Annons

Legitimationskravet – ett spel för gallerierna?

Betänk följande scenario: Ett barn kommer till akuten med häftiga buksmärtor och blod i avföringen. Barnet får då träffa en vaktmästare som tror att det kan vara lunginflammation. Men eftersom vaktmästaren inte är läkare får hen inte bestämma om några åtgärder (naturligtvis inte!).

En läkare rådfrågas därför. Denne läkare är specialist på hjärnskador men har bara grundläggande kunskaper om vanliga magåkommor. Vaktmästaren och läkaren diskuterar en stund men kan inte komma överens om det är en hjärnskada eller lunginflammation. Barnet skulle väl egentligen skickas till en specialist som kan allt om just buksmärtor, men eftersom ingen sådan finns tillgänglig av olika skäl skickas barnet till sjukhuschefen.

Sjukhuschefen som är oerhört kompetent inom området ekonomi och ledarskap bedömer att barnet har brusten blindtarm och skickar det direkt till operation. Operationen utförs sedan av vaktmästaren.

Hur det gick för barnet? Det får bli en slutsats för läsaren att dra.

Visst låter det ovanstående scenariot helt absurt? Så här skulle det aldrig få gå till inom sjukvården. Men om vi byter ut personerna som är inblandande så har vi helt plötsligt en alldeles verklig bild.

Betänk istället detta: Ett barn ska få betyg i ämnet svenska. Barnets lärare är obehörig och får därför inte sätta betyg (naturligtvis inte tänker du, legitimationskravet går ju igenom i år!). Den obehöriga läraren får därför rådgöra med en legitimerad lärare. Den legitimerade läraren är dock bara legitimerad i ämnet matematik.

Då den obehöriga läraren och den legitimerade matteläraren inte kan komma överens om vilket betyg eleven ska få borde rimligtvis en lärare som är legitimerad i svenska sätta betyget, en sådan finns dock inte att få tag i. Det blir därför rektorn som sätter betyget trots att rektorn inte heller har legitimation i ämnet svenska. Faktum är att rektorn inte har någon legitimation alls. 

Ovanstående låter måhända lika absurt som sjukvårdsexemplet men det är faktiskt en sanning med dagens lagstiftning. Enligt skollagen är det senare ett fullt möjligt scenario.

Något man därför kan fundera över är varför vi ämnes(!)lärarstudenter överhuvudtaget läser ämnen? I den nuvarande lärarutbildningen läser ämneslärare till gymnasiet 120 högskolepoäng i sitt huvudämne och 90 högskolepoäng i sitt andraämne (om man inte läser vissa kombinationer som kräver 120 högskolepoäng i båda ämnena). I dessa djupa ämnesstudier ingår förutom speciell ämnesdidaktik oftast (det varierar på olika lärosäten och i olika ämnen) speciella kurser inom betyg och bedömning i det ämne man läser.

Varför läser vi dessa kurser?

Om ämneskunnande och bedömning i ett ämne är så oviktigt från skollagens sida sett, varför läser vi inte bara generella betyg- och bedömningskurser och byter ut ämnena mot fem års studier i allmändidaktik och pedagogik?

Personligen tycker jag att svaret på frågan är självklart. Utan djupa ämneskunskaper och goda kunskaper om bedömning i just det ämnet blir undervisningen mångfalt sämre och bedömningen oprofessionell och rättsosäker.

Vet exempelvis en matematiklärare vad som menas med kunskapskravet ”god språklig variation, välutvecklad textbindning samt väl fungerande anpassning till texttyp, språkliga normer och strukturer” som gäller för C-nivån i svenska för årskurs 9?

Eller vet bildlärare vad som menas med att ”eleven använder fysikaliska modeller på ett väl fungerande sätt för att förklara och generalisera kring partiklar och strålning” vilket krävs för A-nivån i fysik för årskurs 9?

Kan en rektor utan lärarlegitimation på ett rättssäkert och professionellt sätt bedöma samtliga kurser?

Jag personligen skulle inte kunna göra en säker tolkning av kunskapskraven i annat än de ämnen jag läser oavsett hur goda mina kunskaper i ämnet i sig är. Inte ens inom ämnena, med enbart legitimerade lärare, är man helt överens alltid. En mattelärare kanske är en hejare på svenska och en bildlärare kanske har läst massvis med kurser inom fysik på universitetsnivå, det innebär inte att de är kompetenta att tolka kunskapskravens specifika uttryck eller bedöma en elevs representationer av sin kunskap i förhållande till dessa krav.

Det är i detta som den ämnesspecifika kompetensen när det gäller bedömning ligger. Inte huruvida man läst samma kurser i allmän läroplansteori eller har samma goda kunskaper om litteratur eller fysikaliska modeller.

Nej, vi kan fortsätta låtsas som om legitimationsreformen innebär att alla elever får behöriga lärare och rättssäkra bedömningar, att den lyfter skolresultaten och sänker betygsinflationen. Eller så kan vi börja diskutera hur vi ska lösa det uppenbara problemet med att skolan i dag är olikvärdig och att det så kallade legitimationskravet inte gör ett dugg för att förändra det.

Källor:
Skollagen (2010:800). http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Skollag-2010800_sfs-2010-800/
http://skolverket.se/laroplaner-amnen-och-kurser/grundskoleutbildning/grundskola/fysik
http://skolverket.se/laroplaner-amnen-och-kurser/grundskoleutbildning/grundskola/svenska

Reagera på inlägget:

Jag hoppas att ämnesbetyg återinförs

Jag arbetade som lärare i Gävle när Gy07 drogs tillbaka av en triumfatorisk alliansregering. Nu skulle allt elände som sossarna ställt till med städas undan och den parlamentariskt beslutade reformen skrotades över natt. Nu skulle skolsystemet reformeras och Sveriges marsch mot PISA:s himmel börja. Vi som var med minns det med en viss uppgivenhet och förundran. Det var första gången i svensk skolhistoria som en beslutad reform revs upp på det sättet. Vi hade förberett oss i månader, anpassat kurser och terminsplaneringar. Minst ett läromedelsförlag hade tryckt upp en stor upplaga nya läromedel som fick skrotas. Sedan kom Gy11. Frågan är om det var så mycket bättre eller egentligen så mycket annorlunda? Det får vara hur det vill med den saken.

En av de saker som jag som lärare riktigt tyckte om med Gy07 var det faktum att vi skulle få ämnesbetyg. Både som lärare tyckte jag om idén eftersom det skulle göra betygsättningen mindre avgörande och för eleverna eftersom de inte skulle bli så stressade. Fortfarande skulle det vara svårt att riktigt förstå hur det skulle påverka deras val av kurser. Skulle de välja bort fortsättningskurser om de fått ett bra betyg i den första för att inte riskera betyget i ämnet osv.

Enligt en bekant infördes kursbetygen så att inte gymnasierna skulle bromsa kursgymnasiet när det infördes. Kursgymnasiet i sig skulle kunna diskuteras. Till exempel så gick andelen elever i Sverige som läste så mycket matematik och fysik i gymnasiet så att de kunde vara med i TIMSS advanced ner med 75 % eftersom eleverna på naturvetenskapliga programmet slutade läsa de mer avancerade kurserna. (Frågan är om inte vuxenvärlden måste ta ett visst ansvar för den kommande generationens kunskaper genom en klok planering av hur utbildningar ska se ut. Allt i ett skolsystem kan inte vara som att välja godis i en godisbutik).

När jag började gymnasiet hade vi i min klass så dåliga mattekunskaper att vår fröken valde att repetera högstadiet den första terminen. På så sätt kunde hon lägga en grund när hon sedan med fast och skicklig hand ledde oss genom gymnasiekursen. Det här hade hon inte kunnat göra i vårt kursgymnasium.

Jag arbetade på Skolverket när Gy11 togs fram. En sak som förvånade mig var att man inte då diskuterade ämnesbetyg. När jag läste om det i den enmansutredning skriven av Anita Ferm som ledde fram till Gy11, Framtidsvägen, blev jag riktigt besviken, ja kanske till och med upprörd. I utredningen nämner hon det bara nästan lite en passant och säger något i stil med att ”Jag har pratat med några elever och de vill inte ha ämnesbetyg” och så släpper hon frågan. Frågan är om man får behandla något som faktiskt är en väldigt viktig fråga för många elever och lärare på det viset.

Jag blev påmind om detta när jag av en (annan) bekant i dagarna fick i min hand en promemoria skriven på utbildningsdepartementet 2001 om betygsfrågan i gymnasiet. I den går man noggrant igenom olika skäl för och emot och kommer fram till att ämnesbetyg är bättre. Det fanns alltså en noggrann utredning men som inte Anita Ferm eller utbildningsdepartementet brydde sig om.

Jag hoppas faktiskt både för eleverna och för lärarnas skull att ämnesbetyg återinförs. Det skulle lindra stressen och ge ett något mer förlåtande skolsystem samtidigt som det ger en tydlig signal om att det lönar sig att bygga kunskaper på sikt, inte bara leverera på kort. Både för lärare och elever.

För övrigt noterar jag att SKL vill att de kommuner som tar emot fler nyanlända ska ha mer pengar för att ta hand om de nyanländas skolgång. De vill alltså ha direkta statliga skolpengar. Jag håller med dem – det vore nog bra för likvärdigheten om staten fördelade ut skolpengarna till alla elever – inte bara till de nyanlända.

Reagera på inlägget:

Sidor