Annons

Vad är en sten?

"Vad är en sten, Jonas?"

Vi passar på att ta ett tidigt möte på verandan, för att hinna med det innan barnen vaknar. Johan knackar på dörren klockan 6.30, kaffet är nybryggt och vi sätter oss i varsin fåtölj. Solen står redan högt. Det är varmt. Diset ligger över fälten – sjön som en glittrande glimt i fjärran.

Det är dag ett i första sommarlovsveckan, jag har avslutat ett intensivt läsår, och två intensiva studieår. Och samtalet blir något slags knyta säcken för de insikter jag fått om skola och lärande de senaste två åren. Och Johans roll i det här är central, vilket jag ska återkomma till.

För den nyfikne; helt kort. Jag hoppade på ett utbildningsprogram för lärare med akademisk grundexamen för två år sedan. Programmet syftar till att rekrytera drivna ämneskunniga lärare till framförallt högstadiet. Målet är detsamma som skolans övergripande mål – att fler elever ska klara målen till gymnasiet – att fler barn en dag ska kunna välja sin framtid, genom att få behörighet.

Jag har lämnat en tidigare yrkesbana som journalist efter 17 år i det yrket, för att jag vill förändra inom skolans värld. Skolan står, som alla som följer utvecklingen vet, inför stora utmaningar, när den ska förbereda unga för en framtid som för alla är mycket oklar. Jag tror att jag kan bidra med förändringskraft och riktning på den resan.

Nu har det gått två år, resan hittills har varit en av de mer givande i min yrkesbana. Och gett mig några starka insikter – ledord på min fortsatta färd i skolvärlden. Du måste vara människa innan du kan bli lärare. Annars kommer dina elever inte att följa dig som ledare. Du måste visa eleverna vägen till sin plats i livet. Och behålla deras lust att lära sig.

Och det är här Johan kommer in, åter till honom. För ett år sedan frågade han mig – hur skulle en läroplan för framtiden se ut i dina ämnen Jonas? Jag har NO-ämnen och numera även matematik. Johan är en ny god vän, och även upphovsman till Trainstation Vivalla, en satsning i Örebro där han med sina medarbetare byggt upp en digital fritidsgård i stadsdelen Vivalla i Örebro. Syftet är att leda unga att utveckla sina drömmar, få färdigheter som de sedan kan få jobb på. Och på så sätt ge fler unga de möjligheter som den digitala tiden erbjuder.

Hit får unga som vill lära sig något komma och göra det. Det drivs helt av deras lust att lära. Fokus ligger på musik, spelutveckling och digital design. Metodiken bygger på att fånga in eleverna i helheten för att sedan bit för bit med en tydlig pedagogik bygga deras kunskaper så att de kan nå sitt mål. Det kan till exempel handla om en person som vill göra en låt. Sedan arbetar hen med stöd från handledare stegvis i en lärmodul, och kan sedan med relativt enkla steg skapa sin låt.

Att locka unga till en tekniktät fritidsgård där de får utveckla sina drömmar, till färdigheter de sedan kan få jobb på, har visat sig framgångsrikt. Och nu till Johans fråga till mig för ett år sedan – kan vi göra likadant för att fånga de ungas intresse för skolämnena, Jonas? Ja, det är en annan utmaning det. Att fånga en 14-årings intresse för organisk kemi – har visat sig – svårt. Det är de flesta högstadielärare ense om.

Det var då Johan frågade mig nästa fråga: Jonas, vad är en sten? En sten, svarade jag. Frågande. Han återgav ett samtal mellan honom och hans barn, där barnet undrade vad en sten var. Och Johan hade gått igång på frågan. Jag drog mitt vanliga svar – att det kan vara både karbonatföreningar och kiselföreningar… och så vidare. Men Johan avbröt mig och drog vidare. Jonas, kisel, det gör man glas av. Och glas är ett material som kan återvinnas. Vet du hur hett det kommer att bli med glas när vi bygger ett hållbart samhälle?

Han berättade vidare hur hans barn vill ha honom som lärare hela tiden, och det kan jag förstå. För att kunna tänka i de divergenta banorna – då ökar chansen dramatiskt för att en elev ska intressera sig för en sten – för att det plötsligt handlar om deras framtid och överlevnad. Det blir plötsligt meningsskapande.

