Annons

Inget mindre än en skandal

I Skolverkets nya allmänna råd tydliggörs att det är läraren som bestämmer om vad som ska dokumenteras för betygsättning. Man skriver: ” Läraren avgör vilken dokumentation som behövs för att stödja elevernas kunskapsutveckling och för att säkerställa ett brett och varierat underlag inför betygssättningen.” och ”Det finns inga krav på̊ att läraren ska dokumentera alla kunskaper vid både formella och informella bedömningssituationer. Det finns inte heller några bestämmelser om hur dokumentationen ska utformas”.

Vi känner alla till miljardturerna kring Stockholms stads IT-plattform och lärare överallt har länge klagat på olika plattformar. Nu har Lärarförbundet undersökt 527 lärares åsikter om dessa som inte sällan kallas ”lärplattformar”. Man kommer fram till att:

  • Sex av tio (59 procent) lärare svarar att den digitala lärplattformen i låg grad fungerar som ett stöd för elevernas lärande.
  • Majoriteten (59 procent) svarar att de inte skulle använda lärplattformen om de inte var tvungna.
  • Mer än åtta av tio (82 procent) lärare instämmer i att dokumentationskraven gör dem stressade.
  • Nära åtta av tio (77 procent) anser att dokumentationskraven minskar deras arbetsglädje.

Det här är fruktansvärt allvarligt. Femtionio procent av de tillfrågade lärarna menar att de är tillsagda att använda verktyg som inte leder till lärande. Det vill säga att skolledningar eller huvudmän bryter mot Skolverkets allmänna råd. Vi kan också i och med detta hädanefter stryka ordet lär i lärplattformar. Lika många skulle INTE använda dem om de inte var tvungna. Vem tvingar lärare att använda verktyg som inte leder till något är en bra fråga. En annan lika bra fråga är ”varför?”. Ännu en bra fråga är varför lärare som kollektiv och som individer accepterat detta?

Vem har satt den här agendan? Är det de ekonomiska intressena i branschen? Är det nämnder som inte litar på lärare? Är det förvaltningschefer med svag förankring i skolans praktik?

Vad det än är så är det dags för förändring. Lärare behöver ta Skolverkets ord på allvar. Det är lärarkåren som är utbildad för betygsättning och ska därmed också bestämma över hur denna ska utföras. Den förvaltning eller skolledning som vill sätta sig över det ska ha väldigt goda skäl för det, eftersom de annars bryter mot den juridiska vägledning som finns.

Som helhet är detta, om Lärarförbundets siffror är representativa, både en skandal och ett bedrövligt sakernas tillstånd.

Reagera på inlägget:

Skolan är en investering – inte en kostnad

Relaterat

Det görs nedskärningar i skolor över hela landet. Ofta benämns detta ”effektiviseringar”. Att göra vissa anpassningar beroende på antal elever och deras behov är naturligt, men att bara skära ner, effektivisera, är förödande för skollagens krav på att skolan ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande.

Det här är dock följden av att man ofta bara ser skolan som en budgetpost i sin ettåriga budget och inte som den långsiktiga investering den borde vara. Skolan är en långsiktig verksamhet med långa ledtider och under en politikers mandatperiod har eleverna inte ens gått halvvägs i sin skolgång.

Alltför många politiker, kommuner och arbetsgivare ser enbart till hur de ska klara sin budget och hur de kan få behålla jobb eller politiska uppdrag. Fattar man ett nedskärningsbeslut nu ser man inte de fulla konsekvenserna efter bara ett eller två år, dessa blir synliga först på mycket längre sikt. Det blir då även svårt att utkräva ansvar av de som beslutat om nedskärningarna och som kanske leder till att man i en kommun inte har behöriga lärare eller att man har plockat bort all kringpersonal.

När skolhuvudmannen agerar så att behöriga legitimerade lärare lämnar skolan, så blir det också svårt att locka nya lärare. När lärare som söker jobb ser låga behörighetssiffror så inser de att det betyder att de som behöriga kommer få en utökad arbetsbörda och då kanske de avstår från att ta jobbet.

Ibland tror jag faktiskt att de som styr skolan inte alltid förstår konsekvenserna av ett kortsiktigt kvantitativt tänkande, som går ut på att de lärare som blir kvar ska tvingas undervisa fler timmar samtidigt som kunskapsförmedlingen ska tunnas ut både direkt och långsiktigt. Vi ser för lite av det nödvändiga kvalitativa tänkandet just nu. Det är något vi behöver om vi verkligen ska vara en kunskapsnation.

För mig är det självklart att vi måste se skolan som en investering och inte som en kostnad. Därför måste staten ta ansvaret långt in i framtiden. Den nationella politiken sätter upp skolans riktlinjer med skollag, läroplaner mm. Rimligt vore att den som beställer också betalar. Möjligheten borde vara större att vara mer långsiktig i finansieringen och också att se till att uppdragen rimmar med de tilldelade resurserna.

Det är orealistiskt att tro att varje liten kommun i Sverige, tillsammans med alla privata huvudmän, ska kunna ta det övergripande, nationella ansvaret för att det finns tillräckligt många lärare. Att säkra lärarförsörjningen är ett nationellt ansvar. Om de nationella politikerna ska kunna ta ett verkligt ansvar för skolan måste de också se till att ändra skolans styrsystem. Det kräver en prioritering som sätter skolans och landets intressen främst, och det kommunala självstyret och skolbolagens självständighet i andra rummet.

Det tar långt tid att bygga upp en bra skolverksamhet, men det går snabbt att rasera och förstöra den. Våra politiker behöver förstå att de måste handskas varsamt med skolan. Och se det som en långsiktig investering i sin budget – inte en kortsiktig kostnad.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #3 2019

Relaterat

Reagera på inlägget:

Därför är lilla Uruguay en förebild i skolvärlden

När jag började skriva detta satt jag ute på landet i Uruguay. Tidigare på dagen hade vi lämnat mina vänners barn på deras Escuela Publica Rural, en statlig landsbygdsskola. De hade haft lov och sprang, glada över att få börja i skolan igen, iväg till sina kompisar. Alla var de iklädda sina vita (mycket praktiska) laboratorierockar med blåa rosetter (mindre praktiskt) som är skoluniformen för lågstadiebarn i Uruguay.

När jag hör mina vänner berätta om sina barns lärare slår det mig hur lika skolor över hela världen är. Inte minst drivkrafterna hos lärarna som med stor energi försöker både lära barn det de ska lära sig men också ser till att de på olika sätt växer som människor. Skola är aldrig bara kunskapsproduktion.

Trots att jag var i Uruguay följde jag med i skoldebatten hemma. Och jag slås av att debatten (som vanligt) inte verkar handla om de systemfrågor jag tycker den borde handla mer om. Det som fick mig att börja skriva detta var dock ett inlägg i en Facebook-grupp som länkade till en artikel i en tidningsartikel från USA. Artikeln inleds med:

Philadelphia’s charter schools serve a more affluent and advantaged population than its traditional public schools, according to a new report by the Education Law Center, which questioned whether the charters are complying with civil rights laws.

Ungefär:

Philadelphias friskolor betjänar en mer förmögen och priviligierad befolkning än dess traditionella offentliga skolor, enligt en ny rapport från Education Law Center, som ifrågasätter om friskolorna följer medborgarrättslagstiftning.

Man blir alltså upprörd i USA över segregation som följer i spåren av deras ganska få offentligt finansierade friskolor. Men kanske ändå viktigare är varför. Man menar att ett sådant skeende kan bryta mot lagstiftning. I USA menar man (egentligen) inte att offentliga medel ska kunna användas för att gynna en elit. Det bryter mot hur de grundläggande menar att en demokrati ska fungera, och därmed hur skattemedel ska användas.

Men det de beskriver i artikeln och i meningen ovan har blivit det vanliga i svenska städer:  ett regelverk för skolval, etablering och finansiering av friskolor som med skattemedel möjliggör för vissa befolkningslager att isolera sig. Och det med hjälp av skattemedel som på grund av konstruktionen möjliggör för människor att tanka ut obegränsade vinster ur den verksamheten.

I samtal med en uruguayan sade jag en kväll att Sverige faktiskt har ett mer neoliberalt skolsystem än USA. ”Det var tråkigt att höra”, sade han, ”jag beklagar”. Och han menade det uppriktigt eftersom Uruguay aldrig gick den vägen. Chile som tidigare var det enda land som kunde mäta sig med Sverige i hur neoliberalt ett skolsystem kan vara, har nu tagit bort möjligheten till att ta ut vinst från skolor och förändrat sitt skolvalssystem. Man ska veta att det chilenska exemplet följdes av många länder i Latinamerika. Olika regeringar och andra militärdiktaturer gjorde varianter på det Chile gjorde. Ofta var de i detta påhejade av både USA, Världsbanken och andra.

Men lilla Uruguay gjorde det inte. Här bestämde man sig istället för att gå en helt annan väg. Undervisning skulle vara fri och för alla, sekulär och statlig. När det gäller vinster i välfärden hade man faktiskt en folkomröstning och det röstades ner. Så har också Uruguay ett av de mest likvärdiga skolsystemen i Latinamerika.

En annan sak som utmärker systemet är att lärarfacken har väldigt stor makt över hur och vilka skolreformer som ska genomföras. En av anledningarna till att jag var i Uruguay var faktiskt för att träffa representanter för deras utbildningsdepartement, eftersom jag var nyfiken på deras skolsystem som avviker från många i Latinamerika.

Två frågor jag brottas med när det gäller Sverige är

  • 1. Sverige fick det mest neoliberala skolsystemet i världen. Jag menar i Chile var det en militärdiktatur som införde det. Men varför fattades dessa beslut i Sverige, egentligen?
  • 2. Varför är inte debatten kraftigare i Sverige? Varför protesterar inte elevorganisationer och invandrarföreningar mot den segregation och uppdelning av samhället som pågår?

För det var sådana reaktioner som ledde fram till förändringarna bort från marknadsexperimentet i Chile. Hur kan det komma sig att alla ”borgerliga” partier i Sverige tycker att den enda liberalism som finns är marknadsliberalism, det som andra liberala och konservativa människor i hela världen tycker är extremt och fjärran från demokratins kärna? Beror det på att vi har skapat ett demokratiskt underskott, att vi genom systemen flyttat ansvarsfrågor och påverkan så att ingen i Sverige längre känner att de kan påverka annat än privat genom sina egna val av ”välfärdstjänster”?

Man ska veta att de marknadsliberala reformerna i Chile hade ett väldigt tydligt syfte: att bryta folkrörelsers makt och försäkra eliten deras privilegier.

Jag kanske får svar någon gång.

Det var i alla fall väldigt uppfriskande att här i Uruguay träffa representanter för ett skolsystem som i första hand vill försäkra sig om att alla barn får en bra skola. Och som inte tror att en marknad är vägen dit.

Reagera på inlägget:

Studera och arbeta samtidigt – ett bra initiativ

Det råder alltjämt stor lärarbrist, framför allt i grundskolan (Skolverkets statistik 2016/17). Dalaregionen satsade stort för en tid sedan på att få flera behöriga lärare och erbjöd studier i kombination med avlönat arbete som lärare. Det satte igång flera lärosäten och flera huvudmän och nu sprider sig modellerna över landet.

Det blir möjligt för flera kategorier lärarstudenter att finansiera sina studier genom lönearbete och Dalarnas modell får glädjande nog efterföljare. Flera lärosäten går ut med liknande erbjudanden men med olika modeller, deltidsstudier i kombination med lärararbete. Allt fler lärosäten erbjuder lärarutbildning där studier och arbete varvas, så att studenterna inte behöver ta studielån. Det är naturligtvis attraktivt.

Detta är ett mycket bra sätt att på sikt minska lärarbristen. Huvudmännen i Dalarna väntade inte på några statliga initiativ, utan tog eget ansvar för den lokala kompetensförsörjningen. De menar också helt frankt att det är ett bra sätt att höja kvaliteten på utbildningen, vilket jag till fullo instämmer i. Det är på tok för lite praktik i lärarutbildningen och praktiken är dessutom både alltför tillrättalagd och även alltför övervakad av s.k. ”curling-handledare”, så att kvaliteten blir lidande. Studenterna riskerar en större praktikchock när de börjar sin lärartjänstgöring efter avlagd examen.

Hur fungerar då modellerna för studerande? Även de mest engagerade och motiverade studenterna kan givetvis få problem av att plötsligt studera och arbeta samtidigt. Med rätt inställning, bra och effektiv tidsplanering samt bra utbildningsstöd är det möjligt att utveckla sina färdigheter, utan att sätta resten av livet på sparlåga.

Hur fungerar det då att studera och arbeta samtidigt? Vi ser på ett par lärosätens modeller. I Malmö kommer exempelvis lärarutbildningen att inledas med ett års teoretiska studier till grundskolelärare. Sedan följer hela fyra år med utbildning på sena eftermiddagar och kvällstid, som varvas med halvtidsanställning som lärare. Villkoren blir desamma som gäller för andra obehöriga lärare. Ansvariga för utbildningen i Malmö anser att upplägget ger fördelar för både studenterna och för de kommuner som anställer dem. Huvudmännen hävdar också att deras studenter på utbildning är de mest lämpade att vara obehöriga lärare. För kommunerna är det också ett utmärkt sätt att försöka att lösa sin framtida rekrytering. I Malmö menar ansvariga att det är ett sätt att spetsa utbildningen ytterligare genom att organisera utbildningen på ett nytt sätt, och till och med dra nytta av tjänstgöring som en slags fördjupad praktik. Detta är glädjande. Lokala utvecklingsarbeten har inte varit frekventa.

Kristianstad kommun erbjuder också platser i en arbetsintegrerad lärarutbildning, där man arbetar i en klass i årskurs 4–6 i någon av kommunens grundskolor. Modellen kallas kombimodellen och fungerar på ett litet annorlunda sätt än i Malmö. Man kombinerar studier med arbete som lärare i Kristianstads kommun. Man får lön under hela studietiden. Anställningen består av 50 procent undervisning fördelat på tre bestämda veckodagar. Under två veckodagar studerar man på högskolan tillsammans med dina studiekamrater. Under studietiden är man knuten till Kristianstads kommun. Anställningsavtal skrivs varje år, under förutsättning att man klarar studierna vid högskolan Kristianstad. Lönen kommer att ligga kring 18 000 kronor per månad före skatt och man kan även ansöka om studiestöd från CSN. Kristianstads kommun ger också stöd i form av mentorskap av legitimerad lärare, handledning av lektor samt coacher från utvecklings- och HR-avdelning.

Det här systemet med lönearbete och studier är ett bra sätt att komma till rätta med lärarbristen. Det har funnits och finns alltjämt andra akademiska yrkesutbildningar som utvecklas och stöds på liknande sätt, exempelvis har sjuksköterskor en liknande möjlighet. Det finns dessutom också många studenter som arbetar vid sidan av studierna, utan att det är satt i något system och att det har gjorts ”rumsrent”. Sådana kombinationer har alltid funnits i det tysta. Attityden till arbete under studierna har inte alltid varit positiv från högskolelärare, men detta är på väg att ändras.

I dagens konkurrensutsatta arbetsmarknad är det fler och fler som både arbetar och studerar samtidigt för att utveckla sina kompetenser parat som med praktisk erfarenhet i sitt blivande yrke. Vill man utbilda sig men samtidigt fortsätta att arbeta så är man verkligen inte ensam. Fler blivande studenter efterfrågar utbildningar med undervisning på tider som gör att man kan arbeta. Trycket från studenter lockar flera lärosäten att erbjuda arbetsintegrerade studier.

Reagera på inlägget:

Jag föreslår en radikalt annorlunda läroplan

Jag står där i klassrummet. Ännu en dag försöker jag undervisa om organisk kemi. Klassen är årskurs åtta. En genomsnittsklass. I en genomsnittsstad. Staden är Örebro.

Situationen: torsdag eftermiddag. Vi är alla hyfsat trötta. Såväl elever som jag. De efter en hel dag med lektioner som ett smatterband. Matte, SO, svenska, engelska. Och så… organisk kemi. Jag jobbar med att beskriva tydliga mål för lektionen, vad vi ska göra, hur vi ska göra det, varför och så vidare. Ja, ni vet. Klassrums- och lektionsstrukturer som ska skapa ordning och reda, och förutsättningar för lärande. Det är ju mitt grunduppdrag – att skapa förutsättningar för lärande.

Och jag ser ut över gruppen av elever. Kämpar vidare med att övertyga några av dem varför de ska fälla ner sina skärmar. Och andra varför de ska lämna in sina mobiltelefoner. Och nästa gäng varför de ska vara tysta. Jag tänker på lektionens mål. Jag tänker på det centrala innehåll som jag planerat att de ska lära sig de kommande 50 minuterna. Jag tänker på vilka förmågor jag ska bedöma dem efter.

I lektionssalen är de som är mest utloggade en känd grupp. Gänget från det som kallas orten. De som ofta loggar ut först. De som har den mest avvikande agendan. Fördom, eller inte. Det är tydligt så det är, så det blivit, kanske för andra hade just den bilden av dem. Kanske blev den självuppfyllande. Det är dom som är längst bort från det traditionellt normativa, det som vi som är födda här i landet sen länge, känner igen. Men som de inte känner igen - alls.

Vart vill jag komma? Jag jobbar i en skola med en typisk representation för vad som är Örebro idag. Eller kanske snarare för det som komma ska. Det som kommer vara det vuxna Örebro om 10–15 år. En blandad stad, med människor såväl från Mosås som från Mogadishu, från Kumla till Kampala, från Bullerbyn till Bagdad.

Jag lever med de här eleverna, och jobbar för att de ska svara upp mot centralt innehåll och kunskapskrav. Men vad är poängen? Om inte varje elev förstår varför? Om inte förutsättningarna finns? Om inte alla är med?

Jag jobbar i en mångfaldsskola, med elever från de områden som av polisen kallas utsatta.

Vad ska vi göra? Vad ska jag göra? Vad ska Sverige göra? Vad kan vi göra? Ja, vi kan inkludera och omfamna – vilket är vårt uppdrag. Men med dagens läroplan som styrdokument vet jag inte ens om måluppfyllelsen är rimlig, än mindre möjlig?

Jag föreslår en radikalt annorlunda läroplan. Där vi startar i en helt annan ände. En mening. För att få med oss alla, varenda en, oavsett varifrån de kommer eller vilka de är.

Den lyder:

”Ditt uppdrag som lärare är att se till att alla elever som du har, ska hitta sin plats i tillvaron.”

Ja, där innefattas det du behöver, och där kommer alla ämnen vi undervisar i in. Men utifrån en annan utgångspunkt.

Möjligen kan vi utveckla läroplanen med en mening till:

”Du ska se till att de fortfarande känner lust att lära sig den dag de slutar nian.”

Reagera på inlägget:

Sidor