”Vad roligt att du vill börja hos oss på NTI Vetenskapsgymnasiet i Stockholm. Vi ser fram emot att ta emot våra nya elever i årskurs 1 i augusti 2021.” Så inleds ett brev från gymnasieskolan i Stockholm och som skickats ut till blivande gymnasister.  Alltså elever i årskurs 9, oftast 15-åringar.

NTI Vetenskapsgymnasiet är dock inte ensamma med att skicka ut, det som jag kommer att kalla vilseledande information.

Från den kommunala gymnasieskolan, Thorildsplans gymnasium, skickades ett mejl till blivande gymnasister som inleds med: ”Vad roligt att du valt just oss som gymnasieskola till hösten.” Breven avslutas på liknande sätt: ”Vi ser fram emot att tillsammans med dig få vara en del av din resa mot nya utmaningar, kunskaper och vill göra dina tre gymnasieår till något riktigt bra.” respektive ”vi ser fram emot att träffa dig i augusti.”

Jag som arbetar i grundskolan och dagligen träffar elever i årskurs nio som är mitt uppe i valet till gymnasiet får se den direkta konsekvensen av att vissa gymnasieskolor väljer att skicka ut vilseledande information. Elever kommer till mig, överlyckliga och glada för att de har blivit ”antagna” till den gymnasieskola de helst vill gå på. Jag förstår direkt att det är något som inte stämmer eftersom även elever, som vid det senaste terminsbetyget, saknade behörighet till det sökta programmet också får detta brev. Jag ber alltid eleven att ta med brevet eller visa mejlet med informationen så att jag kan läsa det med egna ögon och hjälpa eleverna att tolka informationen.

Det går sedan åt otaliga timmar att förklara för elever att de faktiskt inte blivit antagna till någon gymnasieskola ännu och att slutbeskedet kommer först i juli. ”Men det står ju att de ser fram emot att träffa mig i augusti?” Ja, det gör ju det. En olycklig, men antagligen högst medveten formulering. Eleverna reagerar olika när jag förklarar och hjälper dem tolka informationen som de fått. Känslorna är många, ledsamhet, besvikenhet eller irritation.

Hela vårterminen jobbar jag med att informera om de viktiga datumen som gäller för gymnasievalet. Bland annat datumet för slutantagningen. Det datum Gymnasieantagningen satt som datum då eleverna ska få veta vilket gymnasium de blivit antagna till. Därför blir det oerhört olyckligt och kontraproduktivt när vissa gymnasieskolor skickar ut brev med vilseledande information och som eleverna enkelt kan tolka som ett antagningsbesked.

Den vilseledande informationen som skickas ut kan såklart även få konsekvenser på lång sikt. Det vore inte konstigt om eleverna tolkar informationen som ett antagningsbesked. Om elever inte synar informationen i sömmarna eller har vuxna som kan hjälpa dem att tolka informationen, ser jag att det finns en överhängande risk att de lever i tron om att de har en plats på gymnasieskolan, som skickar ut informationen, till hösten.

En allvarlig konsekvens kan bli att eleverna känner sig säkra i gymnasievalet, de kanske tappar motivation till den sista tiden i grundskolan eller väljer att inte lägga in garderingsval i sin ansökan. Den värsta tänkbara konsekvensen, som jag kan se det, är såklart att eleverna står utan gymnasieplats till hösten. Den vilseledande informationen kan alltså få konsekvenser på kort och lång sikt för både individ och samhälle.

Jag har förståelse för att gymnasieskolorna konkurrerar om eleverna och att alla skolor vill fylla sina lediga platser, men det här är inte rätt sätt. Det här är det absolut sista våra elever i nian behöver. Gymnasievalet enkom är energikrävande nog och eleverna har förutom valet till gymnasiet tillräckligt mycket annat att tänka på den sista tiden i högstadiet. Varken eleverna eller jag som karriärvägledare har lust eller ork att lägga värdefull tid och energi på detta. Gymnasieskolor måste omedelbart sluta att skicka ut vilseledande information. Skärpning.

Brevet från NTI Vetenskapsgymnasiet i Stockholm, som skickades till elever i årskurs 9.
Brevet från NTI Vetenskapsgymnasiet i Stockholm, som skickades till elever i årskurs 9.
Kommentera

Studie- och yrkesvägledare. Ett bristyrke, eller kanske snarare ett framtidsyrke. För bristyrken är ju framtidsyrken. Men för en blomstrande framtid krävs det ju också arbetstillfällen.

Nyligen blev studie- och yrkesvägledare kategoriserat som ett bristyrke av Saco. Tittar man på Arbetsförmedlingens prognoser så råder det i de allra flesta delar av landet liten eller mycket liten konkurrens om studie- och yrkesvägledarjobben, vilket också är en tydlig indikator på att det råder brist på studie- och yrkesvägledare. Samtidigt kan man hitta ynka 31 utannonserade tjänster via Platsbanken. Hur går det ihop? Ett bristyrke utan arbetstillfällen.

Skollagen är tydlig. Alla elever i alla skolformer utom förskolan och förskoleklassen ska ha tillgång till personal med sådan kompetens att deras behov av vägledning inför val av framtida utbildnings- och yrkesverksamhet kan tillgodoses (Skollag 2010:800 2 kap. 29 §). För att anställas utan tidsbegränsning krävs en utbildning avsedd för sådan verksamhet, helt enkelt en studie- och yrkesvägledarexamen (skollag 2010:800 2 kap. 30 §). Om man inte har en adekvat utbildning får man anställas ett år i taget.

Det här är en av orsakerna, enligt min mening, till det låga antalet utannonserade tjänster trots statusen ”bristyrke”. Jag anser att skollagen ger för stora friheter att uppfylla kraven för studie- och yrkesvägledning. Så som lagen är utformad idag menar jag att huvudmän medvetet eller omedvetet kan sätta elevernas rätt till adekvat och kvalitativ vägledning ur spel. Möjligheten att kunna anställa en obehörig vägledare äventyrar vägledningen för elever. En behörig studie- och yrkesvägledare har en treårig universitetsutbildning i ryggsäcken, något en obehörig saknar. Vi som är behöriga har läst vägledningsteorier och har fått mycket praktisk övning i yrket. Vi är experter inom vårt område.

Med dagens lagstiftning kan en lärare, elevassistent eller vaktmästare, ja egentligen vem som helst arbeta med studie- och yrkesvägledande arbetsuppgifter. Så kan det inte fortsätta. Vem som helst kan inte arbeta som vägledare och bör inte få arbeta som vägledare. Så som jag tolkar skollagen ska tjänster, som i dagsläget besitts av obehöriga vägledare, annonseras ut efter ett år, men jag är nästan helt säker på att huvudmän och skolledare fuskar kring detta och låter anställningen fortsätta. Det skulle innebära att man medvetet bryter mot skollagen. Det blir såklart billigare, men på sikt får bristande studie- och yrkesvägledning samhällsekonomiska konsekvenser.

En annan orsak till att det finns så få utannonserade tjänster tror jag är att många studie- och yrkesvägledare sliter på horribla tjänster med ett högt elevantal och orimlig arbetsbelastning. Många vägledare idag arbetar på flera skolor och ansvarar för långt över 500 elever på en heltidstjänst. När man läser utannonserade tjänster ser man inte sällan deltidstjänster med lika hög arbetsbelastning som en heltidstjänst. Skulle man anställa på rimliga tjänster skulle sannolikt behovet av studie- och yrkesvägledare öka med det dubbla. Istället för att satsa väljer man att rationalisera bort och ”effektivisera” och det tillåter ju skollagen med dess luddiga formuleringar.

Jag anser att det krävs en skärpning i skollagen vad gäller behörighet. Man ska inte kunna anställas utan behörighet, men även jag ser det orimliga i att detta skulle kunna bli verklighet på kort sikt, då det krävs att fler studie- och yrkesvägledare examineras än vad som är möjligt med dagens tre lärosäten.

På sikt behövs det dock en skärpning av skollagen, för att säkerställa kvalitén på vägledningen. För att minska studie- och yrkesvägledares arbetsbörda behöver huvudmannen och skolledare skapa rimliga och hållbara tjänster, vilket också skulle möjliggöra för fler anställningar. Men det är såklart en budgetfråga. Och för att lösa det krävs det att skolan drivs med en budget som satsar på skolan istället för att göra nedskärningar och lägga effektiviseringskrav.

Men tills dess att något av ovanstående sker är och förblir studie- och yrkesvägledare ett bristyrke utan arbetstillfällen.

Kommentera

Låt oss diskutera kvalité i studie- och yrkesvägledning, orimligt stor arbetsbelastning och välmående. Enligt skollagen har alla elever i alla skolformer, utom förskolan och förskoleklassen, rätt till studie- och yrkesvägledning. Vidare står det att studie- och yrkesvägledningen ska utgå från elevernas behov. Hur detta sedan tolkas och konkretiseras är upp till varje huvudman. Resultatet? En studie- och yrkesvägledning av svajande kvalité och på många håll inte likvärdig över huvudtaget. När jag skrollar runt bland jobbannonser så möts jag, inte sällan, av tjänster på 40% eller där i krokarna.

Jag vet att flera skolor i Stockholmsområdet har tjänster på 10% och för inte så länge sedan såg jag en annons från en skola med nästan 1000 elever i södra Stockholm som sökte en vägledare på 50%. Dessa små tjänster innebär en helt horribel arbetsbelastning för studie- och yrkesvägledare. Jag har kollegor med ständig huvudvärk, som är stressade till tusen, kollegor som blir utmattade, ja utbrända. De jobbar så de springer ända in i kaklet och blir sjukskrivna. Är det värt det? Sjukskrivningarna i Sverige har sedan 2010 ökat kraftigt och detta kostar samhället flera miljarder kronor årligen, visar en rapport från Vision. Har vi råd med att inte ta hand om personalen? Studie- och yrkesvägledare är också bara människor, vi är inga robotar. Vi kan utföra mycket, men vi kan inte trolla med knäna. Dessutom finns det oftast bara en av oss på arbetsplatsen.

I olika SYV-forum på Internet läggs det upp jobbannonser med helt oacceptabla premisser. Upplägg som jag bara häpnar över. Jag vill vara tydlig från början med att jag vet att det finns individer som varken kan eller vill arbeta heltid och att mindre tjänster är det bästa alternativet utifrån individens situation. Det har jag stor respekt för. Syftet med det här inlägget är snarare att belysa de orimliga arbetsförhållanden som råder för många studie- och yrkesvägledare i vårt land.  Där spelar små tjänster en huvudroll. Små tjänster där man förväntas göra lika mycket som på stora tjänster.

Jag vill med det här inlägget visa på att det finns huvudmän och även skolledare runt om i landet som inte tar ansvar för studie- och yrkesvägledningen och som kanske inte ens vet vad uppdraget studie- och yrkesvägledning innebär i praktiken. I längden drabbar det eleverna. Det drabbar alltid eleverna. Jag skulle nästan vilja säga att dessa huvudmän och skolledare inte tar ansvar för sina elever. För det handlar faktiskt om att ta ansvar för att tillgodose elevernas rätt till studie- och yrkesvägledning, så eleverna kan göra väl grundade val av framtida studier och yrkesinriktning som inte begränsas av kön, social eller kulturell bakgrund. Det handlar inte minst även om att värna om den anställde studie- och yrkesvägledarens välmående. För ingen vill arbeta med orimligt hög arbetsbelastning. Därför måste man se över små tjänster och prioritera, justera och anpassa arbetsuppgifterna så att arbetsbelastningen blir rimlig.

Utbildningsutskottet har nyligen genomfört en uppföljning som visar att arbetet med studie- och yrkesvägledningen är bristfällig på många skolor. Detta presenteras i en ny rapport. I en enkät från utskottet, som skickades till rektorer i grund- och gymnasieskolan framkommer det att det finns brister i såväl statens som skolornas styrning av studie- och yrkesvägledningen. Uppföljningen som utskottet gjort visar på att elevernas behov av studie- och yrkesvägledning ökat, bland annat till följd av valalternativen när det kommer till studier och yrken har blivit fler. Uppföljningen visar också på att kunskaperna om skolans vägledningsuppdrag varierar och i många fall är dessa kunskaper begränsade hos huvudmän och rektorer.

