Annons

Med tingeling i betygs- och jultid

Jag sitter mittemot dem. Den grå novemberskymningen lurar utanför fönstren. Det är sista lektionen för dagen. Ögonen är trötta, den ene suckar, lägger sig ner på bordet med huvudet mellan korslagda armar. De två har kämpat i 20 minuter. De kan inte. Jag inser att de inte orkar mer, den här lektionen.

”Jonas, det går inte”, säger den andre.

Jag ler mot honom - säger:

”Jag ser det, vi bryter här och testar igen på måndag.”

”Vad ska vi göra resten av lektionen, får vi ta det lugnt?”

”Ja gör det”, avslutar jag.

De två har under lektionen fått en ny chans att visa vad de kan om kolets kemi; organisk kemi, kolets kretslopp, metan, etan, propan… Ämnesområdet som enligt hörsägen är det elever har absolut svårast med.

De har redan fått en chans, de har nu fått en till, de kommer få en tredje. Det hinner jag innan betygen ska sättas. Jag har lagt undan det mesta andra, repeterar och testar kunskaper inför kommande termin. Och lägger energi på de elever som riskerar att inte få godkänt.

Jag vill så gärna att de lyckas, varenda. Men alla kommer inte i mål; den här terminen. Jag vill svinga Tingelings magiska trollspö över dem, så de fick det magiska älvstoftet.

Måndag; en av de två klarade det. Inte den andre. Älvstoftet var inte där.

Och så som jag sa till en elev idag; som satt och slet och kämpade med en uppgift i biologi. Här var det ingen lätt match, för allt annat än studier är i fokus för eleven. Men steg för steg, med insatser från så många, så vill hon plötsligt ändå, protester först – och vånda, men till slut så sätter hon sig med bedömningsuppgiften, fattar pennan, och börjar jobba.

Jag säger, lite på skoj:

”Du, tänk om vi hade lite av Tingelings magiska älvstoft, så kunde vi strö det över dig här, och så kunde hon hjälpa dig att klara det här.”

Hon tittar svagt roat på mig. Hon tröttnar, är på väg ut, men fortsätter efter mild övertalning. Och knotar på. Till slut, så visar hon sitt arbete för mig. Det är så nära… så nära godkänt.

Till slut, hon är klar, lämnar pappret till mig.

”Jonas, klarade jag det?”

Jag tittar på uppgiften, det är så nära, det är där. Jag godkänner, med villkor.

”Då fortsätter du anstränga dig som nu.”

”Ja, jag lovar.”

”Ok”

Den glädjen, att klara det.

”Gå hem och säg det till dina föräldrar nu.”

”Jonas, jag ska!”

Älvstoft. En synnerligen god jul önskar jag dig. Du som kämpar för vår framtid – lärare, ni som backar oss på dagarna, föräldrar, elever, människor. Och… Tingeling.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer