Heureka – jag har det!

Jag har lösningen på skolans stora klurighet. Lösningen på ordningsbetygens, eller kanske ska jag skriva kjollängdens vara eller icke, lösningen på alla åtgärdsprogram som ska skrivas, alla anpassningar som ska göras och alla elever som inte riktigt når ända fram i skolan. Jag har det!

Eller är det kanske inte ens en nyhet, är det inte något vi faktiskt alla vet, är det inte så självklart som det kan vara? Minska gruppernas storlek i skolan och få in mer vuxna med rätt kompetens på rätt plats i skolan. Vore inte det slutet på många av de bekymmer som skolan tampas med?

Så hur kommer sig denna till synes självklara tanke?

De sista veckorna har varit tuffa. Covid-19 kontrollerar vår vardag och värld. Få av den ordinarie personalen är på plats och stundom halva klassen borta. Det har pågått alldeles för länge.

”Det här är ju heltokigt”

Som samhällslärare undervisar jag alltid och har alltid gjort i helklass. För mig innebär det omkring 30 elever varje lektion, varje dag under hela läsåret. Jag är på högstadiet så 30 elever i klassen är standard och har så varit under hela min lärarkarriär. Men när jag hör att de yngre klasserna har uppåt 30 elever och häromdagen – hoppas jag hörde fel – en mellanstadieklass med 37 (!) barn i ett och samma rum, så häpnas jag. Det här är ju heltokigt.

Idag fick jag förmånen att vikariera i halvklass. Så kändes det inte i morse när min att-göra-lista var superlång och jag såg min planeringsdag försvinna. Men nu mitt på dagen så känns det riktigt bra. Vilken fantastisk förmån att undervisa med bara 15 elever i rummet. För elevernas del är det här en praktiskestetisk dag, grupperna måste vara små. Alla är indelade i grupper om max 15 och har slöjd, hemkunskap och NO-labb uppblandat under dagen.

Kollegan var sjuk så jag ombads hoppa in och tog med mig mitt ämne. Vi jobbar med tystläsning av en bok och därefter tolkning av boken utifrån fyra välkända perspektiv: offer, förövare, vittne och medhjälpare. I klassrummet sitter 15 elever istället för mitt normala 30.

Lugnet i gruppen ger sig själv. Vi känner varandra. Rutinen sitter. De som annars brukar hitta en bundsförvant att prata under passet får inte plats att göra det. Vi är för få, så alla syns och alla kan vara med.

”Skulle göra underverk”

Tid att läsa och tid att jobba. Eftersom lugnet finns från första stunden så blir det plötsligt en massa tid till att läsa och ha en liten genomgång. Därefter tar arbetet vid.

Eleverna kan få hjälp direkt. Jag får en absolut överblick av läget. De som behöver stöd har mig nära. De som behöver lugn har det från början.

Hm… inte är det en nyhet och inte är det banbrytande forskning. Det här är ju en av grunderna till en toppundervisning för eleverna, goda förutsättningar för mig att lyckas i mitt arbete och en skoldag där alla får synas och har möjlighet att få hjälp.

Att få ner elevantalet på mina lektioner skulle verkligen göra underverk på undervisningen och min möjlighet att göra mitt jobb på absolut bästa sätt.

Mindre grupper i skolan och mer vuxna med rätt kompetens på rätt plats således – Heureka, jag har det!

Kommentera

Det finns stunder i vardagslunken som jag gärna skulle byta bort. Praktiska göromål som jag helst vill slippa. Men ett av dem, hur mycket jag än ogillar det, ska jag nog behålla. Inte för att jag vill och inte för att jag någonsin kommer att ha förmåga att lära mig förstå det, utan för att jag troligen blir en bättre människa och pedagog för att jag, trots min totala okunskap och ovilja ändå, fortsätter göra det.

Och förhoppningsvis så kommer jag inte känna mig för dum efteråt.

Nu har vi precis lämnat en hektisk arbetsperiod bakom oss. Bedömningar, omdömen, betyg och avslut. Flera av våra elever i våra klassrum hade nog gärna bytt bort många av de övningar och tillfällen som de behövt göra de senaste veckorna. Vissa för att de hellre gjort något annat, andra för att de inte hade någon lust och en grupp för att de känner att de inte kan eller ens förstår vad de ska göra.

Jag är bilägare. Inte på grund av överdrivet bilintresse utan för att det är en behändig sak att ha för att få vardagen att flyta på, helt enkelt. Någon gång per år, förhoppningsvis inte mer, så behöver bilen omvårdnad. Den ska servas och däck ska bytas. Varje gång det är min tur att ta bilen till verkstaden så blir jag lite nervös. Jag är inte alls bekväm i verkstäder eller bilbesiktningsställen. Chansen att jag på något sätt gör fel är alltid väldigt stor.

  • Jag är sällan där.
  • Jag har inte särskilt stort intresse av att vara där.
  • Jag kan inget om bilar.
  • Jag vill inte kunna något om bilar.
  • Bilarna ska helt enkelt ta mig från en punkt till en annan. Min fasa varje gång jag nu ska till besiktningen eller verkstaden är att jag kommer att känna mig dum.
  • Dum för jag ställer bilen på fel plats.
  • Dum för att jag inte kan.
  • Dum för att jag kanske inte kommer att förstå.
  • Dum för att jag mycket troligt kommer göra fel på ett eller annat sätt.

Den här känslan delar jag med många. Säkerligen flera som sitter i mitt klassrum. Osäker på hur man ska göra en övning, osäker om man ens kommer att förstå, osäker för att det kanske kommer att bli fel och osäker för att det helt enkelt inte brukar gå.

Efter många år av att känna sig just fel och dum så har vi nu hittat en verkstad som faktiskt inte får mig att känna något av ovanstående punkter. Deras bemötande har gjort att jag aldrig känner mig dum när jag går därifrån. Jag kan till och med lämna stället med ett lite leende på läpparna.

De jag möter där får mig alltid att känna mig välkommen och de kan på något sätt alltid göra, vad de nu än må ha gjort med min bil, begripligt. Jag känner mig så oerhört tacksam varje gång – för känslan att känna sig dum eller fel är inte alls trevlig.

”Jag landar i min egen yrkesvardag”

Både känslan och bemötandet är något som fått mig att fundera mycket. Jag behöver ju bara åka till denna verkstad någon gång per år, mer sällan om jag förhandlar väl med maken och ibland slipper helt.

Här landar jag direkt i min egen yrkesvardag. De elever jag möter varje dag måste vara där under tio hela år. Våra elever har inte, och ska inte ha, möjlighet att förhandla bort att komma till skolan. Man måste ju komma till skolan.

Här kommer jag som lärare och min fingertoppskänsla i mitt ledarskap in. Hur skapar jag miljöer och undervisningssituationerna som gör så att eleverna inte ska ha känslan av att det här kommer inte att gå? Här kommer jag inte att lyckas. Här hör jag inte hemma.

Att känna sig så där utlämnad och orolig för att jag helt enkelt mycket troligt inte kommer att lyckas med det jag ska göra – det är ingen härlig känsla. Inte härligt alls. Vi vet att det finns elever som varje dag kommer till skolan med känslan av att vara dum eller orolig för att inte förstå vad som förväntas av dem.

Jag som pedagog och ansvarig i undervisningen måste verkligen tänka till många gånger varför jag väljer de övningar och upplägg som jag gör.

Hur kan jag åter finslipa mitt verktyg, ledarskapet, så att mina elever oftast i alla fall har den känslan jag får när jag numera lämnar verkstaden:

  • Det här gick ju bra.
  • Här kan jag lära mig.
  • Här känner jag mig trygg.
  • Här kommer det vara begripligt.
  • Här finns någon som vill hjälpa mig, förstå mig och få mig att lyckas.
  • Här är det någon som vill att just jag kommer och just jag lär mig- varje dag, hela terminen och hela läsåret.

Så trots att jag känner mig dum och vilsen när jag kommer till verkstan så är det nog så att jag egentligen borde vara den som lämnar bilen varje gång. För att då och då få kontakt med den del av mig själv som både känner sig vilsen och dum är inte så tokigt.

Det får mig verkligen att tänka till i min egen vardag och åter finslipa så att så många som möjligt ska komma till mina lektioner och känna att de förstår lite mer, de kan lyckas och framförallt att de känner att det är fullt möjligt – även fast det är både svårt, ibland helt ointressant och alltid ett måste.

Kommentera

För varje år som går blir det enklare att lyfta blicken och hitta det som binder samman läroplanen och undervisningen med den verklighet som väntar efter skolan.

Hur hjälper vi alla elever att hitta sin samhällsröst? Orden är min kollegas och sammanfattar det jag tänker är själva kärnan i uppdraget.

Kunskapskraven och det centrala innehållet i det samhällsorienterande ämnena är oändligt, men enligt mig fullt möjligt att genomföra. När jag lyfter blicken och får ett helhetsperspektiv ser jag kloka och ansvarstagande samhällsmedborgare som lämnar årskurs 9 för en komplex värld.

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. Som hjälp att lyfta blicken har jag kapitel ett och två i läroplanen som ledstänger. Utgår jag från dem och att värdegrunds- och demokratiarbetet ska genomsyra allt vi gör i skolan blir det betydligt enklare att hantera.

Rättigheter och skyldigheter ska finnas med i alla sammanhang. Lägger jag fokus där kommer också elevernas engagemang.

Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. När jag nu ser tillbaka på ännu ett läsår ser jag ett tydligt mönster i det jag gör och har gjort i många av mina yrkesverksamma år.

Ingen har rätt att störa någon annans rätt till utbildning.

Barnkonventionen är alltid närvarande men har olika fokus beroende på var vi befinner oss. I början av läsåret fokuserar vi mycket hur vi ska ha det tillsammans i klassrummet. Hur är klassrummet en del av hela Sveriges demokrati? Hur ska vi tillsammans möjliggöra att allas rätt till undervisning möjliggörs i vardagens olika delar? Hur respekterar vi tystnaden eller talutrymmet när vi ses i helklass?

När terminen är i gång hamnar fokus mer på begrepp som eleven förväntas kunna i sammanhang de behöver lära. Det är en rättighet att få sin utbildning och då har alla en skyldighet att ge förutsättningar så att alla kan ta till sig instruktioner. Ingen har rätt att störa någon annans rätt till utbildning. Att ge alla förutsättningar att faktiskt höra en instruktion och genomgång är något vi har en skyldighet att bidra till. Det här är något som jag ofta återkommer till i min undervisning.

Därefter diskuterar vi barnkonventionen och de mänskliga rättigheterna. Vilka förutsättningar har olika länder att hantera exempelvis en epidemi och samtidigt garantera sina medborgares rättigheter? Varför ska beslutsgången i det offentliga systemet vara långsamt? Vilka möjligheter hade Marie-Antoinette att påverka sin situation?

Vilka möjligheter har du i din religions- och åsiktsfrihet?

Diskrimineringsgrunderna är också alltid närvarande. Både i hur vi angriper diskussioner och i mitt förhållningssätt. Jag har tidigare skrivit om mina anpassningar i exempelvis religionsundervisningen. Det väckte upprörda känslor hos vissa lärare som ansåg att alla elever måste fullfölja samma undervisningar, oavsett om det går emot deras religiösa övertygelse. Likväl att jag alltid måste tänka professionellt och inte ta politiskt ställning i exempelvis val även fast jag kan tycka att resultatet är fel.

Vilka möjligheter har du i din religions- och åsiktsfrihet? Med den tanken lyfter jag blicken och ser på läsårets innehåll, som plötsligt blir mer möjligt och övergripande.

När det nya läsåret börjar kommer vi att fundera över om vi tar ansvar för yttrandefriheten. Med det avslutade valet i USA och den våg av information och desinformation som följt känns frågan högst relevant. Även frågor om varför världen beslutade att vi tillsammans behöver skriva ner grundläggande mänskliga rättigheter kommer att vara grunden när skolarbetet börjar i augusti och jag, tillsammans med mina elever , ska fortsätta vägen att hitta vår samhällsröst.

Kommentera

Någon mer än jag som tycker att det blåser ordentligt nu? En tredje våg är kanske på väg och sedan den dagliga logistiken som covid-19 skapar med vab, vikarier, schemaändringar och ord om att tid tagen för planering av distansundervisning måste åter till eleverna.

Oroliga elever, trötta kollegor, springande skolledningar och så vi själva – alla är som i mitten av en storm. Där i stormens öga, som en stund av plötsligt lugn, ser jag i flöden att Vänliga veckan är här. I samband med alla hjärtans dag så kommer den tydligen. Jag hade ingen aning, men ack så passande.

Vänliga veckan behövs och i flöden ser jag kloka kollegor runt om i landet som anordnar aktiviteter kring veckan med sina elever.

Efter ett år med covid-19 så har vi helt klart lärt oss mycket mer, men inte kan jag tycka att det har blivit enklare. För vissa kollegor är dagarna exakt lika som innan pandemin. 30 elever i klassrum med minimala utrymmen, stor sjukfrånvaro och inga vikarier. Andra jobbar delvis på distans med nya undervisningsmiljöer att förhålla sig till och ständigt nya beslut som måste tas. Kunskapskrav och planeringar som alltid måste organiseras.

Just nu flera parallella planeringar för distansarbete. En för de som väntar på covid-19 svar och en för undervisning på plats. Nej, ingen har bett om det men vad gör man när sjukfrånvaron är hög och pigga elever väntar på testsvar för att kunna komma tillbaka till skolan. Det är så många saker jag inte kan kontroller just nu. Smittspridningen står bortom min kontroll, kommunens beslut att låta skolan bestämma om det ska vara distans eller inte, den tredje smittvågen som hägrar i horisonten och så all frånvaro till höger och vänster.

Så här är det nu. Jag gillar det definitivt inte men jag måste förhålla mig till läget. Det blåser en del och tempot är högt.

Därför kändes Vänliga veckan så välkomnande. För hur starkt är inte ett vänligt ord? ”Det här gör du skitbra” fick jag höra i dag och som det stärkte i stunden. Jag blev nästan förvånad över att det fanns ett sådant gott ord i blåsten – men ack så välkommet det var. Jag kommer vårda det som en exklusiv present här i vinden. Jag kommer unna mig att njuta av den.

För mitt i all vind så finns det ändå en sak som jag faktiskt kan göra, även fast det stundom låter helt paradoxalt, och det är att vara snälla mot mig själv. Ja, i dag blev det helt enkelt högläsning och en stund att måla flaggor. Det fick bli förmiddagen. Just nu är jag inte på topp. Just nu är jag inte, och kan inte vara, den mest innovativa läraren. Förhoppningsvis kan jag vara den aningen bättre kollegan och läraren, men definitivt inte den mest innovativa.

För när det blåser så kan jag först vara snäll mot mig själv och när jag ändå är i farten kanske även skicka ett snällt ord till grannen i arbetsrummet. Kanske behöver den det till och med mer än vad jag själv gör just nu. Kanske har dagen bara varit för mycket och kanske har ett beslut tagits som inte var helt genomtänkt men av nöden tvunget blev det som det blev.

Låt oss göra Vänliga veckan till två veckor. Kanske till och med in i sportlovet. Låt vänligheten frodas till vardagen är åter. Pandemin verkar inte lugna sig än på ett tag men kanske vänligheten kan göra att det blåser lite mindre och med ljummare vindar.

Kommentera

Kan jag bara få pausa tanken en stund. Distansundervisning, undervisning på plats, coronapandemi, arbetsmiljö, utvecklingssamtal och diffusa beslut.

Allt snurrar i en väldig fart och vi anpassar oss faktiskt steget före besluten i en ännu snabbare takt. Men nu tänker jag pausa tanken helt enkelt. För mitt i allt det här är det ju något som är SÅ häftigt och faktiskt verkligen funkar.

Jag brukar inte vara den främste it-ivraren i ett sällskap och inte heller här i bloggen. Det är inte till mig någon vänder sig för att få den senaste appen eller online-tipset. Visst använder jag digitala verktyg och lär mig allteftersom mer och mer – varken bäst eller sämst i ämnet. Däremot måste jag i skrivandets stund säga att när tekniken fungerar och allt bara faller på plats exakt så som jag tänkt;

Det här är så häftigt!!!

Vi började lektionen 08.00 och alla jobbade intensivt med sina arbeten. Redan vid uppstarten visste de att 08.40 kommer veckans kunskapskoll på det här arbetsområdet.

Varje vecka fylls kunskapsbanken på med nya infallsvinklar att lära och utforska. Eleverna har visat att de verkligen gillar att vi med ganska korta intervaller stämmer av kunskapernas kvalitet genom olika typer av förhör eller temperaturmätningar. I början när jag lär känna en grupp så tycker många att dessa förhör stressar upp och känns som prov. Men med tiden så blir de som alltid en uppskattad möjlighet för eleverna att se om deras nyinlärda kunskap landat eller om det är något som behövs tränas vidare på. Själv får jag alltid en bra blick om det är något som är otydligt för många eller ordet är någon genomgång som saknats.

Tidigare gjorde jag alltid dessa temperaturmätningar med penna och papper. Numera, med alla möjligheter till variation via våra digitala hjälpmedel, så är veckoavstämningarna just digitala.

08.30 börjar ett mummel gå genom gruppen.

Vad har hänt med tystnaden?

– Vi är så pirriga inför förhöret 08.40! får jag snabbt konstaterat av flera i gruppen.

– 08.38 dags att uppdatera era sidor så de är i fas med tiden, hälsar jag gruppen.

I vårt gemensamma flöde kommer 08.40 ett meddelande dyka upp.

Alla ska därefter trycka på meddelandet och därefter starta sin övning. 

Perfekt i tider när vi faktiskt inte vet om vi kan, får eller bör vara i skolan. 

Alla med tillgång till dator kan delta.

08.40. Nu är det dags att gå in på uppgifter, där ligger veckans avstämning. Ett sus av mummel går igenom gruppen innan alla hittat in.

– Åh, jag svettas i mina handflator, säger en elev på ett skämtsamt och förväntansfullt sätt.

Därefter kommer tystnaden och ett ivrigt knappande. För fem år sedan hade det varit pennor som rispat på papper. Idag är det tangenter som snabbt trycks ner till förståeliga meningar. Inom en minut sitter alla där febrilt skrivande på sina förhör.

Jag kan inte låt bli att högt säga;

– Det här är så häftigt!!!

Jag sitter där och myser i min roll som nu bara blir att se att allt rullar på som det ska och vänta på att resultaten ska komma in. Prydligt uppspaltat på min skärm redo att bedömas av mig.

Eleverna uttrycker och visar att det här är både kul och spännande. En liten övning för att stämma av så de är i fas med veckan. Tekniken hjälper till. Ett spänningsmoment med tidsinställningen. Vips, en bra avslutning på veckans arbete.

  • Nöjda elever.
  • Nöjd lärare.
  • Tekniken funkar.
  • Tekniken använd.

En välförtjänt tankepaus och världen där utanför får snurra i all den ovisshet som tiden bjuder.

Kommentera
Karin Boberg
Karin Boberg

Karin Boberg är lärare i SO på Glömstaskolan även förstelärare i ledarskap. Undervisar även vid Södertörns högskola, föreläser i olika sammanhang och författare två böcker med en tredje på gång. Skriver även på den egna bloggen karinbyggerundervisning.com

Karin har arbetat som SO- lärare sedan 2003 både inom den privata och kommunala skolvärlden. Hon även varit fackligt engagerad och föreläst för  lärarstudenter och nyexaminerade lärare hur de ska få en bra start i yrket. Karin har även jobbat som skolledare.

Karin bloggar om skolvardagen från ämnesarbete och anpassningar till de små detaljerna som får undervisningen flyta och de funderingar som yrkesvardagen ger.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm