ps. jag kan inte mycket om det här…

Har du någonsin känt att…

• …jag kan verkligen inte det här. När ska någon komma och genomskåda bluffen i min undervisning?
• …förstår jag läroplanen som den ska förstås?
• …tolkar jag kunskapskraven rätt när jag bedömer mina elevers arbeten?
• …har jag förstått syftestexten som den ska förstås?

Inför geologins dag i september förra läsåret fick jag en tanke som hängt med sedan dess.

Det är något med stenar. Så fort jag tar med stenar in i klassrummet så händer det något med mina elever. Den tuffaste tonåringen får något i blicken, den hängivna studenten blir än mer intresserad och även de tyslåtnes blick glimmar till och kanske till och med bjuder på en historia.

Inte sällan så kryper det fram frågor som:

– Karin, jag har en sten hemma som är lite röd och ganska slät. Vet du vad det är?

Eller en historia om en fossil som finns i familjen. Historierna kommer varje gång och från de mest oväntade håll.

I september försöker jag varje år uppmärksamma Geologins dag. Inte sällan ställer även skolresturangen upp och serverar falukorv för att hylla vår egen berggrunds rika historia. Senast så hade mina elever redan i maj förberett utställningen som fick namnet Från sten till handling.

Eleverna hade gjort arbetet om olika typer av mineraler och hur de påverkar vår vardag. Vi hade besökt Naturhistoriska riksmuseets mineralsamlingar och de hade vänt och vridit på argumenten kring deras olika mineraler.

Alla hade gjort affischer och redovisning skulle göras muntligen för mig så vi kunde föra samtal om mineralens användning och hur den påverkar vardagen och samhället.

När det var tid för utställning så slog mig tanken som väckte ifrågasättande hos mig själv.

En kollega kom fram och, precis som eleverna brukar göra, började ställa frågor om mineraler som denne hade hemma.

Jag fick då helt enkelt erkänna: ”Jag kan faktiskt inte särskilt mycket om mineraler egentligen.”

När det kommer till detaljer i undervisningen så kan jag ibland komma på mig själv att tänka ”jag kan verkligen inte det här egentligen”.

Vad jag kan är att få eleverna intresserade och vilja veta mer. Jag kan även få eleverna att lyckas med vad de ska lära sig. Sällan är jag en fullärd expert på ämnet där jag bemästrar varje detalj. Jag kan skapa strukturer och förutsättningar för lärande. Kunskapen blir i klassrummet begripligt med min hjälp.

Plötsligt där i samtalet kändes det som om någon hade genomskådat bluffen. Självaste Lisa Nilsson sa precis så vid ett liveframträdande, då i samband med hur hon kunde känna sig i förhållande till musiken. ”Tänk om någon skulle genomskåda mig och komma fram och säga: Du fattar ju noll av läroplanen”.

Samtalet med kollegan gick inte alls ifrågasättande till kring mina kunskaper av läroplanen, men däremot har tanken hängt kvar.

Jag kan paketera kunskaperna. Jag gör innehållet begripligt. Jag kan anpassa undervisningen efter mina elever behov och jag kan väcka intresse hos de som ska lära sig.

Men vad kan jag egentligen om geologi? Jag gör helt enkelt ett snygg paket och hoppas på det bästa. Att ingen ska genomskåda bluffen att jag egentligen inte alls kan det här. Samtidigt, eftersom det är just stenar, så har vi alltid väldigt roligt och lärorikt under resans gång.