Annons

När oddsen är emot mig

Det finns stunder när jag går in i ett rum eller en situation och jag bara vet att oddsen är emot mig.

Vissa stunder och situationer bara vet jag som erfaren lärare att det här kan gå hur som helst.

Det finns ingen planering att tillgå, ingen manual att följa. Ingen didaktisk skrift eller pedagogisk teori kan rädda mig utan det är bara att kasta sig ut och hoppas på det bästa. För är jag där, en vuxen och ledare. I en given situation förväntas jag agera och vara professionell fast jag vet att det här blir nog helt enkelt inte bra.

Jag minns tydligt för något år sedan när första snön hade kommit. Eleverna hade valt en mycket olämplig plats för sitt snöbollskrig. Någon från skolan behövde gå dit, det blev jag, för att få slut på snöbollskriget. Jag satte med nedsänkt huvud på mig jackan och gick med tunga steg mot platsen med känslan ”det här kan gå hur som helst”.

Jag var i ett annat liknande läge häromdagen, inomhus denna gång. Eleverna hade haft prov. Två timmar hade de suttit och skrivit om fysikens magiska värld. Fulla av fokus hade de suttit där minut efter minut, timme på timme. Kollegorna och jag hade vaktat som stolta lejoninnor över rummen. När provtiden var slut fick alla gå ut på en välförtjänt paus i det vackra höstlandskapet. Allt enligt plan och inga konstigheter. Men efter rasten…

En timme kvar till lunch. 60 hungriga och provtrötta årskurs åttor. Vad ska vi hitta på?

Efter ett snabbt kollegialt övervägande så bestämde vi två pass á 30 minuter för vardera gruppen i svenska och matematik. En genomgång behövde hållas i matematik och i svenskan ville jag fortsätta högläsningen av vår gemensamma bok.

Eleverna vällde in från rasten. De visade hur trötta de är, några pratade om hur hungriga de var och suckarna att det är en timme kvar till lunch var tydliga.

Vissa lade sig över bänkarna. Andra lutade sig långt bakåt på sin stol. En elev kom fram och frågade trött:

– Vad ska vi göra?

– Jag tänkte läsa högt för er en halvtimme, svarade jag.

Eleven, kom ihåg att det här är årskurs åttor, gav mig en innerlig kram och riktigt kröp upp i min famn inför hela klassen.

– Tack, Karin, tack. Så skönt att bara lyssna.

Fokuset från övriga gruppen var inte på topp men jag tog till ”stoltricket”.

Jag tog fram min pall som står längst fram i klassrummet. Flyttade den mot rummets mitt och bara satte mig ner och tittade ut över gruppen.

En efter en tystnade och ordet blev mitt.

– Under andra världskriget fanns det soldater som frivilligt anmälde sig till tjänstgöring i uppdrag som de visste att de inte skulle komma levande ifrån, inledde jag passet. De kallades Kamikazepiloter. Efter det har vi fått begreppet kamiakaze-projekt. När ni nu kom in från rasten så tänkte jag precis så. Ni är trötta och hungriga efter att ha jobbat hårt i två timmar. Vi måste ha en timmes lektion till. Det här blir som ett kamiakaze-projekt för mig som lärare. Oddsen är emot mig att få lektionen att lyckas.

Eleverna lyssnade på helspänn. Wow, tänkte jag tyst för mig själv. Det kanske går vägen.

– Ni behöver bara luta er tillbaka, fortsatte jag. Eller lägga er över bänken och lyssna. Jag tänker läsa för er.

Den kramande eleven började få huvudmassage av bänkkamraten. Några lade sig på golvet och andra kröp upp i de djupa fönstren.

Jag började läsa.

Förundrad och samtidigt fnittrigt glad inombords. Det lyckades. Jag hade verkligen inte trott att det här skulle bli ett stolt ögonblick värt att dokumentera, men det blev det.

Reagera på inlägget:

Vi gör skillnad varje dag – i det stora och lilla

Så här är den, denna grå och regniga dag i oktober: en hyllning till kollegiet. Jag tänker att den, om än i tanken, ska bäras som en medalj eller utmärkelse som ges efter en alldeles särskild prestation.

Det är en hyllning till dig som idag fått det arga samtalet.

En hyllning till dig som idag förstår exakt varför du ska ha en hyllning för du är fortfarande fylld av positiv energi från din dag.

En hyllning till dig som inte riktigt fick ihop den sista lektionen.

En hyllning till dig som tycker att det är lite mycket nu.

En hyllning till dig som precis tagit examen.

En hyllning till dig som tog rastvakten idag även fast du inte borde.

En hyllning till dig som hoppade in och vikarierade.

Och till sist en hyllning till just dig som gjorde det där lilla extra för en person idag utan att du ens vet om det och att den personen troligen aldrig kommer säga det.

Vi gör den stora skillnaden varje dag. I det lilla och i det stora. I det långsiktiga och i det omedelbara.

Ibland landar den där känslan hos mig att vi lärare är en del av något som är så mycket större än vad som egentligen är fattbart. Dag efter dag tar vi emot 30 elever är i våra klassrum. Vi är där, redo att göra det vi kan. År efter år, generation efter generation. Läraren och eleven är där.

Jag får samma känsla varje år som startskottet går i Tjejmilen. År efter år, person efter person och där är bokstavligen hela Sveriges ryggrad. Vad skulle hända med landet om just alla dessa personer beslutade sig för att inte gå till jobbet en dag? Landet skulle stanna. Exakt samma om vi inte skulle gå till jobbet en dag. Landet skulle stanna. Nyhetsläget skulle bli förutsägbart. Uppskattningen för det vi gör och resultatet det ger varje dag skulle, tror jag, snabbt få plats och lyftas fram.

Där i våra klassrum händer det. Oavsett om vi haft en dålig dag, en perfekt dag, en oförberedd dag eller en väldigt oväntad dag så är den dagen en del i våra elevers skoldag och framtid. En dag som har betydelse för hur deras vidare utbildning blir och är. Jag kan själv fortfarande minnas den dagen när jag bestämde mig för att bli lärare. Årskurs 4 i Rosas klassrum. Vem vet vilka beslut som fattats eller underlag som skapats i dag i just ditt klassrum.

Så glöm inte, oavsett hur din dag varit, att du gör den stora skillnaden varje dag. I det lilla och i det stora. I det långsiktiga och i det omedelbara.

Det var allt jag hade att säga denna gång.

Reagera på inlägget:

Att ha överlämning – hur gör jag?

Många sysslor som jag som lärare har är sånt jag aldrig fått utbildning eller ens en introduktion att göra.

Pedagogiska luncher, att genomföra utvecklingssamtal, rätta nationella prov och att ha överlämning är bara några. Ändå är det många viktiga uppgifter med stor tyngd som vi gör under ett läsår.

Överlämningar är just en sådan uppgift. Oerhört viktig till sin natur men formen och hur resultatet av en överlämning kan bli kan verkligen skifta. Mycket helt enkelt beroende på hur kunnig jag som överlämnande faktiskt är på att avgöra vad som förväntas vara relevant eller inte. En annan del som blir väldigt avgörande är orsaken till varför överlämningen faktiskt ens sker.

Jag har hittills aldrig fått en mall hur en överlämning ska vara eller gå till utan har oftast mest gått på känn. Vad behöver den som tar över eleven eller klassen verkligen veta? En överlämning är ju ett spar av det förgångna. Möten, händelser, utveckling, relationer och förhållningssätt som funnits mellan en klass och en lärare eller en elev och en lärare. Delar av det som hänt under en termin, ett möte eller flera år. Spår från det som varit.

På gruppnivå lämnade jag på min senaste överlämning en del tips om hur vi jobbat med arbetsro och vad jag gjort som verkligen fungerat i gruppen för att få eleverna att lyckas. Hur eleverna har suttit, hur man har begärt ordet samt vilka rutiner som är av godo. Vidare förmedlar jag naturligtvis vad som gjorts i respektive ämne samt om vi genomfört ytterligare arbeten kring exempelvis maktlekar.

På individnivå blir det genast lite knepigare. Betygen förmedlas naturligtvis. Men hur förmedlar jag de anpassningar som jag gör för respektive elev på ett neutralt och fackmannamässigt sätt? Vad mer måste en blivande lärare i gruppen veta?

Jag har tidigare skrivit om en del sociala bitar som kan vara av nödvändighet för att få arbetet att flyta. Vilka elever som jag möter upp innan varje lektion för att förbereda dem för passet. Om det har funnits osämja i gruppen kan det ibland vara av godo att berätta om konflikten och särskilt om jag bedömer att den inte är helt uppklarad.

Om eleven kan bli väldigt arg, ledsen eller utåtagerande kan det vara av godo för nästa lärare att veta men hur berättar jag det på ett sakligt sätt?

Finns det vissa gruppbeteende tendenser som exempelvis maktlekar, machokultur eller andra former av grupptryck i klassen så behöver väl det förmedlas?

Vad som blir extra knepigt i det hela är ju att det jag förmedlar visar ju även på hur jag är som ledare i gruppen. Har jag fångat gruppen och varit ledaren som fått dem att lyckas? Är det mina tillkortakommanden som kanske är det jag faktiskt förmedlar?

Det här är ju tyvärr inget som borde lysa igenom men orsaker till att överlämningen faktiskt sker kan ju säga en del om vilken typ av överlämning som faktiskt blir.

Blir överlämningen som ett resultat av att eleven flyttar så får vi en typ av överlämning. Är överlämningen som ett resultat av att eleverna går ur ett stadium och flyttar upp till ett annat så får mötet ett annat fokus.

Är överlämningen från en lärare som slutar, kanske i trötthet eller vredesmod, då får du ytterligare en variant av överlämning.

Slutligen, om det är en överlämning som sker helt på ömsesidiga bevåg så blir det ännu en annan form av möte. Den senaste är väl att föredra att alla är så neutrala som det bara går i överlämningssituationen.

Det tål att fundera en hel del på. Förhoppningsvis är jag ensam om att inte ha fått en given mall och utbildning om hur en överlämning ska gå till. Kanske jag inte är det.

Men nog är det märkligt ändå hur många uppgifter, av faktiskt avgörande karaktär, som jag förväntas göra och kunna utan att jag egentligen lärt mig hur.

Reagera på inlägget: