Har jag hjälpt eleven för mycket eller för lite?

Betygsstopp och betygskataloger. Tiden är precis förbi när de var i centrum av jobbuniversum. Kvar står frågor kring betygssättningen som denna gång lagt sig kvar och inte riktigt vill lämna tankebanorna.

Bekräftar jag mina egna tidigare observerade sanningar eller lyckas jag mer objektivt följa läroplanens direktiv och sätta ett verkligt korrekt betyg?

Troligen har jag satt över 6 000 betyg vid det här laget. Jag vill inte räkna för noggrant, tidens gång är alltid svindlande. Många elever har passerar och gått vidare till gymnasiet. Ingen har hittills hört av sig och sagt ”hörru du, dina betyg är HELT fel”. Så troligen har eleverna som passerar varit väl förberedda men hur vet jag egentligen att det är helt korrekt?

Kunskapskrav och syftestexter är en sak. Underlag som samlats in och jobbats fram under terminen en annan del. Kvar är att förhålla mig till helheten av det jag nu läst, sett och hört.

Där har jag börjat fundera kring det här med betyg och korrekthet.

Hur vet jag egentligen att jag sätter rätt betyg? Bekräftar jag och mina kollegor våra egna sanningar? Är mina sanningar läroplanens?

Har jag hjälpt eleven för mycket eller för lite? Har min undervisning varit för anpassad till elevernas behov? Har jag anpassat tillräckligt?

Kommer de kunna använda kunskapen i egna sammanhang och flyga fritt själva?

Är jag för generös med förtydligande genomgångar? Gör jag kanske helt rätt? Gör jag för lite?

Det är många frågor som cirkulerar i mitt huvud när betygstiden är lagd till arkivet för denna gång.

Att jobba kollegialt är ju bra men om vi som kollegor jobbat tillsammans länge bli det inte då att vi mest bekräftar våra egna sanningar? Utmanar vi varandra att tänka till en extra gång eller har vi sedan länge bestämt oss om vår sanning och vilar därmed i den? Detsamma om jag inte bedömer tillsammans med mina kollegor – bekräftar jag då mina egna redan observerade sanningar eller är det en relativt objektiv sanning?

Julbetygen är inte av den tyngsta betydelsefulla digniteten, mer en fingervisning för årskurs nio om vilka gymnasieprogram som är möjliga och vilka som är för långt borta. Sommarbetygen däremot, där avgörs en hel del om de kommande tre åren för vissa elever och kanske till och med långsiktiga yrkesval.

Sanningarna kanske är helt korrekta eller så är de det inte. Med liten avund i blicken vandrar tanken till läkaryrket där en fundering kan avgöras med ett enkelt blodtest. Vore det inte skönt om bedömningar kunde vara som ett pricktest som görs vid misstänkt allergi. Kunskaperna landade helt enkelt i blodsystemet och ett stick i huden och sedan så vet jag direkt vad betyget ska vara.

Betygstider skulle innebära att alla ställde sig på rad med fingret redo så vi kunde se nivån på kunskaperna. Här ska vi se om du är B eller A eller kanske ett E. Det skulle vara något helt annat det.

Det här med betygssättning är inte helt lätt och även fast jag gjort det många gånger så finns det stunder när jag verkligen är osäker och stunder när jag känner mig helt säker.

Det är viktiga och stora saker vi gör när vi sätter betygen. Läroplanen ska följas och frågor besvaras för oss själva.

Jag kommer inte så mycket längre i tanken mer än att jag verkligen försöker tänka till kring avidentifiering vid avgörande avstämningar samt att jag har ordentligt med underlag när det är dags att summera terminens arbete. Har en elev vid flera tillfällen under terminen visat samma förmågor så bör ju betyget vara korrekt och inte något jag anat eller förväntat mig av just den eleven.

Vissa delar av betygssättningen blir helt klart enklare med åren. Andra blir helt klart knepigare och då främst med mitt eget förhållande till det jag bedömer.

Har jag undervisat mina elever precis så mycket som det behövs eller har jag gjort för mycket eller kanske för lite?