Så hur gör vi? Hur skapar vi en läroplan där varje del av innehållet ska kunna motiveras som meningsskapande för en ung människa? Hur vänder vi exempelvis ämnesrubriken Kolets kretslopp till det som det ytterst handlar om – hur vi får ordning på den dåliga balansen mellan kol på jorden? Ja, ni förstår, det var inte lätt det där.

Men här är ett löfte från mig till er. Jag jobbar vidare, och du kommer att se förändringar i mitt sätt att undervisa i NO i höst. Var så säker. Och över sommaren har jag ett tips till dig: Gå ut i världen – ställ frågorna – du kommer själv bli överraskad över hur kul det blir när du hittar de rätta.

Glad sommar!

Reagera på inlägget:

Tillräckligt bra undervisning – för utmärkt lärande

Du har troligtvis inte ens tid att läsa den här texten, du har för mycket att göra. Du är lärare, det är ju maj. Men jag skriver texten ändå. Du kan ju alltid göra den som favoritbokmärke och läsa den senare, i sommar. Eller så läser du klart den – och får tips om hur du får tid över, trots att du är lärare.

”Helt galet – den här månaden alltså.”

”Man får helt enkelt tuta och köra.”

”Bara jag håller till sommarlovet.”

Lösryckta citat ur floden av kommentarer från lärare i månaden maj. Det är som om det kommer som en överraskning varje vår. Och så är det väl i största allmänhet i arbetslivet numera – planer som sjösätts i februari ska utföras och rapporteras innan sommar och semestrar. För alla som har barn tillkommer också olika fritidsaktiviteter; uppvisningar, resa-bort-helger, turneringar… Det är mycket för alla som jobbar.

Men – lägger du örat mot den myrstack som är lärarkollektivet och som samlar de hundratusentals lärare som varje dag står där för Sveriges över en miljon elever, så får du snabbt uppfattningen att det är extra mycket för just oss lärare så här i slutet av vårterminen.

”Jag måste jobba hela helgen med att sätta betyg… jag hinner inte på dagarna i skolan… det är så mycket annat.”

Nu har du ju läst ända hit. Och kanske blir du lite sur och irriterad på mig. Hur jag kan sitta här och ta mig tiden att skriva bloggtext när det är så mycket annat att göra. Har han inte nog att göra med eleverna? Jag skriver texten på helgen, utanför arbetstid, så det är lugnt.

Men hur har han mage att skriva oss på näsan, det ÄR ju så mycket att göra här i maj. Göra bedömningsuppgifter, bedöma uppgifterna, sätta betyg. Och så alla dessa friluftsdagar. Ja, det är mycket. Det är det för mig också. Men gör vi rätt saker? Hur gynnas eleverna av att vi lärare sitter med högar av det som kallas prov, läcker vår trötthet bland kollegor, kommer till jobbet bleka fastän våren är i blom och solen, i alla fall vissa dagar, skiner mot oss.

För att ta det från början. Vår arbetsbeskrivning. Att a) planera, b) genomföra och c) utvärdera undervisning. Det är det.

Då är en rimlig fråga. Varför pratar vi bara om avsnitt c) i arbetsbeskrivningen så här års? Det finns ingen egentlig anledning. Men det är ju i slutet av terminen, jag måste kunna sätta betyg på eleverna, kanske du invänder. Ja, och det borde du faktiskt ha tänkt på tidigare, med all respekt och med värme till dig som nu blir arg på mig.

För när vi fastnar, och drar in även eleverna, i loopen att köra prov ända in i kaklet, i den vackraste av alla månader i Sverige, när vi pressar dem som mest i maj. Gör vi egentligen det vi ska då?

Lätt för dig att sitta här och skriva det, tänker du? Nej, verkligen inte alls lätt. Svårt. Jag har ägnat många många timmar av tankar innan den här insikten kom till mig. Jag är ny som lärare, har jobbat två år. Jag pluggar 75 procent i ett utbildningsprogram, jag jobbar 80 procent samtidigt. Jag har tre barn. Det är tufft. Jag har tvingats till att fokusera – hårt. Och fundera på vad som är det viktiga.

Och jag jobbar med många elever som har det tufft, utan de självklara förutsättningarna för att studera som de borde varje dag. Skolan jag jobbar i är blandad, som en skola ska vara, och tar upp elever från såväl slott och koja. I Örebros fall betyder det från fina villor till lägenheter i orten med många barn (nej, det är inga kojor – men liknelsen funkar eftersom resursfördelningen är orimligt ojämn).

