Har jag blivit en sån nu?

I skolan händer det som bekant alltid saker. Det mesta passerar i ett rasande tempo men ibland händer det något, ofta behöver det varken vara det stora eller dramatiska utan en tanke eller insikt, som får allt att stanna upp bara för en stund.

Vardagen är fylld med scheman som förändras, konflikter som ska lösas, elever som behöver ny anpassning, undervisning som sker och just nu en pandemi som ska hanteras. Tydligen har även kommunen beslutat att byta parkeringsbolag.

Mitt i allt det vanliga skolrelaterade arbetet och med pandemin som ständigt lurar med nya direktiv så är det således även tid att ladda ner en ny parkeringsapp, skapa inlogg, välja guld eller silvermedlem och skaffa lösenord så jag inte vid arbetsdagens slut har en ilsket gul lapp väntandes vid bilen.

Mitt i allt detta pysslande så måste jag stanna upp. Stanna upp för att titta ut över mitt skrivbord. Där upptäcker jag något för mig helt nytt. 

Blicken fastnar på en hög med koppar… en ojämn stapel odiskade muggar. För mig helt obemärkt har det vuxit sig en stapel med lergods vid min sida. När jag väl lyfter blicken så ser jag att det inte heller slutar där. Runt i klassrummet där jag undervisar och tillbringar min tid så finns det koppar utspridda.

Mina koppar.

Helt plötsligt så är pandemin, parkeringstillstånd och lektionsplaneringar långt borta. En tanke slår mig: Har jag mitt i allt som nu händer även blivit en sådan… den där som muggarna har samlats på hög hos? Den där som de ilskna lapparna nere i personalrummet är ämnad för. 

”Lämna tillbaka muggarna när du använt dem. Stoppa dem i diskmaskinen så att andra kan använda dem.”

Har jag blivit en av de där som lämnar spår efter sig var än de varit?  Någon som tillsynes är helt oförmögen att ta med sig koppen tillbaka till sin rätta plats?

Vad säger det här mig? I vilket fack kan vi placera de där personerna med muggar på hög, som tydligen både är oförmögen att skaffa nytt parkeringstillstånd och dessutom lagt sig till med den olaten att inte ens ta med sina koppar till personalrummets diskmaskin.

Planeringen, parkeringstillståndet, frågan om distans eller inte distans nästa vecka får stå åt sidan. 

Vad symboliserar högen med muggar och spåren i klassrummet? Ivrigt flit, en rebellisk ådra, en resignerad gest eller allmänt slarv?

Muggar som borde hittat sin väg till diskmaskinen i personalrummet men som blir kvar på mitt skrivbord. Kvar och förlagda till det där gör jag lite senare.

Kanske är det något att vara stolt över. Jag maximerar verkligen min tid till mitt arbete och just koppar prioriterar jag inte. Mitt kall är pedagogiken och just här och just nu får koppen vänta. Det låter bra!

Kanske är det något att skämmas över? Hur svårt kan det vara? Bär ner muggarna till diskmaskinen. Mina stackars kollegor saknar just i denna stund en kopp till deras välförtjänta paus. Koppen måste prioriteras. Det låter mindre bra.

En liten del av arbetsvardagen och definitivt inte den viktigaste – men plötsligt så stod de bara där. En hög med muggar. På MITT skrivbord. värre var att spåren slutade inte där. Inne i klassrummet tankspritt utplacerade – massa muggar med gamla te-rester. Helt klart något nytt i yrkesvardagen.

Jag hade inte ens märkt att högen med stengods vid min sida börjat växa. Jag får lämna den tanken ett tag och fortsätta planera, skaffa parkeringstillstånd och förbereda distans- och påplatsundervisning.

Har jag blivit en sådan nu?