I förra veckan gick Bokmässan 2022 av stapeln och jag hade förmånen att få vara där och kunde under ett par dagar låta mig inspireras av intressanta samtal mellan författare och andra skrivande människor. I vimlet bland montrarna på mässgolvet fanns så många böcker att fastna för och jag fick hålla hårt i plånboken.

På lärarscenen pratades om hur vi ska få våra elever att läsa och många böcker handlar om hur vi ska väcka läslust i skolan – jag skulle till och med vilja säga att frågan om ungdomars sviktande läsning ofta bemöts med förslag på hur vi i skolan ska kunna väcka läslust hos våra elever.

Jag älskar att läsa, och jag unnar alla människor den njutning och avkoppling som en stunds läsning kan ge, men jag vänder mig emot konceptet att skolans uppgift är att väcka unga människors läslust.

I skolan ska vi utbilda barn och ungdomar i läsförståelse. Vår uppgift är att se till att den som lämnar skolan utan problem kan ta sig an olika typer av text och på så vis ska alla kunna förstå och delta i samhället på ett sätt som krävs i en demokrati. I skolan ska elever alltså möta olika typer av text såväl som olika typer av innehåll. Variationen är det som skapar läsförståelse och som kan ge dem ett lässjälvförtroende.

”Läsning är inte alltid njutningsfullt”

Om vi istället fokuserar på att väcka läslust – det vill säga, får eleverna att tro att syftet med läsning alltid är lika med något njutningsfullt – så riskerar vi det motsatta tror jag. Läsning är inte alltid njutningsfullt, och den som förväntar sig det kommer att bli besviken många gånger.

Målet är att öva eleverna i att ta sig an olika typer av text samt att ge förutsättningar att förstå att tolka det innehåll som kommuniceras. Det är inte alltid njutningsfullt att läsa läromedel exempelvis, men det får en att växa när innehållet plötsligt vecklar ut sig och förståelsen landar.

Samma sak med skönlitteratur – varje bok kommer inte att vara en favoritbok. Det betyder inte att jag inte får ut något av att läsa den eftersom det kan ge insikt och kunskap ändå. Dessutom, om jag som lärare hela tiden jagar efter att hitta den mest fantastiska boken att sätta i händerna på mina elever så är jag dömd att misslyckas.

Men om vi låter eleverna läsa samma bok och även leder arbetet genom läsningen så kan läsupplevelsen bli fantastisk även om några individer kanske tyckte att boken var sådär.

”Vi behöver byta fokus”

Låt oss istället flytta fokus till att träna våra elever i läsning så att vi kan få dem att inse vilka möjligheter som uppenbarar sig när textsamhället plötsligt öppnar sig – och då kommer nog ofta läslusten som en bieffekt. Det vi kan och är bra på är något vi gärna ägnar oss åt helt enkelt och det gäller sannolikt även läsningen.

Så, min poäng är att för att fler människor ska upptäcka den fantastiska värld som gömmer sig i varje bok så behöver vi kanske byta fokus lite i skolan? Läs mera med dina elever i klassrummet – men jaga inte njutning lika mycket som variation.

Om inte alla våra elever lämnar skolan och älskar att läsa så är det okej, men de ska lämna skolan och känna att varje text de stöter på är en text som de klarar av att läsa och förstå. Och som sagt, bieffekten när en säker läsare blir till är nog väldigt ofta att lusten att läsa mer väcks.

Men läslusten kan inte vara ett självändamål i klassrummet utan det är nog till och med kontraproduktivt när vi är med och skapar nya läsare.

Kommentera

Skolan och dess styrdokument står i centrum på många sätt just nu – inte minst för oss lärare som är mitt uppe i betygsättningen innan vi och våra elever får ett välförtjänt sommarlov.

På tv har vi kunnat se Jesper Rönndahl reda ut vem som dödade skolan (om du inte har sett den ännu så finns den på SVT play) och Vetenskapens värld har en serie på tre avsnitt som de kallar “Det svenska skolexperimentet”. Det är bra att vi synar skolan och de problem som har uppkommit i och med förändringarna som har gjorts sedan åttiotalet.

Det låter fint på pappret

Det är många som pratar om effekterna av att ha ett betyg som inte är godkänt och som, om man får det i vissa ämnen, alternativt för många, hindrar en från att få en gymnasieutbildning. Det här är naturligtvis ett allvarligt problem, och mot bakgrund av att vi vet att utbildning är viktig för att få människor delaktiga i samhället så kan det anses märkligt att så många unga människor i ett så tidigt skede slås ut.

Ett annat problem med de målstyrda betygen är idén att alla ska kunna få ett A. I det gamla relativa betygssystemet kunde de höga betygen ta slut, och genom att sluta jämföra resultat och följa normalfördelningskurvan så ville man säkerställa att elever fick det betyg som motsvarade deras kunskaper. Entré målrelaterade betyg.

Det låter fint på pappret, men det är omöjligt att mäta kunskap så exakt i de allra flesta ämnen, och det är inte särskilt sannolikt att det som genererar ett A i en skola per automatik gör det i en annan. Syftet med betygen har ju historiskt varit (och är även nu) att urskilja vilka som lämpar sig för teoretiska studier. Det har aldrig varit tanken att betygen ska tillåtas definiera en människa – enbart människors prestationer.

Alla elever kommer inte att kunna få A

Idag får alla elever veta att alla kan få ett A. Det är en stor tankevurpa. Alla elever kommer inte att kunna få A eftersom varje ämne inte är ett vakuum. Om varje elev fick läsa ett ämne, enbart ett ämne, på heltid så kanske de skulle kunna nå ett A i sinom tid. Så ser inte skolan. ut. I grundskolan läser eleverna sexton ämnen, och under ett år ska de tillskansa sig vissa kunskaper, och det är dessa kunskaper som värderas i betyget. Naturligtvis kan inte alla elever, givet dessa förutsättningar, nå ett A, och det är brutalt att låta dem tro att det är så.

Problemet är att om man tror att “alla kan få ett A” så blir ju varje betyg som inte är A ett personligt misslyckande. “Jag fick ett D, jag skulle kunna ha fått ett A om jag gjort på ett annat sätt.” Det är ett stort svek mot våra barn och ungdomar, att få dem att tro att A är ett rimligt mål i alla lägen och att hårt arbete som resulterar i exempelvis ett D inte är särskilt bra.

Vissa saker kan vi lärare ändra på direkt

Alla kan inte få A. De målrelaterade betygen sätter ofantlig press på våra ungdomar – både genom att de riskerar att hamna utanför gymnasiet på grund av att de får betyg som är icke godkända och för att de aldrig tillåts vara nöjda med prestationer som inte värderas till betyget A. Vi behöver tänka om här. Vissa saker kan vi lärare ändra på direkt – hur vi pratar om betygen, dess funktion och värde – andra saker får vi hoppas att våra beslutsfattare förändrar inom överskådlig tid.

Om vi ska undgå att stressa sönder en generation så behöver vi tänka om, det är min övertygelse.

Kommentera

Precis när det börjar spira så smått och solens strålar återigen börjar värma så är det dags för de nationella proven. Jag är lärare i svenska och engelska, så jag har en del att sysselsätta mig med så här års. Jag kan gilla en hel del med de nationella proven – engelskans läs- och hörförståelse befäster ofta de kunskaper jag sett hos mina elever under året, och de muntliga delarna i både svenska och engelska tycker jag ger eleverna tillfälle att visa sina färdigheter.

När det gäller textproduktionen är framförallt svenskans bedömningsanvisningar något att fundera över. Ända sedan GY11 infördes har vi lärare fått bedöma elevernas texter utifrån olika aspekter. Det finns utförliga anvisningar och motiveringar till varför olika texter belönats med olika betyg, och för varje elev ifylls en matris bestående av olika aspekter som i slutändan leder till ett helhetsbetyg.

”Kunskap är mer än summan av olika fragment”

Någonstans i alla rutmönstrade matriser där vi noga bockar av huruvida texten har ett tydligt fokus på frågeställningen eller ett objektivt och klart språk samt att den har en fungerande källhantering så känns det som att vi har tappat fokus på helheten.

Vi jobbar hårt och försöker få eleverna förberedda för det akademiska skrivandet så att de verkligen går in i den ljusnande framtiden, men när vi gör det på det här fragmentariska sättet glömmer vi att kunskap är mer än summan av olika fragment.

Varje text som skrivs ska ha ett tydligt ärende. Varför skriver jag den här texten överhuvudtaget och vad vill jag förmedla till mina läsare? Det måste vara huvudsyftet med varje text som skrivs, och risken som jag ser det när vi reducerar bedömningen från en helhet till en mängd fragment är att det går förlorat.

En text kan vara alldeles fantastisk även om den innehåller några slarvfel i form av omkastade bokstäver. En text kan kommunicera ett innehåll på ett strålande sätt även om ett datum faller bort i referensen eller om något led i referatet kanske inte är superviktigt för slutsatsen. På samma sätt kan en text där alla delar finns och där språket kanske ändå är rätt okej visa att insikten om vad det är för syfte med texten helt saknas.

”Det är ett hot mot bildningen”

Skolverket har i vissa skrivningar gjort klart att matriser inte är nödvändiga att använda, men när det kommer till deras egna prov så finns de ändå där. Varför? Om syftet med texten är klart – ett visst innehåll ska bearbetas och kommuniceras i en given situation – varför inte lita på att lärare förmår att se kopplingen mellan språket och det innehåll som givet språk i slutändan förmår kommunicera? Vad är poängen med att lägga in matriser med checklistor som, enligt mig, leder läraren bort från helheten?

Den här fragmenterade synen på bedömning av kunskap är ett hot mot bildningen. Vi vill att våra elever ska lyckas, så risken att vi börjar undervisa i fragment är överhängande. Visst kan vi ge eleverna mallar över hur en text kan disponeras, men de måste ju först få lära sig att beroende på ärendet behöver de anpassa sin disposition för att kunna förmedla sitt innehåll i just den givna situationen.

Det känns avlägset att Skolverket skulle förändra sina bedömningsanvisningar i närtid, men om jag fick önska något litet så skulle jag vilja att de kastade om ordningen i sina matriser. Idag kommer de olika aspekterna först och längst ner finns rubriken helhetsbedömning. Den behöver överensstämma med resultatet från de olika aspekterna och understryker idén att en text bara är summan av olika delar.

Om helhetsbedömningen istället stod högst upp på sidan, innan de underordnade aspekterna, kanske det skulle skicka signalen att det är där vi ska börja. Är det här en bra text? Vad är det som gör den bra?

”April is the cruellest month”, skrev T.S. Eliot. Idag håller jag med och passar på att kasta in maj på en gång. Hoppet väcks i vårens ljusa kvällar, men både kvällarna och hoppet går förlorade när jag försöker att förhålla mig till bedömningsanvisningarna som Skolverket försett mig med.

Kommentera

Läsning har alltid fått ta stor plats i mitt klassrum, och de senaste veckorna har jag arbetat med Melina Marchettas ”Jellicoe Road” (2014) i kursen engelska 6 med en grupp samhällsvetare. Boken var en ny bekantskap för mig och jag fastnade för den direkt. Den kräver en del av sina läsare eftersom Marchetta inte ger all information som faktiskt behövs för full förståelse direkt i inledningen, utan läsaren behöver komma en bra bit in i romanen innan bitarna börjar falla på plats.

Under läsningen så har eleverna arbetat med en del reflektionsfrågor i sin läslogg och det har varit tid för gruppdiskussioner varje lektion. Inledningsvis var det en del elever som fastnade i att de inte förstod och som hade svårt att acceptera att det var okej, och jag tillsammans med min lärarstudent fick slita lite med att ge dem självförtroende.

Två veckor in i läsningen när jag gick runt och lyssnade på diskussioner om boken började det hända saker. De hade börjat lägga märke till detaljer och såg en del kopplingar som de kunde lyfta och lufta i gruppen. De började fundera över hur romanens två olika berättelser hängde ihop och hur vissa personer i de olika berättelserna kanske var samma, trots att de hade olika namn. Självförtroendet steg när de tillsammans knöt ihop de olika ledtrådarna och började se den fulla bilden växa fram.

”Det stärker självförtroendet”

Läsningen avslutades med att eleverna skrev en klassisk analys utifrån någon eller några givna frågeställningar (jag brukar ge många olika ingångar i analysen så att de ska kunna skriva om något de finner intressant) och den underbara känslan när elever koncentrerat skriver och slår i romanen infann sig.

Vad vill jag ha sagt med detta? Det är okej att läsa en bok som uppfattas som svår – svårt är inte farligt. Vinsterna är däremot många – det stärker lässjälvförtroendet att klara av något som inledningsvis känns svårt. När eleverna ges tid för läsning under lektionstid och tillsammans kan bearbeta det lästa använder vi alla elevernas olika styrkor och skapar på så vis en fantastisk läsupplevelse. När eleverna läser och bearbetar litteratur i klassrummet kan vi säkerställa att de förstår och att de faktiskt läser och på så sätt förbereda eleverna för det textsamhälle vi lever i.

En bieffekt av detta är antagligen att vi även skapar läslust. Först när vi känner att litteraturen är för oss så kan vi bli intresserade av den, och för att känna så behöver vi förstå vad vi läser.

Kanske har du inte läst Jellicoe Road? Det är en ungdomsroman som är uppbyggd med två parallella handlingar. I nutid får vi följa sjuttonåriga Taylor Markham som bor på internatskolan Jellicoe School och som inte har någon kontakt med sina föräldrar (hennes mamma lämnade henne på ett Seven Eleven nära skolan när Taylor var elva år).

Taylor är en motvillig ledare för sin skola i de årliga “territoriekrigen” mellan Jellicoe Schools elever och elever från den andra skolan inne i stan samt de pojkar som under sex veckor får militärträning i området. När vi träffar Taylor har Hannah, den enda vuxna som hon litar på, försvunnit utan att tala om vart.

Den parallella handlingen utspelar sig cirka tjugo år tidigare på samma plats och handlar om några ungdomar som kommit att bli vänner efter en förfärlig bilolycka där tre av ungdomarna blev föräldralösa.

Hur hänger de båda historierna ihop? Kan Taylor få några nycklar till sin bakgrund, och vart har egentligen Hannah tagit vägen? Boken fungerar fint i både engelska 5 och 6, och i översättning till svenska säkerligen både i åk 9 och svenska 1.

Den ger upphov till många fina diskussioner och är väl värd att lägga tid på.

Kommentera

Det här med att disponera sin tid som lärare, det är en ständigt aktuell fråga. De senaste tjugo åren har de flesta lärare upplevt hur deras undervisningstid har ökat samtidigt som kraven på administration och dokumentation av varje elevs utveckling också har ökat. Inget har försvunnit, utan lärare förväntas helt enkelt lyckas med att klämma in allt inom ramen för samma arbetstid.

Svårt, för att inte säga omöjligt har det visat sig när allt fler lärare blir sjukskrivna efter att ha sprungit in i den berömda väggen. Jag tillhör den grupp av lärare som jobbat sig sjuk, och det positiva (man får leta efter det) är insikten att det faktiskt går att göra annorlunda. Det enda man vet när man är hemma är att ingen tackar en när man jobbat sig sjuk – inte eleverna, inte cheferna och inte familjen.

Jag tror att lösningen är en omdisponering av tiden vi har till vårt förfogande. Vi behöver fästa blicken på huvuduppdraget – undervisningen – och lägga en större del av vår arbetstid på att planera den. Hur säkerställer jag att mina elever får med sig vad de behöver när de lämnar skolan? Hur skapar jag ett klassrum där man varje lektion får lära sig något?

”Våga lägg fokus på huvuduppdraget”

Det innebär förstås att mindre tid kan läggas på att låta eleverna producera en massa, och det i sin tur leder till att du som lärare inte behöver lägga lika mycket tid på rättning. Det här vinner både du och eleverna på menar jag. Det är ganska få elever som lär sig mest när de producerar, och för att de ska få ut något av sin produktion krävs ganska omfattande kommentarer från dig – tätt inpå skrivtillfället.

Om vi istället vågar lägga fokus på huvuduppdraget och undervisar massor så ger vi eleverna möjlighet att utveckla sitt tänkande samtidigt som de får till sig de kunskaper som behövs i framtiden. De får samarbeta, diskutera, jämföra, kortskriva och dra slutsatser, och de får lyssna, bearbeta det du undervisar om och lägga samman information för att på så vis se helheten. De får, kort sagt, en utbildning.

Det är dags att lyfta blicken från matriserna och tänka om. Hur ska vi kunna skapa en skola där fokus ligger på inhämtning av kunskap och bearbetning av denna om vi inte disponerar om tiden? Varje lektion är värdefull, och varje lektion kräver noggrann planering så att eleverna lämnar klassrummet med någonting nytt.

”Färre examinationer och mer undervisning”

När eleverna arbetar i klassrummet har du koll på vad de gör, vem som behöver lite stöttning och på vilket sätt. Du får följa deras utveckling och kunskapsinhämtning vilket gör att antalet examinationer kan blir färre utan att du har svårt att i slutet av terminen eller kursen sätta ett rättssäkert betyg baserat på vad de faktiskt kan.

Så, för att stoppa trenden med utbrända lärare samtidigt som eleverna får den utbildning de har rätt till så säger jag: färre examinationer och mer undervisning! Glöm inte, varje gång eleverna sitter och producerar något så förlorar de värdefull undervisningstid. Värt att minnas.

Kommentera
herlitz-blogg
Karin Herlitz

Läraren och författaren Karin Herlitz skriver om såväl undervisning som aktualiteter som påverkar lärares vardag.

Hon är gymnasielärare i svenska och engelska på Nacka gymnasium och har ett stort engagemang för elevernas läsning och bygger mycket av sin undervisning på läsning av skönlitteratur. Vid sidan av arbetet som lärare skriver hon ungdomslitteratur och facklitteratur för lärare samt att hon föreläser om läsning i undervisningen för andra lärare.

I bloggen delar Karin med sig av tankar kring undervisning såväl som om annat dagsaktuellt som på olika sätt handlar lärares vardag.