Att jobba i skolans värld blir ju att ha avslut och uppstart i sommartid. Kalenderåret är inte det tydliga avslutet och uppstarten som årtalet säger eller bokslutet visar. Vårt år tar slut i juni och samtidig börjar vårt nästa läsårs förberedelser just i juni. Det är både avslutnings- och uppstartstider i ett.

Det är då tid för reflektion och tillbakablick precis som när klockorna klämtar för det gamla året i december och det nya året rings in vid 12-slaget. Tid för reflektion, framåtblick, tid att säga tack och hej då men även tid att säga hej och välkommen, vi ses i augusti!

Jag släpper nior den här våren. Det är alltid speciellt och både kul men lite ledsamt i samma veva. Kul att se hur stora de blivit och hur mycket de utvecklats på de tre år vi jobbat tillsammans. Ledsamt för att en era är slut – vi tillbringar ju mycket tid tillsammans och många relationer som skapats. Relationer som tillsammans tillbringat många lektioner, mellanstunder och samtal ihop. Stort lycka till alla nior och tack för den här tiden!

Hej då nior – och hej sjuor

Samtidigt som niorna vinkas av så kommer blivande årskurs sjuor på besök. Ivriga, nyfikna och till skillnad från de långa nior som lämnar väldigt nätta och små. Klassrummet som med niorna verkat så överfullt och nästan för litet blir plötsligt väldigt luftigt.

Ivriga frågor från de blivande sjuorna; Kommer vi få lämna skolans gård på rasterna? Hur gör ni med mobilerna? Blir det många prov? Är ni stränga? Har vi bestämda platser? Många frågor att besvara och nya relationer att bygga. Här är det som skapar förvänta inför nästa termin. Stort tack för det blivande årskurs 7!

…och tack till våra fackförbund

Sen ett tack till våra fackförbund – som även det under året vuxit sig stort och gått samman med ett annat fackförbund. Tack alla ni representanter runt om i landet som ställer de frågor och har de synpunkter som jag och många med mig inte ens vet att vi borde ha. Tack för att ni är där och ställer de frågor som ibland kan kännas lite för svåra och lite för personliga att själv våga ställa. Tack för det och ett särskilt tack Robert – du saknas oss!

Sen ett tack till skolledningen som på min skola liksom alla skolor runt om i landet tampas med för lite pengar till allt för stora behov. Budgeten är knaper och personer kommer och går. Ändå fortsätter ni med blicken riktad framåt för att skapa förutsättningar så vi kan göra vårt jobb.

Det är vi som gör skillnad i varje klassrum

Slutligen det största tacket till kollegiet. Den iver och framåtanda som jag bevittnar, läser och hör runt om i landet gör mig inspirerad och väldigt tacksam. Tack för alla diskussioner, allt engagemang som finns och som på vår avslutningsfest fullkomligen sprudlade bland papperstallrikarna. Det gjorde att känslan av att gå på sommarlov oerhört lätt – i höst kommer det här och det här och det här att hända.

Så tack skolan och tack kollegiet. Tack för samtalen, tack för feedbacken och tack för inspirationen. Det är vi som gör den stora skillnaden i varje klassrum, på alla lektioner – hela läsåret. TACK!

Kommentera

Jag kan uppleva att lärarens tillsynsansvar i all sin tyngd är en av de ”plikter” som jag som förälder känner stor trygghet i. Är mitt barn inte på den plats där jag tror det ska vara så meddelar skolan mig det.

Jag som tjänsteman har ju här ett enormt ansvar som ingen av oss någonsin borde ta lätt på. Men ändå kan jag få en känsla av att det finns en stor osäkerhet kring vad tillsynsansvar innebär och vad det faktiskt betyder. 

Hur ofta pratas det om det här på våra arbetsplatser? Tas det upp på varje APT tillsammans med anmälningsplikten eller drunknar det i praktisk information om organisation och budget? Eller är det en kunskap som är till för några få, trots att ansvaret ligger på varje enskild anställd?

En lärare kan aldrig frånsäga sig tillsynsplikten, eller delegera den till någon annan, exempelvis en förälder. 

När jag börjar läsa och reflektera över tillsynsansvaret så får jag varje gång en krypande känsla. Huja – kan jag verkligen säkerställa det här? Har jag koll? Har jag förstått det hela rätt? Och då tycker jag mig ändå besitta en hel del kunskap och erfarenhet i ämnet. 

Trots det känns det som just det här ansvaret är en kunskap som få faktiskt har och, till min ännu större oro, ibland tar oerhört lätt på. Säkerställer våra rektorer och huvudmän att deras anställda faktiskt vet vad det är och vad det innebär? Visar våra rektorer att de tar ansvar i frågan och arbetar proaktivt med att säkerställa kunskap kring tillsynen?

Eller är det en kunskap som några få har fast ansvaret för tillsynen ligger hos varje enskild anställd?

Kommentera

Jag minns det som igår. Ett argt samtal på min telefon i mitt hem precis när jag gått på lov.
 Jag har aldrig i tjänst lämnat ut mitt telefonnummer.

Jag startade min lärarbana med ett stort fackligt engagemang och fick via en klok föreläsare lära mig att inte lämna ut numret. Vem har egentligen numret till sin läkare, bilmekaniker eller kocken på favoritrestaurangen? Så varför sina barns lärares nummer?


Trots det så hade en förälder hittat mitt nummer och beslutat sig för att ringa hem till mig. Det var tidigt i min lärarkarriär och jag hade mycket kvar att upptäcka och erfara. Jag var precis hemkommen och om minnet inte sviker mig så var det fredag och sportlovet skulle börja på måndagen. Jobbet var således långt borta. Ett samtal skulle dock få det hela att ändras.


En arg person i andra änden. Hur kunde jag göra som jag gjort? Hur kunde jag behandla personens barn på det sättet jag gjort? Där i mitt eget kök skällde en för mig främmande person ut mig.

Vår syn på vad som hänt var som hämtad ur skilda världar. Det här var den terminen jag hade börjat lära och förstått att det fanns något som hette ”maktlekar”. En kunskap som jag nu är evigt tacksam för. Men då med en ny elevgrupp famlade jag fortfarande med att försöka förstå vad det var som gjorde att så mycket märkliga händelser skedde mellan eleverna i gruppen och att samma person alltid verkade dra den största nackdelen av det som hände.


Den arga personen hade i sitt uppjagade tillstånd än mindre förståelse för situationen jag såg i klassrummet, mellan lektionerna och på rasterna. Allt fokus låg på mitt agerande, baserat på den arga personens barn, och inte alls på att det kanske fanns ett ”varför” till vad som hänt.

Jag minns hur överrumplad jag kände mig i samtalssituationen. Stressen som samtalets innehåll förmedlade gjorde mig inte till det proffs jag hade varit om jag varit på jobbet. Tonläget höjdes ytterligare.

Till slut sa jag: ”Vi kommer inte att förstå varandra i den här situationen utan vill du prata vidare om det här så får du kontakta min chef.”


Svaret jag fick var givet, personen skulle verkligen göra så, mitt agerande var oacceptabelt, förklarade den arge.


Jag lade raskt på och slog direkt numret till min chef. Jag ville förvarna om att ett ilsket samtal väntade. Berättade exakt vad som hänt. Min dåvarande chef berömde mitt agerande och mod att genast kontakta henne. Hon bekräftade att jag hade gjort allt korrekt både i skolan och i samtalet. Skulle personen ringa så skulle hon vara redo.

Nästa samtal gick till min kollega som även denne vart helt överrumplad över att någon kunde bete sig så illa.


Nu har det gått över tio år sedan samtalet, jag bär det fortfarande med mig. Den arga personen ringde aldrig till min chef.


Jag kommer ihåg min utsatthet. Oron som samtalet väckte hos mig. Jag kommer ihåg hur jag ifrågasatte mig själv och vad jag kunde och gjort. Jag kommer ihåg påhoppet på mig som person.


Lärdomen och vad jag efter hela händelsen verkligen tog till mig var att när sånt här händer så är det bästa jag kan göra att berätta för kollegor och min chef vad som hänt. Att få bekräftelse på att det var den andra och inte jag som gjorde fel.

Ibland, tyvärr, så hamnar jag som lärare i situationer där jag får mottaga föräldrars och vårdnadshavares frustration och maktlöshet. Vissa personer tvekar inte i dessa lägen att kasta sin frustration och ilska på den personen som ägnar sin yrkesdag åt att ta hand om och göra det yttersta för att deras barn ska utvecklas och nå så långt det bara är möjligt.

Det känns inte kul, det känns inte rättvist men med åren har jag verkligen lärt mig att hantera liknande situationer så de blir lättare. Lyssna in, förbereda och alltid vara tydlig med vilka mina arbetstider är och hur jag bäst blir kontaktad.


En tung men viktig lärdom från ett argt samtal.

Kommentera
Karin Boberg
Karin Boberg

Karin Boberg är lärare i SO på Glömstaskolan även förstelärare i ledarskap. Undervisar även vid Södertörns högskola, föreläser i olika sammanhang och författare två böcker med en tredje på gång. Skriver även på den egna bloggen karinbyggerundervisning.com

Karin har arbetat som SO- lärare sedan 2003 både inom den privata och kommunala skolvärlden. Hon även varit fackligt engagerad och föreläst för  lärarstudenter och nyexaminerade lärare hur de ska få en bra start i yrket. Karin har även jobbat som skolledare.

Karin bloggar om skolvardagen från ämnesarbete och anpassningar till de små detaljerna som får undervisningen flyta och de funderingar som yrkesvardagen ger.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm