Annons

Vet Björklund skillnaden på metodik och didaktik?

Visste du att Jan Björklund beslöt att föra in metodik i examensordningen på alla lärarprogram den 1 februari 2014? Ett snabbt och oväntat ministerbeslut.  Varför valdes metodik egentligen? Beslutet föregicks inte av någon som helst diskussion, så vi får kanske aldrig veta det. Frågor som väcks är: Vad var orsaken till ett så snabbt beslut? Vad är det för metodik som förts in? Hur kan begreppet metodik förstås i examensordningen? Och vem ska arbeta med metodik?

Eftersom min doktorsavhandling ("Ämnet som nästan blev – en studie av metodiken i lärarutbildningen 1842-1988", Stockholm: LHS-förlag) handlar om metodiken i lärarutbildningen så fångade beslutet min nyfikenhet. En av orsakerna var säkerligen de sjunkande elevresultaten. Det finns naturligtvis en tydlig koppling till lärarens undervisning. Skolan syna ha nedvärderat metodiken, säger före detta ministern. Ett påstående som jag inte instämmer i. Lärare har alltid värnat om metodiken som praktiskt yrkeskunnande, men vissa, bland annat ämneslektorer, har nedvärderat metodiken, ett erfarenhetsbaserat och icke högskolemässigt ämne, det vill säga den vetenskapliga grunden saknades.  

Björklund ville nog återupprätta katederundervisningen med metodikens hjälp. Han menar nog inte att lärare bokstavligen ska stå i katedern, utan att lärare ska berätta, instruera, repetera och diskutera med eleverna och absolut inte ge ansvaret för lärandet till eleverna. (Kan lärare verkligen ansvara för elevers lärande? Elevers lärande är oftast dolda processer.) Kanske syftar detta beslut egentligen på att ett tydligare ledarskap behövs för lärare och då instämmer jag helt i hans tolkning.

Metodiken hade, enligt min tolkning av äldre stadgor och styrdokument (1846-1988), fokus på lärares undervisning. Under lång tid har ”katederundervisningen” varit den främsta metoden. En modernisering började först genom 1946 års skolkommissions betänkande av skolans metoder. Det yrkespraktiska i lärarutbildningarna har skurits ned under de senaste reformerna, där den teoretiska delen istället utökats. Detta trots att det är det yrkespraktiska man går bet på, när man inte klarar av läraryrket. Metodik ersattes med didaktik, det vill säga undervisning och lärande på vetenskaplig grund.

Beslutet att återinföra metodiken syns som ett tecken på att det inte blivit så bra efter de senaste lärarutbildningsreformerna.  Det ser också ut som ett olycksfall i arbetet. Metodik valdes istället för didaktik. Jag har skrivit brev till nuvarande utbildningsministern Gustav Fridolin och undrat vad han tänker göra. Ingenting var aktuellt just då, direkt efter valet.

Varför valdes då metodik och inte didaktik? Det äldre metodikämnet var erfarenhetsbaserat, med sparsam forskningsanknytning. Metodiken var normerande och föreskrivande och personligt buren med personligt utvecklade metoder. Högskoleförordningen föreskriver att utbildningen skall bedrivas på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.  Visste dåvarande ministern skillnaden?

Vilka ska nu undervisa i metodik och när ska det ske? Metodiklektorer finns inte längre. Metodiklärarna på seminariet förr var lärare i övningsskolan, samtidigt som de undervisade i metodik. Dessa lärare var trovärdiga, eftersom de kunde visa sin lärarkompetens på övningsskolan. De hade aktuell praktisk erfarenhet genom kombinationen både lärare och metodiklärare.

Metodiklektorerna var vanliga lärare som ”headhuntades” in på metodiklektorstjänster. I lärarhögskolan anställdes ämneslektorer som hade disputerat och i ett sådant kollegium blev metodiklektorernas kompetens tunn och de betraktades som ett akademiskt problem. Metodiklektorerna hade skoltjänstgöring på Försöks- och demonstationsskolor. De hade fyra veckotimmar hos någon försöks och demonstrationslärare. De fick också visa att de var duktiga lärare.

Vilka skall undervisa idag i metodik? Den vetenskapliga grunden är det viktigaste för att få anställning i akademin. Visserligen finns det universitetsadjunkter, men de sitter löst eftersom lärosätena prioriterar disputerade lektorer. Högskolans lärare i gemen har ingen lärarutbildning, än mindre egen erfarenhet av förskola/skola och lärarutbildning. De har kanske ingen erfarenhet alls av undervisning, utöver de obligatoriska 10 veckorna i högskolepedagogik, enligt SUHF:s överenskommelse, som är obligatoriska för anställda inom akademin.

Det är väl knappast dessa lärare som ska axla metodikuppdraget? Så kan det väl ändå inte vara tänkt? Här behöver de praktiskt arbetande lärarna på fältet komma tillbaka in för att undervisa i metodik, antingen inom ramen för VFU eller också genom andra konstruktioner, exempelvis genom att anställas som adjungerade adjunkter med den ena foten i skolan och den andra foten i akademin. Ska man undervisa om ett praktiskt yrkeskunnande måste man själv ha ett sådant.  Det ska dessutom vara ett aktuellt praktiskt yrkeskunnande. Man blir snabbt passé, om man inte är praktiskt verksam i läraryrket. Den nya övningsskolan kanske kan vara rekryteringsbas för, de nya metodiklärarna?

Då är cirkeln sluten och vi går tillbaka till en äldre utbildningsmodell för att garantera att lärarstudenterna får en yrkespraktisk lärarutbildning. Välkommen tillbaka in i lärarutbildningen borde vi också säga till alla duktiga och yrkespraktiska lärare!

Reagera på inlägget:

Hoppas vi når dit då lärarna säger till eleverna: bli lärare!

Och så då. Till sist. Längst fram vid tavlan, framför klassen. Inte som kandidat eller som vikarie, utan som lärare. L-Ä-R-A-R-E. Ett nytt kapitel ska skrivas och således har den här studentbloggen snart gjort sitt. 

Jag har fått en del positiv respons på mina blogginlägg, liksom en del frågor och påpekanden. En del andra åsikter har framförts. Och nog är det väl tur att lärare tycker olika om saker och ting! Fast något som jag fortfarande har svårt att begripa mig på är idén om läxförbud (eller hemuppgiftsförbud, eller hemarbetesförbud, eller vad man nu menar). Man kan undra om den extrema idén om ett förbud mest är ett sätt att skapa kontrovers och uppmärksamhet. Det är få personer som, från andra hållet, argumenterar för att alla lärare ska tvingas ge sina elever hemuppgifter. Båda dessa tankesätt förefaller mig lika orimliga. Det finns mängder med uppgifter som bäst och enklast görs utanför klassrummet, utan att det för den sakens skulle behöver bli så komplicerat. Gott så. 

Hur sammanfattar man då tre terminers påbyggnad till lärare? Jag tycker att min tid på Blåsenhus i Uppsala var givande. Jag hade den stora förmånen att få dela min tid med engagerade, intelligenta och roliga klasskamrater. Eleverna som får dessa personer som sina framtida lärare kan känna sig lyckligt lottade. Jag lärde mig mycket av att läsa all kurslitteratur, vilket periodvis var en hel del, men jag lärde mig än mer av att gå på seminarierna. Där kunde nuvarande, framtida och före detta lärare (seminarieledarna) drabba samman om allt från skolans styrsystem till detaljfrågor om hur det ska fungera i klassrummet. Men det är ju så: ofta sitter nyckeln till framgång i detaljerna. Och stora frågor kan man prata om, men sällan påverka. De små frågorna kan man påverka, och dessutom få resultat genom, varje dag. 

Samtidigt kan jag känna att det gärna hade fått vara mer undervisning. Förhoppningsvis kommer snart de utlovade pengarna som ska säkra undervisningstiden även för lärarna. Jämfört med prestigeutbildningar som för läkare och civilingenjörer är det i dagsläget skralt med tid i skolan för lärarstudenterna (ironiskt nog).  

Decemberöverenskommelsen säkrade regeringen Löfven och skolminister Fridolin. Låt oss nu hoppas att de utlovade satsningarna kommer, och att det politiska trycket i skolfrågan hålls uppe, trots att den mediala agendan nu börjar fyllas av annat. Ingen fråga kan dominera den politiska diskussionen hur länge som helst, så det gäller att smida medan järnet är varmt. Men man får också hoppas att skolan fortsatt får en framskjuten position. Inga fler förlorade decennier. Det har vi inte råd med. Det är kostsamt att spara på fel saker, väldigt kostsamt. Nu väntar vi på besked om vad som händer med den statliga lönesatsningen. Skulle den kunna utformas som ett tariffsystem vid sidan av de individuellt satta lönerna? Borde den göra det? 

Jag inledde den här bloggen med att berätta om den lärare som rådde mig att inte bli lärare. En del bra saker har glädjande nog genomförts politiskt för att vända den negativa trenden för yrket. Och om det blir verklighet med mer undervisning på lärarprogrammet, intagningsprov och poänggränser för antagning, kan det kanske vända också för lärarutbildningen. De engagerade lärarstudenterna skulle med glädje se en sådan utveckling. Och då kan den positiva spiralen komma igång: fler sökande ger högre status för programmet, och högre status ger fler sökande. Färre avhopp, fler som tar examen. Och inga utrotade undervisningsämnen i skolan för att det saknas utbildade lärare. Låtom oss hoppas! Kanske når vi då till sist en situation där lärarna faktiskt börjar säga till sina elever: bli lärare! 

Frågor? 

Tack för idag!

/Håkan

Reagera på inlägget:

Det är inte så dumt att läsa lite empirisk forskning

Man kanske ska börja med varifrån vi kommer. Under lång tid var policyn att gränserna mellan olika lärarkategorier skulle suddas ut och att ”undervisning” inte skulle förekomma i skolan. Det ledde under en period till vad vissa beskriver som ett slags institutionaliserat vansinne på svensk lärarutbildning.
 
Exempelvis betydde det att personer som skulle arbeta som lärare på lågstadiet inte behövde gå kurser i hur man lär barn att läsa. (Man skulle kunna raljera över hur effekterna av detta nu syns i Pisa, men det här är för sorgligt för att skämta om.) Samtidigt kunde personer som läste till ämneslärare ha praktik på förskolor. Framtida gymnasielärare i fysik, samhällskunskap och matematik fick spela in film och läsa kurser med inslag av drama. Alla lärare läste gemensamma kurser där man till exempel skulle lära sig om jordens uppkomst, eftersom ”eleverna kan komma att fråga om det”. (Tänk att ingen av mina elever ännu har frågat om detta.) Samtidigt sänkte man kraven på ämnesfördjupning för ämneslärare.
 
Det här skrämde naturligtvis bort duktiga ungdomar från lärarprogrammet. Många började aldrig läsa där trots att de var intresserade av lärarbanan, eftersom det blev helt otänkbart att sätta sin fot i en miljö där ämneskunskaper och en vilja att aktivt undervisa sågs som belastningar. Jag känner också personer som desillusionerade hoppade av lärarprogrammet.
 
Lärarutbildningen som inrättades 2011 innebar en återgång till indelning i olika ingångar för förskollärare, grundskollärare, ämneslärare inriktning 7-9, och ämneslärare inriktning gymnasiet. Ämnesfördjupningen betonas nu igen för ämneslärarna, och tramsinslagen i utbildningen har tagits bort. Under min tid på utbildningen har jag också mött föreläsare som talat om att det är dags att återupprätta undervisningsbegreppet. Yes!
 
2011 års lärarutbildning innebar att det utskällda Allmänna utbildningsområdet (AU) ersattes med en ”utbildningsvetenskaplig kärna”. Tanken är att den här delen av utbildningen nu ska vara mer vetenskaplig än tidigare. Och det är den. Men i synnerhet på vissa, specifika sätt.  
 
Nu för tiden läser man som ämneslärare kurser inom den utbildningsvetenskapliga kärnan som tar upp skolans och lärarutbildningarnas historia, ledarskap, specialpedagogik, med mera. Det här är sammantaget på många sätt en bra utbildning, och varje kurs har sitt existensberättigande. Men det som studenterna aldrig tillfrågas om, är om de kanske istället för vissa saker borde få läsa någonting annat?
 
Flera av de kurser som vi läser har sin vetenskapliga bas i en akademisk tradition som är väldigt teoretiserad. För en statsvetare och litteraturvetare är det fascinerande att se hur delar av utbildningsvetenskapen tycks ha utvecklats någonstans i gränslandet mellan humaniora och ”mjuk” samhällsvetenskap som sociologi. För naturvetarstudenterna blir däremot livet inte så enkelt när de med viss förvåning för första gången får möta begrepp, metoder och ett sätt att skriva som hämtats från bland annat filosofi och sociologi.
 
Såna här akademiska traditioner kan ses som en reaktion mot vetenskap definierad som naturvetenskapliga (och i viss mån samhällsvetenskapliga) synsätt och metoder. Men man skulle ju också på lärarprogrammet kunna få möta forskning som är vetenskaplig på ett helt annat sätt, till exempel i studier om skola och undervisningsmetoder. Vilka metoder fungerar för vilka elever, när? Hur kan man använda digitala verktyg i undervisningen? Hur bör kollegialt lärande utvecklas? Vilka erkänt effektiva metoder finns på skolor med många nyanlända elever? Vad kännetecknar organiseringen av bra skolsystem? Det finns mängder av material att titta på.
 
Man kan aldrig läsa kvantitativa studier, metastudier, eller genomarbetade fallstudier som direkta manualer för hur man ska göra i ett klassrum, på en skola eller i ett skolsystem. Men ibland är det inte så dumt att läsa lite empirisk forskning. Har man tur så kanske man till och med lär sig nåt.

Reagera på inlägget:

Hög intelligens hos lärarstudenterna är att föredra

Äntligen! Så kan man sammanfatta min reaktion när Socialdemokraterna gick ut och aviserade att man vill skapa ordentliga intagningskrav till lärarprogrammet. Det duger inte att fortsätta dagens situation, där lågpresterande studenter börjar på utbildningen därför att det råkar finnas tomma platser där.
 
Det är den sittande regeringen som har satt frågan om intagningskrav på agendan, men tyvärr gjorde regeringen två riktiga fel när man bestämde om nya regler. För det första satte man kravet på högskoleprovsresultat till 0,5, vilket innebär att det bara är de allra lägst presterande som inte kommer in. För det andra införde man inte några krav för dem som söker via gymnasiebetyg. Därför blir den troliga effekten att personer i framtiden kommer att komma in med ännu lägre gymnasiebetyg än idag, om inte systemet ändras. Man kan inte bara höja kraven för ena gruppen. Det är heller ingen vits att skapa nya platser på lärarutbildningen, som man vill, när platser redan står tomma.
 
Socialdemokraterna säger nu att man vill ha en gräns på högskoleprovet som är satt till 0,9, och en gräns för gymnasiebetyg som är satt till 14,0. Varför då just dessa gränser? Jo, därför att de, enligt Socialdemokraterna, motsvarar genomsnitten för högskoleprov och betygsresultat. Dessutom har studenterna som skriver 0,9 på provet ett betygssnitt på cirka 14,0. Argumentet till gränserna bygger på sunt förnuft – att lärare åtminstone ska ha högre kunskaper än genomsnittet. Och det naturliga i ett samhälle borde förstås vara att de bästa i varje generation blir nästa generations lärare, så att kunskaperna kommer så många till del som möjligt.
 
På presskonferensen förklarade man att kraven kan leda till att något färre antas till utbildningen på kort sikt, men att det tillsammans med förslagen för att stärka läraryrkets attraktivitet kommer att höja söktrycket på lång sikt. Det finns fog för det här resonemanget. Något som exempelvis gör läkarprogrammet till en högstatusutbildning är inte bara den framtida lönen, utan också vetskapen om att man där får studera med de bästa studenterna i landet. På det viset skapas en positiv spiral uppåt eftersom denna vetskap i sig bidrar till att dra till sig eliten. Lärarutbildningen har däremot fastnat i en nedåtgående spiral, där kännedom om yrkets villkor samt att ”vem som helst” kommer in på utbildningen gör att personer med höga betyg väljer bort den.
 
Det borde vara en självklarhet att det ska krävas höga resultat för att komma in på lärarprogrammet. Trots detta kritiseras ibland den tanken. Vissa menar att det inte är kunskaper som avgör hur bra man är som lärare, utan hur väl man kan lära ut. Det är ett bakvänt resonemang. Lärare måste ha både höga kunskaper och undervisningsskicklighet, och man blir knappast en bättre lärare av låga betyg (!). Allt annat lika är givetvis höga kunskaper bland lärarkåren att föredra framför låga. Hög intelligens är att föredra framför låg. Detta kan omöjligen vara kontroversiella tankar. Den som vill komma in på programmet och inte har resultaten som krävs kan alltid läsa upp betygen. En högkvalificerad lärarkår med goda villkor ger högt söktryck till utbildningen. Det är dit vi ska!
 
Lärarstudenternas kunskaper har sjunkit under lång tid. Skulle det vara en fortsatt önskvärd utveckling?

Reagera på inlägget:

Massutbildning av lärare i fel ämnen löser inga problem

Regeringen har genomfört vissa reformer för att stärka lärarprofessionens attraktionskraft, vilket sannerligen är en brådskande fråga. Dessvärre börjar man nu i fel ände och undergräver sin egen politik genom att utlova en stor ökning av antalet platser på utbildningen innan man försäkrat sig om att höja kvaliteten på dem som faktiskt antas.

Söktrycket till ämneslärarutbildning låg kring tio sökande per plats under tidigt 1980-tal. De senaste åren har söktrycket varit så lågt att det knappt är mätbart. När det är strax över en sökande per plats I GENOMSNITT, innebär detta att det på många håll i landet bara är att knalla in på universitetet samma dag som terminen börjar så länge man uppfyller grundläggande behörighet. Att börja på lärarprogrammet har idag förvandlats till en enkel sista utväg för dem som misslyckats med annat, eller något som man kan ta en med en klackspark. Inga förberedelser krävs. Inga betyg krävs. Inga högskoleprovsresultat krävs.
 
Gott då att regeringen till exempel inför karriärtjänster för lärare som en liten morot för att vända utvecklingen. (Karriärtjänstreformen tycks dock dessvärre urvattnas till oigenkännlighet bland skolans huvudmän – hur ska ett kort tillfälligt lönepåslag locka Sveriges bästa studenter att bli lärare istället för civilingenjörer?) Att införa en lägsta gräns på högskoleprovet och att börja med lämplighetsprov för antagning är också bra, även om det inte skulle ha krävts någon lägsta gräns på provet om antalet sökande var tillräckligt högt. Men varför man ska bygga ut lärarutbildningen med 9 000 platser i ett läge där många platser idag redan står tomma är obegripligt.

Det man borde göra är tvärtom: först se till att kvaliteten på dem som antas höjs, kanske genom att begränsa antalet platser, och att därefter successivt bygga ut utbildningen i de ämnen där det råder brist på lärare. Att utöka antalet platser generellt innebär bara att vissa lärare kommer att utbildas till arbetslöshet eftersom söktrycket är olika högt i olika ämnen. Det blir då överskott på samhällslärare men brist på NO- och moderna språklärare. Massutbildning av lärare i fel ämnen löser inga problem. Istället måste något kvotsystem införas som hindrar högskolorna från att överutbilda inom ”fel” ämnen. Idag har de ekonomiska incitament att utbilda så många som möjligt oavsett inriktning.

Regeringens utbyggnad av antalet platser döljer de problem som fortfarande finns. När utbildningsministern talar om att söktrycket till lärarutbildningen redan ökat dramatiskt utgår han ifrån den lägsta söksiffran genom alla tider, och tar inte hänsyn till att en mycket stor andel av ökningen sedan dess utgörs av obehöriga sökande och sökande till förskolan. Av detta blir det inte fler ämneslärare. Fokus måste sättas på vilka lärarkategorier det är som behövs, vad gäller både nivå och ämne. 

På lärarutbildningen är det tyvärr alldeles för enkelt att komma in. Detta skapar en nedåtgående spiral, där intresserade högpresterande studenter skräms bort av att precis vem som helst kan bli lärare, och så sjunker nivån ännu mer. Vissa kanske invänder att det är svårt att upprätthålla en hög status för en så stor utbildning som lärarutbildningen, som är landets största. Men, återigen; söktrycket till ämneslärarstudier var betydligt högre i Sverige för bara något tiotal år sedan. I andra länder är söktrycket också betydligt högre.

Problemet med förslaget att bygga ut lärarutbildningen med 9 000 platser är inte bara att det motverkar regeringens egen vision om att höja kvaliteten på dem som faktiskt antas till lärarstudier. Förslaget riskerar också att göra det omöjligt för en stor del av ännu en generation lärare att få verkliga reallöneökningar, eftersom det i vissa ämnen kommer att råda överskott på lärare. Därmed kommer man att hindra inflödet av de bästa studenterna till yrket trots alla goda intentioner eftersom lönerna inte stiger, och de svenska eleverna får fortsatt finna sig i att undervisas av en gradvis allt svagare lärarkår. Sverige förtjänar bättre.

Reagera på inlägget:

Sidor