Samtidigt som jag läser om vad uppföljningen kommit fram till sitter jag med flera jobbannonser framför mig som erbjuder allt ifrån 20% till 60% stora tjänster, inte för att jag söker nytt jobb, utan för att jag är förundrad över hur stor arbetsbelastning författarna bakom annonserna tror att en studie- och yrkesvägledare klarar av. En annons erbjuder en tjänst på 40%. Den sökande förväntas ha hand om nästan 900 elever i högstadiet fördelat på två olika skolor. Nästan 900 elever får alltså möjligheten att träffa sin vägledare endast en dag i veckan. Jag skulle säga att det är näst intill omöjligt, om inte omöjligt, att bedriva en kvalitativ studie- och yrkesvägledning med en så stor mängd elever på endast en dag i veckan, i enlighet med de riktlinjer som ges i bland annat Lgr11, allmänna råd från Skolverket samt kvalitetsrapporten (2013) från Skolinspektionen. Den jobbannonsen jag läser gör sällskap med flera andra jobbannonser där man söker studie- och yrkesvägledare till små tjänster, med orimligt hög arbetsbelastning.

Vägledning bedrivs i stora drag på två sätt, vägledning i snäv bemärkelse och vägledning i bred bemärkelse. Den snäva vägledningen, är kanske den de flesta förknippar med studie- och yrkesvägledare. Det är bland annat individuella samtal, föräldrainformation och att göra studiebesök med elever. Det skulle man möjligtvis hinna med på en liten tjänst, men så kommer den minst lika viktiga delen av en studie- och yrkesvägledares uppdrag, den breda studie- och yrkesvägledningen. Den kan till exempel handla om att arbeta mot skolans pedagoger när det kommer till studie- och yrkesvägledning som hela skolans ansvar, arbeta med PRAO tillsammans med berörd personal, delta i elevhälsoteamets arbete på skolan, delta i olika projekt och utveckla kontakter med arbetslivet. Skolverket skapat en publikation med goda exempel på den breda vägledningen, som heter Studie- och yrkesvägledning som hela skolans ansvar. Publikationen är väl värd att läsa, både för inspiration och för att kunna skapa sig en uppfattning om den breda studie- och yrkesvägledningen.

Att hinna med den breda studie- och yrkesvägledningen på en eller några dagar i veckan är helt ärligt orimligt. Jag tror jag får medhåll från de allra flesta av mina kollegor. Det kan såklart finnas legitima skäl för skolor och huvudmän att bara ha en studie- och yrkesvägledare på deltid, men jag läser allt för ofta annonser där arbetsbelastningen är helt orimlig i förhållande till storleken på tjänsten. När det kommer till små tjänster behöver man vara tydlig med arbetsuppgifterna och dessa måste justeras och anpassas till en rimlig nivå i relation till tjänsten. Men man behöver också som huvudman och skolledare utforma tjänsten så den är rimlig i förhållande till antalet elever och anpassad utifrån elevunderlaget.

Det talas ofta om hur viktigt det är med studie- och yrkesvägledning och att vägledningen behöver stärkas, men om man inte satsar på vägledning och studie- och yrkesvägledare så kommer inte vägledningen att stärkas. Bristen på satsningar visar tyvärr på att man trots allt inte tycker att studie- och yrkesvägledningen är så viktig. Ett tag trodde jag att vi gick mot fler och fler heltidstjänster för studie- och yrkesvägledare, men tydligen inte.

Den stora frågan är hur vi kan arbeta för att minska stress hos kollegor och främja välmående? Kanske är det dags för oss vägledare att helt enkelt sluta acceptera små tjänster, ställa högre krav på arbetsgivare och vara tydligare med vad uppdraget som studie- och yrkesvägledare innefattar?

Kommentera

Det är måndag morgon. Det är fortfarande ganska kyligt ute, vilket kanske inte är så konstigt i februari. Jag står tillsammans med två andra killar från skolan. Snart blir vi insläppta genom en sidodörr. Bakom stora garageportar står bilarna redo. Vi blir presenterade för vår handledare. Snart blir vi visade till ett klädförråd. Vi väljer ut ett passande larmställ. Eller ja, i alla fall jackorna till ett larmställ. En svag doft av rök letar sig in i min näsa. Jackan är några storlekar för stor, men den sitter ändå ganska bra. Den här veckan för jag testa på det många drömmer om som barn och även vuxna. Vi går ut i vagnhallen. Där står de röda bilarna på rad. På ryggen framför mig står det ”Räddningstjänsten” på min egen rygg står det ”Brandkåren Attunda”. Det är första dagen på min första prao-period. Det är allra första gången jag kommer i närkontakt med arbetslivet. Veckan hos Brandkåren Attunda gav mig oerhört många erfarenheter. Erfarenheter jag knappast hade kunnat anskaffa mig genom studiebesök eller yrkesbesök på skolan. När jag gick i grundskolan fick vi också besök av yrkesverksamma, vi fick gå på studiebesök och vi fick göra prao två gånger och en internprao i skolköket. Jag minns att internpraon var det värsta, mest för att alla klasskompisar stod och pikade en där jag sköljde av deras disk. Praon var det bästa, då fick komma ut i arbetslivet, testa på och anskaffa mig mängder av kunskap. Allt detta tillsammans har gett mig ovärderliga erfarenheter. Något jag vill kunna erbjuda mina elever också. Prao går inte att ersätta. Det är något speciellt och jag är positiv till att riksdagen klubbat igenom lagändringen, som medför att prao åter blir ett obligatoriskt inslag i grundskolan. 

Praogruppen.
Praogruppen.

Förra året gav min rektor mig i uppgift att undersöka om det var möjligt att återinföra prao som en del av skolans verksamhet. Detta var innan regeringen annonserade om ett nytt förslag om att göra prao obligatorisk igen. Hur som helst var det ett uppdrag jag gladeligen högg tänderna i, för jag minns själv mina två prao-perioder väldigt tydligt. De gav mig tidiga och ovärderliga arbetslivserfarenheter. Något jag blev fast besluten att erbjuda även mina elever. Men arbetet med prao kräver mycket. Det ska administreras, hittas prao-platser, samverkas med näringslivet och lärarlaget. För att prao ska bli en värdefull verksamhet behöver alla involveras. Jag började undersöka möjligheterna och vilka resurser vi hade på skolan och i närsamhället. Jag kartlade närområdet, hur många näringsidkare finns det i området, vilka är lämpliga prao-platser och vilka är det inte? Hur ser variationen av arbetsgivare och branscher ut? Ganska snabbt kom jag fram till att det fanns bra underlag för att återinföra prao på skolan.

Redan från början var jag tydlig med att det inte var ett lass jag varken kan eller tänker dra själv. Inga konstigheter. Studie- och yrkesvägledaren är ingen prao-administratör och det blir extra viktigt att betona nu när prao blir en obligatorisk verksamhet i höst. Grundtanken var att mina elever själva skulle söka prao-platser, vilket de gjorde med bravur, men det är alltid bra att ha några extra platser på lager, så jag skrev ihop ett brev till näringsidkarna i närområdet. Jag gick runt och träffade representanter på potentiella prao-platser. På bara en runda i närsamhället fick jag 17 positiva svar. Inte nödvändigtvis en garanterad prao-plats, men inte heller en stängd dörr. Jag fick även tre svar där arbetsgivarna avböjde att bli prao-plats.

Under hösten gick vi ut till vårdnadshavare och elever att hela årskurs 8 ska genomföra prao under vårterminen. Och med det så var bollen i rullning. Eleverna började söka efter arbetsplatser. prao-lappar trillade in. Eleverna hittade alla möjliga arbetsplatser. Försvarsmakten, advokatfirma, Scania, butiker av olika slag, skolor och förskolor, bara för att nämna några av arbetsplatserna. Årets prao blev verkligen ett samarbete mellan skola och arbetslivet, precis som det ska vara. För prao bör ses som en angelägenhet för alla, skola, arbetsliv, hemmet och andra berörda instanser, särskilt med tanke på kommande lagändring. Finns det branscher som har svårigheter med kompetensförsörjningen i kommunen? Javisst! Redan där har vi ett gäng prao-platser. Visa vad just ert yrke innebär, bredda våra ungdomars bild av olika yrken. Hjälp dem förstå vad er bransch arbetar med, så kanske ni har era framtida kollegor, just där, framför er.

Men för att göra prao till en värdefull verksamhet för alla parter behöver vi definiera ett tydligt syfte och mål med verksamheten. Varför ska prao finnas som en del av skolverksamheten? Ta dig tid, skolledare, politiker, studie- och yrkesvägledare, näringslivsrepresentanter, ja alla som är inblandade på ett eller annat sätt, ta dig tid att fundera på den frågeställningen. Vilka ämnen ska integreras med prao? Det är en vanligt förekommande fråga, alla ämnen såklart! Alla ämnen kan integreras med prao, tänk stort, tänk utanför boxen. Ta hjälp av studie- och yrkesvägledare, yrkesverksamma eller annan relevant person i din närhet.

Kommentera

Semestern är slut, men inte sommaren. Faktum är att det nästan känns som sommaren kommit nu. För någon sommar känns det inte som det varit i Sverige i år. De här varma sommarkvällarna, var tog de vägen?

Hur som helst. Det är full rörelse i skolan, trots att eleverna inte börjat ännu. Det ska flyttas saker från ena klassrummet till det andra och just det, studie- och yrkesvägledaren ska flyttas. Och inte bara jag, utan hela högstadiet. Vi har fått nya lokaler vid Gullmarsplan. Men fram tills inflyttningen huserar jag i den gamla skolbyggnaden.

Det är bara några dagar kvar till skolstart. Jag är utan kontor i och med den stundande flytten, men det gör inget. Jag springer runt på olika möten som rör elevhälsoteamet och trygghetsgruppen på skolan. För i år ska jag leda trygghetsarbetet på högstadiet.

När jag skriver detta sitter jag på mitt gamla kontor. Det ekar tomt. Den här terminen ska kontoret övertas av en lärarkollega, eftersom jag flyttar min huvudsakliga anställning till den nya skoleneheten.

Jag tittar på klockan, det är snart dags för nästa möte. Jag sparar elevpresentationen jag just arbetat med, stänger ner datorn. Det är fem minuter kvar tills mötet ska börja, så jag sätter mig ned och sluter ögonen. Tänker på sommaren. Jag har hunnit med ganska mycket arbete, men vad gör egentligen en studie- och yrkesvägledare på sommaren? Den frågan är det många som ställt till mig och när jag tänker tillbaka på min sommar, så inser jag att jag har haft fullt upp. De första dagarna efter att eleverna slutat så tog jag omhand om allt kringarbete kring gymnasievalet och knöt ihop säcken, jag passade även på att skriva en ”att göra”-lista. 

En kompis sa till mig ”du kan väl inte ha så mycket att göra?”. Jo tjena, det trodde jag också, tills jag gjorde min ”att göra”-lista. Listan som aldrig ser ett slut.

Avsluta vårens gymnasieantagning, vilket jag redan nämnt, kontakta elever och vårdnadshavare vid behov, förbereda höstterminen, träffa kollegor för att byta erfarenheter och få inspiration, gå igenom elevlistor och slutbetyg, planera prao och SYV-lektioner, revidera SYV-planen, uppdatera årshjulet, skapa nya rutiner, läsa på teorier och eventuella nya beslut från riksdag och regering.

Listan kan göras lång och ja, helt ärligt, vill man kan man göra så den aldrig tar slut. Sommarens arbete bestod bland annat av att göra presentationer inför höstens föräldramöten och klasspresentationer. Tänk att något så enkelt kan ta så lång tid. Känns som jag suttit och fnulat hur länge som helst på samma presentationer, hoppade efter ett tag över till nästa och sitter nu med den tredje. Att alternera lite kanske ökar produktiviteten, men efter ett tag kändes det som att kroppen gått in i semesterläge för tidigt.

Nu är jag tillbaka. Utanför fönstret lyser solen. Jag hör barnen på fritids skoja och ha kul. Jag sitter på mitt gamla kontor. Det ekar tomt. Jag ler för mig själv. Jag lyckades bocka av alla punkter på min lista.

Snart kommer nya och gamla elever. Jag är peppad. Jag är redo för en ny termin. Nu börjar årshjulet om på nytt. Nu kör vi!

Kommentera
David Spak
David Spak

David Spak arbetar som studie- och yrkesvägledare på en F–9-skola. Han har ett stort intresse och engagemang för vägledning i yngre åldrar, och anser att kontinuerlig vägledning redan från förskoleklass är ett viktigt inslag för att utveckla elevernas valkompetens.

Han jobbar också för att utveckla den generella vägledningen där vägledningen blir ett naturligt inslag i den ordinarie undervisningen, stärkt samverkan och samarbete mellan skolans personal kring vägledningsuppdraget samt en stärkt koppling mellan skolan och arbetslivet.

Arkiv

Välj år/månad

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm