Annons

Ny chans för skolan!

Så har vi äntligen en regering på plats. Dock är våra 131 dagar utan regering inget emot Belgiens 541 från 2010–2011. Detta rekord är ju verkligen inget att sträva efter. Att inte ha en regering på plats innebär ett politiskt dödläge. Därför känns det bra att vi har lämnat det bakom oss så att vi kan återuppta vårt arbete för att stärka svensk skola på nationell nivå.

Du som läser denna ledare är förmodligen lärare eller vägledare och är med och skapar grunden för framtidens Sverige. Det är nämligen just det som är uppdraget för oss lärare och studie- och yrkesvägledare. Vi lägger kunskapsgrunden för morgondagen. Då behöver vi en regering på plats och klara spelregler från politiken. Dessa spelregler har nu börjat ta form i det så kallade januariavtalet.

Avtalet innehåller nio punkter om skolan och på det stora hela ligger de väl i linje med det som vi i Lärarnas Riksförbund har drivit. Därmed ser jag stora möjligheter till att viktiga beslut fattas på skolans område.

Det mest glädjande är att det nu finns ett uppdrag att ta fram ”Ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap för skolan”. Lärarnas Riksförbunds mångåriga krav på att staten ska ta ansvar för svensk skola har haft framgång! Det här är ett viktigt besked och jag ska ägna mycket tid åt att förklara varför vi behöver ett annat styrsystem för att få en bättre skola. Det handlar om att ändra förutsättningarna. Framförallt handlar det om finansieringen. Tänk om vi kunde få ett system där pengarna fördelades utifrån elevernas och skolornas förutsättningar i högre utsträckning. Då skulle vi som lärare och vägledare få bättre förutsättningar att påverka våra möjligheter att göra ett bra jobb. Ett jobb vi kan vara stolta över, utan att riskera vår hälsa.

Men här gäller det att ha tålamod. Tanken är att det ska tillsättas en utredning som kommer att jobba på, och ett eventuellt beslut om huvudmannaskapet tas nog inte förrän tidigast nästa mandatperiod. Trägen vinner!

Andra viktiga delar i januariavtalet är bland annat tioårig grundskola, regionaliserade skolmyndigheter och skärpta krav på lärarutbildningen. Även de krav som Lärarnas Riksförbund har fört fram.

Arbetet med svensk skola har naturligtvis inte avstannat helt i väntan på en ny regering, t.ex. har vi ett antal utredningar som löper på. Utredningen om en utvecklad studie- och yrkesvägledning kom nyss med sitt betänkande. Tyvärr visade det sig att man inte vågade föreslå att det ska införas ett krav på studie- och yrkesvägledarexamen för att få tillsvidareanställas som vägledare i skolan. Det hade varit en viktig signal både om att värna kvaliteten på vägledningen men också för att få fler att utbilda sig till studie- och yrkesvägledare.

Det kanske mest positiva i betänkandet var ändå att man föreslår att studie- och yrkesvägledningen i vid bemärkelse i form av kunskapsområdet Framtidsval ges 80 timmar under grundskoletiden, timmar som ska in på schemat. Så ser det ut i våra nordiska grannländer och det skulle verkligen stärka vägledningen.

Sammantaget finns det nu en god chans till en nystart för svensk skola. Det är hög tid att gå från ord till handling och skynda på de reformer som den svenska skolan behöver.

Förutom att svensk skola behöver förändringar för att stärka likvärdigheten behöver även vårt förbund hänga med för att vara relevant för alla er lärare och studie- och yrkesvägledare. Dessa frågor har vi arbetat med sen kongressen 2016 och arbetet löper på. Under förbundets Framtidsdag den 30 januari samlades ombud från hela landet och diskuterade hur vi ska stärka förbundet och hur vi bäst ska kunna möta medlemmarnas krav och behov idag och i framtiden.

Vi har våra tydliga fokusfrågor: lön och arbetsvillkor samt stödet till den enskilde medlemmen. Arbetet handlar om hur vi kan öka likvärdigheten inom tre områden: demokratiskt inflytande, medlemsservice och facklig utbildning. Vi vet att det för dig som medlem är otroligt viktigt att vi har välutbildade och kunniga ombud över hela landet i Lärarnas Riksförbund. Därför var det fantastiskt inspirerande att se vilket engagemang och kunnande det fanns runt diskussionsborden.

Ni lärare och studie- och yrkesvägledare har alla ett viktigt uppdrag för Sverige och ni ska kunna lita på ert förbund! Vi måste tillsammans se till att det finns förutsättningar för att fullgöra det viktiga kunskapsuppdraget. Vi behöver kunniga och engagerade lokala fackliga ombud.

Men glöm inte att det är vi tillsammans som är facket och att det är genom att arbeta tillsammans som vi kan förbättra vår arbetsmiljö och skapa bättre villkor. Om du är nyfiken på att engagera dig mer så hoppas jag att du vågar ta steget och blir ombud. Du kommer få en utbildning som du har ovärderlig nytta av, det lovar jag dig! Och du kan vara med att säkra att vi fortsätter leverera medlemsnytta.

Tillsammans är vi starka. Tillsammans är vi LR.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #2 2019

Reagera på inlägget:

Det är en konst att undervisa och skapa en pedagogisk lärmiljö

Relaterat

Äntligen har den kommit. Utredningen ”Framtidsval – karriärvägledning för individ och samhälle” (SOU 2019:4). Utredningen ger flera förslag för att stärka och utveckla landets studie- och yrkesvägledning, vilken man också föreslår ett namnbyte för, till karriärvägledning.

Som studie- och yrkesvägledare är jag väldigt positiv till att utredningen äntligen är klar och har lämnats över till vår nytillträdda utbildningsminister Anna Ekström. Jag har stora förväntningar och förhoppningar på att regeringen nu kommer satsa och genomföra konkreta åtgärder för att stärka och utveckla landets studie- och yrkesvägledning, från grundskola till vuxenutbildning. Mitt hjärta klappar självklart lite extra för grundskola, då det är här jag tillbringar mina dagar.

Jag ställer mig positiv till flera av de förslag som lagts fram i utredningen. Äntligen känns det som man lyfter studie- och yrkesvägledningen i landet. Våra unga behöver professionell vägledning, som är likvärdig och håller hög kvalité, för att de ska kunna göra väl grundade val av utbildning och framtida yrkesinriktning. Det behöver akut utbildas nya härliga studie- och yrkesvägledare, något som utredningen också framhäver.

”Framtidsval” – 80 timmar obligatorisk studie- och yrkesvägledning

Något som väckt många åsikter är förslaget om 80 timmar obligatorisk studie- och yrkesvägledning i högstadiet, som föreslås få namnet ”Framtidsval”. Utredningen föreslår att det är vi studie- och yrkesvägledare som ska leda och undervisa i ”Framtidsval”. Jag välkomnar initiativet med ”Framtidsval”, eftersom jag tror att det kan vara avgörande för att ännu tydligare lyfta fram vikten av studie- och yrkesvägledning.

Jag är övertygad om att det här är en viktig pusselbit för att kunna erbjuda likvärdig studie- och yrkesvägledning för landets elever, men trots min positiva inställning så gnager en oro inom mig. Dels finns det en problematik kring studie- och yrkesvägledares förutsättningar att ha tid för 80 timmars undervisning, dels är de allra flesta studie- och yrkesvägledarna inte tillräckligt utbildade i pedagogik. Dessutom måste man tänka på att 80 timmar gäller för alla som går i åk 7–9 och har man fem paralleller så springer timmarna snabbt iväg, 80x5=400 timmar. Vissa vägledare har tio paralleller eller till och med fler.

För att kunna genomföra ”Framtidsval” behöver vårt uppdrag preciseras och det krävs att det frigörs tid i våra tjänster. Många vägledare går på knäna som det är idag. Inte minst eftersom prao återigen blivit ett obligatoriskt inslag och att flera huvudmän och skolledare inte tar sitt ansvar och helt sonika har lämpat över allt ansvar för prao till en studie- och yrkesvägledare. ”Framtidsval” kan komma att slå hårt på en redan tungt belastad yrkesgrupp. Studie- och yrkesvägledares arbetsbelastning tycks öka från år till år och med ”Framtidsval” som kanske står för dörren snart kan det innebära dödsstöten för många studie- och yrkesvägledare.

Många av oss arbetar bara deltid och då finns det inget utrymme att leda ”Framtidsval” och undervisa 80 timmar i högstadiet. Det är otroligt viktigt att huvudmän och skolledare tar sitt ansvar och organiserar studie- och yrkesvägledningen så att vi får goda förutsättningar att göra vårt arbete.

Det är en konst att undervisa och skapa en pedagogisk lärmiljö

För många vägledare tror jag det är främmande att helt plötsligt kanske behöva stå inför en grupp elever, oavsett storlek, och undervisa. Vi är studie- och yrkesvägledare, vi är inte pedagoger. Hur skapar man bra pedagogiska miljöer och hur undervisar man på ett bra sätt, som är intresseväckande och givande?

Många studie- och yrkesvägledare är inte bekväma med att undervisa. Det är lite därför vi utbildade oss till just studie- och yrkesvägledare. Annars hade vi kunnat utbilda oss till lärare direkt.

Vägledare arbetar i huvudsak med individuell och generell vägledning samt information. Inte lektioner på egen hand. När jag gick studie- och yrkesvägledarutbildningen fanns det inte särskilt mycket inslag av lektionsundervisning. Långt ifrån tillräckligt för att jag egentligen ska kunna stå och undervisa, även om jag tycker det är fantastiskt roligt att hålla i lektioner där vi har ett tydligt fokus på studie- och yrkesvägledning.

De flesta av mina lektioner har jag samplanerat med en lärare. Det behövs för att skapa en god pedagogisk lärmiljö, eftersom jag inte fått tillräcklig utbildning i varken didaktik eller pedagogik under mina utbildningsår till studie- och yrkesvägledare. Jag och mina lärarkollegor slår ihop vår expertis och gör något superbra av det. Ensam är inte stark, särskilt inte om man saknar adekvat utbildning.

Så när landets vägledare i grundskolan snart kanske står inför att på egen hand undervisa på högstadiet, tror jag många är obekväma i sin nya påtvingade roll. Det är bra att vi får tid i schemat, eftersom många av oss skallat oss blodiga för att ens få fem minuter med våra elever, men vi har alla olika förutsättningar att hinna med undervisning. Dessutom behöver vi få planeringstid för att genomföra en lektion på ett genomtänkt sätt kräver planering.

Ska vi bli undervisande studie- och yrkesvägledare så behöver vi utbildning i pedagogik. Jag tillhör en av de årskullarna som fick en fil.kand. i pedagogik tillsammans med min yrkesexamen, men de inslag av pedagogik vi fick under utbildningen är inte tillräckliga för att pedagogiskt skapa en god lärmiljö.

För att rusta framtida vägledare att kunna leda ”Framtidsval” behöver det införas många fler pedagogiska inslag i syv-utbildningen, men vi studie- och yrkesvägledare som redan har gått syv-utbildningen och är behöriga vägledare behöver vidareutbildas och få konkreta pedagogiska verktyg för att ”Framtidsval” ska bli en värdefull och ivrande undervisning. Annars ser jag en osäker framtid med ”Framtidsval”.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Anpassningar – mycket för få eller lite för många?

Ordet anpassningar kan få oss lärare att svettas floder. Ett till papper som ska fyllas i, mer uppgifter som ska göras till en redan överfylld attgöra-lista.

Men lägger jag ordet ”anpassningar” åt sidan och istället fokuserar på hur jag lägger upp mina lektionspass så blir anpassningarna några av de verktyg jag under åren lagt i min verktygslåda.

Med kontinuerliga finslipningar kan all undervisning anpassas till att fungera för de allra flesta. Här är en handfull anpassningar som ständigt följer mig i min undervisning.

  • Något som har högsta prioritet där jag bedriver undervisning är lugnet. Här är det inte den totala knäpptystnaden jag strävar efter utan arbetsron som gör att studiefokuset kan hållas. För att skapa lugnet så är det oerhört viktigt att sätta ord på det självklara: Vad förväntas av dig under genomgången? Hur begär du ordet?
  • Allt material behöver vara tillgängligt för mig och eleverna innan passet börjar. Material som både kan läsas, tittas på, översättas och lyssnas på. Ger jag alla tillgång till material med möjlighet till olika studievariation underlättar jag för både mig och eleverna. 
  • Få, tydliga och begränsade uppgifter. Eftersom jag undervisar på högstadiet så är allt vi gör indelat i tre olika svårighetsgrader. Varje uppgift kan växa i tre olika riktningar. Oftast är dessa i sin tur indelade efter vecka och pass för att begränsa så att det som ska läras inte känns som ett oöverstigligt berg. Känslan av att faktiskt också blir klar och se att det finns ett slut på uppgiften underlättar även.
  • Varje  lektion ska ha ett tydligt mål och syfte. Inte att jag varje gång pratar om läroplanens syfte och mål utan mer att varje lektion har en ram. Idag pratar vi om diskrimineringsgrunderna eller de svenska grundlagarna. Tillsammans ska vi lära oss att förklara tydligt och ge exempel eller se vilken av grundlagarna som har mest betydelse i din vardag. Till det inleder jag alla arbetsmoment med att lyfta ut ord som är viktiga och samtidigt kan vara nya och eller knepiga att förstå. Här bistår även vår fantastiska specialpedagog med bildstöd för att ytterligare förtydliga för alla.
  • När passet väl är igång är det viktigt att ha tydliga tidsangivelser. Här fick jag senast i veckan feedback från samma specialpedagog att det kan förtydligas ytterligare. Efter observation i klassrummet märktes det att när passet gick in på halvtid så var det många i gruppen som fokuserade på när pausen skulle komma, för det var inte angett på tavlan som inramning av passet.
  • Slutligen och för mig en återkommande bekräftelse och för eleverna en möjlighet att i begränsad form visa vad de kan: En kunskapskoll eller temperaturmätning. Hur har veckans kunskaper landat? Det här är korta och återkommande avstämningar där eleverna får visa vad de kan. När avstämningarna kommer ofta och är tydliga så ger det många möjlighet att lyckas. Ett extra knep jag tar till är att när gruppen är ny så lägger jag nivån på dessa så att även den elev med minst förtroende på sig själv lyckas. Förvånade tittar eleverna på mig när jag förtroligt berättar att det här gick hur bra som helst.

– Va, klarade jag mig? blir ofta svaret. Javisst, lita på dig själv, det här kan du.

Därefter så märker eleverna att om de gör vad de ska när vi jobbar på lektionerna så fixar de kunskapskollerna utan större bekymmer och kunskapsbasen, när det börjar dra ihop sig till slutmoment, är precis där den förväntas vara.

Så en handfull anpassningar för alla ger de allra flesta möjlighet att lyckas.

Reagera på inlägget:

En ”metodbok” värd att läsa

En nyutkommen bok ” Värdegrundsarbete i praktiken – en metodbok för skolan” av John Steinberg, välkänd författare med ett femtiotal publikationer, och Åsa Sourander, specialpedagog med klasslärarerfarenhet, ger mig anledning att reflektera över såväl typen av metodbok till grundlärare som innehållet i metodboken. 

Boken är en typ av metodbok som inte ansetts riktigt rumsren, men som uppskattats av många lärare. Det anses inte riktigt fint och modernt att tala om för lärare hur man kan göra i skolan. Det är ett förlegat tänkande med sådana böcker, menar många som gör anspråk på att veta vad lärare behöver. Det handlar naturligtvis om att lärare själva bör utveckla sin undervisning. Andra yrken, exempelvis läkare, skulle aldrig komma på tanken att kritisera fenomenet att ge goda råd. Läkare har värnat om värdet av goda råd, finns det någon som har en bra metod så berättar man om den utan att någon kritiserar.

Jag menar att lärarutbildningen ger de blivande lärarna ett kritiskt tänkande, varför man utan problem kan ge konkreta råd och anvisningar. Lärare har en god förmåga att värdera råden. Den konkreta metodboken utsätts för kritisk granskning och professionell värdering. Det är självklart att konkreta metodböcker är viktiga för lärare.

De praktiska momenten i lärarutbildningen är dessutom sparsamt förekommande och lärarutbildningen anses inte heller vara riktigt relevant för det praktiska lärararbetet som kommer efter. Den första tiden i yrket blir därför tung. Metodböcker av det här slaget kan ge både stöd och hjälp. Det är naturligtvis en tanke med att man ska bygga upp sin egen praktik, men en metodbok av det här slaget underlättar det egna utvecklingsarbetet.

Även temat i boken, så kallat värdegrundsarbete, är välkommet och fyller en viktig funktion. Många nyblivna lärare säger sig sakna stöd för detta viktiga arbete i lärarutbildningen. Värdegrundsarbetet är viktig för arbetsmiljön i skolan. Läraruppdraget idag handlar mer om att utveckla de kompetenser som eleverna redan besitter i värdegrundssammanhang, snarare än att överföra en på förhand bestämd kunskap, och precis så förstår jag boken. Den handlar verkligen om eleverna och förhållningssättet i boken känns modernt, även om det är en metodbok med stöd, exempel och råd.

Boken handlar alltså om värdegrundsarbete på ett sätt som syftar till att förbättra arbetsmiljön i grundskolan.  Boken innehåller i huvudsak två metoder för att stärka värdegrundsarbetet, en metod går ut på att synliggöra och bekräfta elevens styrkor, genom att skapa en så kallad ”styrkestjärna”. Den andra metoden är ett beteendebaserat värdegrundsarbete som omvandlar abstrakta värdeord som exempelvis respekt och hänsyn till konkreta värdegrundshandlingar. Boken ger förståelse för hur vårt beteende påverkar andras beteende. Det abstrakta görs till något konkret. 

Förhållningssättet man har som lärare behöver absolut inte begränsas av en idé i en metodbok om ”det rätta”, utan en idé i en metodbok kan även skapa perspektiv och kreativitet. Att läsa boken och lära av John Steinberg och Åsa Sourander är en fantastisk resa i det viktiga arbetet i skolan – värdegrundsarbetet.

Reagera på inlägget:

Utveckla VFU: Återinför praktikterminen

Nytt år! Lärarbristen har inte minskat. En ny praktikorganisation med övningsskolor har införts på försök, efter en äldre modell. Lärarstudenter klagar ändå. Återinför praktikterminen så kan man slå två flugor i en smäll! Minska lärarbristen och öka kvaliteten på lärarutbildningen.

Kan man återinföra övningsskolor, kan man absolut återinföra praktikterminen också. Under perioden, 1968 till 1977, infördes praktiktermin i dåvarande klasslärarutbildning  som en del av praktiken. Det blev en speciell form av praktik i lärarhögskolan. På den tiden var det stor lärarbrist i Sverige, i samband med att grundskolan infördes. Praktikterminen eller praktikanttjänstgöringen användes också för att delvis lösa den då stora lärarbristen.

Praktikterminen som en del av praktiken var en form av lärartjänst, helt enkelt. Idag kallar vi praktiken för verksamhetsförlagd del av utbildningen, VFU, i motsats till högskoleförlagd del av utbildningen, HFU. Begreppen ger sken av samhörighet, på ett bättre sätt än praktik och teori. Lärarkandidaterna anställdes av huvudmännen, kommunerna, och fick lön för en halvtidstjänst under sin avslutande praktiktermin. Ett välkommet ekonomiskt tillskott för lärarkandidaterna. Ingen motsatte sig detta praktiksystem.

Under praktikterminen hade handledaren ansvar för två lärarkandidater och två klasser. Handledaren arbetade heltid från början, dvs. halvtid i två klasser och lärarkandidaterna halvtid i varsin klass, sedan ökade lärarkandidaterna sin arbetstid successivt, så att de arbetade heltid i varsin praktikklass mot slutet av praktikterminen. Handledaren var då endast handledare till de båda lärarkandidaterna, men hade ingen egen undervisning.

Praktikterminen, anser jag, var ett av de bästa praktiksystemen som funnits i svensk lärarutbildning. Lärarkandidaterna fick en allsidig praktisk träning och fick pröva att ta ett läraransvar. Handledningen av praktikhandledaren under praktikterminen hade karaktären av ett slags arbetslagsarbete.

Att vara en god handledare likställdes på den tiden med att vara en god förebild och handledningen betraktades då också som en slags individuell undervisning i metodik. Den undervisning som gavs av handledarna var kanske mer föreskrivande och normerande än vad som borde varit fallet, då lärarhögskolan skulle ge en lärarutbildning på vetenskaplig grund. Lärarkandidaterna var nöjda.

Metodiklektorer hälsade på lärarkandidaterna vid flera tillfällen. Metodiklektorer var vanliga klasslärare, utan akademisk utbildning, men med gedigen aktuell praktisk yrkeserfarenhet. Praktiken var metodiklektorernas ansvarsområde och metodiklektorerna undervisade, handledde, bedömde och betygssatte lärarkandidaterna.

De var framför allt en slags sammanhållande länk mellan den teoretiska delen av lärarutbildningen och den praktiska delen. Metodiklektorernas styrka var just kopplingen mellan teori och praktik och de återverkade positivt på hela lärarutbildningen. Genom sin kunskap om yrkets praktik på olika stadier kunde de hjälpa lärarkandidaterna att förstå de teoretiska delarna i utbildningen.  De ägnade mycket tid åt skolbesök, där de följde upp studenternas praktik och förde diskussioner med lärare och lärarkandidater. Här bidrog metodiklektorerna till ett systematiskt utbyte mellan lärarhögskolorna och de skolor som deltog i utbildningen genom att ta emot lärarkandidater. Det var dåtidens trepartssamtal, även om begreppet inte var uppfunnit då!

Metodiklektorerna, men också ämneslektorerna, hade tjänster som innebar skoltjänstgöring på Försöks och demonstrationsskolorna (FoD-skolorna). De skulle alla ha aktuell praktisk erfarenhet av läraryrket, vilket var en mycket bra idé. De hade fyra veckotimmar hos någon försöks och demonstrationslärare i dennes klass. Dessa kunde genomföras veckovis eller i koncentration, under längre perioder. Lärarkandidaterna kunde iaktta dem i deras skoltjänstgöring. De kunde yrke och fick därmed hög legitimitet.

Metodiklektorerna går inte att återinföra i högre utbildning, men det borde gå att ställa krav på högskollärares kompetens. Om lärare i högskolan går ut och handleder, bedömer och betygssätter lärarstudenterna, så måste de ha kompetens för uppdraget.

I och med att lärarutbildningen integrerades i högskolan 1977 försvann FoD-skolorna snabbt – och försvann gjorde också metodiklektorerna som stått för kopplingen mellan lärarens yrkespraktik och lärarutbildningen. Praktikanttjänstgöringen avskaffades också, trots fördelar både för samhället och för enskilda lärare.

Reagera på inlägget:

Sidor