Annons

Jag föreslår en radikalt annorlunda läroplan

Jag står där i klassrummet. Ännu en dag försöker jag undervisa om organisk kemi. Klassen är årskurs åtta. En genomsnittsklass. I en genomsnittsstad. Staden är Örebro.

Situationen: torsdag eftermiddag. Vi är alla hyfsat trötta. Såväl elever som jag. De efter en hel dag med lektioner som ett smatterband. Matte, SO, svenska, engelska. Och så… organisk kemi. Jag jobbar med att beskriva tydliga mål för lektionen, vad vi ska göra, hur vi ska göra det, varför och så vidare. Ja, ni vet. Klassrums- och lektionsstrukturer som ska skapa ordning och reda, och förutsättningar för lärande. Det är ju mitt grunduppdrag – att skapa förutsättningar för lärande.

Och jag ser ut över gruppen av elever. Kämpar vidare med att övertyga några av dem varför de ska fälla ner sina skärmar. Och andra varför de ska lämna in sina mobiltelefoner. Och nästa gäng varför de ska vara tysta. Jag tänker på lektionens mål. Jag tänker på det centrala innehåll som jag planerat att de ska lära sig de kommande 50 minuterna. Jag tänker på vilka förmågor jag ska bedöma dem efter.

I lektionssalen är de som är mest utloggade en känd grupp. Gänget från det som kallas orten. De som ofta loggar ut först. De som har den mest avvikande agendan. Fördom, eller inte. Det är tydligt så det är, så det blivit, kanske för andra hade just den bilden av dem. Kanske blev den självuppfyllande. Det är dom som är längst bort från det traditionellt normativa, det som vi som är födda här i landet sen länge, känner igen. Men som de inte känner igen - alls.

Vart vill jag komma? Jag jobbar i en skola med en typisk representation för vad som är Örebro idag. Eller kanske snarare för det som komma ska. Det som kommer vara det vuxna Örebro om 10–15 år. En blandad stad, med människor såväl från Mosås som från Mogadishu, från Kumla till Kampala, från Bullerbyn till Bagdad.

Jag lever med de här eleverna, och jobbar för att de ska svara upp mot centralt innehåll och kunskapskrav. Men vad är poängen? Om inte varje elev förstår varför? Om inte förutsättningarna finns? Om inte alla är med?

Jag jobbar i en mångfaldsskola, med elever från de områden som av polisen kallas utsatta.

Vad ska vi göra? Vad ska jag göra? Vad ska Sverige göra? Vad kan vi göra? Ja, vi kan inkludera och omfamna – vilket är vårt uppdrag. Men med dagens läroplan som styrdokument vet jag inte ens om måluppfyllelsen är rimlig, än mindre möjlig?

Jag föreslår en radikalt annorlunda läroplan. Där vi startar i en helt annan ände. En mening. För att få med oss alla, varenda en, oavsett varifrån de kommer eller vilka de är.

Den lyder:

”Ditt uppdrag som lärare är att se till att alla elever som du har, ska hitta sin plats i tillvaron.”

Ja, där innefattas det du behöver, och där kommer alla ämnen vi undervisar i in. Men utifrån en annan utgångspunkt.

Möjligen kan vi utveckla läroplanen med en mening till:

”Du ska se till att de fortfarande känner lust att lära sig den dag de slutar nian.”

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer