lärare i skolväsendet. Det har Svenska Dagbladet och Lärarnas tidning nyligen avslöjat, till mångas stora förvåning. De två största kommunerna, Uppsala och Göteborg, lade ner mest pengar på utköp. Sammanlagt har mer än 150 lärare köpts ut. Ibland har det handlat om miljonbelopp. Detta är inte acceptabelt och det är om detta som mitt blogginlägg handlar. De teser jag driver i bloggen är följande: Ingen lärare behöver köpas ut med individuellt stöd i en individuellt planerad kompetensutvecklingsplan. Vid lokala temporära överskott kan lärare efter intresse slussas till andra närliggande bristområde med stöd i en individuellt planerad kompetensutveckling.

Utköp i den här omfattningen verkar inte riktigt klokt, när man ser till den stora och svåra lärarbrist som vi just nu får uppleva på nationell nivå. Stora underskott av lärare rimmar illa, med de kostsamma individuella utköp som beskrivs i studien.

Varje utköp har i genomsnitt kostat över 470 000 kronor i Uppsala, över 350 000 kronor i Göteborg och nära 270 000 kronor i Stockholm, enligt granskningen. Utköpen är ett dyrbart alternativ – både för huvudmännen och för de enskilda lärarna. I Uppsala var cirka hälften av lärarna som köptes ut över 60 år. Att bli utköpt och att få ett avgångsvederlag är ett problematiskt sätt att avsluta sitt yrkesliv på, såväl känslomässigt som socialt och ekonomiskt. I studien anges att det ofta är frånvaron av flexibilitet som gör att äldre lärare inte kan jobba kvar i läraryrket.  Frånvaro av flexibilitet är inte en egenskap som enbart är kopplad till ålder. Det finns yngre lärare som också uppvisar frånvaro av flexibilitet. Läraryrket är tungt och arbetsbelastningen är hård och det är mera kännbart för äldre lärare. När det nu råder stort brist på arbetskraft i skolväsendet borde huvudmännen ha ett större intresse av att få erfarna och duktiga lärare att arbeta till högt upp i åren.

Att Sverige med stor lärarbrist samtidigt köper ut lärare tyder på dålig samordning och dålig planering. Uppsala är exempelvis den kommun som lagt ut allra mest på att köpa ut lärare. Till och med lärare inom bristkategorier har köpts ut, till exempel speciallärare och fritidspedagoger. Hur är det möjligt att just lärare i bristkategorier köpts ut av huvudmän? Hur kommer det sig att huvudmännen inte kan hitta bättre lösningar? Här behövs studier av de individuella fallen, för att eventuellt kunna se vilket mönster som finns och hur man kan undvika att lärare lämnar skolan, samtidigt som en allvarlig lärarbrist råder nationellt. Detta är en paradox: Lärarbrist och utköp av lärare.

Det finns en rad problem i den grundläggande lärarutbildningen som medverkar till dessa utköp. Nya lärare är ibland dåligt rustade för att motsvara behoven ute i skolväsendet. Introduktionsperioderna kan exempelvis inte riktigt kompensera en alltför teoretisk grundläggande lärarutbildning.  Den första tiden i läraryrket kan orsaka att lärare misslyckas. Stödet till de nyexaminerade är många gånger otillräckligt och lämnar mycket övrigt att önska.

Lärare som är på väg att slås ut behöver stöd i form av en individuellt utformad kompetensutvecklingsplan. Moderaterna har också lyft fram att skolornas huvudmän ska vara skyldiga att erbjuda individuella kompetensutvecklingsplaner, vilket är ett lovvärt politiskt initiativ. Internationellt finns coaching till lärare som är på väg att slås ut ur läraryrket.  (Exempelvis i Nederländerna.) Det går ut på att utbildade kvalificerade coacher ger individuellt kvalificerat stöd och hjälp till en pedagogisk metamorfos.  Coacherna är utbildade och professionella. I vårt land kan vem som helst kalla sig coach utan någon som helst kompetens. Coaching är något som Sverige behöver vidareutveckla och framför allt kvalitetssäkra. Jag har själv lång erfarenhet av coaching till kolleger både i akademin och i skolväsendet. Det är kolleger som haft problem och resultaten blir oftast mycket bra. Granskningen av de 150 fallen visar att många av de utköpta lärarna hade kunna arbeta kvar som lärare med rätt utformat, kvalificerat individuellt stöd.

Huvudmännen borde dessutom ha en annan attityd till äldre lärare i skolväsendet och istället försöka att fråga: ”Vad skulle vara en bra lösning för dig för att orka arbeta kvar hos oss?” Lärare skulle kunna vara mentorer för yngre exempelvis eller få någon typ av nedtrappning, kanske också med möjlighet att arbeta deltid. Det är katastrofalt dålig hushållning med statens medel att göra sig av med lärarkompetens genom utköp.

Vad har man för trovärdighet som huvudman när man kastar ut anställda lärare i skolväsendet, när man samtidigt har stora behov av rekrytering. Någon ordning måste det vara i skolväsendet också. Att stödja lärare som tappat fotfästet med individuellt planerade kompetensutvecklingsplaner är att arbeta hållbart och resursbevarande.

Reagera på inlägget:

Köpa ut lärare under lärarbrist – det rimmar illa!

De tio största kommunerna i landet använde förra året hela 55 miljoner till avgångsvederlag för lärare i skolväsendet. Det har Svenska Dagbladet och Lärarnas tidning nyligen avslöjat, till mångas stora förvåning. De två största kommunerna, Uppsala och Göteborg, lade ner mest pengar på utköp. Sammanlagt har mer än 150 lärare köpts ut. Ibland har det handlat om miljonbelopp. Detta är inte acceptabelt och det är om detta som mitt blogginlägg handlar. De teser jag driver i bloggen är följande: Ingen lärare behöver köpas ut med individuellt stöd i en individuellt planerad kompetensutvecklingsplan. Vid lokala temporära överskott kan lärare efter intresse slussas till andra närliggande bristområde med stöd i en individuellt planerad kompetensutveckling.

Utköp i den här omfattningen verkar inte riktigt klokt, när man ser till den stora och svåra lärarbrist som vi just nu får uppleva på nationell nivå. Stora underskott av lärare rimmar illa, med de kostsamma individuella utköp som beskrivs i studien.

Varje utköp har i genomsnitt kostat över 470 000 kronor i Uppsala, över 350 000 kronor i Göteborg och nära 270 000 kronor i Stockholm, enligt granskningen. Utköpen är ett dyrbart alternativ – både för huvudmännen och för de enskilda lärarna. I Uppsala var cirka hälften av lärarna som köptes ut över 60 år. Att bli utköpt och att få ett avgångsvederlag är ett problematiskt sätt att avsluta sitt yrkesliv på, såväl känslomässigt som socialt och ekonomiskt. I studien anges att det ofta är frånvaron av flexibilitet som gör att äldre lärare inte kan jobba kvar i läraryrket.  Frånvaro av flexibilitet är inte en egenskap som enbart är kopplad till ålder. Det finns yngre lärare som också uppvisar frånvaro av flexibilitet. Läraryrket är tungt och arbetsbelastningen är hård och det är mera kännbart för äldre lärare. När det nu råder stort brist på arbetskraft i skolväsendet borde huvudmännen ha ett större intresse av att få erfarna och duktiga lärare att arbeta till högt upp i åren.

Att Sverige med stor lärarbrist samtidigt köper ut lärare tyder på dålig samordning och dålig planering. Uppsala är exempelvis den kommun som lagt ut allra mest på att köpa ut lärare. Till och med lärare inom bristkategorier har köpts ut, till exempel speciallärare och fritidspedagoger. Hur är det möjligt att just lärare i bristkategorier köpts ut av huvudmän? Hur kommer det sig att huvudmännen inte kan hitta bättre lösningar? Här behövs studier av de individuella fallen, för att eventuellt kunna se vilket mönster som finns och hur man kan undvika att lärare lämnar skolan, samtidigt som en allvarlig lärarbrist råder nationellt. Detta är en paradox: Lärarbrist och utköp av lärare.

Det finns en rad problem i den grundläggande lärarutbildningen som medverkar till dessa utköp. Nya lärare är ibland dåligt rustade för att motsvara behoven ute i skolväsendet. Introduktionsperioderna kan exempelvis inte riktigt kompensera en alltför teoretisk grundläggande lärarutbildning.  Den första tiden i läraryrket kan orsaka att lärare misslyckas. Stödet till de nyexaminerade är många gånger otillräckligt och lämnar mycket övrigt att önska.

Lärare som är på väg att slås ut behöver stöd i form av en individuellt utformad kompetensutvecklingsplan. Moderaterna har också lyft fram att skolornas huvudmän ska vara skyldiga att erbjuda individuella kompetensutvecklingsplaner, vilket är ett lovvärt politiskt initiativ. Internationellt finns coaching till lärare som är på väg att slås ut ur läraryrket.  (Exempelvis i Nederländerna.) Det går ut på att utbildade kvalificerade coacher ger individuellt kvalificerat stöd och hjälp till en pedagogisk metamorfos.  Coacherna är utbildade och professionella. I vårt land kan vem som helst kalla sig coach utan någon som helst kompetens. Coaching är något som Sverige behöver vidareutveckla och framför allt kvalitetssäkra. Jag har själv lång erfarenhet av coaching till kolleger både i akademin och i skolväsendet. Det är kolleger som haft problem och resultaten blir oftast mycket bra. Granskningen av de 150 fallen visar att många av de utköpta lärarna hade kunna arbeta kvar som lärare med rätt utformat, kvalificerat individuellt stöd.

Huvudmännen borde dessutom ha en annan attityd till äldre lärare i skolväsendet och istället försöka att fråga: ”Vad skulle vara en bra lösning för dig för att orka arbeta kvar hos oss?” Lärare skulle kunna vara mentorer för yngre exempelvis eller få någon typ av nedtrappning, kanske också med möjlighet att arbeta deltid. Det är katastrofalt dålig hushållning med statens medel att göra sig av med lärarkompetens genom utköp.

Vad har man för trovärdighet som huvudman när man kastar ut anställda lärare i skolväsendet, när man samtidigt har stora behov av rekrytering. Någon ordning måste det vara i skolväsendet också. Att stödja lärare som tappat fotfästet med individuellt planerade kompetensutvecklingsplaner är att arbeta hållbart och resursbevarande.

Reagera på inlägget:

Sidor