Annons

Att byta platser är inte problemfritt

”Varför måste vi byta platser?”

Jag frågar uppgivet min fröken. Precis på samma sätt som jag gjorde för tre månader sen då det hade varit dags igen. Det känns som jag precis hade fått vänja mig vid att sitta bredvid mina nya klasskamrater. Nu skulle det vara dags igen.

Jag bävade lika mycket inför varje gång, för jag kom ihåg hur ont det gör inom mig att gå från min stol till en annan. Hur otryggt det känns att ha andra, nya ansikten som mina bordsgrannar. Hur mycket ångest jag får efter mitt utbrott av känslor när alla dessa negativa tankar och känslor möter verkligheten och förändringen blir ett faktum. Hur mina klasskamrater såg ner på mig med sina undrande ögon när jag ligger där på golvet, skrikandes och sparkandes. Allt som bara blir fel. Varför kan inte allt bara få vara som vanligt?

Och min fröken försöker verkligen. Hon berättar var jag ska sitta och vilka jag får sitta bredvid. Ändå resulterar det i okontrollerbara känslor för mig. Så jag får gå med fröken själv, efter skoldagen, och bestämma var jag ska sitta och bredvid vilka. Det känns bra. Nästa dag kommer och jag får ett utbrott av att behöva byta plats.

Jag saknar helt enkelt mentaliseringsförmågan att leva mig in i hur det kommer att vara att sitta bredvid dom jag själv har valt, för jag har ju aldrig upplevt situationen i verkligheten. Det är för svårt för mig att förstå. Det går inte att begripa. Och det är inte bara platsbyten som blir ett problem.

Hade det bara varit svårt med platsbyten hade skolan kanske varit uthärdligt. Men mina utbrott från att behöva byta plats i klassrummet återfinner sig i andra sammanhang som också ställer krav på min mentaliseringsförmåga. Alla förändringar och övergångar resulterar i affektutbrott. Så trött jag är på att bli så arg och ledsen. Mitt huvud bultar.

Idrottslektionerna är extra jobbiga. Salens innehåll skiftar i princip varje gång. Jag får ett pirr i magen av oro, som att jag sjunker ned genom marken i brist av kontroll. Jag vill fly därifrån.

Det är trots allt en mänsklig reaktion när vi möter en situation vi har svårt att hantera. Slåss eller fly. Så jag flydde. Först sa jag att jag glömt idrottskläder. Sen slutade jag ta med mig dom. Till slut gick jag bara inte dit. ”Problem solved”, tyckte jag.

Ett ämne jag älskar i skolan är matte. Multiplikationstabellerna rabblar jag utantill. 100 tal klarar jag av att skriva på under tre minuter. Matte är logiskt. Det finns bara ett rätt och många fel. Inga gråzoner. 

”Nu är det fem minuter kvar tills vi ska lägga ned matteboken och börja med svenskan”

Stress slår mig. Jag vet inte hur lång tid fem minuter är men jag har mycket kvar att göra i min mattebok. Jag tittar på sidnumret. 27. Och jag har bara kommit halvvägs! Benen börjar vrida på sig av stresspåslaget, det är svårt att sitta still. Fjärilar bubblar i magen och fingrarna känns stela.

Jag måste skynda mig. Jag har en och en halv sida kvar för att sluta på ett jämnt nummer. Jag kan INTE sluta på ett ojämnt. Det är helt otänkbart. I min stress så slarvar jag, skriver stort. Det blir fel. FAN! 

”Lägg ner era matteböcker och ta fram svenskan”.

Alla fjärilar i magen går ut till fingerspetsarna. Jag ritar stenhårt och fort med min blyertspenna över sidorna i matteboken. Jag ritar över alla tal, över alla svar. Dom måste bara bort! Jag vill inte se dom mer. Jag kan inte! Jag hinner inte! Jag vill skada min mattebok, min dumma dumma mattebok som sårat mig. 

Fröken frågar vad som står på. 

”JAG HATAR MATTE OCH DEN HÄR DUMMA BOKEN!”

Jag slänger boken i bänken och rusar ut.

I en vrå bredvid datorsalen gömmer jag mig. Med armarna runt benen sitter jag under ett bord medan ilskan börjar släppa. Kvar finns sorgen.

Jag känner mig liten, jag vill inte gå i skolan mer. Jag önskar jag fick vara ett litet barn, och bara leka. Inga krav, inga dumma tidsgränser. Ångesten börjar komma över att jag blivit så arg framför hela klassen och min fröken. Min älskade, snälla fröken.

Ledsnaden slår mig över vad jag gjort med min mattebok. Jag älskar matte, jag älskar min mattebok. Den får mig att känna mig duktig. Jag älskar att lösa problem. Jag vill sitta här för alltid på det kalla stengolvet under bordet. Hoppas ingen kommer och letar efter mig, jag förtjänar inte deras kärlek.

Det känns som att jag har suttit under bordet i en timme. Varför har ingen letat efter mig? Jag tittar på klockan. Fem minuter. Jag börjar räkna sekunder. Hur lång tid är egentligen fem minuter? I klassrummet tog det slut så fort. Här, i ensamheten, är det en evighet. Oceaner av tid. Och här blir jag kvar, ensam med mina tankar och obearbetade känslor.

* * *

Förändringar och övergångar är svåra för mig. Måste vi byta platser?

Ja, vi kanske måste det. Jag förstår att allt inte kan handla om mig och mina behov. Idrottshallen kanske måste se olika ut varje gång. Vi måste kanske kunna byta ämnen under skoldagen för att andra inte ska tröttna, även fast jag skulle kunna jobba med matte hela dagen.

Det är fortfarande jobbigt med förändringar för mig som vuxen. Det skapar en stor osäkerhet när min plats byts ut och andra, okända klasskamrater blir mina bordsgrannar. När jag inte vet vad vi ska göra på idrottslektionen eller när jag inte får tid för att räkna klart i min bok. 

Jag brukar säga att om man vill undvika en svår övergång, ge makt och kontroll till barnet med svårigheten. I mitt fall räckte det inte att få veta platser i förväg. Inte ens att få välja var jag skulle sitta själv och vilka som satt bredvid mig. Kanske hade det hjälpt om jag fick behålla min plats och fick ett extra ansvar? Kanske fick jag vara bordschefen och visa de andra vad som gällde vid detta, nya bord. Precis som andra fick vara bordschef vid det andra bordet?

Jag kanske hade behövt få veta vad som skulle göras på idrotten innan? Kanske få komma med förslag till uppvärmning eller hjälpa till att ta närvaron? Att få känna mig viktig. 

Någon kanske hade kunnat säga till mig att stanna på sida 26, innan jag började jobba med matten? Så jag hade sluppit komma till den där dumma, ojämna sidan 27. 

Jag kan med säkerhet säga att jag som barn med nedsättning i min mentaliseringsförmåga och med en extra dos känslor skulle behövt väldigt mycket förberedelser kring mitt skolarbete. Ändå är det ingen garanti för att det ska gå bra. I vissa situationer är jag dömd att misslyckas.

Min nedsättning medförde ett stort behov av att få känna mig duktig, självuppfyllelse som är ett av människans basala behov. Men framförallt ett stort behov av att känna mig trygg. 

Att känna sig trygg och uppskattad är en grundförutsättning för lärande. Att känna sig älskad och sedd är en grundförutsättning för att leva.

Reagera på inlägget:

Lägg av med att skicka dickpics!

Dickpics. Läs ordet igen. Dickpics. Vet du vad det är? Nä, det visste inte jag heller tills för några månader sedan.

Tydligen är det ett vanligt fenomen bland ungdomar och dina elever vet med största sannolikhet vad det är. Vissa killar tar foto på sin snopp i olika tillstånd och skickar till tjejer. Man skickar oftast inte bilden för att tjejen efterfrågat bilden och sagt att hon väldigt gärna vill ha olika bilder på snoppar utan man skickar bilderna för att kränka tjejen eller för att man upplever en känsla av makt. Man skickar också bilden för att man tror och hoppas att tjejen man skickar till ska tycka att snoppen är toppen och då slänga av sig kläderna och skicka tillbaka bilder på sig själv. 

På några skolor som jag har kommit i kontakt med visar det sig att flickor så långt ner i åldrarna som i årskurs fyra har tagit emot dickpics. Flickorna på högstadiet vittnar om att det är vanligt förekommande och att det kvittar hur dom gör så kommer dom inte ur det.

Dessutom menar några att det också har blivit en statusmarkör. Du är mer populär om du får många dickpics jämfört med om du aldrig fått någon. Flickorna menar också att vissa av deras föräldrar och en del lärare verkar tycka att det är ”pojkstreck” och sånt som pojkar gör och inget de ska bry sig om. 

Jag håller verkligen inte med om detta utan menar att det är mycket viktigt att vi vuxna sätter ner foten runt detta beteende. Vi behöver diskutera med pojkarna om att det är ett oacceptabelt beteende att skicka oönskade snoppbilder.

Vi behöver också prata med flickorna om att de behöver sätta gränser för sig själva och berätta för dem hur de ska hantera detta. Att skicka oönskade bilder på sitt kön är faktiskt brottsligt. Om bevisningen är tillräcklig kan den som skickat såna bilder dömas för sexuellt ofredande. Då kan det vara aktuellt med böter – eller fängelse.

Min uppmaning till er ungdomar och till er föräldrar som får kännedom om att era ungdomar fått bilder är att polisanmäla. Vi måste stå upp för vad som är rätt och fel oavsett om det är på nätet eller i verkliga livet. Jag tror inte att någon av er som menar att det är ett pojkstreck hade tyckt samma sak om ni sett killen visa snoppen för er på stan? 

Däremot betyder det inte att vi unisont ska ropa efter att förbjuda alla telefoner. Vi behöver hjälpa våra ungdomar att hantera sin telefon och jag menar också att vi behöver hjälpa dem att begränsa sitt användande. Mycket av kommunikationen ungdomar emellan sker nattetid och flera ungdomar jag pratat med uppger att de har svårt att lägga ifrån sig telefonen för att man är ”helt lost” annars på morgonen och har inte hängt med i vad som hänt i chattgruppen. 

Här behöver vi föräldrar ta vårt ansvar och prata med våra ungdomar och sätta gränser. Jag är helt medveten om att en del förespråkar att ungdomar själva ska känna sin gräns och att de behöver lära sig var gränsen går och självmant lägga den ifrån sig.

Jag jämför det med att jag behöver lära mig att kunna ha mörk choklad hemma och inte äta upp allt samma dag. Finns det så äter jag. Jag tränar dock på att inte äta upp allt samma dag och man kan ju äta det på förmiddagen nästa dag istället.

Min egen dotters telefon har jag ställt in på skärmtidsbegränsning, vilket innebär att telefon stängs vid ett visst klockslag och öppnas igen dagen efter. Det är olika tider beroende på om det är vardag eller helg. Inte roligt tycker hon, men nödvändigt tycker jag. 

Pratar du med dina elever om sådana här saker när ni har klassföreståndartid eller tycker du att det är det är föräldrarna som ansvarar för att deras ungdomar uppför sig både i verkligheten och på nätet?

Personligen tycker jag att vi, i den bästa av världar, ska samarbeta runt värdegrundsfrågor och att det är viktigt att vi i skolan diskuterar värdegrund regelbundet.

Har ni ett systematiskt arbete med värdegrundsfrågor på din skola och hur gör ni i så fall? Kommentera gärna i bloggen.

Reagera på inlägget:

Alla barn har rätt att lära sig och att kunna läsa

Relaterat

I veckan som gått har debatten kring läsning och hjälpmedel vid de nationella proven varit intensiv. Jag menar att debatten har kantrat och att fokus har hamnat på anpassa bort läsningen för eleverna istället för att satsa på god undervisning, träning och stöd av speciallärare. 

För er som missat debatten går den i korthet ut på att Örebro kommun,  i tingsrätten, dömts till att betala 10 000 kronor i skadestånd till en elev med dyslexi som inte fått använda sina vanliga hjälpmedel vid nationella proven i svenska. Eleven ska enligt domen blivit diskriminerad. Advokaten som driver fallet rekommenderar kommuner att inte följa Skolverkets direktiv.

Skolverket å sin sida har svarat att två andra domstolar samt justitiekanslern har kommit fram till att det inte är diskriminering. Skolverket står fast vid sina anvisningar att lärare ska testa det som avses att testas, det vill säga om en elev i år 3 och 6 vid provet i svenska får lyssna på texten testar provet hörförståelse istället för läsförståelse. Samma princip gäller vid proven i engelska.

En skillnad är dock att vid proven i svenska år 9 är det tillåtet att lyssna, då det inte är tänkt att testa avkodning. Avkodning är din förmåga att tolka tecken och sätta samman till ord. När eleverna går i nian förväntas de kunna detta och det är fokus på förståelse av text som gäller. 

I engelska skiljer vi i alla årskurser på läsförståelse och hörförståelse och det är inte tillåtet att lyssna vid läsförståelsen då det förvandlas till hörförståelse. Är ni med? 

Det som är mest tongivande i debatten är att man menar att elever med läs- och skrivsvårigheter ska få lov att lyssna på alla texter oavsett årskurs. Min uppfattning är att läser gör du på tryckt text och lyssnar gör man på ljud.

Begreppet “lyssneläsa” är inget jag använder mig av. Antingen lyssnar du eller så läser du. Det är för mig olika förmågor. Det kan vara utvecklande för lässvaga elever att lyssna samtidigt som dom läser, men jag menar att det är skillnad mot att endast lyssna.

Det finns elever med väldigt stora läs- och skrivsvårigheter som absolut ska använda sig av kompensatoriska hjälpmedel och lära sig strategier för läsning, men aldrig att jag skulle ta bort läsningen helt för dom. 

Det som dock händer när fokus i media är på att lyssna istället för läsa, är att även elever som kan läsa och skriva, men som tycker det är svårt och trist, menar att det är deras rättighet att få lyssna på text och att slippa läsa. Denna uppfattning är ofta uppbackad av deras föräldrar. Här behöver vi hjälpas åt för att svänga tillbaka debatten och visa på vikten av att kunna läsa och varför det är viktigt.

I över 20 år har jag själv undervisat i engelska och självklart då även haft många elever med läs-och skrivsvårigheter. Jag ser att det går att träna upp i stort sett alla elevers läsförmåga.

Jag menar att det som har försvunnit i diskussionen är vikten av strukturerad läsundervisning och att verkligen lära och träna barn och ungdomar i läsning. Det största problemet jag stöter på är dock att många ungdomar inte orkar anstränga sig för att ta till sig en text.

Att kämpa med läsning är ansträngande och eleverna vill inte. Det blir tjafs om detta hemma och den fighten orkar många föräldrar inte ta. Då hör man av sig till skolan och kräver att de ska få lyssna istället, vilket alldeles för många lärare, specialpedagoger och rektorer säger ja till.

Föräldrar och elever måste ju vara nöjda och glada, eller hur? Det är att välja den enkla vägen.

Jag möter ibland hela klasser där läraren låter eleverna lyssna istället för att läsa. Jag vill bara skrika STOPP åt detta. Vad är det vi gör med våra barn när vi lär dom den enkla vägen ut?

Det går att utveckla sin läsförmåga, men det kräver träning. En massa träning. Det krävs kunskap hos lärarna om att undervisa i läs- och skrivinlärning. Det krävs också att skolan har resurser för att låta eleverna lästräna. Det räcker inte att eleverna med störst svårigheter får komma trettio minuter i veckan till specialpedagogen.

Det är här problemen är. Problemet är inte om eleven får lyssna eller inte. Självklart ska elever med svårigheter få lov att använda hjälpmedel, men inte utan att de också får god undervisning och träning. Att ta bort läsningen för dessa barn är att exkludera dem från övriga samhället.

Undervisningen och träningen gör att även elever med svårigheter utvecklar sin läsförmåga. Om det handlar om ren kunskapsinhämtning som att till exempel lära sig om andra världskriget i historia kan det vara av vikt att eleven inte behöver lägga all sin kraft på att läsa. Där menar jag att kombinationen av att ha texten framför sig och ljud i öronen är att föredra.

Jag läser ofta skönlitteratur med mina elever på engelska. Det gör även mina elever med dyslexi. De brukar läsa ett kapitel och lyssna tillsammans med text på ett kapitel. Det är jobbigt och vi kämpar tillsammans, men det går. 

I skrivande stund är jag på konferens för engelsklärare i USA. Här är debatten helt annorlunda. Inte ett ljud om att lyssna istället för att läsa. Tvärtom är budskapet att det är alla elevers rättighet att få lära sig läsa, att kunna läsa och dessutom att få möta olika sorters texter. Att kunna läsa ordentligt är vägen ut ur fattigdom och vägen till ett bättre liv. Det jag ser att man satsar på här är riktad undervisning om läsning, med inspirerande böcker och teman som tilltalar barnen och ungdomarna. 

Jag upptäckte också att de verkar satsa på böcker som har förstorad text. Böckerna har precis samma innehåll och precis samma utsida som övriga böcker, men läraren kan välja att ge böcker med förstorad text till de elever som kämpar med sin läsning. I Sverige verkar det som att böcker med förstorad text bara går att få tag på via Bibliotekstjänst och det verkar vara ganska dyrt. Här tror jag att svenska förlag har en marknad att satsa på. 

Det är ett tufft uppdrag idag att stå emot de starka krafter som förespråkar att elever ska lyssna istället för att läsa. Personligen menar jag att alla behöver stå upp för det är varje barns rättighet att läsa och att kunna läsa. Att inte kunna läsa ordentligt är i allra högsta grad diskriminerande. 

Relaterat

Reagera på inlägget:

En dag satt nyhetsläget i mitt klassrum

Skolan är samhället i miniatyr. Det som sker utanför kommer in i vårt klassrum. Med nyhetsläget i fokus vandrar tanken till de lärare som i veckan plötsligt måste hantera när nyhetsrapporterna sitter i klassrummet.

Oavsett vad som hänt i Sverige, Europa eller världen i stort så är vi där, öppnar dörren till vårt klassrum och släpper in våra elever med sina historier och erfarenheter.

Tsunamin i Indiska oceanen 2004, flyktingströmmarna från bland annat Afghanistan och Syrien, terrorattentatet på Drottninggatan eller skjutningar i grannförorten. Händelser som sker i vår omvärld sätter sina direkta spår i våra klassrum och i undervisningen.

Plötsligt en dag är det inte bara rubriker att diskutera eller ett ämne att ta upp. En dag sitter nyhetsläget i klassrummet.

Hur väl förberedd är din skola, eller för den delen du, på att det kan hända?

Själv bär jag fortfarande med mig en lektion med ett möte för några år sedan som satt djupa spår.

Medierna var då fyllda med rapporter om röda räddningsbåtar på Medelhavet. I Globen talade Hans Rosling om kriget i Syrien samt tackade alla som varit modiga att fly och tagit sig till Sverige. På Centralstationen i Stockholm stod frivilliga och hjälparbetare redo att möta flyktingar.

En dag fick vi en ny elev till vår skola. Ett nytt namn, en ny person. Eleven kom från ett annat land men kunde engelska och ville gärna börja sina studier så fort det bara gick. Egentligen inget konstigt men den här personen kom med en historia som jag i efterhand hade hoppats aldrig hade behövt skrivas.

Plötsligt satt eleven där i mitt klassrum, världsläget var plötslig där i rummet.

Vad gör jag nu?

Allt vi pratat om i klassrummet, diskuterat och försökt förstå kring flyktingströmmarna – nu är det en person i klassrummet som har upplevt allt. Gruppen arbetade med historia och efterkrigstiden. Vi hade precis börjat diskutera folkmordet i Rwanda. Eleven pratade god engelska och skulle delta på alla mina lektioner med gruppen. Historia, alla kan delta.

En vecka går, vi ska se Hotell Rwanda. Ska eleven vara med?

Jag pratade med eleven och förklarade vad vi skulle göra. Jag förklarade historien och vad som hänt i Rwanda. Eleven var en mogen person och resonemanget vi förde kändes djupgående och förtroligt. Filmmomentet var inget måste, det fanns andra uppgifter att göra. Eleven ville vara med och se filmen.

– Det är ingen fara, det går bra, säger eleven.

Lektionen för filmvisningen började. Filmen rullade igång och historien bakom folkmordet berättades. Jag tittade ut över klassen och såg hur historien verkade landa hos eleverna. Där borta i hörnet såg jag att den nya eleven grät. Tyst förbannade jag mitt beslut att ha tillåtit min elev att se filmen. Jag gick fram till eleven som torkade sitt ansikte med en medhavd välanvänd näsduk av tyg.

– Kom, du ska inte se det här, sa jag.

Jag ledde eleven bort till det angränsande grupprummet. Väl där rann inte tårarna stilla hos eleven utan en ofattbar förtvivlan brast ut hos den unga människan. En förtvivlan bortom ord och rum. Jag höll elevens axlar i ett fast grepp. Någonstans kom minnet till mig att ta ett fast tag i väldigt ledsna personer och låta dem känna att deras kropp är där och ändlig.

Jag satt helt tyst bredvid eleven och bara var vid dennes sida. Det fanns inga ord för en stund som denna. Till slut sa jag:

– Förlåt, du skulle inte sett det här.

Eleven torkade sig med sin välanvända näsduk av tyg och svarade:

– Det här är inget mot vad jag varit med om.

Eleven tog fram sin mobil och började bläddra bland sina bilder. Till slut sa eleven:

– Det här är min yngsta släkting. Visst är barnet fint? 

Bilden visade ett litet barn som såg ut att sova. Eleven förklarade att de dödade barnet, med de så menade eleven Al-Qaida. Världsläget gjorde sig absurt påmint i detta lilla grupprum i en skola bland många. Jag förstod tydligt att barnet på bilden inte sov, barnet var dött.

Eleven fortsatte bläddra i sin telefon. Visade en bild av något som liknade rester av ett fordon. Bussen blev attackerad, förklarade eleven.

– Alla dog, sånt här händer hela tiden. Ingen hjälper oss.

Fler bilder på döda människor. Eleven berättade och visade, visade och berättade. Jag förblev tyst, hade inga ord som passade.

Gruppen utanför gjorde sig påmind. Jag gick ut och tittade till de andra. De såg att jag var tagen av stunden och samtalet i grupprummet. Klassen var helt tyst och fokuserad på filmen men även tagna av stundens allvar. De visste, trots min tystnad, att det hände svåra saker i grupprummet.

Fler bilder och en historia om ett hastigt uppbrott från en familj långt borta. En saknad och sorg som eleven berättade med hjälp av bilder i sin telefon. Bilder från en värld som jag bara läst om i tidningen eller flyktigt sett på nyheterna. En historia som är så tung att gråten och orden stockade sig hos mig.

Lektionen var slut. Eleven satt i grupprummet. Djupt rörd av berättelsen från grupprummet avslutade jag lektionen. Utan ord visade mina elever att de förstod att en historia långt bortom deras verklighet hade berättats i grupprummet. En elev stannade kvar och kom fram till mig och frågade:

– Får jag ge vår nye klasskamrat en kram?

– Jag vet inte, svarar jag. 

Jag tänkte samtidigt ”hur gör vi när vi träffar någon som förlorat allt och sett det vidrigaste av vidrigheter? Har det här barnet fått en kram av en jämnårig manlig person tidigare? Betyder en kram samma sak för den frågande eleven som den förtvivlade?”

– Jag vet inte om det är en bra idé just nu, kanske senare. Vi får lära känna varandra lite bättre först.

Eleven kom ut från grupprummet med den välanvända näsduken av tyg i handen. I ensamheten i grupprummet hade eleven samlat sig och var lugn.

– Hur går det? Frågade jag. Väl medveten att frågan är platt men tusen gånger bättre än en fråga om eventuellt mående skulle ha varit.

– Det är ok, svarade eleven samlat.

Eleven gick ut och stoppade sin välanvända näsduk av tyg i fickan. Jag samlade förvirrat ihop mina saker, gick till mitt arbetsrum helt tom i blick och tanke.

I arbetsrummet var jag inte ensam. Kollegorna på plats såg min tomma flackande blick och lade bort vad de hade för händerna. De ställde om fokus till att lyssna på mig.

– Hur ska vi hantera det här? frågade jag dem. Vad gör jag nu?

