Annons

Radera alla dina planeringar

Relaterat

Lärare - ta ett välförtjänt jullov - och det första du gör när du kommer tillbaka - radera alla dina planeringar.

Va? Jag har ju byggt upp dem i många många år, och det praktiskt. Jag kan lägga fokus på annat, som att genomföra god undervisning, skapa relationer och jobba med mitt mentorsuppdrag.

Ja, tiden knapp och vi lärare måste använda den klokt och effektivt. Det är ett stort ansvar för oss att förvalta den stora skattesats som skolan får varje år, av såväl stat och kommun. Även om det talas om nedskärningar och snålt med bemanning så går, i alla fall i Örebro kommun där jag arbetar, omkring hälften av skattepengen till skolan. Troligt liknande på andra håll. Utbildning är ju den viktigaste investeringen för framtiden, som jag senast i veckan hörde utbildningsminister Anna Ekström (S), säga i Ekots lördagsintervju (7 december 2019).

Det är ett stort ansvar att varje dag möta unga människor som söker vilt efter sin väg genom livet (jag jobbar i högstadiet om du undrar:). Ibland undrar jag om inte det viktigaste uppdraget är starten i skollagen - det fostrande uppdraget.

Jo, det är stort, men i det ingår också att visa vägen kunskapsmässigt, och hur vi ska hantera kunskap och utmaningar i den värld som växer fram - driven av digitaliserings förändringskrafter.

Det är där mitt förslag kommer in. I en värld som förändras snabbare än någonsin, där informationsmängderna och kunskapsmassorna är massiva, där förvirringen kring framtiden är omfattande. Vilken väg ska vi då visa eleverna. Är det 20 år gamla planeringar som ska visa vägen? Planeringar som skrev 1999? Två år före attacken mot World Trade Center i New York. Ett år då en stor tidning som Upsala Nya Tidning ännu inte hade en webbsida. Ska elever visas framtiden med tio år gamla planeringar? Planeringar som skrevs 2009. Ett år då Donald Trump hade mycket litet inflytande över världen. Ett år då Sverigedemokraterna var ett marginellt parti som inte tilläts delta i debatten i public service. Bara för att nämna några exempel.

Är det för övrigt rimligt att även läroplanen skrivs om så pass sällan? Just den senare frågan får anstå till ett senare inlägg, någonstans. Men låt oss gå vidare i den första frågan - om planeringar. Ärligt - hur ofta skriver du om dina planeringar? Har du tänkt på att varje år så kommer det nya elever med en helt annan uppväxt och förförståelse än eleven som kom året innan. På tio år blir det som jag skrev ovan ganska stora skillnader på elevgrupperna, i den snabbt föränderliga världen.

Vad säger läroplanen och kursplanerna? Där finns stort stöd för att jobba med innovation, kreativitet - gärna med hjälp av digitala verktyg. Så där finns inget som hindrar.

Jag har svarat på varför vi ska jobba mer med kreativitet och innovation som lärare. Jag har skrivit att det finns stöd för den i våra styrdokument. Ändå händer det så pass lite - hur kommer det sig?

Så jag kommer med ett radikalt förslag - radera dina planeringar. Skriv om dem hela tiden - anpassa dem till de uppväxande nya elever som kommer in. Rusta dem för framtiden - inte för dåtiden.

Och God jul! Ho ho ho! 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Våndan av att vilja växa

Grattis! Du fyller 177 år i år. Det blir tårtfika på APT i dag. Jag pratar om min arbetsplats – den obligatoriska allmänna skolan. I mitt fall högstadiet.

Den skola som ska visa vägen mot framtiden, men som är klädd i rester av en 177 år gammal struktur.

Först – några utgångspunkter så att du inte får en felaktig bild av mig och var jag står i debatten. Det är så lätt att slira fel i dessa debatt-tider. Särskilt när vi kommer till skolan.

  • Jag älskar mitt jobb. Att vara lärare är något av det mest meningsskapande jag gjort i mitt drygt 30-åriga arbetsliv, med ett flertal professioner på min lista. Jag har arbetat som lärare i högstadiet i drygt två år.
  • Jag hyser en enorm respekt för de elever, lärare, annan personal och skolledare som jobbar så hårt varje dag för att de unga ska få en bra framtid.
  • Jag är för en lärarledd, som jag kallar, instruktionell, undervisning.
  • Läraren är den viktigaste kunskapsförmedlaren och ledaren i klassrummet.
  • Skolan ska lära ut rena faktakunskaper som grund för resten av lärandet.
  • Skola kan i grunden vara en ganska fungerande institution för lärande.

Men den här listan är bara en grundutgångspunkt. Ett slags hygiennivå för lärarskap. Nu till vad jag egentligen vill prata om. Framtidens lärande.

Utanför mitt dagliga lärarliv umgås och jobbar jag i kretsar där människorna genom sina jobb har förmånen att ägna hela sin arbetstid åt och därmed vara helt fokuserade på hur Sverige och de som växer upp nu ska förberedas för ett samhälle som präglas av stor komplexitet, som drivs av innovation och kreativitet och som är rörligt och snabbt föränderligt.

Här är också signalerna tydliga från Sveriges regering. Sverige ska stärkas i den globala konkurrensen genom ökad innovationskraft. Grön omställning och digitalisering ska skapa nya sätt att göra affärer, producera, resa, bo och kommunicera. Kompetensförsörjning och livslångt lärande är i fokus. Så beskriver regeringen innehållet i fyra samverkansprogram för 2019–2022, och som ingår som en del i januariavtalet.

”Sverige står inför stora utmaningar i en snabbt föränderlig värld”, säger Sveriges näringsminister Ibrahim Baylan (S) i en kommentar.

Min skolvardag krockar här med den tydliga inriktning som lärvisionärer och Sveriges ledare pekar på. Men läroplanen pekar väl ut en tydlig inriktning, kanske vän av ordning invänder. Javisst, det gör den. Där finns tydliga skrivningar om hur vi som lärare ska ansvara för att varje elev när hen går ut nian kan lösa problem, lära (enskilt och tillsammans med andra), omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt, kunna använda och skapa med digitala verktyg, tänka kritiskt, utforska, tro på sig själv.

Riktningen ligger klar. Det finns ingen tvekan om hur jag ska jobba och varför. Vad är det som saknas?

Är det jag som sitter fast i gamla strukturer – formad som jag är i en värld som byggde en ridå av järn genom Europa, där rött var rött och blått var blått, jag som är född samma år som Tage Erlander (S) slutade som statsminister efter 23 (!) år som statsminister OCH partiledare, och jag som liten satt och väntade på att barnprogrammen skulle starta 17.30, efter språkan på serbokroatiska. Under den tid där det uppstod riktiga konflikter kring huruvida Ica eller Coop var rätt affär, eller om man skulle köpa Aftonbladet eller Expressen. Nej, det är inte jag. Tester jag har gjort inför olika jobbansökningar genom åren visar att jag är extremt kreativ, naturligt normbrytande och har svårt att acceptera strukturer bara för att dom är angivna. Jag drivs och motiveras av mina inre drivkrafter, mindre av de yttre.

Är det mina kolleger eller min chef som hindrar mig att jobba tydligare enligt intentionerna i läroplanen? Nej, jag har aldrig fått en synpunkt från en kollega kring att jag skulle träna eleverna för mycket i innovativt tänkande eller att jag lär dem skapa för mycket med hjälp av digitala verktyg. Tvärtom – de uppmuntrar förändring.

Är det eleverna som bromsar? Ibland kan ett fåtal elever visa upp ett motstånd när jag introducerar nya metoder, men det beror snarast på att jag varit för otydlig och ivrig med starten och inte gett dem förutsättningar att förstå varför jag vill att de prövar ett nytt sätt att arbeta eller lära sig på (evidensbaserat:). I det fallet är det ju jag som är ansvarig såklart. De kan också vara vana vid andra sätt att jobba i skolan, och bli förvirrade utifrån det.

Påverkas jag av samhällsdebatten? Ja, när jag tänker efter och reflekterar i och med skrivandet av den här texten så är det nog den starkaste anledningen till att jag ibland kan ställa mig på bromsen, och backa hem till säkra arbetssätt som jag vet aldrig skulle möta kritik. Jag tar den säkra, breda vägen helt enkelt.

När starka röster ropar högt i olika kanaler, att nu behöver vi undervisning på riktigt igen, inget flum, läraren ska lära eleverna. Punkt. Och här igen, evidens. Vad finns det egentligen evidens för? Katederundervisning? Kollaborativt arbetssätt? Utforskande lärande? 

Det kan vi förmodligen battla om. Länge.

Men – ska jag, och mina hundratusentals kollegor i landet, följa den instruktionen, nämligen läroplan och kursplan och signaler från regeringen, så står det ju tydligt att elever måste tränas i förmågor såsom jag beskrev tidigare. Och ingen elev kan bli utforskande utan att öva på att utforska, ingen elev kan lära sig att lära tillsammans med andra utan att öva på att lära tillsammans med andra, ingen elev kan bli kreativ utan att öva kreativitet.

I starten av den här texten står det en rad om att skolan är en gammal struktur, som bryts mot nya samhällskrav, och våndas och har det svårt. Men i grunden är det inget fel på institutionen, och vår arbetsinstruktion är tydlig, så det hänger på oss som jobbar i den, i det här fallet på mig. Det är detta jag reflekterat över.

Så, här är min slutsats. Inget annat än snurriga och mindre verklighetsförankrade debatter i olika typer av kanaler och flöden står i vägen för min fortsatta utveckling som lärare. Låt mig lyssna lite mer till min inre kompass såsom jag i grunden drivs av, och lite mindre till den yttre som mest förvirrar, så kan de kommande åren ju bli riktigt bra för mina elever.

Skolan fyller 177 år. Leve den! Hurra, hurra, hurra, hurra!

Reagera på inlägget:

Föräldramötet – puh, äntligen slut för den här gången

Det är oktober, skolans första flodvåg är på väg att ebba ut. Första veckan – ställa i ordning och planera för elevernas ankomst. Andra veckan – logga in med eleverna, dela ut material, skapa grupp, börja undervisningen. Och så vidare.

Det är en intensiv tid. Efter några veckor börjar vi lärare få kontroll. Det börjar flyta. Då är det dags för flodvåg nummer två. Föräldramöten och utvecklingssamtal. Utvecklingssamtalen ska vi enligt skollagen genomföra, och det är bra att få en tid för enskilda samtal med elev tillsammans med vårdnadshavare.

Föräldramöten finns det däremot ingen plikt att genomföra. Det är snarare – rutin. Från båda sidor lever jag med detta, som lärare sedan några år tillbaka, och som förälder sedan flera år tillbaka.

Från mitt perspektiv som förälder: mötet startar, gemensam samling, lärare och övrig personal presenterar sig med namn och ämne eller vad de gör på skolan. Antingen känner jag redan namnet på de olika anställa i personalen, eller så gör jag inte det och kan inte lägga namnet på minnet alls.

Från mitt perspektiv som lärare: mötet startar, gemensam samling, lärare (inklusive jag) och övrig personal presenterar sig med namn och ämne eller vad de gör på skolan. Jag tänker att antingen känner de mig redan, eller så gör de inte det och kommer inte lägga mitt namn på minnet.

Det är information, blanketter, slides från storbildsskärm. Ordningsregler, mobilrutiner, diskussion om mobilernas vara eller inte vara i skolan, information om datorer, diskussion om datorernas vara eller inte vara i skolan. Någon undrar om hur lärarna kollar vad eleverna gör på Snapchat, någon frågar om det finns böcker som läromedel också. Någon suckar och tittar på klockan. Bland de föräldrar som är där. Ofta är det de föräldrar som minst av allt behöver vara där som kommer, och de som borde dyka upp är hemma. Eller har missat informationen på grund av kommunikationsbrister.

Puh, äntligen slut den här gången också, pustar föräldrar och lärare på varsitt håll när det är klart. Nidbilder, kanske du tänker, men visst känner du igen dig, från något håll.

Så varför ska vi ha dem? Blanketter och jnformation kan vi ta del av på betydligt smartare vis. Jag ser dock en anledning: Att träffas och diskutera värderingsfrågor. Hur är vi mot barnen, i hemmet och i skolan? Vilken rollfördelning ska finnas mellan hem och skola. Vad har vi för gemensamma förväntningar och krav på barnen.

Så jag säger – nej, avskaffa inte föräldramötena. Ha kvar dem. Men låt dem vara meningsfulla och använd dem till det som vi har mest nytta av när vi ses fysiskt: att våga prata om saker som verkligen kan göra skillnad för våra barn – på djupet. Så tar vi blanketterna och ordningsreglerna som de bör sig, analogt på barnets hylla, eller digitalt på närmaste lärplattform :) 

Reagera på inlägget:

Vad är en sten?

"Vad är en sten, Jonas?"

Vi passar på att ta ett tidigt möte på verandan, för att hinna med det innan barnen vaknar. Johan knackar på dörren klockan 6.30, kaffet är nybryggt och vi sätter oss i varsin fåtölj. Solen står redan högt. Det är varmt. Diset ligger över fälten – sjön som en glittrande glimt i fjärran.

Det är dag ett i första sommarlovsveckan, jag har avslutat ett intensivt läsår, och två intensiva studieår. Och samtalet blir något slags knyta säcken för de insikter jag fått om skola och lärande de senaste två åren. Och Johans roll i det här är central, vilket jag ska återkomma till.

För den nyfikne; helt kort. Jag hoppade på ett utbildningsprogram för lärare med akademisk grundexamen för två år sedan. Programmet syftar till att rekrytera drivna ämneskunniga lärare till framförallt högstadiet. Målet är detsamma som skolans övergripande mål – att fler elever ska klara målen till gymnasiet – att fler barn en dag ska kunna välja sin framtid, genom att få behörighet.

Jag har lämnat en tidigare yrkesbana som journalist efter 17 år i det yrket, för att jag vill förändra inom skolans värld. Skolan står, som alla som följer utvecklingen vet, inför stora utmaningar, när den ska förbereda unga för en framtid som för alla är mycket oklar. Jag tror att jag kan bidra med förändringskraft och riktning på den resan.

Nu har det gått två år, resan hittills har varit en av de mer givande i min yrkesbana. Och gett mig några starka insikter – ledord på min fortsatta färd i skolvärlden. Du måste vara människa innan du kan bli lärare. Annars kommer dina elever inte att följa dig som ledare. Du måste visa eleverna vägen till sin plats i livet. Och behålla deras lust att lära sig.

Och det är här Johan kommer in, åter till honom. För ett år sedan frågade han mig – hur skulle en läroplan för framtiden se ut i dina ämnen Jonas? Jag har NO-ämnen och numera även matematik. Johan är en ny god vän, och även upphovsman till Trainstation Vivalla, en satsning i Örebro där han med sina medarbetare byggt upp en digital fritidsgård i stadsdelen Vivalla i Örebro. Syftet är att leda unga att utveckla sina drömmar, få färdigheter som de sedan kan få jobb på. Och på så sätt ge fler unga de möjligheter som den digitala tiden erbjuder.

Hit får unga som vill lära sig något komma och göra det. Det drivs helt av deras lust att lära. Fokus ligger på musik, spelutveckling och digital design. Metodiken bygger på att fånga in eleverna i helheten för att sedan bit för bit med en tydlig pedagogik bygga deras kunskaper så att de kan nå sitt mål. Det kan till exempel handla om en person som vill göra en låt. Sedan arbetar hen med stöd från handledare stegvis i en lärmodul, och kan sedan med relativt enkla steg skapa sin låt.

Att locka unga till en tekniktät fritidsgård där de får utveckla sina drömmar, till färdigheter de sedan kan få jobb på, har visat sig framgångsrikt. Och nu till Johans fråga till mig för ett år sedan – kan vi göra likadant för att fånga de ungas intresse för skolämnena, Jonas? Ja, det är en annan utmaning det. Att fånga en 14-årings intresse för organisk kemi – har visat sig – svårt. Det är de flesta högstadielärare ense om.

Det var då Johan frågade mig nästa fråga: Jonas, vad är en sten? En sten, svarade jag. Frågande. Han återgav ett samtal mellan honom och hans barn, där barnet undrade vad en sten var. Och Johan hade gått igång på frågan. Jag drog mitt vanliga svar – att det kan vara både karbonatföreningar och kiselföreningar… och så vidare. Men Johan avbröt mig och drog vidare. Jonas, kisel, det gör man glas av. Och glas är ett material som kan återvinnas. Vet du hur hett det kommer att bli med glas när vi bygger ett hållbart samhälle?

Han berättade vidare hur hans barn vill ha honom som lärare hela tiden, och det kan jag förstå. För att kunna tänka i de divergenta banorna – då ökar chansen dramatiskt för att en elev ska intressera sig för en sten – för att det plötsligt handlar om deras framtid och överlevnad. Det blir plötsligt meningsskapande.

Så hur gör vi? Hur skapar vi en läroplan där varje del av innehållet ska kunna motiveras som meningsskapande för en ung människa? Hur vänder vi exempelvis ämnesrubriken Kolets kretslopp till det som det ytterst handlar om – hur vi får ordning på den dåliga balansen mellan kol på jorden? Ja, ni förstår, det var inte lätt det där.

Men här är ett löfte från mig till er. Jag jobbar vidare, och du kommer att se förändringar i mitt sätt att undervisa i NO i höst. Var så säker. Och över sommaren har jag ett tips till dig: Gå ut i världen – ställ frågorna – du kommer själv bli överraskad över hur kul det blir när du hittar de rätta.

Glad sommar!

Reagera på inlägget:

Tillräckligt bra undervisning – för utmärkt lärande

Du har troligtvis inte ens tid att läsa den här texten, du har för mycket att göra. Du är lärare, det är ju maj. Men jag skriver texten ändå. Du kan ju alltid göra den som favoritbokmärke och läsa den senare, i sommar. Eller så läser du klart den – och får tips om hur du får tid över, trots att du är lärare.

”Helt galet – den här månaden alltså.”

”Man får helt enkelt tuta och köra.”

”Bara jag håller till sommarlovet.”

Lösryckta citat ur floden av kommentarer från lärare i månaden maj. Det är som om det kommer som en överraskning varje vår. Och så är det väl i största allmänhet i arbetslivet numera – planer som sjösätts i februari ska utföras och rapporteras innan sommar och semestrar. För alla som har barn tillkommer också olika fritidsaktiviteter; uppvisningar, resa-bort-helger, turneringar… Det är mycket för alla som jobbar.

Men – lägger du örat mot den myrstack som är lärarkollektivet och som samlar de hundratusentals lärare som varje dag står där för Sveriges över en miljon elever, så får du snabbt uppfattningen att det är extra mycket för just oss lärare så här i slutet av vårterminen.

”Jag måste jobba hela helgen med att sätta betyg… jag hinner inte på dagarna i skolan… det är så mycket annat.”

Nu har du ju läst ända hit. Och kanske blir du lite sur och irriterad på mig. Hur jag kan sitta här och ta mig tiden att skriva bloggtext när det är så mycket annat att göra. Har han inte nog att göra med eleverna? Jag skriver texten på helgen, utanför arbetstid, så det är lugnt.

Men hur har han mage att skriva oss på näsan, det ÄR ju så mycket att göra här i maj. Göra bedömningsuppgifter, bedöma uppgifterna, sätta betyg. Och så alla dessa friluftsdagar. Ja, det är mycket. Det är det för mig också. Men gör vi rätt saker? Hur gynnas eleverna av att vi lärare sitter med högar av det som kallas prov, läcker vår trötthet bland kollegor, kommer till jobbet bleka fastän våren är i blom och solen, i alla fall vissa dagar, skiner mot oss.

För att ta det från början. Vår arbetsbeskrivning. Att a) planera, b) genomföra och c) utvärdera undervisning. Det är det.

Då är en rimlig fråga. Varför pratar vi bara om avsnitt c) i arbetsbeskrivningen så här års? Det finns ingen egentlig anledning. Men det är ju i slutet av terminen, jag måste kunna sätta betyg på eleverna, kanske du invänder. Ja, och det borde du faktiskt ha tänkt på tidigare, med all respekt och med värme till dig som nu blir arg på mig.

För när vi fastnar, och drar in även eleverna, i loopen att köra prov ända in i kaklet, i den vackraste av alla månader i Sverige, när vi pressar dem som mest i maj. Gör vi egentligen det vi ska då?

Lätt för dig att sitta här och skriva det, tänker du? Nej, verkligen inte alls lätt. Svårt. Jag har ägnat många många timmar av tankar innan den här insikten kom till mig. Jag är ny som lärare, har jobbat två år. Jag pluggar 75 procent i ett utbildningsprogram, jag jobbar 80 procent samtidigt. Jag har tre barn. Det är tufft. Jag har tvingats till att fokusera – hårt. Och fundera på vad som är det viktiga.

Och jag jobbar med många elever som har det tufft, utan de självklara förutsättningarna för att studera som de borde varje dag. Skolan jag jobbar i är blandad, som en skola ska vara, och tar upp elever från såväl slott och koja. I Örebros fall betyder det från fina villor till lägenheter i orten med många barn (nej, det är inga kojor – men liknelsen funkar eftersom resursfördelningen är orimligt ojämn).

Eleverna från kojan behöver en viktig sak för att ens börja försöka lära sig. De behöver se en människa. Som är utvilad, energisk och lugn. En människa som kan se dem, som orkar visa glädje och vara positiv, som har energi nog att kunna förstå vad som händer i klassrummen, för att kunna fatta rättvisa beslut i alla de situationer som uppstår. Som pallar att visa engagemang, och verkligen kolla av hur det går för alla. Det här, var vad eleverna svarade när jag senast frågade om vad som är viktigt med en lärare. De svarade samstämmigt.

Och många av de elever som kommer från inte lika självklara hemförhållanden behöver just det här, för att ens kunna börja lära sig. Och vad nyttar då en massa prov till, där de ska visa upp sina kunskaper för att få betyg, om de ändå inte lär sig något av det?

Mitt råd, jag lovade ett för att du läste klart den texten. Du ska planera, genomföra och utvärdera undervisningen. Du har kanske 35 timmar på jobbet och 10 hemma. Du har elever som behöver se dig som en människa först, lärare sen. Som behöver den relation du skapar. Vad gör du? Du ser till att du håller dig inom de ramarna. Och du vet ju – det vet vi alla – att eleverna kommer att älska dig när du är i den balansen. Att de kommer vilja utforska och lära sig mer – för att det är just du som står där. Så rådet är, lär dig att vara lagom bra, ta dig an både din egen och elevernas prestation lagom mycket.

Good enough teaching – for excellent learning.

Reagera på inlägget:

Sidor