Annons

Det är min trognaste kollega och bästa stressreglerare

En kalender för en lärare är vad stetoskopet är för en läkare, kaveln för bagaren och saxen för frisören. 

Så viktig är kalendern för mig i min lärarvardag. 

Jag har hittills inte hittat något digitalverktyg som kan ersätta min papperskalender. Kalendern måste vara tillgänglig hela tiden i alla miljöer. Visst finns det många hjälpmedel och digitala varianter där ute men inget är som papperskalendern. Den är flexibel för både anteckning och bild, planering och översikt. Papperskalendern är också alltid redo att hjälpa oavsett om nätverket ligger nere eller strömmen gått. 

Det enda verkligt illa som kan hända är att jag tappar bort kalendern, men baserat på erfarenhet så har det hittills inte hänt sedan 2002 så varför skulle det ske nu?

Redan som ung i yrket och engagerad som facklig tjänsteman kämpade jag för att den första presenten för en lärare vid examination skulle vara just en kalender. Jag gläder mig mycket åt att Lärarnas Riksförbund fortfarande håller kalendern viktig och till och med gratis för medlemmar att beställa. 

Varje år infinner sig i maj den här högtidliga stunden när det är dags att välja nästa läsårs kalender. 

Hur ska den se ut? Vilken passar mig bäst? Ska jag byta färg eller form? 

Ska jag vara helt ärlig så är det inte många som håller måttet. Ofta blir det att välja mellan klasslärarkalendern eller ämneslärarkalender. Jag tror den enda egentliga skillnaden är registren längst bak. Ändå så står jag där, högtidligt redo att ta beslutet. Vilken känns bäst idag?

Ett löfte jag ger mig själv varje år när kalendern beställs är att i år ska jag hålla den fin. Mina anteckningar ska vara skrivna i fin stil varje dag och färger ska väljas med omsorg så mina anteckningar blir överskådliga och snygga att se på. Jag har hittills inte hållit mitt löfte till mig själv, men nästa år är ett nytt år. 

Kalendern måste innehålla en vecka per uppslag så att jag lätt får en överblick och så att min ”att-göra”-lista kan vara synlig. 

När kalendern väl anländer så är den alltid hett efterlängtad. Julisidorna börjar bli fyllda i den gamla kalendern med anteckningar som berör nästa läsår. Blivande föreläsare är bokade, kontakter till museum är tagna. Nästa läsårs kunskapskrav och syften är fördelade över året baserat på den treårsplan jag sedan tidigare förberett. Allt väntar på den nya kalendern som ska hjälpa mig att hålla tanken klar och lugnet i behåll.

Viktiga telefonnummer, skolans koder, faktureringsadress och skolans adress samt organisationsnummer hamnar alltid på första uppslaget. Allt lättillgängligt när beställningar ska göras eller kollegor frågar. 

Vi har mycket att göra men jag känner oftast att jag har koll eftersom min bästa arbetskamrat, kalendern, alltid finns där med en plan och en struktur. Tänker jag att det där kommer jag ihåg och gör senare så infinner sig snart känslan av stress och en känsla av oöverskådlighet sprider sig. Jag vet att om jag håller det i huvudet så glömmer jag och första bästa nya arbetsuppgift som dyker upp prioriterar jag som viktigast. Men med kalendern i min närhet kan jag lägga in allt jag behöver göra i en prioritering. Det dämpar min puls, ger mig bra överblick och förmågan att prioritera vad som är viktigt just nu infinner sig alltid.

Längst fram i kalendern har jag mitt eget schema. Här står inte bara när jag ska ha mina lektionspass eller vilka möten jag förväntas närvara vid, här för jag även in de saker som jag alltid behöver göra under en vecka. Samtal ska ringas, mail ska besvaras, lektioner planeras, uppgifter kommenteras osv. De stunder på dagen som inte innehåller lektionspass blir fyllda med dessa aktiviteter. Inte för att jag kanske gör dem just när det står i veckokalendariet men för att ha koll på vad som behöver göras och om jag mot förmodan skulle förväntas ta ytterligare uppgifter så behöver jag prioritera om eller få hjälp att stryka uppgifter som behöver göras.

Kalenderns struktur i sig hjälper mig och hålla koll. På de första sidorna fyller jag alltid i mina olika ämnesplaneringar. Skolåret har cirka 40 veckor. Fyra SO-ämnen ska hinnas med. Enkel matematik ger mig ungefär tio veckor per ämne. Tidsramen hjälper mig att hålla fokus under momentets gång. Det finns alltid mer stoff att fylla på med i mina ämnen. 

En stor fråga som inleder projekten och ger oss färdriktning under arbetets gång hjälper även till att prioritera om ifall lektionstillfällen faller bort eller annat dyker upp. Här lägger jag också tidigt in när det ska vara avstämningar under och som avslutning på momentet. Allt får plats i min bok. Därefter tar detaljplaneringen vid, ofta blir det fyra veckors planering i stöten. Det ger mig flexibilitet, kvalitetsfokus och möjlighet att i god tid förbereda nästa moment.

Första veckan på läsåret är bråda tider. En plan för året ska göras när lov och nationella provdatum är fastställda. Tidigare har jag skapat en treårsplan över mina ämnen där alla delar kommer med. Planen underlättar överlämning om jag byter grupp. Den hjälper mig även att veta att jag gör det som förväntas. 

Vilka kunskapskrav ska avklaras under terminen och hur många veckor finns att tillgå? När är det lämpligt med avstämning på momentet och hur faller detta med loven? Allt får plats i min bok. Med den strukturen så behåller jag mitt lugn och lektionerna vet jag håller den kvalitet de behöver för att jag ska vara nöjd.

Kalendern hjälper mig i allt det här vecka ut och vecka in. I det finns en idé till varje lektion de kommande tio veckorna, där finns även nedskrivet uppgifter som jag ska göra och när jag ska göra dem och till vem. Med kalendern i hand så blir det få överraskningar och den stress som många pratar om hälsar sällan på hos mig.

När de första sidorna är fyllda med de stora ramarna och projektplaneringen inklistrad är det dags för den vardagliga lunken och veckoplaneringen. På min planeringstid lägger jag upp en tanke vad jag ska hinna under planeringen men även vad som ska göras under veckan. 

En trogen färgglad vän är min ”att-göra-listan”. Den håller jag alltid medvetet liten och lätt flyttbar. Liten för att den inte ska växa till ett oöverskåderligt berg av anteckningar. Flyttbar för att den inte förväntas bli klar under en vecka utan innehållet pytsar jag in när tid finns. Med jämna mellan rum skriver jag en ny när allt för många projekt blivit överstrukna. ”Att-göra-listan” hjälper mig att hålla fokus i vardagen och håller definitivt känslan av stress borta.

Längst bak i kalendern kopierar jag upp klasslistor och klistrar in. Jag föredrar de klasslistorna som har rutor. Här är sedan min egen bokföring förberedd, de projekt som jag för in för att ha koll inför stundande summering och betygssättning. Allt finns på ett uppslag, alla elever, alla resultat, väl krypterat så jag förstår men troligen inte många andra. Ett plus här, en sol där och några bokstäver.

När fredagen kommer flyttar jag min ”att-göra-lista” till nästa vecka. Stryker stolt över det jag hunnit med och följt i min kalender. Där ligger alla mina jobbfunderingar, mina projekt, mina måsten och allt som behöver göras nästa vecka. Prydligt paketerade och väntandes. Själv kan jag göra helg. Träffa mina små, göra äventyr utan planer eller vidare funderingar på jobbet. Allt jobb finns där i kalendern väntandes på mig.

För kalendern är inte bara min trognaste kollega, den är också min bästa hjälpreda, tryggaste stressreglerare och strängaste ordningshållare som hjälper mig att koppla av och verkligen förstå att jobb är jobb och ledig tid är otroligt värdefullt.

Reagera på inlägget:

Tillräckligt bra undervisning – för utmärkt lärande

Du har troligtvis inte ens tid att läsa den här texten, du har för mycket att göra. Du är lärare, det är ju maj. Men jag skriver texten ändå. Du kan ju alltid göra den som favoritbokmärke och läsa den senare, i sommar. Eller så läser du klart den – och får tips om hur du får tid över, trots att du är lärare.

”Helt galet – den här månaden alltså.”

”Man får helt enkelt tuta och köra.”

”Bara jag håller till sommarlovet.”

Lösryckta citat ur floden av kommentarer från lärare i månaden maj. Det är som om det kommer som en överraskning varje vår. Och så är det väl i största allmänhet i arbetslivet numera – planer som sjösätts i februari ska utföras och rapporteras innan sommar och semestrar. För alla som har barn tillkommer också olika fritidsaktiviteter; uppvisningar, resa-bort-helger, turneringar… Det är mycket för alla som jobbar.

Men – lägger du örat mot den myrstack som är lärarkollektivet och som samlar de hundratusentals lärare som varje dag står där för Sveriges över en miljon elever, så får du snabbt uppfattningen att det är extra mycket för just oss lärare så här i slutet av vårterminen.

”Jag måste jobba hela helgen med att sätta betyg… jag hinner inte på dagarna i skolan… det är så mycket annat.”

Nu har du ju läst ända hit. Och kanske blir du lite sur och irriterad på mig. Hur jag kan sitta här och ta mig tiden att skriva bloggtext när det är så mycket annat att göra. Har han inte nog att göra med eleverna? Jag skriver texten på helgen, utanför arbetstid, så det är lugnt.

Men hur har han mage att skriva oss på näsan, det ÄR ju så mycket att göra här i maj. Göra bedömningsuppgifter, bedöma uppgifterna, sätta betyg. Och så alla dessa friluftsdagar. Ja, det är mycket. Det är det för mig också. Men gör vi rätt saker? Hur gynnas eleverna av att vi lärare sitter med högar av det som kallas prov, läcker vår trötthet bland kollegor, kommer till jobbet bleka fastän våren är i blom och solen, i alla fall vissa dagar, skiner mot oss.

För att ta det från början. Vår arbetsbeskrivning. Att a) planera, b) genomföra och c) utvärdera undervisning. Det är det.

Då är en rimlig fråga. Varför pratar vi bara om avsnitt c) i arbetsbeskrivningen så här års? Det finns ingen egentlig anledning. Men det är ju i slutet av terminen, jag måste kunna sätta betyg på eleverna, kanske du invänder. Ja, och det borde du faktiskt ha tänkt på tidigare, med all respekt och med värme till dig som nu blir arg på mig.

För när vi fastnar, och drar in även eleverna, i loopen att köra prov ända in i kaklet, i den vackraste av alla månader i Sverige, när vi pressar dem som mest i maj. Gör vi egentligen det vi ska då?

Lätt för dig att sitta här och skriva det, tänker du? Nej, verkligen inte alls lätt. Svårt. Jag har ägnat många många timmar av tankar innan den här insikten kom till mig. Jag är ny som lärare, har jobbat två år. Jag pluggar 75 procent i ett utbildningsprogram, jag jobbar 80 procent samtidigt. Jag har tre barn. Det är tufft. Jag har tvingats till att fokusera – hårt. Och fundera på vad som är det viktiga.

Och jag jobbar med många elever som har det tufft, utan de självklara förutsättningarna för att studera som de borde varje dag. Skolan jag jobbar i är blandad, som en skola ska vara, och tar upp elever från såväl slott och koja. I Örebros fall betyder det från fina villor till lägenheter i orten med många barn (nej, det är inga kojor – men liknelsen funkar eftersom resursfördelningen är orimligt ojämn).

Eleverna från kojan behöver en viktig sak för att ens börja försöka lära sig. De behöver se en människa. Som är utvilad, energisk och lugn. En människa som kan se dem, som orkar visa glädje och vara positiv, som har energi nog att kunna förstå vad som händer i klassrummen, för att kunna fatta rättvisa beslut i alla de situationer som uppstår. Som pallar att visa engagemang, och verkligen kolla av hur det går för alla. Det här, var vad eleverna svarade när jag senast frågade om vad som är viktigt med en lärare. De svarade samstämmigt.

Och många av de elever som kommer från inte lika självklara hemförhållanden behöver just det här, för att ens kunna börja lära sig. Och vad nyttar då en massa prov till, där de ska visa upp sina kunskaper för att få betyg, om de ändå inte lär sig något av det?

Mitt råd, jag lovade ett för att du läste klart den texten. Du ska planera, genomföra och utvärdera undervisningen. Du har kanske 35 timmar på jobbet och 10 hemma. Du har elever som behöver se dig som en människa först, lärare sen. Som behöver den relation du skapar. Vad gör du? Du ser till att du håller dig inom de ramarna. Och du vet ju – det vet vi alla – att eleverna kommer att älska dig när du är i den balansen. Att de kommer vilja utforska och lära sig mer – för att det är just du som står där. Så rådet är, lär dig att vara lagom bra, ta dig an både din egen och elevernas prestation lagom mycket.

Good enough teaching – for excellent learning.

Reagera på inlägget:

Gamla prov känns plötsligt så helt rätt

Jag jobbar på en relativt nystartad skola. Vid anställningen fördes samtal om att försöka ta nya vägar och ställa frågor som ”varför” och ”varför inte” innan vi testar något nytt eller förkastar något gammalt.

Spännande kollegor och mycket material som flödar i lärarforum, särskilt i valtider, gör att jag själv inspireras och testar nya vägar. Stora frågor, föreläsningar, skolambassadörsprojekt, studiebesök, filmprojekt, entreprenöriella och ämnesövergripande utmaningar avlöser varandra.

I början av läsåret fick jag den personliga inloggningen till Skolverkets bedömningsportal och blev lite spänd av förväntan för att se vad som skulle erbjudas i mina ämnen. Uppgifterna i sig var ingen överraskning och kunskapskraven hade jag koll på. Tanken att enkelt stämma av kunskaper mot en given mall var dock tilltalande.

Så skönt att inte känna att jag eventuellt är fast i mina egna sanningar utan kan se på en given mall hur mina elever ligger till.

Men då slog mig tanken... varken ny eller särskilt innovativ. Gamla nationella prov ligger ju på Skolverkets hemsida. Prov med rättningsmallar. Ska jag inte köra dem, helt enkelt? Plocka ut de bitar som är demokrati- och valrelaterade och bara köra på det?

Som sagt, inga nya tankar eller märkvärdiga knep eller entreprenöriella metoder. Gamla prov känns plötsligt så helt rätt på flera plan.

Sagt och gjort. Hittade ett prov, tog ut alla demokrati- och valrelaterade frågor. Ett prydligt pappershäfte att kopiera. Ingen länk, ingen app eller digitalt dokument. Ett häfte fullt med papper.

Eleverna ska få visa vad de lärt sig samtidigt som vi tränar till det nationella provet, tränar provsituation och dessutom får jag förträffligt underlag och stöd till bedömningen.

Dagen innan. Eleverna förbereds på provsituationen.

Provdagen. Allvaret ligger i luften och fokus när pennorna lyfts och markerar på papperet.

När jag några timmar senare rättar proven så kommer leendet och ett stort lugn. Eleverna kan det här. Upplägget jag haft håller. Sida upp och sida ner. Skön bekräftelse för mig. Eleverna lär och kunskaperna håller enligt den standard som förväntas.

Ett enkelt häfte av papper. En penna. En ordentlig hög att rätta. Så tydligt, så konkret och så bekräftande för både mig och eleverna.

Nationella proven – plötsligt så kreativt och helt rätt.

Reagera på inlägget:

Får jag som lärare säga att jag trivs på jobbet?

Får jag som lärare säga att jag trivs på jobbet?

Får jag som lärare säga att jag hinner med mitt jobb?

Får jag som lärare säga att jag förstår kunskapskraven?

Får jag som lärare säga att mina elever uppnår sina mål?

Får jag som lärare säga att det är lugnt i mitt klassrum?

Får jag som lärare säga att det här är världen roligaste jobb?

Får jag som lärare säga till andra:  ”Sök dig till skolvärlden för här får du lära dig nya saker varje dag? Det är spännande varje dag.”

Får jag som lärare säga det? Eller är jag då inte lärare av idag 2019 utan något annat?

Är det inte dags för oss i yrket att ta tillbaka diskussionen och visa på de bra saker som sker varje dag i våra klassrum?

Är det inte dags för medierna att visa på de goda exemplen?

Är det inte dags att lyfta fram de lärare som jobbar och jobbar samt lyckas och lyckas?

Ofta ofta hör jag ord som ”kaos”, ”kris” och ”det värsta jag sett” i de mest varierande tillfällena både i medias rapportering, i sociala forum eller under arbetsdagen.

Vad står egentligen bakom de orden?

Vad förmedlar jag när jag säger dessa ord?

Hur är det att höra dessa ord? För mig, som är väl mer åt det fyrkantiga hållet och tar orden för vad det faktiskt står för bokstavligen, så blir det stora ögon när jag hör dessa ord. Inte för inte tänker jag; Oj, hur kunde det bli så? När jag sedan hör historien bakom orden så blir jag ofta förvånad, är det kris, kaos och det värsta?

Ett scenario då jag tänker att det verkligen skulle vara kaos och kris är om brandlarmet går, det faktiskt brinner, i samband med det är halva kollegiet sjukt, en elev får lågt blodsocker, en annan ramlar i trappan och den tredje får en panikattack samtidigt som tre andra elever börjar slåss. Då är det kaotiskt en stund helt klart innan någon vuxen tar kommandot och tar riktning på händelsen. Jag har hittills aldrig varit med i en sådan situation, tack och lov. Men ändå hör jag orden kris, kaos, det värsta…

Visst har jag varit med om stunder på jobbet där både våld, tårar och allmän röra varit närvarande. Men att lyfta det som ett konstant tillstånd, det ställer jag inte upp på. Ja det kan vara rörigt ibland, ja tyvärr kan det förekomma våld och ibland känns det tungt på jobbet.

Vissa ord är modeord helt klart. ”Så att säga”, sa var och varannan person för ett par år sedan i varje mening. Idag är det mycket som är fantastiskt och magiskt. Sen kommer ord som kris och kaos.

Är det stunder när jag känner att jag inte har riktigt koll, ja de är läskiga och kommer med jämna mellanrum. Är det kris och kaos? Nej mer en stund som väntar på mig att ta vuxenansvar och leda situationen i en riktning.

Är det när det kommer stunder som jag inte förväntade mig, då är det ju varje dag, varje stund nästan i skolan, men att kalla det kris och kaos… nej, håller inte med.

Är det stunder där jag tycker att det är mycket eller skolledning tagit beslut som är helt uppåt väggarna? Ja, det händer men som medlem i ett fackförbund och en person som för dialog med skolledningen så lägger jag frågan där den hör hemma.

Vad vill jag då säga? Tycker det är hög tid att ta fram de berättelser som sker varje dag i klassrummen runt om i landet. En person i ett socialt forum ställde frågan: Får jag skryta över mina kollegor? Självklart skrev många tillbaka. Det är de historierna vi behöver. De historier som får oss lärare att stanna kvar i yrket och verkligen älskar det vi gör varje dag. Tillsammans är vi en oerhört stark och kompetent grupp som verkligen bär framtiden i  vår vardag – varje dag.

”Hur känns det att vara någons framtid?” frågade en elev idag samtidigt som jag funderade över det här inlägget. Blev rörd av orden. Att vara del av någons framtid det är stort, svarade jag. ”Det blir så många vågor in i framtiden.”

Så räck upp handen eller sätt dig vid tangenterna och berätta om din dag och ta fram den där historien som oftast inte syns i det mediala bruset. De är historierna som fyller vår arbetsvardag och som gör att lärare efter lärare är kvar i yrket och inte kan tänka sig göra något annat. De där fantastiska stunderna när det sker ren skär magi i just ditt klassrum.

Eller får jag som lärare inte säga så?

Reagera på inlägget:

Jag är din coach – men också din domare

”Vilken sida står du på… Vilken färg har din fana?”

Du kanske inte känner igen den där textraden. Den har säkert fallit i glömska bland många, eller också har den aldrig nått dig ens från första början.

Det är en textrad ur en låt av Fria Proteatern. Som jag tycker om. Som inte särskilt många av mina elever i en högstadieskola i Örebro har hört. Och det är väl knappast något man varken kan förvänta sig eller kräva av dem.

I deras lurar flödar helt annan musik, mycket hip hop – Antwan, Cherrie, Z.e. Där handlar låtarna inte om någon röd 1968-fana. Men de handlar ofta om något som liknar det. Lojalitet, rättvisa, utsatthet. Och drömmen om att lyckas. Att vara fri.

Och in, mitt ibland dem, kliver en medelålders vit snubbe. Som studerar till lärare. Syfte: jobba i skola med elever som kommer från så kallade utsatta områden. I Örebros fall stadsdelarna Vivalla och Oxhagen. Stadsdelarna som finns med på polisens ”55-lista”, över områden med särskilt svåra sociala problem.

Vi kommer från skilda världar. Som en elev sa till mig en dag. ”Jonas, när vi åker hem från skolan, du åker åt vänster, vi åt höger. Alla lärare åker åt vänster.” Jag måste såklart hålla med. Lärarna i Örebro bor i stans östra delar, de mer bemedlade. Många av eleverna bor i stans västra delar. De mer utsatta.

Men vi ses i skolan. Och vilken sida står vi lärare på? Vilken färg har vår fana? Såklart på elevernas sida. I alla fall de allra flesta av oss. En och annan lärare kliver kanske ibland snett och tappar det enda möjliga perspektivet, elevperspektivet. Men still, jag är sjukt imponerad av hur lärare dag för dag kämpar för att så många som möjligt ska lyckas i skolan – och på så sätt få en framtid.

Men det finns ett stort problem med skolan. Många skulle efter att ha läst ända hit fylla i: ”Jo, det har man ju läst om. Ingen ordning, elever med bara rättigheter, inga skyldigheter, hög arbetsbelastning, för mycket krav på dokumentation, otydliga styrdokument, svaga ledningar, fritt skolval, segregation…”  

Jo, självklart finns det stora utmaningar. Men min poäng är inte dessa, inte den här gången.

Min poäng är snarare frågan vilken sida du står på. Vilken färg din fana har. Vi har elever som vi ska hjälpa till framgång, deras bästa coacher är vi. Men samtidigt är vi deras yttersta domare. Som ”Döden” i ”Sjunde inseglet” närmar vi oss Antonius Block. Som betygssättande lärare närmar vi oss dem vid varje terminsslut, och fäller ner bilan över deras framtid. Slutbetyget i nian kan bli stupstocken för många. Och skada deras framtid för lång tid framöver.

”Bedömer du det här, Jonas?” Det är en av de vanligaste frågorna inför en arbetsuppgift som eleven ska utföra.

Jag försöker förklara att nästan allt vi gör i skolan är övning eller träning. Som att öva eller träna inför en viktig match. Egentligen finns det bara ett riktigt slutspel, en riktig finalmatch. Och det är slutbetyget i nian. Så brukar jag säga till mina elever. De fattar, börja öva. Och det kan bli riktigt trevligt längs vägen, inser de i bästa fall.

”De här veckorna ska vi bara lära oss”, säger jag ibland. Inte bedömas. Det brukar bli riktigt lärande, och kul.

Hur skulle du själv reagera som vuxen på en arbetsplats om du vägdes på våg varje timme? Hur skulle du prestera, leverera?

Så igen, vilken sida står jag på då?

Som jag sa till mina niondeklassare nyligen inför det nationella provet i kemi:

”Ni ska veta klassen, det är ni och jag, mot alla de som inte annat vill än bedöma er. Börja jobba nu.”

PS: Cred till den här texten ska utmärkta skribenten och tänkaren Micael Dahlén, som inspirerat mig genom den här texten, jag tog den bara vidare till min lärarvardag. Och han om någon vet väl vad han pratar om.

Reagera på inlägget:

Sidor