Annons

Anna Ekström gjorde rätt – allt annat vore dumt

Igår höll Anna Ekström en presskonferens där hon gjorde vad en ansvarig minister ska göra. Hon följde expertmyndighetens råd. Något annat vore dumt och oansvarigt.

Vi vill inte ha ett annat sätt att leda landet på i sådana här situationer. Expertmyndigheten ser av olika orsaker inte att det är meningsfullt att idag utfärda en generell rekommendation om att stänga alla skolor. Jag har inga kommentarer om det. Jag tycker att de huvudmän och rektorer som gnäller om detta (ursäkta, jag tycker det) och som tycker det är jobbigt med föräldrakontakterna och föräldraoron får finna sig att de är en del av samhället och samhällets krisberedskap.

De skulle önska att någon annan skulle ta ifrån dem deras ansvar. Men så är det inte just nu. Här blir kanske det så uppenbart att det finns ett problem när man börjar betrakta skolutbildning som en kommersiell vara, istället för som en samhällsfunktion.    

Jag har – som alla – en generell oro kring den pandemi vi ser utvecklas. Vi har en situation som jag under mina 59 år inte sett. Det som oroar mig är att man nu i Sverige gett upp smittspårning, genom att man mer eller mindre slutar att testa personer med misstänkt smitta. Jag antar att det beror på att vår sjukvård är – liksom skolsystemet – så fragmentiserad att ansvarsfrågor kring sådant här helt enkelt blivit oklara. Det var ju inte länge sedan som oseriösa företag och dåliga upphandlingar orsakade kris på våra sjukhus – och då helt utan en pandemi.

Jag kan dock inte se att regeringen har något annat alternativ än att följa de rekommendationer som getts av myndigheten. De är ju också väldigt tydliga med att dessa kan ändras. I övrigt måste vi alla i samhället försöka minska smittspridning för att minska konsekvenserna för dem som behöver vårdresurser.

Vi kan inte stoppa epidemin, men med hjälp av försiktighet kan vi minska takten som den sprids, vilket ger sjukvården en chans att hinna med att hjälpa de som behöver vård.

I detta arbete behöver vi också se till att konsekvenserna av pandemin blir så milda som möjligt. Och det är i det ljuset jag skulle vilja rikta en rekommendation till landets lärare. En rekommendation som faktiskt alltid gäller men som kan bli extra tydlig i sådana här tider.

Det finns ett budskap från Anna Ekström om att huvudmännen har en möjlighet att nu vara mer flexibla i hur man ser på läsårsdata, terminslängder, lov etc. Detta för att elever ska kunna få den utbildning de har rätt till. Det andas i detta också så att de ska kunna nå upp till betygskravens formuleringar. Man skulle kunna tänka sig att vi får en hel generation elever som helt plötsligt på grund av en pandemi får lägre betyg än de annars skulle fått.

Men då menar jag att man har missförstått betygsättning i grunden. Betygsättning måste alltid utgå ifrån vilken undervisning eleverna faktiskt har fått. Betygsättning kan aldrig vara en pennalistisk utövning av makt oberoende som sker oberoende av vilka chanser man har haft att lära sig eller vilken undervisning man fått.

Nu, precis som alltid, gäller att den lärare som säger till en elev att den får låga betyg för att läraren inte hunnit undervisa om allt gör fel – moraliskt och etiskt fel – om än inte rent tekniskt.

Det är dags för skolsystemet att bli förlåtande. Vi ska ”keep calm and carry on” – och i det vara mycket mänskliga och ta hand om varandra.

Reagera på inlägget:

Många nya frågor utan tid att reflektera

Relaterat

APT igår med information till oss vuxna om vad som händer kring spridningen av coronaviruset, skolministern i radio och tv som pratar om läget. Plötsligt är det inte längre bara något som händer ”där borta”. I min arbetsvardag står min chef och säger: är en elev sjuk så ska den hem.

Oro innan mötet, ska vi ha möte med alla vuxna tillsammans i ett rum? Är innehållet i mötet värt att alla samlas och således utsätter hela personalgruppen för smittorisk samtidigt? Många nya frågor utan tid att reflektera.

Illgula lappar sitter uppsatta runt om i skolan med rutiner hur vi ska göra om vi misstänker att någon är sjuk. Klassrummet ska vädras, vårdnadshavare kontaktas och rektor mailas.

Mitt i allt detta står jag. En professionell pedagog som bara på några dagar fått en helt ny roll. Helt nya frågor att fundera över och helt nya perspektiv.

Hur gör jag nu? Många nya frågor utan tid att reflektera.

Min oro, elevernas oro, vårdnadshavares oro. I skolan är jag ledaren som ska agera. Men att skicka hem elever för att de nyser och kanske är sjuka? Det här är ju något helt nytt.

När kommer jag skicka hem min första elev? Hur kommer det kännas? Hur kommer de andra eleverna reagera? Hur kommer jag reagera?

Vissa pratar om att det här blir ett arbetsmiljöproblem. Jag förväntas utsätta mig för misstänkt smitta. En smitta som kan komma hem till mig – bortom det professionella.

Vi förväntas vädra ut klassrummet om någon som misstänkt varit sjuk vistats där. Rent teoretiskt så förstår jag precis. Men hur ska det gå till i praktiken? Eleven visar symptom i korridoren eller matsalen. Hur gör vi då? Vad gör vi med de andra eleverna när vädringen sker. En praktisk detalj men utan tid att egentligen reflektera. Så kan tanken vandra.

”Varför stängs inte vår skola?”, undrar en elev på dagens första lektion. Egentligen har jag inga riktiga svar varför Sverige agerar på annat sätt än grannländerna. Jag kan bara spekulera med hjälp av skolministerns ord. Hjälper det att stilla andras oro om jag ger en rimlig förklaring? Troligen.

Jag kan ju själv bara säga vad jag vet och göra det som jag rimligen tror är rätt. Information får jag massor från alla håll. Huvudman håller oss informerad, politiker och myndigheter håller pressträffar.

Jag kan bara lyssna och samla information för att i klassrummet svara på de frågor som går och lugna det jag kan.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Allting går att sälja med mördande reklam

Relaterat

Vad är okej att lärare egentligen gör? Är det okej att i första andetaget lägga ut filmer på dansande elever och i nästa andetag reklam för rabatterade dammsugare? Eller är det okej att i ena stunden lägga ut reklam för lektionsmaterial och i nästa rabatterade smycken? Var går gränsen för vad vi som lärare får göra? 

Under flera delar av min tid som lärare upplevde jag ett tryck utifrån om att jag borde göra saker som jag inte upplevde förenligt med mitt uppdrag som lärare. 

Det kunde handla om påbud från politik eller förvaltning såväl som skolledning eller föräldrar som tyckte jag skulle agera på ett eller annat sätt. Det är inte en enkel sak för en enskild lärare att alltid stå upp mot de saker i skolan som man tycker är fel. Jag kan inte påstå att jag alltid gjorde det, men jag kan nog påstå att jag ofta försökte. 

Jag tror att om läraryrket ska kunna ha någon trovärdighet och status finns ett stort behov av att vi faktiskt håller hårt på vår professionalitet. Som läkare eller jurister, eller andra legitimationsyrken, har vi en yrkesetisk kod som i detta avseende är väsentlig.

Jag vet, jag vet. Vi är varken läkare eller jurister och liknelsen är tröttsam. Men när det handlar om att upprätthålla professionalitet och uppbära samhällets förtroende finns det stora likheter. Där har yrkesetiska koder en betydande funktion att fylla. 

För om lärarkåren ska kunna ha samhällets förtroende krävs att vi inte bara uppföra oss på ett sätt som gör att vi får samhällets förtroende, vi behöver också lära oss att prata. Det finns återkommande rapporter om att lärare utsätts för påtryckningar från arbetsgivare om att hålla tyst, något jag själv drabbats av. Jag förstår att alla inte kan, orkar eller vågar. Men lärares yrkesetiska principer påtalar ändå att: ”Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning påtala och engagera sig mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna”. 

Det finns kort sagt ett ansvar att inte hålla tyst. Att faktiskt ta strid för det som är rätt också riktigt. 

Det gäller även för de lärare som utsätts för påtryckningar av föräldrar.

Lärare förbinder sig att vid utvärdering, bedömning och betygssättning vara sakliga och rättvisa och därvid motstå otillbörlig påverkan

Återigen. Jag förstår att det inte är så enkelt. Den lärare som inte har stöd och hjälp av sin arbetsgivare att upprätthålla detta har en svår uppgift framför sig. Det är inte konstigt att lärare ibland misslyckas, eller inte orkar. Det är beklagligt, men begripligt. 

Det är egentligen mindre problem för lärares samhällsuppdrag. I alla fall i relation till många andra problem som finns. 

Ska lärarkåren kunna ha samhällets förtroende ställs höga krav på såväl reaktivt som proaktivt agerande. Det krävs att lärarkåren är ett gott föredöme och inte lånar ut sig och sin roll till ärenden där lärares trovärdighet, förtroende eller ansvar förringas eller trivialiseras. 

Detta var något som återkommande diskuterades under min utbildning, fast då rörde det främst om lärare kunde eller fick vara politiskt aktiva. Jag förstår diskussionen kring den eftersom jag själv varit politiskt aktiv under delar av min tid som lärare och har haft flera kollegor som varit politiskt aktiva. Min egen erfarenhet är att dessa varit otroligt noga med att skilja personliga åsikter från yrkesutövning, särskilt i tider av sociala medier och allt större övervakning av lärare. 

Det har dock hänt saker sedan jag gick min utbildning. Fler och fler lärare syns i sammanhang som gör att de tjänar pengar på sin yrkesroll. I viss mån har jag själv varit där som läromedelsförfattare och föreläsare, i viss mån har dessa lärare alltid funnits. 

Men de senaste två tre åren har det hänt något annat. Man ser återkommande lärare som aktivt driver Instagram- eller Facebook-konton för att sälja varor och tjänster som inte har något med läraryrket att göra. Där elever och yrkesvardagen snarare används som en hävstång för att bedriva en framgångsrik affärsverksamhet. De senaste åren har jag sett flera exempel. Det senaste i raden är Skolmagi där enskilda lärare kan lägga upp undervisningsmaterial till försäljning och där några försäljare även knyter detta till försäljning av saker som inte ens med god fantasi går att koppla samman med skolan.

Enligt Nationalencyklopedin är en influencer en ”person som aktivt försöker påverka sin omgivning, främst via sociala medier och huvudsakligen i syfte att styra konsumtionsattityder och köpbeteenden”

Sug på den formuleringen. Ett ”syfte att styra konsumtionsattityder och köpbeteenden”.

Det gladde mig att Lärarnas yrkesetiska råd slutligen gjorde ett uttalande som berörde frågan. Lärare som kopplar ”kopplat samman den egna rollen som lärare med kommersiella intressen” kan faktiskt, som rådet påpekar i sitt uttalande ”skada förtroendet för den enskilda läraren, och i förlängningen för dennes kollegor och lärarkåren som helhet”. 

Läraryrket måste uppbära samhällets förtroende för att vårt utbildningssystem ska kunna fungera. Legitimationen skulle vara en del av detta, men den tenderar allt mer bara vara något som delas ut. Något som på sin höjd kan dras in, eller varnas för, om det förekommit våld eller sexuella övergrepp. 

Vari ligger värdet i en legitimation som ändå tillåter lärare att återkommande göra saker som riskerar att skada förtroendet för densamma? 

Kanske är jag drastisk. Kanske är det okej att kränga smycken, dammsugare eller ja, vad som helst, och använda sina elever och sin yrkesroll som en ekonomisk hävstång. Kanske? Kanske inte. 

Men jag tycker nog att det i alla fall vore på tiden att diskussionen fördes på allvar, för även om det idag finns några tydliga exempel på detta lär det knappast vara slutet. Om inte diskussionen börjar föras kommer detta bara att vara början. 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Lärare vill ha resurser – inte fler lagar om trygghet och studiero

I januariavtalet som regeringspartierna gjorde upp med Liberalerna och Centerpartiet handlade en punkt om en nationell plan för studiero och trygghet i skolan. Nu har en utredning om detta område tillsatts, som ska presentera sitt betänkande till jul.

Det är många som bokstavligen och bildlikt höjer på ögonbrynen för utredningen om trygghet och studiero. Är det en ny utredning om trygghet och studiero med efterföljande nya beslut som den svenska skolan bäst behöver i dag?

Viktigt att veta är att utredningen naturligtvis bygger på ett behov, men det är inte lärarnas behov, utan ett uttryckt politikerbehov. Det har beslutats i januariöverenskommelsen och åtgärderna är därför politiska. Utredningen understryker den starka politiska styrningen av förskola och skola.

En utredare, Katarina Håkansson, har fått ett uppdrag att biträda Utbildningsdepartementet för att ta fram ett förslag till en nationell plan för skolans arbete med trygghet och studiero. Det ska nu utarbetas förslag som säkerställer ett fungerande regelverk om trygghet och studiero i skolan och tidsplanen innebär att utredningen ska vara klar till jul. Det blir således en julklapp från regeringen till skolans lärare och elever. 

Ett av motiven till utredningen sägs vara en stor osäkerhet hos lärare som inte sägs veta när, var och hur de kan ingripa.  Var har detta dokumenterats och hur har det synliggjorts? Har förskolans och skolans lärare verkligen efterfrågat ytterligare riktlinjer? Hur har i så fall lärarnas åsikter fångats upp? I anvisningarna till utredningen refereras en del studier, men de flesta studier bygger inte på lärares uttalade problem. De mest intressanta är ändå de studier som gjorts på lärares uppfattning och lärares behov av ytterligare anvisningar. 

En tredjedel av lärarna i grundskolan uppger att de lägger stor del av undervisningstiden på att upprätthålla ordningen (Skolenkäten, Skolinspektionen, 2018). Hur tolkar lärare vad som specifikt är ”att upprätthålla ordningen”? Att upprätthålla ordningen är naturligtvis intimt kopplat till undervisning och elevers lärande. Hur skiljer man egentligen ut ”att upprätthålla ordningen” i lärares arbete? I lärares arbete integreras upprätthållande av ordning i undervisningen och elevers lärande. 

Hälften av lärarna på högstadiet i grundskolan och nästan sju av tio av lärarna i gymnasieskolan uppfattar att arbetet i klassrummet störs varje dag av elevers användning av sms, spel och sociala medier (Digital kompetens i för- skola, skola och vuxenutbildning, Skolverket, 2019).

I dag finns redan alla möjligheter att arbeta mobiltelefonfritt, och oklarheterna syns vara få kring detta. Det fungerar i de skolor där man bestämt sig för att vara mobilfria. Lärare i dag använder också mobiltelefoner som ett didaktiskt verktyg och som sådana är mobiltelefoner mycket användbara. Här finns ett dilemma, förstås.

Var fjärde lärare uppger att de utsatts för hot och våld på sin arbetsplats under det senaste läsåret (Skolverket 2018). Detta är inte acceptabelt, men frågan är vad en utredning som följs av nya lagar och nya förordningar egentligen kan bidra med här? Verksamheten riskerar att bli densamma, men här borde även andra preventiva insatser kunna vara fruktbara. Professionella lärare accepterar absolut inte hot och våld. Hot och våld ska polisanmälas, som i alla andra verksamheter.

Hur kan, sammanfattningsvis, de studier som utförts på lärares uppfattningar tolkas och förstås? En berättigad fråga som infinner sig är förstås om vi i Sverige verkligen har sämre trygghet och sämre studiero än andra länder? Har den svenska förskolan och skolan verkligen sämre arbetsmiljö än andra länder? Jag har arbetat sex år i Bryssel i en europeisk organisation med mycket kontakter med skolor och lärarutbildningar i alla medlemsländer i ATEE, och det är inte min uppfattning.

Vi sägs ligga på samma nivå som i andra OECD-länder, men samtidigt påstås att vi har stora skillnader mellan olika skolor i Sverige. Så är det förstås även internationellt.  Alla skolor är olika. Det är naturligtvis svårt att jämföra skolmiljöer med så pass vida begrepp som ”trygghet och studiero”. 

Jag hävdar att alla lärare, oavsett stadium eller ämne, arbetar för att elevernas skolsituation ska karakteriseras av trygghet och studiero och att skapa en bra lärandemiljö för barnen. Läraren ska fokusera på att undervisningen blir så bra för alla. Lärare har erforderliga ramar, men ökade resurser till förskola och skola behövs förstås.

Reagera på inlägget:

Vad bestämmer en lärares status?

Jag förstod sent att för många har läraryrket låg status. Ovetskapen kan ha berott på min egen skolgång, där ingen av killarna i min gymnasieklass läste vidare på universitet. Och jag minns att jag skämdes när en av dem sa att jag skröt när jag pekade ut min universitetsbyggnad i Göteborg. Det var skryt att läsa till lärare.

Färska studier visar att svenska lärare anser att yrket inte har hög status i samhället. Det har visserligen gått från 5 procent 2013 till 11 procent idag, men internationellt sett ligger vi ändå relativt lågt. I Finland anser 57 procent av lärarna att deras yrke har hög status. Hur kan vi ligga så långt efter?

Jag har hört många lärare nämna till exempel arbetsmiljön, lönerna och skolmarknaden som orsaker till den låga statusen. Vissa av de sakerna har blivit bättre på sina håll, men mer behöver göras. 

Men är status ens något att bry sig om? Jo, status är viktigt för det kan påverka de som går och väger mellan vilket yrke de ska utbilda sig till. Statusyrken tenderar att locka högpresterande studenter.

Status är också viktigt för hur det känns att vara lärare. Du håller kanske inte med om det, men för många är status en del av att känna yrkesstolthet, även i sociala sammanhang. 

När ens väns vän frågar “så, vad sysslar du med då?”, hur tycker du det känns att svara “jag är lärare”? Om du tillhör de 89 procent som inte tycker att läraryrket har hög status, påverkas kanske din känsla. Möjligen påverkas den också om du möter en medlidsam reaktion i stil med “Oj, är inte det tufft?”

Under min egen universitetstid skojade lärarstudenter om att under rätt förutsättningar, det vill säga hög musik och några glas innanför västen, kunde ordet lärare misstas för läkare, om någon frågade vad man studerade till. Jag undrar om någon läkarstudent någonsin hoppats på det motsatta. 

Slutligen tror jag också att statusen hänger ihop med hur vi ser på vad man kan som lärare. Och hur användbart det kunnande anses vara i andra sammanhang. En lärarvän som sökte ett jobb utanför skolans värld frågade mig “Vad kan jag egentligen, förutom att bara undervisa?”. 

Men att kunna undervisa är verkligen inte så “bara”. Att få en grupp med 30 individer att dra åt samma håll, vilja lära sig något som de inte visste att de ville lära sig och att skapa en positiv lärmiljö är ovärderliga färdigheter i de flesta yrken som handlar om att leda människor. Bra lärare är experter i ledarskap, lärandeprocesser och relationsskapande. Inom vilka andra yrkesområden tror du själv att dina lärarerfarenheter skulle komma till användning?  

För mig är läraryrket ett statusyrke, oavsett vilka ämnen du har eller i vilken skolform du undervisar. Och andra delar av arbetsmarknaden ska vara mycket glada om de lyckas anställa en lärare för att leda och lära ut på deras arbetsplats.

Vad upplever du att läraryrket har för status och vad påverkar statusen? 

Reagera på inlägget:

Sidor