Annons

Jag blir tokig på dumheterna kring de nationella proven

Jag hade bestämt mig. Men det gick inte! Jag skulle inte skriva något upprört om de nationella proven i år. Det fick räcka med att jag gjorde det 2014 och 2015, men jag blev tvungen att återigen belysa problemen. Jag är för upprörd för att låta bli.

Skolverket har hittat på att bedömningsanvisningarna inte skickas ut förrän efter det att sista delprovet skrivits. Detta för att det inte ska läcka ut. Vid det här laget vet ni hur det gick för oss som har engelska. Facit försvann på grund av ett allvarligt fel i Postnords hantering. Skolverket har dock lovat att facit ska vara skolorna tillhanda senast 29/4. Med tanke på de frustrerade kommentarerna som florerar under fredagen (29/4) i olika Facebookgrupper har Posten inte lyckats med uppdraget! Att bedömningsanvisningarna inte kommer leder till galenskapen att vissa lärare har konstruerat egna “facit”. Jag blir tokig! Hur svårt kan det vara att hålla sig till givna spelregler? Hur rättssäkert är det?

Även om det är oerhört frustrerande för oss engelsklärare att anvisningarna kommer sent så är det ingenting emot vad grundskolans SO-lärare känner. Deras prov ligger den 17 och 19 maj. Sista delprovet är på en torsdag. Om bedömningsanvisningarna skickas ut efter sista delprovet går de ut på fredagen och är lärarna tillhanda på måndagen den 23.

För gymnasiet är det samma sak och nästan värre, då till exempel Engelska 5 ligger 4 och 10 maj och Engelska 6 den 3 och 12 maj. Ska de lärarna arbeta med alla dessa prov efter den 10/12 maj och inte kunna göra något mellan de olika delproven? Gymnasielärarna har ännu fler prov att ta sig an än vad vi på grundskolan har. På vår skola ska betygen dessutom vara satta och rapporterade den 30 maj. Visst, NP är ett prov i mängden men det är trots allt kanske det sista “stora” bedömningstillfället som finns i det SO-ämnet för år 9. Hur i hela friden är det tänkt att SO-lärarna ska hinna rätta dessa prov på ett rättssäkert sätt? Om bedömningsanvisningarna hade skickats effektivt, det vill säga digitalt och direkt efter genomfört prov, hade SO-läraren kunna börja rätta under tiden eleverna skriver delprov 2.

Att kunna göra så underlättar väldigt mycket. Som det är nu kommer SO-lärarnas och gymnasielärarnas arbetsbelastning vara enorm i slutet av terminen. Om materialet hade skickats på samma sätt som för oss som har moderna språk vore det, enligt mig, inget problem. De nationella proven i tyska ligger under Bedömningsportalen där det krävs lösenord som du måste kvittera ut hos din rektor.

Ni som läser och inte är lärare kanske tänker: “Jisses, vad spelar några dagar för roll?” Men det gör det faktiskt. I dessa tider jobbar vi väldig mycket och där är några dagar hit eller dit väldigt viktiga. Observera att detta inte är något gnäll över hur jobbigt läraryrket är. Det är bara ett konstaterande och fakta att vår arbetsbelastning varierar stort under året. Tanken att förebygga att bedömningen läcker ut är säkert god, men det fungerar inte i praktiken. Tänk om!  

Problem nummer två är att många skolor inte visste om att bedömningsanvisningarna skulle komma senare och hade bokat in sambedömningsdagar där vikarier kallats in. Självklart ligger ansvaret här på skolans rektor då Skolverket gett ut informationen på sin hemsida. Här upplever en hel del lärare nu en stor frustration. De får inga nya bedömningsdagar utan förväntas göra arbetet på sin fritid.

Det kostar tydligen för mycket att omarrangera. De vikarier som var inkallade kunde man inte ställa in.

Detta är ju inget som ska drabba den enskilde läraren. Vi ska få tid till att bedöma de nationella proven. En organisation kan inte vara så stelbent. Det måste gå att vara flexibel när förutsättningarna ändras. Ni lärare som inte får tid måste tydligt sätta ner foten. Rektor måste se till att arbetssituationen är hållbar och det är absolut inte meningen att vi ska arbeta dygnet runt. Våga vägra rätta på er fritid!

Problem nummer tre, som jag inte heller skulle skriva om, men fingrarna ändå knattrar iväg kring, är den otroligt låga kunskapsnivån som krävs för betyget E, nedre skiktet i engelska. För mig är det vansinne att en text där eleven inte ens behärskar punkt och stor bokstav kan nå E. Tyvärr är texten under sekretess så jag kan inte visa den.

När jag ändå är igång kan jag konstatera att trots att vi engelsklärare, både på grundskolan och gymnasiet, har protesterat i många år ser bedömningen exakt likadan ut. Det är fortfarande F, E-, E+, D-, D+, C-, C+, B och A  som texterna ska bedömas enligt. Det värsta av allt är nog att det inte ens finns en exempeltext att utgå ifrån när det gäller D övre skiktet. Vi sätter aldrig annars dessa betyg på uppsatser, så hur i hela friden ska vi veta vad som är ok för D+? Hur ska helt nyutexaminerade lärare kunna bedöma NP? Ska vi gissa? Jag begriper det verkligen inte. Dumt är det så det förslår.

För att inte tala om dumheten i att eleven kan bli underkänd på ett helt delprov som till exempel uppsatsen och ändå få E trots att det absolut inte fungerar så när eleven får sitt slutbetyg.

Jag är arg. Det framgår nog. Nu går jag ut och rensar ogräs i stället – det är nog bättre för hälsan.

/Sara

Reagera på inlägget:

Kära skolledare: Gör inte om samma misstag som med förstelärarna

Förstelärarreformen har varit ett faktum under ett par års tid med, som bekant, ytterst varierande resultat. Vissa skolor har haft väldigt stor nytta av sina förstelärare medan andra skolor knappt vet vem som är det. Många artiklar har skrivits om förstelärarreformen, och jag har själv bloggat om den tidigare.

Statskontoret har på uppdrag av regeringen gjort en utvärdering av reformens implementering, den finns som pdf här.

Kritiken mot reformen har varit och är högljudd. I skolans värld sitter det i väggarna att alla är lika duktiga och att alla ska premieras lika. Om du läser detta och arbetar inom näringslivet eller någon annan bransch höjer du säkert på ögonbrynen och tycker att det är mycket konstigt. I andra branscher eller på företag är det inte ett dugg konstigt att du får en bonus om du gör ett bra jobb och är skicklig på det du gör. I skolans värld är det nästan tabu att prata om att lärare är olika skickliga på sitt jobb. Det kommer därför att vara en otrolig utmaning för de skolledare som nu står inför att fördela de pengar som regeringen tillfört i det så kallade lärarlönelyftet.

Regeringens tanke med lärarlönelyftet är att det ska öka yrkets attraktionskraft:

"Regeringen kommer därför att investera 3 miljarder på årsbasis i ett lärarlönelyft. Syftet är att öka läraryrkets attraktionskraft och därigenom resultaten i skolan. Lärarlönelyftet ska gå till särskilt skickliga lärare och kan ge runt 60 000 lärare en lönehöjning. Besluten om höjd lön fattas lokalt. Skolhuvudmännen kan rekvirera ett genomsnitt om 3000 kr i månaden för dessa lärare som sedan fördelas lokalt.” (regeringen.se)

Intentionen från regeringens sida är god, men återigen hörs kritiska röster i lärarleden. ”Alla lärare ska ha höjd lön”, ”Nu blir det inte bara förstelärare. Det blir andrelärare också och resten av oss blir för alltid sistelärare”.

Så kära skolledare, gör nu inte samma misstag som många av er gjorde när ni tillsatte förstelärarna. Låt nu processen vara transparent och tänk hur ni skulle gjort om det var era elever och betyg. Ni ger ju inte betyg till elever utan underlag hoppas jag? Eleverna vet oftast vilket betyg de ska få och varför. De vet också vad de behöver utveckla för att nå vidare och utvecklas optimalt. På samma sätt behöver ni ha tydliga medarbetarsamtal där ni vågar säga som det är. Jag har hört flera skolledare säga att förstelärarna inte ska vara med i lönelyftet, men det står faktiskt ingenstans att dessa ska exkluderas. Om försteläraren kvalar in under de framtagna kriterierna är det självklart att hen också är aktuell.

Regeringen har tagit fram kriterier som ska vara uppfyllda för att du som lärare ska komma ifråga för löneökningen:

 • Läraren ska arbeta med undervisning eller med uppgifter som hör till undervisningen

 • Läraren ska vara särskilt kvalificerad för verksamheten och den undervisning som bedrivs

 • Läraren ska ha visat intresse för och god förmåga att utveckla undervisningen på egen hand och tillsammans med kollegor

Dessutom ska ett eller flera av följande kriterier uppfyllas:

• Ta särskilt ansvar för att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande i former som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

• Med stöd av formell utbildning på avancerad nivå utöver lärarexamen förbättra undervisningens innehåll, metoder och arbetssätt

• Ta särskilt ansvar för att stödja lärarstudenter och kollegor som är nya i yrket eller genom att ta särskilt ansvar för att utveckla ämnen eller ämnesövergripande områden

• Ta särskilt ansvar för särskilt komplicerade undervisningssituationer  (regeringen.se)

De tre översta kriterierna tror jag att de flesta lärare kvalar in på. Svårare blir det med de fyra andra kriterierna. Där räcker det att endast en av de fyra punkterna är uppfyllda, men den stora knäckfrågan för mig är vad en ”särskilt komplicerad undervisningssituation” är för något? Är det att undervisa 28 elever i engelska där några är nyanlända och inte kan ett enda ord engelska och i samma grupp sitter elever som har A utan att blinka? Eller är det att klara av att undervisa 4 elever med svåra diagnoser? Svårt att definiera tycker jag.

Det är heller inte helt enkelt att definiera vad särskilt ansvar för att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande är. Är det att ni i ämneslaget besökt varandras klassrum? Är det att ni strukturerat delar med er av era erfarenheter på skolan? Eller är det att ni leder ett förändringsarbete på skolan?

Så kära skolledare, hjälps åt att ta fram exempel så att det är tydligt för lärarna vad ni anser att en särskilt komplicerad undervisningssituation är eller vad särskilt ansvar för undervisningen genom kollegialt lärande innebär. Sitt inte och vänta på att någon annan ska ta fram exempel utan gå själv först i ledet.

Gå samman med andra skolledare i era nätverk och bygg upp en bank med olika exempel som ni kan använda er av för att kunna vara tydliga och konkreta. Låt era lärare hjälpas åt att ta fram exempel och infoga dessa i exempelbanken. Därefter kan lärarna arbeta individuellt med självskattning. Förhoppningsvis framträder då en tydlig och konkret bild över vad som krävs för just den lärarens utveckling. Det blir inga överraskningar kring vilka som kommer ifråga för lärarlönelyftet och det minskar tjafset i kollegiet.

Det är en svår uppgift ni har framför er och ni har redan en pressad arbetssituation.  Hoppas att ni organiserar er så att ni inte sitter ensamma med uppdraget. Lika väl som vi lärare tar hjälp i det utvidgade kollegiet behöver ni skolledare göra det. Utan stabila skolledare som har klart för sig vart vi lärare och elever ska sker ingen skolutveckling och vi har mycket svårare att utföra vårt jobb.

Så kära skolledare gå samman! Hjälp varandra och gör inte om de misstag som skedde när förstelärarna tillsattes.

Lycka till!

  

Reagera på inlägget:

Låt lärarna vara en katalysator i skolans förbättringsarbete

Rektorer och andra skolledare menar att motstridiga krav och otillräckligt stöd gör uppdragen svåra, för att inte säga helt omöjliga.

Istället för ”att utveckla världens bästa skola” får många rollen av ”pappersvändare” och ”springschasar”. Dessutom är ohälsan stor i gruppen. De är stressade och mår dåligt av för hög arbetsbelastning. De hinner inte med de uppgifter de är satta att utföra, stödfunktioner finns inte och i den genomlysta svenska skolan, dissekerad in på bara benknotorna, har det nog inte funnits någon som ställt frågan: Behöver vi verkligen så många chefer/ledare?

Att ställa den frågan är som att svära i kyrkan, förstås, men här kan man faktiskt istället välja att satsa resurser på de praktiskt arbetande lärarna. Välja att ge lärarna utökat mandat, större makt och högre status att utöva sitt yrke.

Från att ha varit en högt uppburen person i samhället har dagens rektorer fått en devalverad status. Lärarna ser rektorsuppdraget som ett otacksamt slitjobb och lockas inte alls av arbetsuppgifterna.

Enligt Arbetsförmedlingens statistik söktes varje utlyst rektorsjobb endast av 0,6 person (2012). Dessutom är personalomsättningen på rektorstjänsterna hög.

Forskning visar att rektorer tillhör de chefsgrupper som har sämst arbetsvillkor, så till den grad att jobbet klassas som riskfyllt.

En forskningsöversikt från universitetet i Karlstad konstaterar att personalomsättningen bland rektorer var hela 15 procent per år, och radioprogrammet Kalibers granskning visade att 80 procent av kommunerna har grundskolor där rektorerna bytts ut fler än en gång de senaste fem åren. Dessutom menar två tredjedelar av de ansvariga att det är svårt att hitta lämpliga personer till lediga rektorsuppdrag. Bara detta gör att man kan fundera över antalet rektorer/ledare i svensk skola.

Att vara rektor är att ha Sveriges viktigaste chefsjobb, sägs det från de båda fackförbund som organiserar skolledare.

Men lärarna har många olika chefer – skolchef, biträdande skolchef, rektorer, biträdande rektorer, förskolechefer och allehanda specialfunktioner dessutom – som alla styr och ställer, och stökar till det.

Säkert är det många som undrar hur viktig rektor och alla andra chefer är för elevernas möjlighet att lära och utvecklas i skolan. Men viktigare än rektor är läraren och vad läraren egentligen gör.

Så tolkar jag den beprövade erfarenheten och den forskning som vi har tillgång till. Jag drar också slutsatsen att det går att minska antalet rektorer och pedagogiska ledare. Detta kan ge lärare välbehövligt lugn och arbetsro i sitt yrkesutövande.  

Lärare kan själva verka för att utbildningen i skolväsendet utvecklas och de kan också ta ett ansvar för skolans resultat. De får ju dessutom hur som helst skulden för eventuella dåliga resultat.

I den mål- och resultatstyrda skolan kan lärare själva vara en viktig katalysator i skolans förbättringsarbete, inte bara skolledare. Lärare som självständigt får ta ansvar för sitt yrkesutövande är en outnyttjad resurs i skolväsendet. 

Reagera på inlägget:

Det är aldrig okej att hota sina barns lärare

Föräldern till en elev dök oanmäld upp och ville besöka min tysklektion. Ett par veckor tidigare hade jag meddelat hemmet att eleven hade svårigheter med att klara tyskundervisningen. Nu skulle jag granskas och föräldern kolla om “det rådde tillfredställande ordning i Bruuns klassrum”. Mannen ställde sig längst ner, bredbent och med armarna i kors. När lektionen var slut fick jag omdömet:

“Jo, jag konstaterar att Bruun har förmågan att upprätthålla ordningen. Nu förväntar jag mig att Bruun också har förmågan att sätta betyg på mitt barn.”

Det är ett par år sedan som händelsen inträffade och jag hade egentligen glömt det och gått vidare. Diskussionen om föräldrar som pressar barnens lärare till att sätta ett visst betyg har florerat i media de senaste veckorna. Denna diskussion gjorde att jag kom att tänka på detta igen.

På ovanstående omdöme svarade jag att “jag utan tvekan är helt kompetent till att avgöra om eleven skulle få ett betyg eller inte”.  Någon vecka senare ringde pappan och menade: “Bruun måste förstå att mitt barn MÅSTE ha betyg i tyska. Det är din uppgift att se till detta annars måste vi kanske prata lite mer ingående”.

Jag minns att jag gick in till en kollega och höll luren så att kollegan skulle kunna höra. Jag kommer också ihåg att jag svarade: “hotar du mig nu” och att svaret då blev: “verkligen inte. Jag talar bara om för Bruun vad som kommer hända om det inte sätts något betyg. Bruun kan även prata med sin gamla chef. Hon är inte kvar på sitt jobb längre. Hon har försvunnit och så kommer det gå för dig också.”

Jag säger ”hotar du mig nu igen?”  ”Näe, jag hotar inte dig. Jag bara upplyser dig tydligt om vad som händer”.

Min dåvarande rektor och områdeschef informerades om händelsen. Jag var ganska uppskakad men stod benhårt fast vid att jag hade full koll på att bedömningen var korrekt. Elevens uppgifter var dessutom sambedömda med min kollega. Områdeschefen beslutade att händelsen, som är förkortad här i texten, skulle polisanmälas. Vår kontaktpolis kom omgående till skolan och pratade med mig. Detta minns jag med tacksamhet. Jag fick direktnummer till polisen och skulle höra av mig om något mer hände.

Helgen efter var jag i stan och skulle handla i en mindre butik. Jag befann mig inne i butiken och precis i ingången stod föräldern. Mannen stod och stirrade med bister min på mig. Han blockerade vägen så jag inte skulle kunna komma ut. Jag valde att låtsas handla och vara väldigt upptagen av varan jag granskade. Inom mig rusade hjärtat och tankarna. Vad fasen skulle jag göra? Min man befann sig på annan ort och jag visste att jag var ensam hemma. Efter ett tag flyttade han på sig och försvann. Jag sprang in i en annan affär där jag såg en tjej som jag visste arbetade som lärare på grannskolan. Där stod jag, storgrät och skakade bakom ett klädställ. Kollegan hjälpte mig hem och vi diskuterade om jag skulle ringa polisen. Men vad skulle jag säga? Snälla polisen kan ni komma för en man tittar på mig när jag är på stan?! Jag valde dock att ringa till kontaktpolisen, vilket jag är glad för att jag gjorde. Han tog det på största allvar och patrullen körde extra rundor i vårt kvarter.

På måndagen skulle jag ha lektioner som vanligt. Jag var ganska orolig att föräldern skulle dyka upp i mitt klassrum igen och hade, tillsammans med rektor, en strategi för hur det skulle hanteras. Jag hann inte mer än ta tio steg ut i korridoren förrän jag kände att benen inte bar mig. Hjärtat rusade och jag kunde inte tänka klart. Jag vände in på arbetsrummet igen. Yrsel och hjärtklappning. Någon hämtade skolsyster som genast ledde mig in på vårdcentralen som ligger granne med skolan. Läkaren där konstaterade att jag drabbats av en ångestattack.

Aldrig tidigare har jag upplevt något liknande. De som känner mig beskriver mig som en tuff tjej med skinn på näsan. Jag är inte ett dugg rädd för att sticka ut hakan i debatter och jag står för mina åsikter. Trots detta var jag livrädd. Hot och ångest kan drabba precis vem som helst i samhället. Det spelar ingen roll vem eller hur du är. Jag hade en riktigt bra backup i form av mina dåvarande chefer. Områdeschefen, i dag min förvaltningschef, och den dåvarande förvaltningschefen tog detta på största allvar. De hade möte med mig och såg till att jag gick i samtal via Hälsoringen. Jag tyckte inte att jag behövde det men de stod på sig. Detta är jag i dag glad för att de gjorde. Cheferna och kontaktpolisen hade också ett mycket tufft möte med föräldern där de tydligt förklarade att beteendet var oacceptabelt.

Eleven flyttades till min kollegas undervisningsgrupp. Åtgärdsprogram var sedan tidigare upprättat och eleven arbetade stenhårt för att klara sitt betyg, vilket eleven också gjorde. Elevens uppgifter sambedömdes av oss på skolan, men skickades också avidentifierat till en annan skola för bedömning. Vi var alla överens om att det var korrekt att sätta ett godkänt slutbetyg.

Det viktigaste i denna trista historia är skolledarnas agerande tycker jag. När något sådant här inträffar måste man känna att man har fullt stöd. Skolledarna måste backa upp sin personal om det inte är så att de märker att uppenbara fel begåtts. Då måste läraren också backas upp fast med handledning och kunskap.

Tyvärr händer det alldeles för ofta att betygssättningen blir fel. Här måste hela lärarkåren ta sitt ansvar. Det är myndighetsutövning vi sysslar med och vi ska vara proffs på det. Otaliga diskussioner i olika Facebookgrupper denna vår vittnar om att många lärare inte har koll på betygsystemet. Det är verkligen inte lätt att ha koll, men uppenbara felaktigheter som att sätta betyg på det centrala innehållet och ta ett medelvärde av betygen borde inte få förekomma. Tyvärr gör det det alldeles för ofta.

Nu blir jag väl lynchad för att jag skriver att vi lärare inte är så proffsiga som vi skulle önska, men tänk efter. Visst är det så att du tänkt “men jisses hur tänker hen nu” om vissa betygstrådar på Facebook eller i ditt lärarrum?

Hur ska vi lösa detta då? Jag tycker att alla betygsättande lärare i Sverige borde gå Skolverkets kurs i Betyg och Bedömning. Skolverket måste också vara tydligare i sina svar när lärare ber om råd. Eftersom Lgr 11 ger så stort tolkningsutrymme blir det lätt fel. Om jag har förstått det rätt har Skolverket tillsatt en grupp som ska se över detta. Att sätta betyg är inte lätt och det finns massor med individuella fall där man vrider ut och in på sig själv för att förstå hur man ska tänka: elever med en sjukdom som inte deltagit mer än sporadiskt i undervisningen, men har betyg från förra terminen, nyanlända elever där svenska språket hindrar dem, vad är egentligen enstaka delar av kunskapskraven etc.

Ska vi kalla oss för proffs, ägna oss åt myndighetsutövning och få större respekt i samhället  måste vi också hålla en högre lägsta nivå. Med detta vill jag absolut inte ha sagt att det är okej att hota eller pressa sina lärare till att sätta ett visst betyg, men visst tusan måste vi klara att ifrågasättas?

Tyvärr valde åklagaren att lägga mitt ärende. Det retar mig, då det sänder ut signaler att det faktiskt är helt okej att hota sina barns lärare. Det var inte okej då. Det är inte okej nu och kommer aldrig att bli det heller.  

Med önskan om en avkopplande sommar!

//Sara Bruun

Ps. Vill du vara med i #pedaläslyft i sommar? Läs mer här: #pedaläslyft! 220 lärare är hittills anmälda. Du är också välkommen!

Reagera på inlägget:

Det behövs en skolkommission – nu!

Att PISA 2012 har skapat något av en chock i Sverige är nog ingen underdrift. Jag tror att den enda som var glad för Mandelas bortgång var Jan Björklund som fick en liten andhämtningspaus. Resultaten är en katastrof och jag kan inte annat än hålla med Anna Ekström, som till Göteborgsposten säger: ”Delar av den svenska skolan mår väldigt bra. Men alldeles för stor del av skolan mår dåligt. Alldeles för många barn lär sig alldeles för lite. Det stora, breda och branta tappet som Pisa 2012 visar är verkligen allvarligt.” och ”Jag är väldigt orolig för de barn som går i skolor med dåliga resultat. Det fria skolvalet kan vara bra för de som har föräldrar som gör aktiva val – men för de, vars föräldrar inte gör det, kan det vara dåligt. Om det leder till att barn får sämre livschanser för att deras föräldrar inte gör aktiva val, bör vi se över det fria skolvalet så att dessa barn kan få lika stor chans att lära sig mycket i skolan.” (Läs artikeln i GP).

Andreas Schleicher, som ibland kallas mr Pisa, är den som på OECD håller samman det stora PISA-projektet. Han höll i veckan en presentation av PISA 2012 och hans presentation finns att ladda ner på OECDs hemsida

Presentationen är bra och innehåller en hel del information som är användbar för oss i Sverige. Jag ska nedan gå igenom några av de saker som kommer fram (jag hänvisar till de olika bilderna inom parentes). Jag går inte igenom de svenska resultaten i detalj, den sorgliga läsningen kan göras i den riktiga rapporten eller i Skolverkets redovisning. Men det är oerhört viktigt att notera att andelen lågpresterande växer (39). Efter genomgången gör jag en enkel syntes av resultaten och vad de skulle kunna innebära för svensk skola i framtiden.

Pisa visar enligt Schleicher att under Björklunds tid har ordningsklimatet i skolan försämrats och vi är nästan bäst i OECD på för sen ankomst (63, hihi – ursäkta lite skadeglädje där). PISA visar att föräldrar som talar om för sina barn att skolan är viktig har högre resultat (99, jag skulle vilja hävda att för dem som inte har sådana föräldrar måste skolan spela den rollen!).

Bra skolsystem har en låg nivå av elever som går om (106), det är dyrt (107) och ofta är det resurssvaga barn som gör det (109). Enhetsskola, att inte dela upp elever, ger bättre resultat speciellt på motivationsnivå (113). Länder med mer likvärdig, kompensatorisk fördelning presterar bättre (129). De länder som betalar sina lärare bättre har bättre resultat (116). Autonoma skolor presterar bättre om de har system för resultatuppföljning, mer autonomi över undervisning och bedömning (133), om det finns en tydlig läroplan (136), och om lärarna samarbetar (135, observera att charter schools som finns i presentationen är skolor med hög autonomi på skolnivå).

Att publicera data offentligt ger inte högre effekt (138, de två länder som publicerar minst har väldigt höga resultat). Föräldrar som är resursstarka är mer benägna att välja skola (148-158). Närhet är viktigt för resurssvaga familjer (153). 33 procent av variationen i matematik förklaras av rektorers svar på tillgång till naturvetenskapliga, labb, utrustning, bibliotek, IT och läromedel (127). De länder som presterar högst ger mest pengar där det behövs mest, har alltså ett resursfördelningssystem som utjämnar (129). Kvällsundervisning gör ingen skillnad – och det är de resursstarka som får det (117). Förskola är viktigt – inte minst socioekonomiskt utjämnande (126). Det finns ingen skillnad i resultat mellan friskolor och kommunala skolor när man tagit bort socioekonomiska faktorer (143). Konkurrens ger inte högre resultat (146).

OK. Så om vi bygger upp ett skolsystem där de enskilda skolorna har stor frihet vad gäller upplägg av undervisning och bedömning när de hanterar en bra läroplan. Det vill säga lägger makten i större grad hos professionerna, lärare och rektorer. Dessa skolor ska följa upp resultaten på sina elever, men de publicerar inte de resultaten. De ska blanda elever och se till att de som behöver stöd får det tidigt så att ingen behöver gå om. Det ska vara skolor där lärarna samarbetar och som får resurser efter de socioekonomiska utmaningar de har och som har riktiga ämnesinstitutioner, god tillgång till läromedel och IT. Skolor som arbetar målmedvetet och samarbetar istället för att konkurrera och som har lärare som är väl betalda.

Helt enkelt ett väl skött offentligt skolsystem som låter märkligt likt det vi hade i Sverige en gång och det som var målet med skolkommissionen 1947 och enhetsskolans uppbyggnad i Sverige och det regelsystem som då fanns.

Den förre skolministern Bengt Göransson skriver till exempel i Expressen hur: ”De kommunala skolpolitikerna, de som ostridigt kände till den lokala verkligheten, hade tack vare ett statligt regelsystem makt gentemot kommunstyrelser och kommunförvaltningar. Kommunaliseringen gjorde dem till ett slags budgetkorpraler, som hade att vidarebefordra överhetens order. De kunde inte längre med kraft föra skolans talan inför kommunledningen. Ett statligt regelsystem för skolan är lika rimligt som ett statligt regelsystem för trafik. Eller ska vi i valfrihetens namn ha rätt att själva bestämma på vilken sida av vägen vi ska köra?” (Läs hela här).

Vad behöver vi då göra?

En mycket glädjande sak med PISA 2012 är att det kan få den svenska debatten att vakna upp. Redan nu kan man till exempel se att det är tillåtet att ifrågasätta det fria skolvalet. För det måste ifrågasättas, liksom skolpengssystemet. Läraryrkets status behöver uppgraderas och lönerna höjas och då inte bara för de som ”bästa” (vilka de nu är). Tron på konkurrens och valfrihet som ett medel att höja resultaten bör nu begravas och diskussionen handla om hur vi får en likvärdig skola med goda resultat. Vilket vi inte får utan att ge lärarna och rektorerna möjligheter till det i ett stabilt skolsystem med någorlunda förutsägbara ekonomiska ramar, tydliga spelregler och stor frihet att utveckla verksamheterna.

Det här liknar mycket Lärarnas Riksförbund vision om en statlig kunskapsskola. Det får vara slut med marknadsexperimentet nu! Kanske dags för politiker att ta in lärarfacken och skolledarförbundet på allvar i samtal om en framtida skola?

På sin sista bild upprepar Andreas Schleicher den devis han har haft med på alla presentationer i alla år ”Without data you are just another person with an opinion”. Det är en bra devis.

För övrigt anser jag att det behövs en skolkommission.

Nu.

Reagera på inlägget:

Sidor