Annons

10 anledningar till varför jag tycker att de nationella proven är skräp

Det tar lång tid att läsa igenom alla artiklar, debattinlägg, utredningar, förslag, motioner, undersökningar och blogginlägg om de nationella proven. En sökning på ” de nationella proven” genererar ungefär en halv miljon träffar på Google. Att ta sig igenom allt detta kan man alltså glömma. Ett blogginlägg som lyfter alla aspekter skulle bli en roman à la Stephen King så jag kommer nöja mig med att lyfta det som jag tycker är dåligt, uselt, skrämmande och förfärligt med dagens prov.

1. De nationella proven tar alldeles för mycket tid för lärare att rätta. Tid som vore bättre att lägga på att undervisa elever. Tid som gör att lärare bråkar i kollegiet om vem som har fått mest prov att rätta i årets skörd och vem som kommit undan med minst. Tid som gör att lärare går in i väggen. Tid som gör att lärarstudenter väljer bort ämneskombinationer där man får nationella prov i båda ämnen.

2. De nationella proven är olikvärdiga. Varför? Därför att de rättas av lärare. Den mänskliga faktorn, också känd som tolkning, spelar därmed en betydande roll. Vet ni något annat som också är en tolkningsfråga? Betygen. Vi skulle med andra ord kunna titta på betygen istället och få ungefär samma likvärdighet nationellt.

3. De nationella proven är inte anonyma. Såvida inte lärare på olika skolor rättar varandras prov så kommer eleverna aldrig att bedömas objektivt. Jag har själv suttit med och lyssnat på bedömning i nationella prov i svenska på gymnasiet och trots att man i en grupp sambedömt har elevers tidigare prestationer eller ”hur hårt hen jobbat” påverkat bedömningen.

4. De nationella proven kan bedömas av vem som helst. Medan betyg endast får sättas av behörig lärare kan de nationella betygen bedömas av en obehörig lärare eller vikarie. Resultatet ska ändå vägas in i betyget. Hur relevant blir ett resultat som bedömts av någon utan tillräckliga kunskaper?

5. De nationella proven stressar elever bortom rim och reson. Proven ska inte avgöra en elevs betyg. Men det ska vägas in. Och eleverna vet om det. Dessutom får de bara en chans.

6. De nationella proven passar inte ihop med dagens betygssystem. Förutom tidigare nämnda att eleverna bara får en chans att prestera så vägs ofta flera olika kunskapskrav samman till ett betyg och kan därigenom kompensera varandra, vilket alltså inte är samma system som dagens betygssystem. Förvirrande? Absolut.

7. De nationella proven har ett splittrat fokus. De ska dels fungera som vägledande för läraren och dels visa på kunskaper på en nationell nivå. Två syften som inte gifter sig särskilt bra med varandra.  Formativt? Summativt? Formsumtivt? Ingen vet.

8. De nationella proven är dyra att genomföra. Vem tar hand om eleverna när lärarna rättar prov? Vikarier. Och vad gör vikarier? Jo, kostar pengar. Massvis med pengar.

9. De nationella proven får ofta kritik på utformningen. Mången gång har centralt innehåll blandats samman med kunskapskrav, relativa system används vid betygssättning, frågor är felaktigt formulerade och så vidare. Men händer det någonting? Nej. För när problemen väl kan diskuteras öppet är det försent eftersom de är sekretessbelagda under så lång tid.

10. De nationella proven fungerar inte. Det här säger jag utan någon som helst grundlig undersökning och ni får ta det med en skopa salt om ni vill men låt oss titta på utvecklingen. Skolverket menar att provens syfte är att vägleda lärare i betygssättningen. Trots detta ser vi en ökande betygsinflation. Proven ska dessutom visa på kunskaper nationellt, men då tillförlitligheten är svag läggs mer fokus på PISA, Timms och liknande undersökningar. Alltså är det ingen som egentligen har någon nytta av nationella proven utan de har snarare blivit något alla gör men ingen ser någon mening med.

Man skulle kunna tolka det här som att jag är helt emot detta månghövdade monster som man kallar nationella prov men sanningen är raka motsatsen. Jag tycker de nationella proven är jätteviktiga. Rätt utformade och centralt rättade digitala prov skulle kunna ge en översikt över elevers kunskapsinhämtning, stävja betygsinflation, ge ett stöd till lärare, stödja politikers beslut om resursfördelning, ge elever stöd i betygssamtal, främja likvärdigheten och framförallt bidra till en bättre skola. Så vad väntar vi på?

Reagera på inlägget:

Betyg - till vilken nytta?

Vilken funktion fyller egentligen betygen på lärarutbildningen? Den frågan tror jag de flesta lärarstudenter ställt sig någon gång, kanske framförallt under tentaplugget. Men frågan är faktiskt relevant, både för oss lärarstudenter och för intresserade av systemets utformning.

Betygssystemet på lärarutbildningen varierar, som så mycket annat, mellan olika lärosäten, program och kurser. Det vanligaste är dock en skala med underkänt, godkänt och väl godkänt. Till följd av Bolognaprocessen följer en del utbildningar ECTS (European Credit Transfer System) med en sjugradig skala vilket ytterligare ökar olikvärdigheten lärarutbildningar emellan.

Men spelar det egentligen någon roll vilka betyg man får på lärarutbildningen? Jag har frågat runt bland kurskamraterna och liksom jag tror de flesta inte att arbetsgivarna bryr sig alls utan att examensbeviset och övriga meriter är det viktigaste. Faktum är att de flesta studenter hade föredragit enbart G och U. En skillnad i attityd ser man bland juriststudenter, vilka jag tidigare studerat med, där de flesta menade att betyget var viktigt, framförallt för de som ville sitta ting.

Enligt ett pågående forskningsprojekt vid Örebro universitet påverkas högpresterande vuxna positivt i sitt lärande av summativa betyg. Studien påvisar också att yngre lågpresterande påverkas mer negativt än äldre och högpresterande. Jämför vi studiens resultat med verkligheten vid lärarutbildningen och juristutbildningen verkar det logiskt att många lärarstudenter inte vill ha betyg i flera nivåer. Antagningspoängen vid lärarutbildningarna är generellt mycket lägre än antagningspoängen vid juristutbildningarna. Och även om många så kallade toppstudenter läser vid lärarutbildningarna så är variationen inom utbildningarna större än inom juristutbildningarna. Man skulle kunna dra slutsatsen att många av de som läser till lärare är tidigare lågpresterande, och har en negativ inställning till betyg. Samtidigt har vi de högpresterande studenterna som, trots att de får VG på de flesta kurser på utbildningen, inte ser betygen som viktiga just eftersom de inte tror arbetsgivarna gör det.

Och varför skulle arbetsgivarna värdera betygen med dagens system? I en sjugradig skala skulle skillnaderna mellan en A-student och en F-student synas tydligt, jämfört med en tregradig skala där en toppstudent och en medelstudent kan ha samma betyg. Den stora skillnaden finns inte mellan juristutbildningens studenter. Talar inte det för att arbetsgivarna borde bry sig om betygen, åtminstone om de kommer i en sjugradig skala? Eller är det sant som de flesta tycker, att betygen inte avgör hur bra lärare man blir? Varför har vi i sådana fall betyg i flera nivåer överhuvudtaget?

Sedan en förändring i högskoleförordningen 2013 ska även den verksamhetsförlagda utbildningen bedömas i flera steg. Något som är helt uppåt väggarna galet om man frågar mig. VFUn bedöms av en examinator från lärarutbildningen som, i bästa fall, gör ett lektionsbesök. Handledaren lämnar i sin tur en bedömning som är vägledande men inte avgörande. Ett lektionsbesök. Smaka på det. Ett. Utifrån cirka en timmes undervisning ska alltså en examinator kunna bedöma om studenten inte bara är godkänd utan även kunna avgöra om hen når upp till fler uppsatta mål än så. I verkligheten är det handledarens utlåtande som styr. Men att handledaren är legitimerad lärare i rätt ämne finns det ingen garanti för, ej heller att handledaren är väl insatt i kursmålen för VFUn, har en handledarutbildning eller är erkänt skicklig.

Med den olikvärdighet vi finner inom bedömningen av VFUn och betygssystemet inom lärarutbildningen i allmänhet är det inte konstigt att varken studenter eller arbetsgivare bryr sig om betygen. Det kanske är dags att göra något åt det?

Reagera på inlägget:

Lösningar på framtidens skolproblem kommer inte uppifrån

Hur kan man förutspå det okända i framtiden? Särskilt svårt verkar det vara att förutspå stora omvälvande händelser i skolan – och det är just de stora omvälvande händelserna som man helst skulle vilja kunna förutsäga. När man försöker förutspå framtiden så tar experter och byråkrater ofta över ordet – men det borde vara de vanliga lärare som står med båda fötterna på skolans golv som tar kommandot över framtidsvisionerna.

Framtiden är vi alla medskapare av och framtidsbilder måste visualiseras och diskuteras av dem som finns i verksamheten. I en komplex tid med globalisering, digitalisering, automatisering och ökad heterogenitet behöver skolan förändras radikalt. Skolan måste förändra ”leveranserna”, dvs. eleverna som slutar skolan behöver se annorlunda ut än de gör idag, för att klara sig i framtidens samhälle.

Skolan behöver frigöra sig från det industriella arvet och hitta nya framgångsmöjligheter. Inga robotar tar över lärares arbete i skolan, men lärare kommer att undervisa elever som i sin tur ska ut i ett arbetsliv där robotar är självklara. Inom vården växer exempelvis robotteknologin redan i dag. Industrijobb handlar allt mer om att hantera datorer och robotar än om manuella insatser vid ett löpande band. Robotsamhället kommer också att förändra vår syn på vad arbete är. Datakunskap behöver också bli en del av alla ämnen. Datalogiskt tänkande och entreprenöriellt lärande behöver bli en viktig del i skolan. Om eleverna inte har tillgång till samma verktyg i skolan som de har på fritiden undergräver skolan sin egen ställning och tappar i relevans. Skolan ska inte vara en konstlad värld.

För lärare för detta med sig ständiga krav på att omvärdera det de gör. Hur väsentligt är det att lära elever att hantera en svarv, när hela beståndsdelar till nya hus kan tas fram ur en 3D-skrivare? Det handlar för lärare att hela tiden kunna ta till sig nya saker och jobba med dem i klassrummet. Lärarna måste alla vara framtidsspanare och själva vilja lära sig nya saker. Visst ska skolan ge baskunskaper och en basal allmänbildning, men vissa fakta kommer datorerna att lösa åt oss. Vi kommer exempelvis att skratta åt debatten om det är okej att ha mobiltelefoner i klassrummet eller inte. Internet och internetverktyg är redan en stor del av vårt samhälle och kommer att växa ytterligare. Alla yrken kommer att datoriseras. Många yrken har redan gjort det. Informationen kommer att bli mer och mer förädlad och kommer att ges efterhand som vi pratar.

I ett samhälle som utvecklas snabbt blir förmågan att lära in och lära om högst värdefull och helt nödvändig, och här har lärare en riktig nyckelroll. Lärarna kommer att ta hjälp av utomstående specialister i sina klassrum, eftersom vissa moment kräver specialistkunskaper. Undervisningen i dag är alltför anpassad till test, prov, och bedömning och betygssättning, vilket gör att provresultaten blir summativa. I framtiden måste vi ha en bedömning som fungerar mer formativt även i praktiken. Den enda nyttan med dagens betyg är att det ger ett mått till administratörer och politiker som vill känna att de har insikt i och kontroll över skolan. Dagens betyg är ett verktyg för redovisning, inte för undervisning. En mindre detaljerad styrning av betygssättningen är nödvändig och ett system som ger läraren större möjligheter att använda prov som ett moment bland andra i sitt lärararbete.

Vi måste lämna dagens mekaniska syn på kunskap och bildningstänkandet måste i högre grad genomsyra utbildningsväsendet. Skolpolitiken världen över idag handlar om att lappa och laga i befintliga system, när vi i själva verket skulle behöva något helt nytt och komma bort från det industriella skol-arvet. Skolan behöver ett helt nytt lärande-landskap, med fokus på kunskaper och färdigheter för det 21:a århundradet där saker som kreativitet, hållbarhet, entreprenörskap, samarbetsförmåga och analytiskt tänkande får ta större plats. Goda kunskaper i att läsa, räkna och skriva är viktigt, men att vi måste bli mycket bättre på att se de stora samtids- och framtidsfrågorna.

Ett mål med skolan måste vara att lära människor att utveckla sin förmåga att självständigt lära sig nya saker. Det är viktigt både för utbildningssystemet som sådant, men också för oss människor i ett allt mer rörligt och föränderligt arbetsliv. När kognitionsvetenskap och neurovetenskap möter pedagogik och didaktik kommer vi få väsentligt bättre nycklar till att hitta individers förmåga och inspiration till att lära sig.

Att lära om och lära nytt kommer bli en ny baskunskap – om lärare på golvet får bestämma om framtiden.

Reagera på inlägget:

Pojkar kan visst skriva!

Vad mäter egentligen de nationella proven och vilken bild ges av resultaten? Jag är kritisk mot de nationella proven och vad de egentligen mäter och den tillit som många visar till dem. Jag skulle därför vilja lyfta en intressant och spännande avhandling som ger stöd för min kritik. Det här är ett exempel av många på att de nationella proven inte ger en rättvisande bild.

De nationella provens uppgift är att mäta det kursplanerna anger som mål för elevernas kunskaper. Eleverna har förstås även många andra viktiga kompetenser, men om det inte är kursplanernas mål så mäts det inte och det som inte mäts redovisas inte heller i den massmediala retoriken. Pojkar beskrivs i den mediala diskussionen som den grupp som inte klarar av skolans krav, skolans förväntningar och som den grupp som både skriver och läser illa. Men att enbart bedömas utifrån språkriktighetsnormen speglar en snäv och orättvis bild av pojkars skrivkompetenser. Jag vill hävda att pojkar visst kan skriva efter att ha läst Katharina Anderssons avhandling!

Katharina Anderssons avhandling ”Pojkar kan visst skriva!” (2014) behandlar tioåriga pojkars texter i årskurs tre i svenska från det nationella provet. Hennes avhandling ger en helt annan bild av pojkars skrivkompetenser än som en grupp som läser och skriver illa. Det nationella provet mäter inte alla kompetenser som en elev egentligen har. Om man skulle försöka mäta allt skulle det nationella provet bli allt för omfattande, sägs det. Det innebär att det pojkarna kan, men som inte bedöms i det nationella provet, inte räknas som kunskap och ses inte heller som kunskap att räkna med.

När provtexterna bedöms är fokus på skrivfärdigheter i form av ett antal fullständiga meningar, med versaler och interpunktion, ett visst antal formord och innehållsord, samt en röd tråd i berättelsen. Kravet är att kunna skriva en berättelse och en faktatext, som inte ska vara en berättelse. Men att skriva blir då förminskat till endast språkriktighetsfrågor utan hänsyn till innehåll, skriver Katharina Andersson i sin avhandling.

Alla intertextualiteter som pojkarna hanterar, det utvidgade textbegreppet som de kan använda och genrekompetensen som de visar stor kompetens i, det kommer inte fram i de nationella proven. Och det som inte mäts, det syns inte och finns inte. Detta är orsaken till att pojkar beskrivs som några som inte kan skriva. 

Att bedöma utifrån ett standarddokument ger ett slags svar, medan lärares kompetens att bedöma skrivkompetens förminskas till att bli en leverantör av resultat. Det här är bara ett exempel, av flera, på att de nationella proven inte ger en rättvisande bild av elevers kompetens.

Hur kan det då komma sig att det finns en sådan övertro till de nationella proven? Vad är det som gör att professionella lärares kompetens att bedöma ifrågasätts, nagelfars och klandras? Lärares egen bedömning av elevers kompetenser kan ge andra bilder av elevers kompetens. Dessutom behöver tillförlitligheten till lärares förmåga att bedöma öka.

Visst kan lärare bedöma!

Reagera på inlägget:

Det är aldrig okej att hota sina barns lärare

Föräldern till en elev dök oanmäld upp och ville besöka min tysklektion. Ett par veckor tidigare hade jag meddelat hemmet att eleven hade svårigheter med att klara tyskundervisningen. Nu skulle jag granskas och föräldern kolla om “det rådde tillfredställande ordning i Bruuns klassrum”. Mannen ställde sig längst ner, bredbent och med armarna i kors. När lektionen var slut fick jag omdömet:

“Jo, jag konstaterar att Bruun har förmågan att upprätthålla ordningen. Nu förväntar jag mig att Bruun också har förmågan att sätta betyg på mitt barn.”

Det är ett par år sedan som händelsen inträffade och jag hade egentligen glömt det och gått vidare. Diskussionen om föräldrar som pressar barnens lärare till att sätta ett visst betyg har florerat i media de senaste veckorna. Denna diskussion gjorde att jag kom att tänka på detta igen.

På ovanstående omdöme svarade jag att “jag utan tvekan är helt kompetent till att avgöra om eleven skulle få ett betyg eller inte”.  Någon vecka senare ringde pappan och menade: “Bruun måste förstå att mitt barn MÅSTE ha betyg i tyska. Det är din uppgift att se till detta annars måste vi kanske prata lite mer ingående”.

Jag minns att jag gick in till en kollega och höll luren så att kollegan skulle kunna höra. Jag kommer också ihåg att jag svarade: “hotar du mig nu” och att svaret då blev: “verkligen inte. Jag talar bara om för Bruun vad som kommer hända om det inte sätts något betyg. Bruun kan även prata med sin gamla chef. Hon är inte kvar på sitt jobb längre. Hon har försvunnit och så kommer det gå för dig också.”

Jag säger ”hotar du mig nu igen?”  ”Näe, jag hotar inte dig. Jag bara upplyser dig tydligt om vad som händer”.

Min dåvarande rektor och områdeschef informerades om händelsen. Jag var ganska uppskakad men stod benhårt fast vid att jag hade full koll på att bedömningen var korrekt. Elevens uppgifter var dessutom sambedömda med min kollega. Områdeschefen beslutade att händelsen, som är förkortad här i texten, skulle polisanmälas. Vår kontaktpolis kom omgående till skolan och pratade med mig. Detta minns jag med tacksamhet. Jag fick direktnummer till polisen och skulle höra av mig om något mer hände.

Helgen efter var jag i stan och skulle handla i en mindre butik. Jag befann mig inne i butiken och precis i ingången stod föräldern. Mannen stod och stirrade med bister min på mig. Han blockerade vägen så jag inte skulle kunna komma ut. Jag valde att låtsas handla och vara väldigt upptagen av varan jag granskade. Inom mig rusade hjärtat och tankarna. Vad fasen skulle jag göra? Min man befann sig på annan ort och jag visste att jag var ensam hemma. Efter ett tag flyttade han på sig och försvann. Jag sprang in i en annan affär där jag såg en tjej som jag visste arbetade som lärare på grannskolan. Där stod jag, storgrät och skakade bakom ett klädställ. Kollegan hjälpte mig hem och vi diskuterade om jag skulle ringa polisen. Men vad skulle jag säga? Snälla polisen kan ni komma för en man tittar på mig när jag är på stan?! Jag valde dock att ringa till kontaktpolisen, vilket jag är glad för att jag gjorde. Han tog det på största allvar och patrullen körde extra rundor i vårt kvarter.

På måndagen skulle jag ha lektioner som vanligt. Jag var ganska orolig att föräldern skulle dyka upp i mitt klassrum igen och hade, tillsammans med rektor, en strategi för hur det skulle hanteras. Jag hann inte mer än ta tio steg ut i korridoren förrän jag kände att benen inte bar mig. Hjärtat rusade och jag kunde inte tänka klart. Jag vände in på arbetsrummet igen. Yrsel och hjärtklappning. Någon hämtade skolsyster som genast ledde mig in på vårdcentralen som ligger granne med skolan. Läkaren där konstaterade att jag drabbats av en ångestattack.

Aldrig tidigare har jag upplevt något liknande. De som känner mig beskriver mig som en tuff tjej med skinn på näsan. Jag är inte ett dugg rädd för att sticka ut hakan i debatter och jag står för mina åsikter. Trots detta var jag livrädd. Hot och ångest kan drabba precis vem som helst i samhället. Det spelar ingen roll vem eller hur du är. Jag hade en riktigt bra backup i form av mina dåvarande chefer. Områdeschefen, i dag min förvaltningschef, och den dåvarande förvaltningschefen tog detta på största allvar. De hade möte med mig och såg till att jag gick i samtal via Hälsoringen. Jag tyckte inte att jag behövde det men de stod på sig. Detta är jag i dag glad för att de gjorde. Cheferna och kontaktpolisen hade också ett mycket tufft möte med föräldern där de tydligt förklarade att beteendet var oacceptabelt.

Eleven flyttades till min kollegas undervisningsgrupp. Åtgärdsprogram var sedan tidigare upprättat och eleven arbetade stenhårt för att klara sitt betyg, vilket eleven också gjorde. Elevens uppgifter sambedömdes av oss på skolan, men skickades också avidentifierat till en annan skola för bedömning. Vi var alla överens om att det var korrekt att sätta ett godkänt slutbetyg.

Det viktigaste i denna trista historia är skolledarnas agerande tycker jag. När något sådant här inträffar måste man känna att man har fullt stöd. Skolledarna måste backa upp sin personal om det inte är så att de märker att uppenbara fel begåtts. Då måste läraren också backas upp fast med handledning och kunskap.

Tyvärr händer det alldeles för ofta att betygssättningen blir fel. Här måste hela lärarkåren ta sitt ansvar. Det är myndighetsutövning vi sysslar med och vi ska vara proffs på det. Otaliga diskussioner i olika Facebookgrupper denna vår vittnar om att många lärare inte har koll på betygsystemet. Det är verkligen inte lätt att ha koll, men uppenbara felaktigheter som att sätta betyg på det centrala innehållet och ta ett medelvärde av betygen borde inte få förekomma. Tyvärr gör det det alldeles för ofta.

Nu blir jag väl lynchad för att jag skriver att vi lärare inte är så proffsiga som vi skulle önska, men tänk efter. Visst är det så att du tänkt “men jisses hur tänker hen nu” om vissa betygstrådar på Facebook eller i ditt lärarrum?

Hur ska vi lösa detta då? Jag tycker att alla betygsättande lärare i Sverige borde gå Skolverkets kurs i Betyg och Bedömning. Skolverket måste också vara tydligare i sina svar när lärare ber om råd. Eftersom Lgr 11 ger så stort tolkningsutrymme blir det lätt fel. Om jag har förstått det rätt har Skolverket tillsatt en grupp som ska se över detta. Att sätta betyg är inte lätt och det finns massor med individuella fall där man vrider ut och in på sig själv för att förstå hur man ska tänka: elever med en sjukdom som inte deltagit mer än sporadiskt i undervisningen, men har betyg från förra terminen, nyanlända elever där svenska språket hindrar dem, vad är egentligen enstaka delar av kunskapskraven etc.

Ska vi kalla oss för proffs, ägna oss åt myndighetsutövning och få större respekt i samhället  måste vi också hålla en högre lägsta nivå. Med detta vill jag absolut inte ha sagt att det är okej att hota eller pressa sina lärare till att sätta ett visst betyg, men visst tusan måste vi klara att ifrågasättas?

Tyvärr valde åklagaren att lägga mitt ärende. Det retar mig, då det sänder ut signaler att det faktiskt är helt okej att hota sina barns lärare. Det var inte okej då. Det är inte okej nu och kommer aldrig att bli det heller.  

Med önskan om en avkopplande sommar!

//Sara Bruun

Ps. Vill du vara med i #pedaläslyft i sommar? Läs mer här: #pedaläslyft! 220 lärare är hittills anmälda. Du är också välkommen!

Reagera på inlägget:

Sidor