Annons

”Jonas, jag har ju lärt mig nåt!”

”Jonas, jag har ju lärt mig nåt!”

Ja, det är ju själva poängen med det vi gör. Vi lärare. Att eleverna ska lära sig det de behöver här i livet.

Fast ibland undrar jag verkligen – jobbar jag mot målet? Målet att skapa välinformerade och kritiska medborgare. Det finns en fyr långt därborta – som visar vägen. Och det finns många blindskär, och mycket dimma. Varje dag, varje vecka, varje termin, varje läsår. Som ny lärare är det lätt att smittas av tradition och arv, som sitter i väggarna sedan över 100 år.

Men i veckan hände det saker i klassrummet som skingrade dimman. Ett moment of clarity. Vägen låg klar och tydlig framför som en rak landsväg som skär genom en åker en krispig oktoberdag. Det var en elev, i en grupp, i en bedömningssituation inom organisk kemi (ett klassiskt hat-ämne i högstadiet) där jag sorterat eleverna efter vad jag förväntade att de skulle prestera. I olika förväntade kunskapsnivåer. Delvis för att jag ville att de som kunde skulle få skina, men också för att se vad som hände när jag placerade elever som inte givet trodde att det kunde något i samma grupp.

Ett fåtal elever genomskådade mig, och påtalade att de placerats i ”status-gruppen” eller att de hamnat i en grupp som inte skulle leverera alls. Mitt svar var att jag mycket riktigt hade valt ut grupperna, men jag sa aldrig hur och varför. Vi samlades i klassrummet och vi började jobba.

Först protester igen kring grupperna, men det lade sig rätt snabbt. Sedan - vad ska vi göra? ”Det är ett tillfälle för er att visa vad ni kan”, svarade jag. ”Nu kör vi”, fortsatte jag efter att ha delat ut instruktionerna.

De skulle jobba i grupper och göra en begreppskarta om organisk kemi; resonera kring begrepp och samband. De hade inga hjälpmedel; bara ett ark papper per grupp och färgpennor. Vi hade övat på situationen på lektionen innan; så de förväntades veta vad de skulle göra, och vilka begrepp och samband de skulle redovisa. Som grädde på moset hade jag spelat in en kort film där jag gick igenom alla begrepp och samband genom att skissa upp illustrationer på en whiteboard.

Så de började alltså jobba. Den högpresterande gruppen gick igång direkt, de på mellannivå strax efter. Längst bak, i gruppen som inte var superstark, så hände det inte så mycket. De satt och lekte med pennorna som jag delat ut. Jag gick dit och frågade hur det kom sig att de inte börjat.

”Vi kan ju inget, ingen i gruppen kan något.”

”Men något kan ni väl… något litet, någon av er”, replikerade jag.

Jag pekade ut en elev som jag visste kunde och sa att den fick ta kommandot. Sen gick jag vidare till de andra grupperna.

20 minuter senare gick jag tillbaka, de hade de skrivit en hel del om ämnet. Och jag frågade häpet:

”Ni sa ju att ni inte kunde något?”

”Ja, det var så, men nu har vi ju lärt oss.”

”Vad bra”, svarade jag glatt.

Åter till början. Den där dimman. Där elever pratar om skrivprov som bedömning, för att vi lärt dem det som enda metod. Sån dimma, såna blindskär.

Jag är ny som lärare, och lyssnar lätt på det som andra säger av rutin att saker borde vara. Ungefär som när man är nybliven förälder, och tror att det finns facit och att alla tyckare måste ha något att bidra med.

Men det vet ju jag med. Jag ser det nu. Eleverna lär sig av det jag gör. Jag kan ge dem det de behöver. Utan prov, utan krav på böcker. Dimman är skingrad – vägen ligger rak och tydlig framför mig. Den leder ännu mot ett okänt mål – och jag känner hopp.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer