Precis när det börjar spira så smått och solens strålar återigen börjar värma så är det dags för de nationella proven. Jag är lärare i svenska och engelska, så jag har en del att sysselsätta mig med så här års. Jag kan gilla en hel del med de nationella proven – engelskans läs- och hörförståelse befäster ofta de kunskaper jag sett hos mina elever under året, och de muntliga delarna i både svenska och engelska tycker jag ger eleverna tillfälle att visa sina färdigheter.

När det gäller textproduktionen är framförallt svenskans bedömningsanvisningar något att fundera över. Ända sedan GY11 infördes har vi lärare fått bedöma elevernas texter utifrån olika aspekter. Det finns utförliga anvisningar och motiveringar till varför olika texter belönats med olika betyg, och för varje elev ifylls en matris bestående av olika aspekter som i slutändan leder till ett helhetsbetyg.

”Kunskap är mer än summan av olika fragment”

Någonstans i alla rutmönstrade matriser där vi noga bockar av huruvida texten har ett tydligt fokus på frågeställningen eller ett objektivt och klart språk samt att den har en fungerande källhantering så känns det som att vi har tappat fokus på helheten.

Vi jobbar hårt och försöker få eleverna förberedda för det akademiska skrivandet så att de verkligen går in i den ljusnande framtiden, men när vi gör det på det här fragmentariska sättet glömmer vi att kunskap är mer än summan av olika fragment.

Varje text som skrivs ska ha ett tydligt ärende. Varför skriver jag den här texten överhuvudtaget och vad vill jag förmedla till mina läsare? Det måste vara huvudsyftet med varje text som skrivs, och risken som jag ser det när vi reducerar bedömningen från en helhet till en mängd fragment är att det går förlorat.

En text kan vara alldeles fantastisk även om den innehåller några slarvfel i form av omkastade bokstäver. En text kan kommunicera ett innehåll på ett strålande sätt även om ett datum faller bort i referensen eller om något led i referatet kanske inte är superviktigt för slutsatsen. På samma sätt kan en text där alla delar finns och där språket kanske ändå är rätt okej visa att insikten om vad det är för syfte med texten helt saknas.

”Det är ett hot mot bildningen”

Skolverket har i vissa skrivningar gjort klart att matriser inte är nödvändiga att använda, men när det kommer till deras egna prov så finns de ändå där. Varför? Om syftet med texten är klart – ett visst innehåll ska bearbetas och kommuniceras i en given situation – varför inte lita på att lärare förmår att se kopplingen mellan språket och det innehåll som givet språk i slutändan förmår kommunicera? Vad är poängen med att lägga in matriser med checklistor som, enligt mig, leder läraren bort från helheten?

Den här fragmenterade synen på bedömning av kunskap är ett hot mot bildningen. Vi vill att våra elever ska lyckas, så risken att vi börjar undervisa i fragment är överhängande. Visst kan vi ge eleverna mallar över hur en text kan disponeras, men de måste ju först få lära sig att beroende på ärendet behöver de anpassa sin disposition för att kunna förmedla sitt innehåll i just den givna situationen.

Det känns avlägset att Skolverket skulle förändra sina bedömningsanvisningar i närtid, men om jag fick önska något litet så skulle jag vilja att de kastade om ordningen i sina matriser. Idag kommer de olika aspekterna först och längst ner finns rubriken helhetsbedömning. Den behöver överensstämma med resultatet från de olika aspekterna och understryker idén att en text bara är summan av olika delar.

Om helhetsbedömningen istället stod högst upp på sidan, innan de underordnade aspekterna, kanske det skulle skicka signalen att det är där vi ska börja. Är det här en bra text? Vad är det som gör den bra?

”April is the cruellest month”, skrev T.S. Eliot. Idag håller jag med och passar på att kasta in maj på en gång. Hoppet väcks i vårens ljusa kvällar, men både kvällarna och hoppet går förlorade när jag försöker att förhålla mig till bedömningsanvisningarna som Skolverket försett mig med.

Kommentera

Läsning har alltid fått ta stor plats i mitt klassrum, och de senaste veckorna har jag arbetat med Melina Marchettas ”Jellicoe Road” (2014) i kursen engelska 6 med en grupp samhällsvetare. Boken var en ny bekantskap för mig och jag fastnade för den direkt. Den kräver en del av sina läsare eftersom Marchetta inte ger all information som faktiskt behövs för full förståelse direkt i inledningen, utan läsaren behöver komma en bra bit in i romanen innan bitarna börjar falla på plats.

Under läsningen så har eleverna arbetat med en del reflektionsfrågor i sin läslogg och det har varit tid för gruppdiskussioner varje lektion. Inledningsvis var det en del elever som fastnade i att de inte förstod och som hade svårt att acceptera att det var okej, och jag tillsammans med min lärarstudent fick slita lite med att ge dem självförtroende.

Två veckor in i läsningen när jag gick runt och lyssnade på diskussioner om boken började det hända saker. De hade börjat lägga märke till detaljer och såg en del kopplingar som de kunde lyfta och lufta i gruppen. De började fundera över hur romanens två olika berättelser hängde ihop och hur vissa personer i de olika berättelserna kanske var samma, trots att de hade olika namn. Självförtroendet steg när de tillsammans knöt ihop de olika ledtrådarna och började se den fulla bilden växa fram.

”Det stärker självförtroendet”

Läsningen avslutades med att eleverna skrev en klassisk analys utifrån någon eller några givna frågeställningar (jag brukar ge många olika ingångar i analysen så att de ska kunna skriva om något de finner intressant) och den underbara känslan när elever koncentrerat skriver och slår i romanen infann sig.

Vad vill jag ha sagt med detta? Det är okej att läsa en bok som uppfattas som svår – svårt är inte farligt. Vinsterna är däremot många – det stärker lässjälvförtroendet att klara av något som inledningsvis känns svårt. När eleverna ges tid för läsning under lektionstid och tillsammans kan bearbeta det lästa använder vi alla elevernas olika styrkor och skapar på så vis en fantastisk läsupplevelse. När eleverna läser och bearbetar litteratur i klassrummet kan vi säkerställa att de förstår och att de faktiskt läser och på så sätt förbereda eleverna för det textsamhälle vi lever i.

En bieffekt av detta är antagligen att vi även skapar läslust. Först när vi känner att litteraturen är för oss så kan vi bli intresserade av den, och för att känna så behöver vi förstå vad vi läser.

Kanske har du inte läst Jellicoe Road? Det är en ungdomsroman som är uppbyggd med två parallella handlingar. I nutid får vi följa sjuttonåriga Taylor Markham som bor på internatskolan Jellicoe School och som inte har någon kontakt med sina föräldrar (hennes mamma lämnade henne på ett Seven Eleven nära skolan när Taylor var elva år).

Taylor är en motvillig ledare för sin skola i de årliga “territoriekrigen” mellan Jellicoe Schools elever och elever från den andra skolan inne i stan samt de pojkar som under sex veckor får militärträning i området. När vi träffar Taylor har Hannah, den enda vuxna som hon litar på, försvunnit utan att tala om vart.

Den parallella handlingen utspelar sig cirka tjugo år tidigare på samma plats och handlar om några ungdomar som kommit att bli vänner efter en förfärlig bilolycka där tre av ungdomarna blev föräldralösa.

Hur hänger de båda historierna ihop? Kan Taylor få några nycklar till sin bakgrund, och vart har egentligen Hannah tagit vägen? Boken fungerar fint i både engelska 5 och 6, och i översättning till svenska säkerligen både i åk 9 och svenska 1.

Den ger upphov till många fina diskussioner och är väl värd att lägga tid på.

Kommentera

Det här med att disponera sin tid som lärare, det är en ständigt aktuell fråga. De senaste tjugo åren har de flesta lärare upplevt hur deras undervisningstid har ökat samtidigt som kraven på administration och dokumentation av varje elevs utveckling också har ökat. Inget har försvunnit, utan lärare förväntas helt enkelt lyckas med att klämma in allt inom ramen för samma arbetstid.

Svårt, för att inte säga omöjligt har det visat sig när allt fler lärare blir sjukskrivna efter att ha sprungit in i den berömda väggen. Jag tillhör den grupp av lärare som jobbat sig sjuk, och det positiva (man får leta efter det) är insikten att det faktiskt går att göra annorlunda. Det enda man vet när man är hemma är att ingen tackar en när man jobbat sig sjuk – inte eleverna, inte cheferna och inte familjen.

Jag tror att lösningen är en omdisponering av tiden vi har till vårt förfogande. Vi behöver fästa blicken på huvuduppdraget – undervisningen – och lägga en större del av vår arbetstid på att planera den. Hur säkerställer jag att mina elever får med sig vad de behöver när de lämnar skolan? Hur skapar jag ett klassrum där man varje lektion får lära sig något?

”Våga lägg fokus på huvuduppdraget”

Det innebär förstås att mindre tid kan läggas på att låta eleverna producera en massa, och det i sin tur leder till att du som lärare inte behöver lägga lika mycket tid på rättning. Det här vinner både du och eleverna på menar jag. Det är ganska få elever som lär sig mest när de producerar, och för att de ska få ut något av sin produktion krävs ganska omfattande kommentarer från dig – tätt inpå skrivtillfället.

Om vi istället vågar lägga fokus på huvuduppdraget och undervisar massor så ger vi eleverna möjlighet att utveckla sitt tänkande samtidigt som de får till sig de kunskaper som behövs i framtiden. De får samarbeta, diskutera, jämföra, kortskriva och dra slutsatser, och de får lyssna, bearbeta det du undervisar om och lägga samman information för att på så vis se helheten. De får, kort sagt, en utbildning.

Det är dags att lyfta blicken från matriserna och tänka om. Hur ska vi kunna skapa en skola där fokus ligger på inhämtning av kunskap och bearbetning av denna om vi inte disponerar om tiden? Varje lektion är värdefull, och varje lektion kräver noggrann planering så att eleverna lämnar klassrummet med någonting nytt.

”Färre examinationer och mer undervisning”

När eleverna arbetar i klassrummet har du koll på vad de gör, vem som behöver lite stöttning och på vilket sätt. Du får följa deras utveckling och kunskapsinhämtning vilket gör att antalet examinationer kan blir färre utan att du har svårt att i slutet av terminen eller kursen sätta ett rättssäkert betyg baserat på vad de faktiskt kan.

Så, för att stoppa trenden med utbrända lärare samtidigt som eleverna får den utbildning de har rätt till så säger jag: färre examinationer och mer undervisning! Glöm inte, varje gång eleverna sitter och producerar något så förlorar de värdefull undervisningstid. Värt att minnas.

Kommentera

Det är en till synes evig och polariserad debatt kring ungdomar och ungdomars läsning – inte bara bland lärare utan även i media generellt. Alla förfasas över den minskade läsningen och ofta talas det om hur vi bäst ska väcka ungdomars läslust, och där är det många som sitter på rätt svar. Jag funderar ofta över detta, och frågan är om vi kanske ändå har fel mål? Är verkligen målet med skolans arbete att skapa läslust eller kan det bli en effekt av ett genomtänkt arbete med läsning?

Vi vet att det är ansträngande att läsa och vi vet att elever måste läsa mycket för att arbeta upp den typ av läskondition som vårt textbaserade samhälle kräver av sina medborgare. En del barn och ungdomar har goda läsvanor med sig hemifrån och läskonditionen har en fin grogrund, men många barn och ungdomar saknar läsande förebilder och det är där skolans kompensatoriska uppdrag blir extra tydligt.

Vi ska få barn och ungdomar att kunna läsa och förstå olika typer av text så att de kan använda de kunskaperna genom hela livet. Det är därför mycket viktigt att vi för dem presenterar olika typer av text i olika sammanhang och för olika syften. Det är inget vi kan undvika av rädsla för att skrämma eleverna med något som kan upplevas som tråkigt eller svårt och på så sätt riskera döda deras läslust – det är en farlig väg att gå och får nog ofta motsatt effekt.

”Det är inte alltid superkul”

I skolan ska vi träna upp läskonditionen, vi ska få eleverna att förstå att läsning har en annan funktion än att enbart roa. Vi läser oss till kunskap, vi läser oss till förståelse för olika system och för olikheter generellt.

Detta måste även speglas i valet av skönlitteratur. På semestern så väljer många av oss en bok som passar vår smak för att vi ska bli roade, utmanade, skrämda eller något annat som vi söker, men läsningen av skönlitteratur i skolan har ett helt annat syfte. Där ska vi lära oss om olika tider genom att förstå vad som drev samhällen och människor då, något som vi bland annat gör genom skönlitteratur.

Det är inte alltid superkul under läsningen, men det är superkul att känna att man har kunskaper om världen, och det är superkul att känna att man har tagit sig igenom en bok som bitvis kändes alltför utmanande.

Däremot så är det, enligt mig, väldigt viktigt att stötta eleverna i vad vi än beslutar oss för att de ska läsa. Läraren hjälper till med kontexten, skapar tillfälle för läsning i klassrummet och ser till att det hela tiden är en pågående diskussion i klassen om det lästa.

När elever knorrar och tycker att det är svårt, tråkigt eller jobbigt (eller allt på en gång) så avfärdar vi inte deras upplevelse, men vi hjälper dem att inte ge upp. Jag kanske inte jublade mig igenom Camus ”Pesten”, men jag fick med mig en upplevelse och en insikt i något allmänmänskligt som jag kanske annars hade missat helt.

”Läsningen har fler funktioner än att skapa välbehag”

Om vi lärare helt viker ner oss och tror att vi i första hand ska skapa läslust så hamnar vi helt bredvid målet. Läraren styr och planerar undervisningen för att kompensera elever som inte har tillgång till olika texter hemma och vi styr upp en undervisning som ger eleverna kunskap om hur olika texter funkar och i slutändan så är det vad som kommer att generera läslust hos en del. Men vi får inte glömma att läsningen har fler funktioner än att skapa välbehag, och alltså rusta eleverna för att bita i när det är tungt och motigt att läsa.

Så, fortsätt att låta eleverna läsa litteratur som plockats ur deras intressesfär, fortsätt att låta dem möta litteratur från olika tider som inte alls är något som de själva skulle ha valt. Stå kvar i dina val och hjälpa eleverna igenom vilken bok det nu än må vara.

Den riktigt stora vinsten finns i att eleverna, när de lämnar skolan, känner att all litteratur är deras, att den verkligen tillhör dem. De har fått utforska vilka genrer de uppskattar mest och de har fått fundera över varför viss typ av litteratur inte faller dem i smaken. Det är viktigt.

Jag tror också att det är hos dessa elever, de som får läsa massor och olika men tillsammans, som vi väcker läslust som förhoppningsvis får dem att välja böcker ibland även på fritiden.

Dessutom vill jag inte vara utan de stunder när elever fastnar i något som är helt utanför deras eget intresseområde och förvånat medger detta. Blandning är bra. Det är heller inte så farligt om det är lite jobbigt, tråkigt eller svårt ibland – så länge stöttningen finns där!

Kommentera
herlitz-blogg
Karin Herlitz

Läraren och författaren Karin Herlitz skriver om såväl undervisning som aktualiteter som påverkar lärares vardag.

Hon är gymnasielärare i svenska och engelska på Nacka gymnasium och har ett stort engagemang för elevernas läsning och bygger mycket av sin undervisning på läsning av skönlitteratur. Vid sidan av arbetet som lärare skriver hon ungdomslitteratur och facklitteratur för lärare samt att hon föreläser om läsning i undervisningen för andra lärare.

I bloggen delar Karin med sig av tankar kring undervisning såväl som om annat dagsaktuellt som på olika sätt handlar lärares vardag.