”Jag är inte bäst på allt och det står jag för”

Vad är det med er lärare och instruktioner?

Det frågade min skolas teknikansvarige mig här om dagen. Skolan hade fått en ny skrivare och jag hade följt instruktionerna och tyckt att jag hade lagt till skrivaren. Men så var så klart inte fallet. Jag hade bara gjort hälften av vad jag skulle. 

Helt plötsligt var jag inte mänsklig längre, utan reducerad till en kollektiv titel. 

Efter det har jag inte släppt den tanken. Ja, vad är det med oss lärare och instruktioner till nya tekniska apparater?

Kan det vara så att vi är mänskliga? 

Ibland känns det som vi ska vara de där tiokamparna som bemästrar precis allt. Relationer, hög akademisk nivå kunskapsmässigt, tekniskt innovativa, ständigt uppdaterade, psykologer, kuratorer, rastvärdsproffs, goda skribenter, inneha en fantastisk minneskapacitet som lär sig minst 100 nya namn på 5 arbetsdagar, kunna alla länder i världen, respektive lands kungalängd, hantera andra människors humörsvängningar, ständigt behålla lugnet, ha en god analytisk förmåga och en överblick på läget som motsvarar en lejonhona som spanar över savannen. 

Självklart ska vi även kunna installera nya skrivare och svara på 3–400 frågor om samma sak varje dag. Snabbt kopiera, på en ständigt havererande kopiator, 30 exemplar av en uppgift när eleverna går på rast. Allt gärna samtidigt.

Ibland kan det vara så att jag helt enkelt inte lägger tid på att installera den där skrivaren eller starta om min dator.

Jag är inte bäst på allt och det står jag för. Nya appar, uppdatering av mjukvara och en felande kopiator stressar mig varje gång. 

Jag trycker hårt och många gånger så att knapparna nästan brister av min ilska. 

Att däremot för 20:e gången förklara en övning trots att den står på tavlan eller visa förståelse för att papperet eller pennan bara försvann, det fixar jag nästan varje gång.

Så är det med oss lärare.