Eleverna från kojan behöver en viktig sak för att ens börja försöka lära sig. De behöver se en människa. Som är utvilad, energisk och lugn. En människa som kan se dem, som orkar visa glädje och vara positiv, som har energi nog att kunna förstå vad som händer i klassrummen, för att kunna fatta rättvisa beslut i alla de situationer som uppstår. Som pallar att visa engagemang, och verkligen kolla av hur det går för alla. Det här, var vad eleverna svarade när jag senast frågade om vad som är viktigt med en lärare. De svarade samstämmigt.

Och många av de elever som kommer från inte lika självklara hemförhållanden behöver just det här, för att ens kunna börja lära sig. Och vad nyttar då en massa prov till, där de ska visa upp sina kunskaper för att få betyg, om de ändå inte lär sig något av det?

Mitt råd, jag lovade ett för att du läste klart den texten. Du ska planera, genomföra och utvärdera undervisningen. Du har kanske 35 timmar på jobbet och 10 hemma. Du har elever som behöver se dig som en människa först, lärare sen. Som behöver den relation du skapar. Vad gör du? Du ser till att du håller dig inom de ramarna. Och du vet ju – det vet vi alla – att eleverna kommer att älska dig när du är i den balansen. Att de kommer vilja utforska och lära sig mer – för att det är just du som står där. Så rådet är, lär dig att vara lagom bra, ta dig an både din egen och elevernas prestation lagom mycket.

Good enough teaching – for excellent learning.

Reagera på inlägget:

Jag är din coach – men också din domare

”Vilken sida står du på… Vilken färg har din fana?”

Du kanske inte känner igen den där textraden. Den har säkert fallit i glömska bland många, eller också har den aldrig nått dig ens från första början.

Det är en textrad ur en låt av Fria Proteatern. Som jag tycker om. Som inte särskilt många av mina elever i en högstadieskola i Örebro har hört. Och det är väl knappast något man varken kan förvänta sig eller kräva av dem.

I deras lurar flödar helt annan musik, mycket hip hop – Antwan, Cherrie, Z.e. Där handlar låtarna inte om någon röd 1968-fana. Men de handlar ofta om något som liknar det. Lojalitet, rättvisa, utsatthet. Och drömmen om att lyckas. Att vara fri.

Och in, mitt ibland dem, kliver en medelålders vit snubbe. Som studerar till lärare. Syfte: jobba i skola med elever som kommer från så kallade utsatta områden. I Örebros fall stadsdelarna Vivalla och Oxhagen. Stadsdelarna som finns med på polisens ”55-lista”, över områden med särskilt svåra sociala problem.

Vi kommer från skilda världar. Som en elev sa till mig en dag. ”Jonas, när vi åker hem från skolan, du åker åt vänster, vi åt höger. Alla lärare åker åt vänster.” Jag måste såklart hålla med. Lärarna i Örebro bor i stans östra delar, de mer bemedlade. Många av eleverna bor i stans västra delar. De mer utsatta.

Men vi ses i skolan. Och vilken sida står vi lärare på? Vilken färg har vår fana? Såklart på elevernas sida. I alla fall de allra flesta av oss. En och annan lärare kliver kanske ibland snett och tappar det enda möjliga perspektivet, elevperspektivet. Men still, jag är sjukt imponerad av hur lärare dag för dag kämpar för att så många som möjligt ska lyckas i skolan – och på så sätt få en framtid.

Men det finns ett stort problem med skolan. Många skulle efter att ha läst ända hit fylla i: ”Jo, det har man ju läst om. Ingen ordning, elever med bara rättigheter, inga skyldigheter, hög arbetsbelastning, för mycket krav på dokumentation, otydliga styrdokument, svaga ledningar, fritt skolval, segregation…”  

Jo, självklart finns det stora utmaningar. Men min poäng är inte dessa, inte den här gången.

Min poäng är snarare frågan vilken sida du står på. Vilken färg din fana har. Vi har elever som vi ska hjälpa till framgång, deras bästa coacher är vi. Men samtidigt är vi deras yttersta domare. Som ”Döden” i ”Sjunde inseglet” närmar vi oss Antonius Block. Som betygssättande lärare närmar vi oss dem vid varje terminsslut, och fäller ner bilan över deras framtid. Slutbetyget i nian kan bli stupstocken för många. Och skada deras framtid för lång tid framöver.

”Bedömer du det här, Jonas?” Det är en av de vanligaste frågorna inför en arbetsuppgift som eleven ska utföra.

Jag försöker förklara att nästan allt vi gör i skolan är övning eller träning. Som att öva eller träna inför en viktig match. Egentligen finns det bara ett riktigt slutspel, en riktig finalmatch. Och det är slutbetyget i nian. Så brukar jag säga till mina elever. De fattar, börja öva. Och det kan bli riktigt trevligt längs vägen, inser de i bästa fall.

”De här veckorna ska vi bara lära oss”, säger jag ibland. Inte bedömas. Det brukar bli riktigt lärande, och kul.

Hur skulle du själv reagera som vuxen på en arbetsplats om du vägdes på våg varje timme? Hur skulle du prestera, leverera?

Så igen, vilken sida står jag på då?

Som jag sa till mina niondeklassare nyligen inför det nationella provet i kemi:

”Ni ska veta klassen, det är ni och jag, mot alla de som inte annat vill än bedöma er. Börja jobba nu.”

PS: Cred till den här texten ska utmärkta skribenten och tänkaren Micael Dahlén, som inspirerat mig genom den här texten, jag tog den bara vidare till min lärarvardag. Och han om någon vet väl vad han pratar om.

Reagera på inlägget:

Jag föreslår en radikalt annorlunda läroplan

Jag står där i klassrummet. Ännu en dag försöker jag undervisa om organisk kemi. Klassen är årskurs åtta. En genomsnittsklass. I en genomsnittsstad. Staden är Örebro.

Situationen: torsdag eftermiddag. Vi är alla hyfsat trötta. Såväl elever som jag. De efter en hel dag med lektioner som ett smatterband. Matte, SO, svenska, engelska. Och så… organisk kemi. Jag jobbar med att beskriva tydliga mål för lektionen, vad vi ska göra, hur vi ska göra det, varför och så vidare. Ja, ni vet. Klassrums- och lektionsstrukturer som ska skapa ordning och reda, och förutsättningar för lärande. Det är ju mitt grunduppdrag – att skapa förutsättningar för lärande.

Och jag ser ut över gruppen av elever. Kämpar vidare med att övertyga några av dem varför de ska fälla ner sina skärmar. Och andra varför de ska lämna in sina mobiltelefoner. Och nästa gäng varför de ska vara tysta. Jag tänker på lektionens mål. Jag tänker på det centrala innehåll som jag planerat att de ska lära sig de kommande 50 minuterna. Jag tänker på vilka förmågor jag ska bedöma dem efter.

I lektionssalen är de som är mest utloggade en känd grupp. Gänget från det som kallas orten. De som ofta loggar ut först. De som har den mest avvikande agendan. Fördom, eller inte. Det är tydligt så det är, så det blivit, kanske för andra hade just den bilden av dem. Kanske blev den självuppfyllande. Det är dom som är längst bort från det traditionellt normativa, det som vi som är födda här i landet sen länge, känner igen. Men som de inte känner igen - alls.

Vart vill jag komma? Jag jobbar i en skola med en typisk representation för vad som är Örebro idag. Eller kanske snarare för det som komma ska. Det som kommer vara det vuxna Örebro om 10–15 år. En blandad stad, med människor såväl från Mosås som från Mogadishu, från Kumla till Kampala, från Bullerbyn till Bagdad.

Jag lever med de här eleverna, och jobbar för att de ska svara upp mot centralt innehåll och kunskapskrav. Men vad är poängen? Om inte varje elev förstår varför? Om inte förutsättningarna finns? Om inte alla är med?

Jag jobbar i en mångfaldsskola, med elever från de områden som av polisen kallas utsatta.

Vad ska vi göra? Vad ska jag göra? Vad ska Sverige göra? Vad kan vi göra? Ja, vi kan inkludera och omfamna – vilket är vårt uppdrag. Men med dagens läroplan som styrdokument vet jag inte ens om måluppfyllelsen är rimlig, än mindre möjlig?

Jag föreslår en radikalt annorlunda läroplan. Där vi startar i en helt annan ände. En mening. För att få med oss alla, varenda en, oavsett varifrån de kommer eller vilka de är.

Den lyder:

”Ditt uppdrag som lärare är att se till att alla elever som du har, ska hitta sin plats i tillvaron.”

Ja, där innefattas det du behöver, och där kommer alla ämnen vi undervisar i in. Men utifrån en annan utgångspunkt.

Möjligen kan vi utveckla läroplanen med en mening till:

”Du ska se till att de fortfarande känner lust att lära sig den dag de slutar nian.”

Reagera på inlägget: