Annons

Ett år med Anna Ekström – vad har hon åstadkommit?

Anna Ekström har nu varit utbildningsminister i ett år. Jonas Fond här på Skolvärlden bad mig skriva något om detta. Vilket jag gärna gör. Men jag måste varna läsaren redan från början att jag inte kommer att vara helt opartisk. 

Jag gillar Anna Ekström, som person och som skolminister, helt enkelt. Jag ska först förklara varför men också försöka göra en mer opartisk bedömning av hennes första år som minister. Den första tanke som slår mig är att det känns konstigt att det bara är ett år som hon varit minister. Det känns längre.

När jag skriver detta sitter jag på Zaventem, Bryssels flygplats. Jag har precis lämnat ett möte där jag bland annat har fått se en film där Anna Ekström sade något väldigt klokt om vikten av undervisning som verkligen når alla. 

Detta får mig att minnas att vi möttes på Arlanda, en gång för nästan ett år sedan när hon var ny som minister. Vi var då båda på väg till Bryssel till samma konferens. Jag såg henne och gick fram, hon lösgjorde sig från sitt sällskap (och Säpo som såg lite stressade ut) för att ge mig en kram och sedan en high-five för hon hade då precis släppt nyheten att utreda ämnesbetyg i gymnasiet. Något hon visste jag skulle gilla.

Men två andra minnen är egentligen viktigare för mig och det är dels hennes framtoning som generaldirektör på Skolverket samt hur hon en gång reagerade på det som hände mig när jag arbetade i en förortskommun till Stockholm. Båda de minnena handlar om en person, med stora kunskaper och integritet som samtidigt både kan och vågar vara empatisk. Det är en ovanlig kombination. Och en kombination som gör att jag skulle vilja utnämna henne till Sveriges mest kompetenta skolminister på lång, lång tid. 

Men nog smörat – vad har hon åstadkommit? Och nu blir det ju knepigt. Inte beroende av brist på ambition eller idéer hos henne, utan på det märkliga politiska läge vi befinner oss i. Vi har en minoritetsregering som har att förhålla sig till ett hastigt framdiskuterat regeringsunderlag med två andra partier som själva inte ville bära själva hundhuvudet av beslutsfattandet. Men som ställer högljudda krav så fort det gnisslar. 

Det jag pratar om är naturligtvis den så kallade januariöverenskommelsen som både är en hämsko och en möjliggörare i svensk politik just nu.

Om man utgår från denna begränsning måste jag ge Anna Ekström godkänt än så länge. Det finns beslut som har fattats och som har haft stor betydelse för många ute i Skolsverige. Där de viktigaste är vårdandet av en del av de initiala förslagen från Skolkommissionen. 

Jag tänker speciellt på likvärdighetsmiljarderna. Jag ser varje vecka spår av vad de möjliggör ute hos svenska huvudmän. Av de punkter som handlar om skolan i januariöverenskommelsen är del påbörjade, och hon, och regeringen, har satt igång en serie av utredningar som kan komma att ha stor betydelse för skolan. 

Det är de rena skolutredningarna, som till exempel U 2017:07 Utredningen om elevers möjligheter att nå kunskapskraven; U 2018:01 Utredningen om planering och dimensionering av komvux och gymnasieskola; U 2018:03 Betygsutredningen 2018; samt Björn Åstrands U 2018:05 Utredning om en mer likvärdig skola, och nu senast U 2019:04 om stärkta skolbibliotek och läromedel (se alla här). 

Förutom dessa har också den så kallade Likvärdighetskommissionen tillsatts. Dess ordförande Per Molander har gjort tydligt att den ser skolan som ett viktigt område för sin verksamhet. Inom ramen för den finns det nu tre bakgrundsrapporter om skolan (varav en är skriven av mig). 

I den som är skriven av Maria Jarl skrivs statlig skola fram som ett naturligt nästa steg givet vad vi sett i forskning, utredningar, utvärderingar och den politiska debatten. Detta är ju också en av januariöverenskommelsens viktigaste punkter, att ett beslutsunderlag för ett förstatligande ska tas fram. Kan Anna Ekström leverera på den kommer hon skriva in sig i historieböckerna på riktigt – och bli ihågkommen av lärare och rektorer som den som till sist lyssnade på vad de försökt säga i nu snart 30 år. 

Vilket för mig till min avslutande punkt. Kommer hon att leverera detta? 

Jag måste vara ärlig. Jag tycker jättemycket om Gustav Fridolin som person. Som skolminister blev han dock en besvikelse. Inte för att han saknade kunskap eller visioner. Inte för att han inte satte igång bra utredningar. Utan för att han inte levererade de beslut som svensk skola faktiskt behöver. 

Frågan är nu – kommer Anna Ekström att kunna/vilja/våga leverera? Och vad kommer hon att kunna leverera givet det parlamentariska läget? Det är för tidigt att svara på det. Hon har (förvånande nog) suttit i ett år bara. Och jag är glad att hon inte började som Jan Björklund en gång gjorde, med att riva upp en reform bara för att ersätta den med en ännu mindre genomtänkt (jag tänker på den gymnasiereform som aldrig blev av och den som sedan blev).

I alla fall är det så att här i Bryssel där jag är, här har hon gjort avtryck. En intelligent minister med stora språkkunskaper och förståelse av politikens spel kan göra stor nytta här och det verkar som om hon gjort det också. Och det är inte oviktigt.

Reagera på inlägget:

Vägledning av hög kvalitet kan förebygga gymnasieavhoppen

I veckan öppnade gymnasievalet för landets niondeklassare. Hösten har präglats av nervositet, betygshets och betygsstress. Vilken är den bästa skolan? Vilken skola kräver högst betyg för antagning? Oroliga elever har sökt vägledning hos mig. Vissa elever har sökt vägledning flera gånger i veckan. En del elever har jag behövt arbeta uppsökande mot. Vikten av en god och kvalitativ vägledning blir påtaglig, men nu ska vi inte prata om vikten av vägledning. För det verkar ändå inte nå fram till beslutsfattare.

Nu ska vi prata om att gymnasievalet inte handlar om att komma in på gymnasiet. Nåväl, det gör det ju till viss del såklart, men lika viktigt som det är att ha tillräckliga poäng till det gymnasieprogram och inriktning man vill gå, lika viktigt är det att man tar sig ut på andra sidan. Därför är det av största vikt att elever får hjälp och vägledning att göra ett gymnasieval som motsvarar deras mål och ambitioner samt matchar deras intressen, önskemål och förmågor i så stor utsträckning som möjligt.

Så många som en tredjedel av gymnasieeleverna tar inte examen, skriver både SCB och Lärarnas Riksförbund. 100 655 elever lämnade gymnasiet våren 2018. Av dessa fick endast 66 378 gymnasieexamen, skriver Lärarnas Riksförbund. 

Det innebär att 34 277 elever inte klarade sin gymnasieexamen. En gymnasieexamen är ofta vägen in i arbetslivet. Utan en gymnasieexamen har man förlorat en viktig entrébiljett. Utan en gymnasieexamen saknar man ofta reella chanser att få ett jobb. Istället får många leva med oro över framtiden, utan gymnasieexamen, utan jobb. Det här ökar risken för socialt utanförskap och får enorma konsekvenser för samhället och åsamkar oerhört personligt lidande för individen.

Enligt SCB anger ungdomarna själva att skoltrötthet är den i särklass största anledningen till att de inte fullföljer gymnasiet. Därför är det viktigt att vi arbetar för att främja skolnärvaro och elevernas motivation och förebygga skoltrötthet, problematisk skolfrånvaro redan i grundskolan. 

Det är viktigt att vi tidigt pratar med våra unga om att det inte bara handlar om att ta sig in på ett gymnasieprogram, utan att det även handlar om att orka ta sig igenom hela programmet och anskaffa sig en gymnasieexamen.

Skolavhopp kostar samhället många miljarder kronor årligen och det finns stora ekonomiska vinster i att öka genomströmningen i gymnasieskolan och förebygga skolavhopp. Skandias stiftelse, Idéer för livet, presenterar i en rapport en total samhällsförlust av 53 miljarder kronor per årskull till följd av avsaknaden av gymnasieutbildning. Mer om hur man gjort den beräkningen går att läsa i den länkade rapporten. 

Studie- och yrkesvägledare har en viktig stödjande roll i elevernas gymnasieval och vi kan både vägleda och informera eleverna så att valet till gymnasieskolan blir välinformerat genomtänkt och välgrundat. En vägledning av hög kvalitet kan förebygga avhopp från gymnasieskolan och jag är övertygad om att det leder till stora samhällsekonomiska vinster och en ökad livskvalité.

Reagera på inlägget:

Äntligen får lärarstudenter kombinera studier med arbete som lärare

Nu vill regeringen att fler och fler ska arbeta och studera samtidigt. Regeringen satsar 30 miljoner kronor fördelat på elva lärosäten, för att lärarstudenter ska kunna kombinera studier till lärare med lärararbete. Det är fler och fler som både arbetar och studerar samtidigt för att teoretiskt utveckla sina kompetenser samtidigt som de får praktisk yrkeserfarenhet.

Att öppet tillåta kombinationen studier på lärarutbildningen med lärararbete är ett trendbrott när det gäller lärarutbildningen. Lärarstudenter har egentligen alltid arbetat som lärare i det tysta vid sidan om utbildningen i olika stor utsträckning. Det har dock inte alltid varit tillåtet.

Såväl lärarutbildare som utbildningsledning har ägnat mycket tid och kraft åt att utgjuta sig över lärarstudenters lärararbete och framför allt har de ägnat tid och kraft åt att förhindra detta. På årliga utbildningsledarkonferenser 1979-1989 för lärarutbildningarna diskuterades kontinuerligt det olämpliga i att arbeta och studera samtidigt. 

Lärarstudenterna skulle satsa helhjärtat på sin teoretiska utbildning på lärosätet och absolut inte arbeta som lärare vid sidan om studierna. Visserligen fanns ett tillfälligt arbete som lärare inbyggt i klasslärarutbildningens praktikanttjänstgöring under lärarhögskoletiden 1968-1977.

Lärarstudenterna var då anställda på en 50-procentig lärartjänst och fick då lön under sin praktiktermin som varade i 20 veckor. Det var i mitt tycke den allra bästa formen för praktikanttjänstgöring och lärarutbildningen blev kvalitativt bättre genom detta. Detta smarta system räddade dessutom Sverige från lärarbrist 1968-1977. 

De fackliga organisationerna motsatte sig också lärararbete under lärarutbildningen. Utbildning kräver handledning, inget vikariat under lärarutbildningens praktik. Jag minns många diskussioner med våra fackliga företrädare om det olämpliga i att lärarstudenterna arbetade. Så här har det alltså varit om man gör en tillbakablick på tiden från 1950-talet och fram till idag.

Nu har trenden brutits, för hoppningsvis för gott, och nu är det arbetsintegrerad lärarutbildning som gäller. Regeringen lyfter nu också fram den så kallade Dalamodellen och ger Högskolan Dalarna hela 5 miljoner kronor. Högskolan Dalarna var det lärosäte som startade ett sådant projekt för en tid sedan som syftade till att förse regionen med lärare. 

Dalamodellen, konceptet med studier på lärarutbildningen i kombination med lärararbete, spreds till andra lärosäten och dessa arbetsintegrerade lärarutbildningar fick ett högt söktryck. Då beslöt regeringen att satsa medel, för det handlar naturligtvis nu om att försöka komma tillrätta med den stora lärarbristen. Det fanns också en arbetsintegrerad lärarutbildning vid Malmö Universitet. Nu är det alltså både tillåtet och önskvärt att studera på en arbetsintegrerad lärarutbildning. Lärararbete och studier på lärarprogrammet är önskvärt till och med.

Arbetsintegrerad utbildning är mycket vanligt i dagens konkurrensutsatta arbetsmarknad, det vill säga betyder det att fler och fler studerande arbetar och studerar samtidigt. Det handlar om att utveckla sina kompetenser samtidigt som man får praktisk yrkeserfarenhet. Med rätt inställning, en tidsplanering och stöd är det absolut möjligt att utveckla sina färdigheter utan att sätta resten av livet på spel. Det finns goda exempel på hur andra yrken tillämpat arbetsintegrerade studiemodeller, exempelvis utbildningen till sjuksköterska. 

Hur tänkte vi egentligen om lärande när lärarutbildningarna förbjöd arbete som lärare under studietiden? Jag minns inte att vi över huvud taget funderade över detta. Det är alldeles klart att man lär sig läraryrket på ett bra sätt genom att integrera lärararbete med studier på lärarprogrammet. Det har varit min uppfattning sedan länge, men jag har naturligtvis solidariserat mig med rikstäckande beslut.

Kopplingen teori och praktik som alltid varit svår i lärarutbildningen, underlättas genom arbetsintegrerat lärande. Praktiskt arbetande lärarstudenter kan ställa andra och mer relevanta krav på lärarutbildningen. De kan ställa tydligare krav på sin lärarutbildning när de vet mera om vad det behöver som yrkesverksamma. 

Samtidigt kan det finnas vissa risker med att kombinera arbete och studier. Lärarstudenterna kan förlora sig i prestationshets. Ingen kommer någonsin att tacka de lärarstudenter som tar på sig mer lärararbete än vad de egentligen orkar. Lärarutbildarna får hjälpa dem att ta några steg tillbaka och titta på hur duktiga de är som klarar av att både arbeta och studera samtidigt.  Om lärarstudenterna är noga med att både planera och lyssna på sin kropp, kommer de att lära sig mycket om sig själva, få nya värdefulla yrkeserfarenheter och dessutom ett tillskott i plånboken.

Reagera på inlägget:

Likvärdighet kräver statlig skola

Det är mycket glädjande att svenska 15-åringar nu presterar över OECD-genomsnittet inom alla tre ämnesområden som Pisa undersöker, men den bristande likvärdigheten fortsätter dessvärre att vara ett stort och allvarligt problem.

Kritik mot den svenska skolans bristande likvärdighet har återkommit i ett flertal tunga OECD-rapporter de senaste åren. En av dem, ”Equity in education” (Likvärdighet inom utbildning), visade i fjol att bristande likvärdighet är ett problem för skolsystem runt hela världen men att Sverige ligger sämre till än genomsnittet. OECD:s utbildningschef Andreas Schleicher skrev då i förordet att ”postnummer är alltjämt det bästa underlaget för att förutspå kvaliteten på en elevs framtida utbildning.” En dystrare sanning får man leta efter.

Det är ett oerhört stort nederlag för Sverige att vi inte lyckas kompensera för elevers olika socioekonomiska bakgrund. Resultatskillnaderna ökar. Även OECD antyder att vi måste ta tag i detta, annars är vi illa ute.  

Den 8 december för exakt 30 år sedan tog Sveriges riksdag, trots intensiva protester, ett beslut som startade en utveckling som inte gynnat svensk skola. Kommunaliseringen av skolan i kombination med ett skolvalssystem som förstärker boendesegregationen har gjort att Sverige har hamnat i en svår situation. Och det är svårt att stoppa tillbaka anden i flaskan när man väl har släppt ut den. 

Vi i Lärarnas Riksförbund vet att en mer likvärdig skola kräver statlig finansiering och statligt ansvarstagande. Det lokala ledarskapet räcker inte för nationell likvärdighet. Vi har länge varit ensamma om att kämpa för det, men januariavtalets punkt om att ta fram ett beslutsunderlag för statlig skola visar att det börjar röra på sig.

Men i väntan på detta börjar jag bli otålig. För just nu hotas skolan av nedskärningar i ett stort antal kommuner. Tre av fyra kommunala skolchefer uppger till Sveriges Radio att det blir besparingar på skolan nästa år. Så här kan det inte fortgå.

När jag åker runt i landet berättar medlemmar och ombud om konsekvenserna, både för den egna arbetsmiljön och för elevernas möjligheter att få en god och kompensatorisk skolgång. Nedskärningarna måste stoppas! I väntan på statlig skola måste staten skjuta till mer resurser till kommunerna. Därför har vi bland annat krävt att en statlig skolakut ska inrättas.

Skolvärlden presenterar en undersökning om tystnadskultur, alltså när lärare undviker att kritisera sin arbetsgivare eftersom de är rädda för repressalier. Det visar sig att varannan lärare upplever att det råder en tystnadskultur på den egna skolan. Åtta av tio lärare är rädda för att eventuell kritik ska påverka deras lön. Mer än fyra av tio lärare har faktiskt upplevt att de blivit straffade för att de kritiserade verksamheten. Det är fullkomligt oacceptabelt! Det borde vara självklart att man har rätt att berätta om vilka förutsättningar man ges att göra sitt jobb. 

I grunden handlar även detta om ett politiskt misslyckande. Återigen kommer vi in på det faktum att en dysfunktionell styrning av skolan, där kraven ökar parallellt med att resurserna minskar, skapar rädda organisationer. Uppdrag och förutsättningar måste gå hand i hand för att skolan ska lyckas med sitt viktiga uppdrag.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #10 2019

Reagera på inlägget:

Släpp restriktionerna kring lärarutbildningen

Utbildningsminister Anna Ekström och ministern för högre utbildning och forskning, Matilda Ernkrans, bjöd in alla nyckelaktörer inom skola och högskola för att diskutera hur man kan öka antalet som utbildas till lärare, hur lärarbristen kan åtgärdas och hur läraryrket kan göras mera attraktivt.

Foto: Magnus Glans

Det är i sig ett mycket bra initiativ.

Det första som skulle diskuteras var åtgärder för att minska lärarbristen, samtidigt som prognoserna ändras från att det har behövts 80 000 nya lärare till att det nu ”bara” fattas 45 000. Hoppas att dessa prognoser håller åtminstone en liten tid.

Jag är starkt kritisk till såväl statens dimensionering som statens lokalisering av lärarutbildningen. Det kan inte vara en oöverstigligt svår uppgift att planera för bättre balans i tillgång och efterfrågan.

Vi har tillgång till goda statistiker och vi vet mycket om lärares tjänstgöringsbenägenhet. Jag argumenterar här för bättre och framför allt säkrare underlag för beslut om dimensionering och lokalisering. Jag reflekterar också över möjligheten att helt enkelt släppa all statlig styrning av lärarutbildningen. Det skulle knappast kunna bli sämre.

Lärarbristen anses just nu vara alarmerande hög, och situationen måste nu igen tas på största allvar. Lärarbristen blir troligen ännu större än vad man tidigare trott, visar siffror (SCB).  

År 2025 kommer det (troligen) att saknas över 65 000 behöriga lärare i skolan. Det finns olika antal angivna i olika studier. Statistik (SCB) visar också att det blivit allt svårare att rekrytera lärare, vilket speglar det låga antalet sökande till lärarutbildningar i vissa ämnen sedan lång tid tillbaka.

Från 1960-talet fram till idag har prognoserna svajat betänkligt. Kurvorna över tillgång och efterfrågan har under drygt sextio år sett ut som ett alplandskap, med höga bergstoppar och djupa dalgångar.

Det har också från regeringens sida varit snabba ryck att åtgärda underskott och överskott. Nedläggning av lärarutbildningar exempelvis. Katastrofal brist har ändrats på exempelvis mindre än ett decennium till ett problematiskt överskott.

Vi som arbetat med att administrera lärarutbildning kan aldrig mer lita på några statliga prognoser.

Det går tydligen inte att få balans mellan tillgång och efterfrågan i lärarutbildningen. Det är tydligen så obeskrivligt svårt att prognostisera lärarbehov och dimensionera efter ett någorlunda rättvisande behov. Om man ser till andra akademiska yrkesutbildningar så går prognosarbetet i stort sett utan problem. Vilket annat akademiskt yrke har figurerat i media som lärarutbildningen? Ingenjörer, nej. Ekonomer, nej. Sjuksköterskor, nej.

När jag ser tillbaka så har alla försök till statlig dimensionering misslyckats. Olika myndigheter har dessutom lämnat olika bilder av verkligheten, vilket naturligtvis skapat en nationell förvirring. Det är viktigt att det åtminstone finns en någorlunda samstämmighet i beskrivningen av verkligheten från olika aktörer.   

Mitt förslag till lösning av den här osäkra situationen är följande:

  • Släpp alla restriktioner vad det gäller dimensionering och lokalisering.
  • Överlämna till de lokala lärosätena att på egen hand besluta om dimensioneringen av lärarutbildningen. Det finns kloka lokala lärarutbildare, lokala statistiker, lokala strateger, intresserade kommuner runt lärosätena. Det kan absolut inte bli värre än det är idag.

I mitt minne finns 70-och 80-talet, exempelvis, när dåvarande regeringar lade ned lärarutbildningar på felaktiga prognoser. 1976 lades exempelvis lärarutbildningen i Falun ned, 1986 beslöts att lärarutbildningen i Gävle inte behövdes.

Lärarutbildningen i Falun kom naturligtvis tillbaka, liksom lärarutbildningen i Gävle. Jag var utbildningsledare under nedläggningen i Gävle och vi kunde då efter ett hårt arbete visa regeringen att de statliga prognoserna var felaktiga, genom att samarbeta med kommunerna för att ta fram mera detaljerade prognoser av lärarbehovet.

Det här visar sammantaget att staten inte klarar av att styra lärarutbildningens dimensionering. Skolpolitiken idag syns handla om att lappa och laga i befintliga system, när vi i själva verket behöver något helt nytt.

Reagera på inlägget:

Sidor