Veckorna som följde blev omtumlande både i klassrummet och ute i Europa. Flyktingströmmarna fortsatte till Sverige. Frivilliga mötte på Centralstationen. Diskussioner i riksdagen om flyktingkrisen. Eleven ville få klasskamraterna att förstå sin historia. Klasskamraterna ville välkomna och visa sin vardag. Min närmaste rektor tog sig an uppgiften att skaffa stöd till mig som medarbetare.

Det här var något helt nytt för vår skola och samhället. Diskussionen fortsätter – vad gör vi nu?

Reagera på inlägget:

Vill du ha för trånga skor på dig?

På idrotten har jag haft en elev i ettan som har deltagit sporadiskt på idrotten. Vi har haft en massa strul kring skor och strumpor. 

Eleven har vägrat att ta på sig skor och vill inte ta av sig strumporna. Våra golv är så hala i idrottshallen att det går inte att delta om man inte har skor eller är barfota. Det har blivit en säkerhetsregel jag inte kan tumma på, även fast jag skulle vilja. 

Eleven har deltagit sporadiskt med skor men ofta försökt att gömma att hen har strumpor. Eleven älskar idrotten egentligen, sånt kan man se, så hen försöker med alla medel och knep för att jag inte ska se att det springs i strumplästen. 

Jag har kunnat känna mig irriterad. Så många gånger jag får säga till, varför lyssnar eleven inte på mig? Varför gör hen inte som jag säger? Det händer att skorna åker på. Men lika snabbt åker de av igen när jag har gått iväg. Så nu när jag hade lite extra energi själv tänkte jag ta itu med det här dilemmat. Vad är anledningen till att eleven inte vill ha på sig sina skor?

Jag pratar med eleven och frågar om skorna.

– Ska du inte ta på dig dina skor?

– Neej, jag vill inte ha skor!

Eleven springer iväg i salen. Jag lunkar efter.

– Varför vill du inte ha dina skor? frågar jag.

– Jag vill inte ha skor!

– Okej, men är det något fel på dina skor, passar dom inte?

– Nej, dom är för små!

Det är som en blixt från klar himmel som slår ned i min tankeverkstad. För små skor. Klart man inte vill ha på sig det. De gör ju ont. Och här har jag försökt lektion in och lektion ut att pracka på eleven att sätta på skor. Ja, till och med tvingat. Eleven har slingrat sig ut, försökt hitta lösningar för att kunna göra det hen faktiskt tycker om – att idrotta.

Eleven har bara velat delta på idrotten. Jag hade inte ens tänkt tanken. 

Jag letar bland låneskorna och tar fram ett par jag tror kan passa.

– Här testa dom här!

– Nej, inte skor med knäppe. Knytskor!

– Ah, knytskor! Absolut, vi ser vad vi har. Vill du komma och hjälpa mig hitta ett par bra?

Vi letar bland låneskorna tillsammans. Jag har ett skåp som är fullt med skor som glömts kvar genom åren. De fräschaste har vi valt att spara för att kunna erbjuda elever som inte har eller har glömt skor. Man vet aldrig vilken socioekonomisk situation ett barn befinner sig. Att ge valmöjlighet när en annan ram (hala golv) ställer så höga krav ser jag som en absolut nödvändighet. Alla elever som vill ha skor ska få möjlighet till det. 

Det var viktigt att det var knytskor och inte knäppe. Till slut hittade vi ett par som var bra och accepterades.

Eleven vill knyta själv. Skorna åker på, knytna och redo för motorikbanan. Eleven spurtar ut och kör stenhårt hela lektionen igenom. Glad elev – och lärare – deltog för fullt.

Jag kan tänka mig att i den här elevens värld fanns det bara en av- och påknapp. Antingen tvingas ha för små skor, eller inte delta alls. En knapp som jag inte hade identifierat. Men världen är sällan så svart och vit som vi tror. Det är min roll att kunna identifiera där kontraster saknas och skänka färger till detta svartvita fält för att ge elever möjligheten att kunna delta.

För mig är det att anpassa undervisningen.

För egentligen ligger det en fullt rimlig anledning bakom. Vill du ha för trånga skor på dig?

Reagera på inlägget:

Sidor