Annons

Mitt jobb är att göra andra bra

Orden i rubriken är inte mina men jag har inte kunnat släppa dem sen jag hörde en utbildningschef bli intervjuad i Anna och Philips lärarpod. Det här är ju exakt mitt jobb också.

Mitt jobb är att göra andra bra och ge dem möjligheter att skapa kloka val. Det är just det jag brukar säga till mina högstadieelever vid avslutningstider.

Gör kloka val!

Med de uttalade orden tänker jag en stilla förhoppning. Det vi nu gjort tillsammans här i skolan ska ha riktat dig mot en väg där du kan göra val. Val som leder till nya öppna dörrar och inte mot en väg som begränsar dina val.

Men för att lyckas med det här måste jag som lärare ha vissa förutsättningar. Därför blev jag så glad att höra att en utbildningschef faktiskt tänker att dennes jobb också är att – göra andra bra.

Förutsättningar som jag behöver i min profession är dels de rumsliga och det materiella men framför allt hur min kompetens används.

Vilka förutsättningar ges till mig för att jag ska kunna göra mitt jobb bra?

I tjänstefördelningstider som vi just nu befinner oss i behöver förutsättningar skapas så min kompetens används så att jag kan göra andra bra. Min chef behöver ge mig ramar så att mina verktyg – ledarskapet – får bästa tänkbara förutsättningar att lyckas.

Det här ligger bland annat i vilken planeringstid jag får, ämnes- och klasskombinationerna jag ges, hur tydligt mitt uppdrag är, möjlighet till att påverka hur mina lektioner är fördelade över tid, fortbildningstillfällena som ges samt friheten att utföra mitt arbete som jag anser bäst.

För ska jag lyckas med mitt uppdrag att göra andra bra – då behöver jag förutsättningar till det.

Hur ser nästa års tjänstefördelning ut för dig? Ges du möjligheter att göra andra bra?

Reagera på inlägget:

Ja – stanna kvar inom skolan!

Varannan lärare funderar på att byta yrke. Så är det du eller kollegan bredvid som gör sin sista termin? Orsaker som ofta nämns är brister i arbetsmiljön, stress och att man inte ges förutsättningar att räcka till för sina elever. Tror du att siffran har påverkats av coronakrisen?

Jag slutar nu, nio år efter att jag höll min första lektion. När jag själv gick i lågstadiet ville jag bli brevbärare, som pappa. I mellanstadiet skulle jag bli fotbollsproffs i Italien (som pappa velat bli) och i högstadiet ville jag bli lärare. Sedan dess har det alltid känts som att många, inte minst lärare själva, avrått mig från det. Men jag är glad att jag inte lyssnade på dem.

Samtidigt har läraryrket inte varit helt som jag tänkte mig. Visst har det inte varit det för dig heller? Särskilt de senaste månaderna förstås.

Jag trodde att lärarjobbet bara skulle bestå av att lära ut, men det handlade visst väldigt mycket om att själv lära sig nytt, både genom kollegor och elever. Och dessa elever ja, man måste nog ha varit lärare för att förstå hur kontakten och lärandet tillsammans med dem berikar, även om det förstås inte alltid är friktionsfritt.

Eleverna är anledningen till att jag trots nytt jobb, kommer att ha kvällsundervisning en gång i veckan.

En del saker har varit mer krävande. Trots att jag varit ganska förskonad från betygshets, är det en ansträngande bedömningsprocess för att vid kursslut kunna sätta rätt bokstav på varje elev. Bedömning av uppsatser inom språkämnena som jag undervisat i, är inte heller en exakt vetenskap, vilket ställer höga krav på bedömningsarbetet. 

Jag trodde inte att jag skulle bli en av de lärarna som bedömde hemma om kvällar och helger, men det har hänt mer än en gång om man säger så. 

Men det är framför allt en sak som inte ens fanns i min föreställningsvärld innan jag blev lärare, och som är anledningen till att jag nu lämnar yrket: Det är alla olika arbetsmöjligheter som jag sett och tagit inom skola. Jag har med kollegor drivit ett FoU-projekt, varit samordnare för ett av min skolas studieprogram, förstelärare och nu slutar jag alltså som lärare för att istället helt jobba med skolutveckling riktat mot komvux i Stockholms stad. Så jag blir kvar inom skola.

Slutligen vill jag rikta mig till dig, eller om det var din kollega, som funderar på att byta jobb. Vad bottnar funderingarna i och kan du göra något åt din situation? Kan du påverka arbetsförhållandena på din skola, eller behöver du byta arbetsplats? 

Det är förstås inte alltid lätt att jobba inom skola och det finns mycket som kan bli bättre. Själva och tillsammans med arbetsgivare och facken kan vi arbeta för en skola som fler vill stanna kvar inom, och fler söka sig till. Men jag tycker att vi åtminstone är på rätt väg.

Så gör jag rätt som säger “ja” när någon frågar? Ja, stanna kvar inom skola. Ja, läs till lärare. 

Reagera på inlägget:

Förändrad hantering av klagomål – bra för lärare?

Klagomål på skolan från elever, föräldrar och vårdnadshavare tenderar idag att gå direkt till Skolinspektionen, utan att man först har vänt sig till huvudmannen. Föräldrar skäller ut och hotar lärare, rektorer och skolchefer, men gör anmälningar direkt till Skolinspektionen.

Ser man till skollagens formulering så är huvudmannen ansvarig för att såväl ta emot klagomål, som att utreda klagomål. Skollagen är entydig, men anmälningarna går förbi skolan och det måste man försöka ta reda på orsaken till. Det är väldigt olika hur huvudmän tar emot klagomål och klagomålshanteringen i skolan är viktig att synliggöra.

Antal klagomål på skolan ökar kontinuerligt och trenden idag för anmälare är att gå så högt upp som möjligt direkt och utan dröjsmål. Detta gäller absolut inte enbart för skolan, utan syns vara en allmän trend i samhället. Man vänder sig direkt till högsta chefen eller till angiven myndighet för överklagande. Exempelvis studenter i högre utbildning går direkt till högsta chefen och anmäler direkt till överklagandenämnden.

Orsaken syns vara att man inte litar på att få hjälp med rättelser på annat sätt. Rättelser krävs också idag på ett tydligare sätt. Många föräldrar hotar också såväl rektorer som lärare med att anmäla till skolinspektionen för både smärre klagomål och större och mera allvarliga klagomål.

Ökningen av anmälningar behöver inte nödvändigtvis spegla faktiska missförhållanden i skolan, säger Skolinspektionen. Sannolikt kan en ökad medvetenhet i samhället om möjligheten att kunna anmäla missförhållanden förklara ökningen.

Skolinspektionens hemsida visar statistik som talar sitt tydliga språk. Rektorer och lärare kan vittna om hur anmälningshot är vardagsmat idag. Det här är olika om man exempelvis jämför med andra länder i Europa, där anmälningar inte är ett problem.

Om man ser tillbaka, exempelvis till 1960-talet, så var det ytterst sällan som klagomål över huvud taget framfördes på skolans personal eller dess verksamhet. Föräldrar eller vårdnadshavare pratade alltid direkt med lärarna om något inte var till belåtenhet och några anmälningar förekom över huvud taget inte eller ytterst sällan. Man kunde i och för sig ha anmält klagomål på den tiden också, och då anmälde man till den lokala skolstyrelsen eller till länsskolnämnden. Det gjordes i princip aldrig. Rektorer var ytterst sällan eller aldrig inkopplade på några klagomål.

Nu måste regeringen agera, menar skolministern, för att ta fram rekommendationer, så att klagomål ovillkorligen måste hanteras av huvudman. En effekt av detta förväntas bli att dokumentationen minskar och elever och föräldrar/vårdnadshavare kan få snabbare hjälp och rättelse efter att klagomål framförts.

Om klagomål går direkt till Skolinspektionen så blir rektorer och lärare och annan personal ändå berörda och deras arbete i utredningar blir såväl tidskrävande som omfattande. En anmälan som går direkt till Skolinspektionen gör ändå att uppföljande administration för rektorer och lärare ökar. Eftersom det är vanligare med skolinspektionsanmälningar så är lärare rädda för anmälningar och en effekt av rädslan är att lärare överdokumenterar. Tiden till dokumentationen tas från tid som egentligen är elevernas tid.

Regeringen ska nu kontrollera hur huvudmännen hanterar klagomål och det är säkert bra. Rektorer och skolchefer gör olika. Det är viktig kunskap som behöver uppdateras. Det är också möjligt att en kunskapsöversikt kan användas i kvalitetsutveckling.

Vidare ska man också studera vilka effekter en skolinspektionsanmälan får för lärare, rektorer och huvudmän. Regeringen skall också, sammanfattningsvis, se vad som är relevant för verksamhetens kvalitetsutveckling. Kunskaperna om varför man anmäler direkt till skolinspektionen skall också tas fram och man avser att försöka se hur detta har förändrats över tid.

Man kan också vända på problemet: Föräldrar får ofta orosanmälningar direkt utan att någon kommunikation med föräldrar förekommer. Det finns alltså problem med det motsatta, det vill säga systemet med orosanmälningar. Det syns vara kommunikationsproblem i båda riktningarna.

Reagera på inlägget:

Vi behöver en alternativ plan när det blir krisläge

Jag trodde väl inte att jag skulle skriva ett fjärde inlägg om Corona och hur det påverkar skolan. Jag hade väl heller aldrig egentligen trott att jag skulle skriva ett första inlägg om en pandemi men det blev det och här kommer ett fjärde på samma spår. För trots att det ändå verkar finnas en gryning att ana i medias rapportering så befinner vi oss fortfarande mitt i en situation som ingen av oss nu yrkesverksamma varit med om tidigare eller knappt än kunna ana att det skulle kunna ske.

En tid för reflektion och möjlighet att fundera kring konsekvener börjar anas i horisonten. Redan i epidemins början funderade många med mig om inte skolan precis som många andra samhällsnyttiga tjänster borde kunna gå in i ett alternativläge i sin samhällsservice. Ska vi i framtiden inte rusta för att kunna tänka på ett annat sätt, även i skolan, när ett krisläge uppstår?

I det kommer jag in på ett sidospår men ändå ett välförtjänt tack – och det till alla vikarier, för våra grundskolor har varit igång under hela den här perioden. Priset för att ha igång full verksamhet i våra grundskolor är ett stort behov av vikarier och snabba beslut, sällan med tid för reflektion, med hastigt påkomna övningar och uppgifter för våra elever att göra.

För hur det än är så blir vi vuxna i skolan precis lika sjuka som andra personer i samhället, oavsett om vi är personer i riskgrupp eller inte. När vi blir sjuka blir ofta en av två möjliga konsekvenser för att fylla vår plats att en kollega får ge upp sin planeringstid eller annat tänkt arbete för att hoppa in, eller så rings det in en för eleverna helt främmande och oftast utbildad person, nämligen en vikarie.

Alternativ ett ger ofta ett lugn hos eleverna då det är en känd vuxen som kommer in. Den vuxne som tar över gruppen får troligen även en lugnare start på sitt pass eftersom rutinen som eleverna är van vid har bibehållits. Men det ger å andra sidan omedelbara konsekvenser: Den vuxne som fick hoppa in har redan annat den egentligen borde gör vid det tillfället, något som måste göras men frågan är när och av vem?

Alternativ två är att få in en vikarie. Vi har då en person som täcker upp för den sjuke men samtidigt en person som troligen dykt upp på skolan samma dag och varken har planering eller möjlighet att förstå och bemöta den grupp som den ska träffa för undervisning.

Att vikariera är utan tvekan en av de mest utmanade saker du kan göra på en skola om du har ambitionen att göra det bra. Aldrig som då visar många elever på tydligt utmanande beteende, oförmåga att visa grundläggande kunskapsfokus eller vilja att lära som när en vikarie dyker upp. Som ett uppdämt behov av icke önskvärt beteende som ligger på lut att ta till när det finns en möjlighet, när en vikarie kommer in i klassrummet.

Vissa elever vet att oavsett vuxen i rummet så är det en kunskap som ska läras och de arbetar på. Andra elever tycker att otryggheten som uppstår när en vikarie dyker upp gör att de får svårt att koncentrera sig och tappar de ledstänger den vanligen lutar sig emot. En tredje grupp gör saker de aldrig skulle drömma om att göra när ordinarie pedagog är på plats.

Så tack till alla vikarier som dykt upp till våra skolor. Ert uppdrag är inte lätt och förutsättningarna att göra ett gott uppdrag när de flesta ordinarie pedagoger är frånvarande är inte goda.

Men frågan är om det egentligen är den bästa lösningen?

Så vart vill jag då komma. Jo, vi har nu sedan mars hanterat coronaepidemin i våra skolor. Ibland har det varit många ordinarie pedagoger på plats, ibland har mer även 50 procent varit frånvarande och då har skolor ringt in vikarie. Elever har sedan mars kunnat ha veckor utan att kunna träffa mer än ett få tal ordinarie pedagoger.

Det här har utan tvekan gett konsekvenser i både inlärning och trygghet. Lektion efter lektion, med otrygghet utan ordinarie vuxna med tydliga rutiner och en utstakad plan. Kunde det här inte ha lösts på något annat sätt?

När den här pandemin är över hoppas jag att vi skolan kan landa i att det även hos oss behövs en plan två eller ett stabsläge som skolan kan luta sig mot, där vi kan gå ner i ett alternativ läge. Ett läge där inte samtliga 17 betygsgrundande ämnen, fritidsverksamhet, fritidsgårdsverksamhet och övrig omsorgsverksamhet måste vara igång precis som om allt vore som vanligt.

Vi behöver ett läge där vi kan dra ner på vissa delar av vår verksamhet för att istället fokusera på viss undervisning samt den i krisläge extra viktiga omsorgsbiten.

Skulle även vi få ha en alternativ plan där vi kunde styra om våra resurser och fokus under en kortare period så skulle tryggheten och kvalitén på verksamheten utan tvekan bli både bättre och mer hållbar för både personal och elever.

En plan för en kortare period, något att ta till när läget är extraordinärt med fokus på undervisning och en trygg miljö.

Reagera på inlägget:

Det krävs djärva grepp för att bygga upp skolan igen

Denna vårtermin har inte varit någon annan lik. Den snabba smittspridningen av coronaviruset pressar samhället och inte minst skolan hårt. Vi lärare tar vår del av ansvaret och det måste även våra arbetsgivare göra. De måste vara lyhörda för lärarnas arbetssituation. 

Många undrar i dag om samhället kunde ha varit bättre förberett? Det är också många som oroar sig över hur man klarar av ett helt pandemiutbrott under någorlunda ordnade former, när välfärden på sina håll var i kris redan långt före virusutbrottet. 

Förutsättningarna att exempelvis bedriva bra distansundervisning ser mycket olika ut över landet. I en undersökning som Lärarnas Riksförbund genomförde före corona-utbrottet frågade vi er, landets lärare, om digitaliseringen fungerar i skolan. Ni svarade att den inte gör det.

Men digitalt i all ära, vi får aldrig glömma betydelsen av det fysiska mötet mellan lärare och elev. Det är oersättligt.

I euforin över vad man kan åstadkomma med teknik får de ansvariga inte glömma hur angeläget det är att lösa lärarbristen. I tider som denna är avsaknaden av legitimerade lärare ännu mer akut. 

Den enorma pressen och arbetsbelastningen, för både lärare och studie- och yrkesvägledare, som vi nu ser ställer stora krav på kommuner och friskolor att göra allt i sin makt för att värna arbetsmiljön. De måste vara oerhört lyhörda för behoven som finns. 

Vi får många frågor om vad som gäller för lärare när det ska bedrivas distansundervisning. Vissa arbetsgivare låter lärare arbeta hemifrån och andra säger att lärarna måste vara på skolan. Lärarnas Riksförbund anser att alla arbetsgivare bör följa det Folkhälsomyndigheten rekommenderar för att minska smittspridningen.

Om man rekommenderar att vi om möjligt ska arbeta hemifrån och distansundervisning ska bedrivas, bör lärare kunna utföra sitt arbete från hemmet. Om arbetsgivaren inte vill tillåta lärare att arbeta hemifrån bör frågan ställas vad som är anledningen till att det inte är möjligt. Vilka behov har arbetsgivaren som föranleder ett nekande?

Vi anser också att särskilda hänsyn ska tas till lärare som tillhör riskgrupperna. Ta omedelbar kontakt med ditt ombud om du tillhör en riskgrupp.

Det finns även arbetsgivare som menar att lärare ska göra hembesök hos elever, men det bör lärare generellt sett inte göra. Det finns flera anledningar till detta utöver den situation som nu råder med corona-viruset, exempelvis säkerhetsfrågor.  

Vi har nu att möta en sällan skådad kraftansträngning för skolan. Därför måste vi inse att ett stort kunskapstapp är ofrånkomligt, vilket ytterligare kommer att förvärra den bristande likvärdigheten. Det svenska skolsystemet förmår inte att möta de svagaste. Den kompensatoriska effekten brister. Efter corona kommer det att krävas djärva grepp för att bygga upp en skola för alla igen. Lärarnas Riksförbunds krav på genomgripande systemförändringar av svensk skola kommer att vara än mer aktuella och nödvändiga.

Vi lärare och studie- och yrkesvägledare kommer att fortsätta att göra vårt yttersta för att skolan ska fungera så bra som möjligt och jag vet att när vi har fått kontroll på detta virus och återgått till en fungerande vardag, så har Sveriges lärare och vägledare byggt upp ett starkt förtroendekapital inför framtiden.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #4 2020

Reagera på inlägget:

Sidor