Annons

Föräldramötet – puh, äntligen slut för den här gången

Det är oktober, skolans första flodvåg är på väg att ebba ut. Första veckan – ställa i ordning och planera för elevernas ankomst. Andra veckan – logga in med eleverna, dela ut material, skapa grupp, börja undervisningen. Och så vidare.

Det är en intensiv tid. Efter några veckor börjar vi lärare få kontroll. Det börjar flyta. Då är det dags för flodvåg nummer två. Föräldramöten och utvecklingssamtal. Utvecklingssamtalen ska vi enligt skollagen genomföra, och det är bra att få en tid för enskilda samtal med elev tillsammans med vårdnadshavare.

Föräldramöten finns det däremot ingen plikt att genomföra. Det är snarare – rutin. Från båda sidor lever jag med detta, som lärare sedan några år tillbaka, och som förälder sedan flera år tillbaka.

Från mitt perspektiv som förälder: mötet startar, gemensam samling, lärare och övrig personal presenterar sig med namn och ämne eller vad de gör på skolan. Antingen känner jag redan namnet på de olika anställa i personalen, eller så gör jag inte det och kan inte lägga namnet på minnet alls.

Från mitt perspektiv som lärare: mötet startar, gemensam samling, lärare (inklusive jag) och övrig personal presenterar sig med namn och ämne eller vad de gör på skolan. Jag tänker att antingen känner de mig redan, eller så gör de inte det och kommer inte lägga mitt namn på minnet.

Det är information, blanketter, slides från storbildsskärm. Ordningsregler, mobilrutiner, diskussion om mobilernas vara eller inte vara i skolan, information om datorer, diskussion om datorernas vara eller inte vara i skolan. Någon undrar om hur lärarna kollar vad eleverna gör på Snapchat, någon frågar om det finns böcker som läromedel också. Någon suckar och tittar på klockan. Bland de föräldrar som är där. Ofta är det de föräldrar som minst av allt behöver vara där som kommer, och de som borde dyka upp är hemma. Eller har missat informationen på grund av kommunikationsbrister.

Puh, äntligen slut den här gången också, pustar föräldrar och lärare på varsitt håll när det är klart. Nidbilder, kanske du tänker, men visst känner du igen dig, från något håll.

Så varför ska vi ha dem? Blanketter och jnformation kan vi ta del av på betydligt smartare vis. Jag ser dock en anledning: Att träffas och diskutera värderingsfrågor. Hur är vi mot barnen, i hemmet och i skolan? Vilken rollfördelning ska finnas mellan hem och skola. Vad har vi för gemensamma förväntningar och krav på barnen.

Så jag säger – nej, avskaffa inte föräldramötena. Ha kvar dem. Men låt dem vara meningsfulla och använd dem till det som vi har mest nytta av när vi ses fysiskt: att våga prata om saker som verkligen kan göra skillnad för våra barn – på djupet. Så tar vi blanketterna och ordningsreglerna som de bör sig, analogt på barnets hylla, eller digitalt på närmaste lärplattform :) 

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer